Jag och min kära dotter är just hemkomna från examenshögtiden. Där hölls högtidliga tal om hur viktiga lärare är, ett gäng killar trumpetande högtidligt låtar ur tjusiga musikstycken och två tjejer framförde två spektakulära dansföreställningar som tillförde det där lilla extra. Det hade dock varit fint om någon av lärarna från min insitution varit där och hållt tal. Istället var det ”cheferna” som fick damma av sina rockar och hålla tal för oss studenter. Men Oh, vilken dag! Det var så festligt, högtidligt och fantastiskt!

En grej som gjorde mig fundersam var den där lilla anekdoten som vår kära dekan berättade om.En anekdot som fick mig att relatera till vad matematiken gör med oss människor. Bara för att vi kan räkna ut hur genomsnittet ser ut, så måste vi alltid göra sådana uträkningar. Tydligen är medelåldern för den som tar examen på MAH ca 30 år och detta är viktig information som sorterar in oss i olika fack. Ett fack för de som är ”normala” och tillhör genomsnittet och ett fack för dem som faller litegrann utanför och sen har vi ju alla dem som hamnar där jag hamnar, vi som inte alls passar in i genomsnittsnormen för ålder och därmed betraktas som annorlunda – åtminstone om man ser det ur statistikens synvinkel. Statistik är intressant, precis som vårt förhållande till normalitet och genomsnittsnormer. Övervägande forskning bygger på relaterande till normalitetsnormen och där ser jag en parallell med populärkulturen som också hela tiden bygger på att förhålla sig till normalitetsnormen. Man förhåller sig dock på olika sätt beroende på om resultatet ska presenteras i en avhandling eller i en veckotidning….. Detta är dock enbart reflektioner som jag finner intressanta, att ventilera. Vi människor är unika i den bemärkelsen att vi alltid vill sticka ut ”lagom mycket”, vi vill vara speciella och samtidigt passa in i genomsnittsnormen…om vi inte gör det ”tvingas” vi att förhålla oss och förklara vilka skäl som ligger bakom att just vi har har en annorlunda roll – och det tycker jag är väldigt intressant!

Nu åter till mer vardagliga funderingar kring artefakter och kulturella redskap. Vad passar bättre för en examensdag än en grön NoaNoaklänning, svart NoaNoatröja av siden, Creamdecorkofta som jag fått av min kära syster. Stövlar som min kära make valt i Göteborg av alla ställen. Och min fina berlock som minner om svunna tider och har historier att berätta som jag troligtvis aldrig kommer att få höra…

Märkligt är det dock att sista deadlinen är satt på samma dag som examenshögtiden, så efteråt var det bara att åka hem och sätta sig vid datorn och skriva tills det magiska uret slog tolv… Tror minsann att jag lider av en gnutta separationsångest, eftersom jag inte någon gång tidigare under utbildningen varit så här sent ute med att påbörja en uppsats…  Känns som jag vill skriva några uppsatser till under MAH:s logga innan jag är klar…

Måndagmorgon och fjärilarna fladdrar i maggropen…idag ska jag genomföra en presentation – om mig själv av alla personer – dock i ett speciellt syfte. Imorgon grupparbetspresentation, deadline för en skriven text, onsdag – deadline för ytterligare en skriven text och på torsdag är det avslutningshögtid! Trots  att min utbildning fortsätter ytterligare en termin, pga min ämneskombination – så är själva ”grundutbildningen” klar. Examensarbetet är klart, betygsatt och snart sökbart på nätet.

– Kanske är avslutningshögtiden rätt tillfälle för en rosettfrisyr, det tål att funderas på…

Ojojoj, tänk vad mycket jag gått igenom. Men som sagt jag har en termins studier kvar så ännu ropas det varken hej eller firas ordentligt… Nästa vecka är det ett annat universitet som gäller med andra traditioner –  hu vale, vad spännande…och otroligt. Om det är något jag lärt mig i livet så är det att mirakel finns överallt, i vardagen. Men, dem är ofta små, så det gäller att se upp noggrannt och studera detaljerna annars är det stor risk att man missar dem…