dricker varm choklad och skriver en dikt om Januari

130131

Jag brukar roa mig med att utmana mig själv, och ibland tävla med mig själv. I december skrev jag en decemberdikt som jag publicerade på bloggen, läste upp för släkt och vänner och fick fin respons. Jag har bestämt mig för att följa årets växlingar och skriva en dikt för varje månad som publiceras här på bloggen i månadsslutet. Om någon vill följa mig på en diktturné, och publicera sin egen dikt på sin egen sida skulle det ju kunna bli himla poetiskt här i bloggsfären i slutet av varje månad….

Januari

I stenbockens tecken o vinternattens mörker

– Året gör entré

O, i en aria av färgstarka explosioner, målas mönster av stjärnor och kaprifol

av fyrverkerier hyllas himlavalvet med en dans,

kvar på jorden står vi och klirrar med kristaller av bubbel

fyllda till bredden – av sprödaste champagne

Smaken minner om doften, av en sommar i Paris

med stelfrusna fingrar, hyllas en nyhet – hyllas drömmen

om en ljusnande framtid av glädjefyllda stunder

i en gloria av framgång

sen när dagen gryr, fylls rummet

 av doften

från överblommad hyacint

av barrande julgran till ekorrars tjatter

plundras trädet och vi njuter

av polkagriskäpp och chokladpralin

I skenet av julstjärnans svans

Åtnjuts en pepparkaka

tas farväl av julen och bjuds upp till dans

Tulpanerna skeppas in i landet, då nalkas våren. Ja, då nalkas våren!

Vi plockar mandel och gömmer den i det fluffiga vita, och ställer till

med kardemummadans, får florsockret att yra, sådär att det blir riktigt sött

Snön faller, vinden viner, tulpanerna strålar när florsockret virvlar i vinden…

där balanserar vi vår gloria

tyngd av nya mål och nya löften om dagar och Paris

Christina Karlsson 2013 ©

drömmar och fantasi..

130131_1 kopiera 130131_3 kopiera

Mannen min är i Cambridge, barnen har flyttat hemifrån. I huset ljuder små trivsamma ekon och hemtrevliga ljud som bor kvar i väggarna. Knackningar av trivsamma minnen ger sig tillkänna alltsom oftast. Blicken vandrar runt i rummet och fastnar på provdockan, på sommarklänningen, vårkappan och den virkade sjalen. Funderar lite på att dra på mig kreationen och leka att jag är en poet som sitter i en vindsvåning i Paris och blickar ut över hustaken. Kanske smaka på den där absinten som jag inte vågat smaka och måla de mest förunderliga målningar, akvareller och experimentella  mästerverk….lyssna på någon svår annorlunda musik och bara göra vad som faller mig in utan att ha någon speciell plan i förväg….

Äntligen!

130131_2

Äntligen är mitt examensarbete publicerat via MAH och offentligt sökbart. Äntligen finns mitt slutbetyg dokumenterat i ladok. Jag har liksom inte riktigt vågat tro att det är sant förrän alla resultat och teknikaliteter är klara och jag kan se det med egna ögon. Jag har har kämpat och prioriterat för att nå detta mål på utsatt tid och tror att endast min familj har någon aning om allt arbete som ligger bakom, alla timmars läsning, skrivning och bearbetande. Men Å, vad utvecklande det har varit. I det stora hela är det kanske inte vidare märkvärdigt då massor av studenter tar examenen årligen. Men för mig som vet historien bakom, för mig är det väldigt speciellt ändå.

Jag har fördjupat min förståelse för bildspråket och erövrat kunskaper som gör det svårt för mig att slå mig till ro. Det finns så mycket mer jag vill undersöka, studera och utveckla. Så många paralleller och mötespunkter mellan det litterära svenska språket och det bildteoretiska språket som jag vill utveckla. Och nu är drömmen om att forska lite mindre abstrakt och lite mer möjlig. Samtidigt vill jag undervisa, men som sagt en termins studier i svenska språket och litteraturvetenskap återstår innan definitiva beslut måste tagas.

Samtidigt känns det märkligt att allt detta arbete just nu enbart syns som lite text på datorskärmen som kan skrivas ut med lite bläck på några enkla A4 papper. I grunden är jag entreprenör, designer och hantverkare och van vid synbart resultat som man kan visa upp, ta på och använda – därför känns det lite vilset att träda in i denna nya sfär och att röra sig fram och tillbaka mellan olika arenor och världar…

 

tunga väskor skapar stilleben

 

130130

– Nu har vi en halvtimme kvar, men bli inte stressade jag ska bara gå igenom 6000 års språkförändringar, sa vår föreläsare i samma stund som min akilleshäl började värka något enormt. Nog om den saken, kan bara bekräfta att de närmste 5 veckorna kommer att vara intensiva. Idag, heldag i Lund med studier. Sen har jag gått rundor på stan för att invänta min käraste son, olämpligt nog bar jag på en skolväska med mastodonttunga böcker i. Ajajaj…. Men nu har min käraste son äntligen gardiner i sin lägenhet och det blev så himla fint!

Jag är ganska stökig av mig när jag är trött, kommer hem och lägger ifrån mig grejer lite här och var. Ibland blir det ganska trevliga slumpartade stilleben som på bilderna. Träfaten är målade av mig och på det ena brukar jag förvara vackra stenar men som ni ser har där hamnat hårdekorationer, tvål och andra småting… och på det andra fatet ligger smycken och stenar från speciella platser. När jag är på en ny plats och strövar runt brukar jag leta efter en sten som har formen av ett hjärta och sen släpar jag den med mig hem som minne…

130130_1

gräsänklingslunch

130129

Idag fanns tid för att laga en lunch som dessutom blev ett lyckat experiment.I kylen fanns ett knippe broccoli och morötter som jag kokte upp i lättsaltat vatten. Därefter tog jag stavmixern och mixade samman broccolin och morötterna direkt i grytan med vattnet som grönsakerna kokt i. Tillsatte en vitlöksklyfta, en gnutta vitt vin, lite vitpeppar och basilika. Dekorerade med wasabiruccolasallad och coctailtomater.

Resultatet blev delikat och säkerligen en riktig vitamininjektion.

funderingar kring vägen…

130128

Ganska ofta får man sig tankeställare i livet, men när de handlar om livets ändlighet stannar man alltid upp. Igår fick jag veta att en av de välkända konstnärerna i samhället där jag bor hastigt och oväntat avlidit. Och att inse att någon som var livs levande för en tid sedan, att någon som målade, ställde ut och skapade små avtryck med sina målningar plötsligt inte längre finns är sorgligt och ledsamt.

Då undrar jag vad jag själv håller på med, speciellt när jag stressar mig ”blå som ett gehu” och ändå inte hinner med en bråkdel av allt jag vill göra. Igår var en sådan dag då jag från tidig morgon nästan sprang från en föreläsning till en annan och vidare till ett möte utan att hinna äta någon riktig lunch och sen när jag kom hem strax efter 19 på kvällen var jag så trött att luften totalt rann ur mig. Under sådana dagar är det, det där lilla extra i tillvaron som gör att jag orkar med att uträtta de där små storverken i mitt liv. Instagrambilden ovan visar en bild av det konstverk som pryder skolans bibliotek på andra våningen, när jag småsprang förbi igår fick den färgstarka målningen mig att stanna upp och betrakta, fundera och filosofera innan jag hastade vidare. Och inom mig ekade små citat från kurslitteratur som berör på olika sätt och det är just där drivkrafter finns – i bilderna och texterna. Men också hos nära och kära som jag inte hinner träffa så ofta som jag vill och därför undrar jag ibland. – Är det värt att stressa sig blå som ett gehu för att göra det man måste göra? När det finns så mycket annat som man också vill göra, men tvingas att prioritera bort på grund av hur olika strukturer är konstruerade i samhället.

Ytterligare aspekter ges via konstverken och de där små betydelsefulla orden vars innehåll konstrueras av konstnärer eller forskare som präglar samhället med betydelsefulla spår och riktlinjer. Och många är de som redan konstaterat att – Visst gör det ont, när knoppar brista, varför skulle annars våren tveka. Och, att även om det finns mål på vår färd, är det vägen som gör mödan värd.

 

en kollagevägg

130127_3

Så här ser väggen framför mitt skrivbord ut just nu, som ett litet collage med almanacka, ett konstverk och en anslagstavla med små speciella bilder och texter… Lite rörigt, men trivsamt är det. Rummet börjar ta form så smått.

Idag är en sådan dag då jag skulle behöva kunna klona mig mellan 10 och 12, vet ännu inte hur jag ska lösa den saken. Hela dagen är full av föreläsningar och seminarier och någon rast lär det knappast bli, så vi får väl se hur jag ska lösa detta på bästa sätt. Känner mig trött innan dagen ens har börjat, gillar inte alls sån här stress och känslan av att – nu sitter jag här samtidigt som jag skulle suttit i ett annat rum.

från marängfika till examensfest

130126_1130126Igår överaskade Emelie med med att bjuda hem på nybakade maränger som smakade delikat. Det känns fortfarande lite overkligt att tiden har gått så fort, känns som om det var igår jag läste sagor, lekte och åkte till stallet med min lilla dotter och idag är hon en vuxen kvinna som flyttat till egen lägenhet, kör bil och bjuder hem oss på maränger…

 130126_3

På kvällen drog jag, Anders och min klasskompis Sara till till Helsingborg för att fira min klasskamrat Cias examen. Cia hade anordnat en toppenfest med god mat, tårta och festlig dukning med små citat vid varje bordplats. Tårtan hade en speciellt tjusig insida i regnbågens alla färger, en perfekt matchning till Cias passion för krambjörnarna.

Jag är den ända i klassen som valt sidoämne som medför att programmet blir 5 år istället för 4,5 år, därför inväntar jag mitt eget firande tills jag är helt klar med utbildningen om någon underar över den saken. Och jag har inte bestämt riktigt hur jag ska göra, om jag ska ha en hejdundrande fest i trädgården eller om jag ska ta familjen med mig på en avkopplande spahelg….

130127_2

Min outfit gick som vanligt i NoaNoas tecken och efter en hel del velande blev det polotröja iallafall. Vädret är ju isande kyligt och pga konsekvenser som min nackskada orsakat, så tål jag ej att frysa om rygg och nacke –  fryser jag kommer migränen lika snabbt som ett e-postmeddelande. Därför får fina axelbandsklänningar och linnen antingen trängas med en polo eller vänta på varmare tider… detta gör att jag alltid har en tendens att vara den mest väl påpälsade människan på festen, men det är ju hanterbart… de första åren efter olyckan hade jag migränsmärtor oavsett om jag frös eller inte och mest hela tiden, så min situation har ju förbättrats avsevärt ur den aspekten. Det har alltså varit en riktigt festlig lördag!

 

fredagsfunderingar..

130125 130125_1

Fredagkväll och vår dotter tar sig tid att komma hem på spontanmiddag och det blev vi såklartväldans glada över och lyxade till middagen med vars en semla som efterrätt.

Under dagen bockade jag av några grejer från att göra listan. Jag går och grunnar på något speciellt, och släpar runt på några stenar i ryggsäcken – vilket kan vara skälet till att inläggen i bloggen inte varit de mest inspirerande de senaste dagarna. Och sen är det ju all litteratur som ska läsas, ikväll läser jag Beverly Skeggs bok om att bli respektabel.

Och jag som är svag för kontraster kunde såklart inte låta bli att fundera över vad som händer när jag för samman “dagens bildspråk” via bokens titel med en semla…Inte kan det väl anses respektabelt att äta semlor? Jo, visst är det respektabelt att äta semlor? Det är ju trots allt både fredag och “semlesäsong”. Men nyttigt är det då rakt inte, kanske är jag rent av tanklös som påverkar min familj till att äta onyttigt. Att äta vitt bröd, socker och grädde skulle kunna betraktas som skamligt, syndigt eller gott. En fruktsallad skulle ju vara betydligt nyttigare, färggladare och dessutom hur god som helst. Finns det ett avstånd mellan förstånd, förnuft och respektabilitet, eller flyter betydelserna samman? Kanske vet jag svaret när jag läst ut boken och kanske visar det sig att det inte passar sig att skriva så lättsamt om allvarliga ting som sin kurslitteratur, speciellt inte när det handlar om respektabilitet. Men å andra sidan, så är denna blogg mitt lilla utrymme där jag skriver precis vad jag vill. Och ibland mår man nog bäst av att bara njuta av sin semla utan att fundera över dess repektabilitet, eller inte…

från Chanel till Beauvoir

130124_1 130124_2 130124_3Inspirerad av den franska kulturen kommer jag nog alltid att vara, minns att jag blev alldeles till mig av lycka när jag fick min första Chanel No 5 parfym…. den förde mig ett steg närmare mina modeskapande drömmars Paris. Och den doftade alldeles underbart. Coco Chanel har varit en av mina förebilder så länge jag kan minnas…. Och när jag nu ska läsa Simone de Beauvoirs “Det andra könet”, går det upp för mig att dessa två kvinnor levde samtidigt i Frankrike. Vilket jag nog inte tänkt på tidigare då jag vanligtvis tänker på dem i olika sammanhang, trots att finns flera beröringspunkter. Båda var starka självständiga kvinnor som skapade bestående avtryck i sin tid, avtryck som vi har gläjde av och som påverkar oss ännu i dagens samhälle.

Undrar vad de två tyckte om varann, om de någonsin träffades och vilken syn de hade på varandras yrkesval. Det skulle varit så spännande att få träffa dem båda…Ett av Simone de Beauvoirs mest kända citat är, – Man föds inte till kvinna, man blir det. Undras just om detta är något som fröken Coco Chanel skulle hålla med om eller om hon skulle ha en helt annan åsikt?

 

Kostym-läsning med mera

130123_2

Läser Kostym av Ninni Holmquist, det är en samling noveller som ska skildra kvinnor i olika skepnader. Men den här boken gillar jag inte alls, berättelserna är osammanhängande, otrevliga och märkliga på ett obehagligt sätt. Nu har jag iofs inte läst ut boken ännu och jag är medveten om att inställningen kan ändras – men det tvivlar jag på i detta fallet. I vanliga fall gillar jag kvinnor, olika sorters kvinnor och kvinnoskildringar men kvinnorna som skildras i denna boken gillar jag inte alls och det stör mig eftersom jag vanligtvis har en förmåga att se det vackra i tillvaron. Någon som läst boken och kan förklara vad som gör den speciell?

130123_1

Det blev en upppiggande spontanfika med Caroline i förmiddags. Men för övrigt  har jag tillbringat dagen bland bokhyllor bland annat på Orkanens bibliotek och lånat på mig så många böcker att jag nästan dagdrömmer små mardrömmar om hur jag långsamt håller på att förvandlas till en bokmal. Jag går och läser, står och läser, läser vid rödljusen och läser när jag lagar mat, läser i sängen, vid skrivbordet och alltsomoftast. Att läsa är ett sant nöje…. men ändå blir jag ibland så förbaskat bitter av omständigheterna och känner mig som en vaksam tiger som smyger fram i korridorerna och morrar i läslampans sken….

 

 

Hey Dolly

130122_1

” Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler. Där kan det sitta och bitas och slåss bäst det vill och slå mot trumhinnorna till allt som hörs är ett stadigt tickande. Som från en bomb eller ett präktigt schweiziskt armbandsur.”

”Jag undrar om man kan vara människa och hata spegelblanka hav. Emma krossar ytspänningen med en sten från sitt hjärta. En av alla tusen. That´s my girl.”

”Kaffekopparna klirrar som sockerkristaller. Vi kvinnor berömmer varandras manikyrer. På byrån ligger en ask Noblesse och sjunger på sista versen. Hum di dum di dum, du har uppfört dig finfint lilla Dolly darling! Nynnar de små chokladplattorna som smälter på min tunga som hjärnsubstans om våren”

Citaten ovan är hämtade ur Amanda Svenssons debutroman. Aldrig förr har jag hört någon göra jämförelsen där hjärtat sitter i fängelse bakom revbenen. Eller så skickligt beskrivit den där känslan av ytspänning som stenarna i hjärtat kan orsaka. För att inte tala om den humoristiska svarta metaforen om Noblesse…. Boken fängslade mig totalt och jag sträckläste, hänförd av bildspråket…En på många sätt fascinerande bok, den är märklig, udda och inte som någon annan bok jag läst – därför tycker jag om den…eller inte bara därför att den är märklig utan snarare därför att den är det på ett speciellt vis. Till saken hör ju att jag själv ofta roar mig med att beskriva händelser i olika variationer av metaforer. Jag kommer absolut att läsa mer av Amanda Svensson och jag skulle gärna vilja veta mer om hur metaforerna vuxit fram…

 

 

 

Äntligen skönlitteratur på schemat!

130121

Åh, vad fint att vara tillbaka i Lund igen! Idag hölls kursintro och inledningsvis ingår att läsa skönlitteratur som ska analyseras utifrån ett genus och identitetsperspektiv. Känns så lyxigt att få ägna sig åt litteraturstudier och att träffa likasinnade, människor som gillar att läsa och diskutera karaktärer, blogga, fotografera och allehanda ting som sätter piff på tillvaron. Dagen innehöll ett kärt återseende av solstrålen Caroline, med de fina lockarna…. Vi läser kursen samtidigt 🙂 och Instagrambilden på Caroline tog jag på vägen till biblioteket, för att låna några av de böcker som syns på den mellersta bilden. Och Caroline passade på att fotografera mig, så bilden av mig i lila mössa och kappa har jag “lånat” från hennes blogg…

130121_1

130121_3