En föreställning i Molières tecken där skådespelarna undersöker de kulturella normer och värderingar som rådde inom det franska hovet under 1600-talet, och får oss att se parallellerna med nutid. Kanske var mänsklighetens beteende inte alls så annorlunda jämfört med idag. Skvaller, tomt babbel och förtal är knappast något vi är förskonade från idag, eller?

Misantropen – en flärdfull dräktfest och ett koketteri av krinoliner och vetugalls, höga vitpudrade peruker och män i pastelliga rosa och turkosblå kläder. Rosetter på skorna och vitpudrade ansikten med små moucher. En lek med repliker, rim och genusperspektiv på karaktärer. En stor portion humor och en ännu större portion av allvar och eftertänksamhet.

Visst finns det motsvarigheter till den tidens iscensättande och redigerade av det egna jaget och grupperingars vulgäritet i dagens samhälle.

Och var i dagens samhälle ger vi utrymme för en misantrop? En som ogillar, föraktar och vägrar anpassa sig till kulturella normer denne inte själv står ut med. En cynisk människa som inte står ut med all dubbelmoral. En som säger sina åsikter rakt ut, även om åsikterna anses obekväma. De flesta av oss anpassar sig till regler, normer och värderingar därför att det trots allt blir bekvämast för oss då. Om vi anpassar oss får vi vara med i gruppen, vi får socialisera och då får vi den där ”inbjudan till den stora festen”.

Alceste vägrar att anpassa sig genom att vägra vända kappan efter vinden men så går det som det går. Kan det vara så att detta är en sedeslärande historia? Och är det egentligen en komedi eller en tragedi? Och spelar det överhuvudtaget någon roll?

I slutet av pjäsen när alla de som anpassar sig till rådande kultur, minglar tillsammans framför lägerelden, spelar musik och har det bra.

Då vandrar Misantropen ensam iväg mot ett öde landskap – hon är ensam trots att hon var den som hela tiden höll sig till sanningen.

Det här var min lilla resumé av gårdagens föreställning av Misantropen på Hipp, Malmö Stadsteater. Föreställningen var spektakulär och in i vassen bra att jag mer än gärna skulle vilja se den igen. Och framförallt ta en promenad in bakom kulisserna för att titta närmare på dräkterna, prova dem;) och kanske rent av för att diskutera pjäsens innehåll med regissör och skådespelare. Enligt min åsikt är Misantropen ett alldeles underbart, allvarligt och filosofiskt intressant drama.

Konst ska beröra! Fotot ovan är en del av ett kommunägt konstverk som hänger på Folkets hus i Svedala. Och även om det egentligen inte ingick i gårdagens Kulnattaarrangemang så passade jag på att ”hälsa på” konstverket eftersom delar av Kulturnatta hölls i lokalen där konstverket finns. Konstnären är Gerhard Nordström och jag gissar att målningen är en del av samlingen med namnet ”Sommaren 1970”.

Första gången jag såg detta konstverk i verkligheten var i samband med att jag skulle se en annan utställning av denne konstnär. Då konstaterade jag att de här naturmålningarna som hänger i Folkets hus är vackra men samtidigt lite intetsägande därför att de inte berörde mig på djupet. Undantaget från denna målning som jag fotograferat ovan – den är intressant eftersom man börjar undra var människorna finns. Ett dukat bord mitt ute i naturen, väcker frågan – var är människorna? Senare besökte jag en annan utställning i Ystad (med konstverk av samma konstnär, dvs G. Nordström)där andra målningar från samlingen Sommaren 1970 visades.

Där blev jag djupt berörd och chockerad eftersom samlingen ingick i en politisk debatt kring Vietnamkriget. Utställningen visade upp kontrasterna i världen, genom att kombinera en vacker fridfull natur med lemlästade blodiga människor från krigshärjade Vietnam. Kortfattat har konstnären kombinerat dokumentära mediebilder från Vietnamnkriget med en västerländsk vacker natur och ibland till och med i kombination med fridfulla bilder av familjer som höll picknic i gräset. När man ser en sådan utställning blir man chockad och illa berörd samtidigt som tankarna sätter fart. Vad är det konstnären vill säga? Utställningen kan väcka en debatt som får fart på människors tankar och idéer. Utställningen visualiserar en idé om något som konstnären anser angeläget att föra fram i rampljuset och det är sådana utställningar som är verkligt intressanta – enligt min åsikt. Och sedan jag insåg att detta konstverket har ett budskap och ingår i den där samlingen – stannar jag upp och betraktar jag det på ett helt annat sätt.

Det är bland annat den typen av samhällsgranskande konst, dvs när konsten presenterar en idé och tanke om det liv vi lever – det är den typen av konst och diskussioner jag vill få igång på en Kulturnatta. Människor som kommunicerar och intresserar sig för djupare värden än det som är vackert på ytan.

Jag inser att det kommer att ta tid att få igång ett sådant samtal på en liten ort, där många människor uppenbarligen inte alltid är så intressade av vad konst egentligen är – många vill bara titta på en tavla som föreställer en förskönad bild av en plats eller något annat de tycker om. Jag tolkar detta som att gemene man är lite rädda för verkligheten, varför skulle människor annars ta så illa upp när konstnärer presenterar idéer som hämtats ur det verkliga livet?

Kanske just därför att vi ofta vill fly verkligheten och drömma oss bort till en vacker trädgård med ett trivsamt hus. Eller titta på och alla dessa vackra små hantverk, små föremål vi kan köpa med oss hem och pynta våra fasader med. Självklart gillar även jag det som är vackert, fina målningar och vackert hantverk som jag likt många andra gärna samlar på mig. Men för mig är detta inte tillräckligt då jag vill att konstens egentliga värde ska framträda. Livet är ju trots allt inte alltid den idyll man önskar, men jag är fast övertygad om att vi har möjlighet att påverka våra liv om vi betraktar och utgår ifrån verkligheten så som den är. Konstverk som berör, uttrycker ofta idéer med inspiration ur det verkliga livet.

Jag önskar ett galleri och en Kulturnatta där det finns utrymme, både för den samhällskritiska konsten, för idéerna och alla de vackra estetiskt tilltalande hantverken och målningarna. Som den samhällsgranskande kulturnörd jag är så kan jag inte låta bli att reagera, kritisera och analysera vad det beror på när det saknas balans och enbart finns utrymme för endera av stilarna. Beror det på att en liten ort inte attraherar utställare som representerar de nya idéerna? Kanske vill den typen av konstnärer bara ställa ut i de stora salongerna? Eller beror det helt enkelt på att vi som bor på små orter inte ger utrymme för idéer och dem som är avviker från normen?

Trots att gårdagens Kulturnatta blev en succé!, anser jag att det är angeläget att utveckla arrangemanget till nästa år. Jag tänker då på ett rikligare utbud som kan attrahera fler målgrupper. Jag anser att en Kulturnatta ska ge utrymme, inte enbart för det traditionella utan även för det som är annorlunda och inte lika etablerat. Och framförallt för den yngre generationen och deras olika former av kulturutövande.

Igår var det Kulturnatta i Svedala för andra året i rad. Lagom inför arrangemanget sattes vår nya skylt upp på parkeringen bakom Galleri KVIS. Och jag gillar den här gamla gammelrosa väggen… Och Jodå, jag har som vanligt mer att säga men det där andra får bli ett annat blogginlägg.