Vi sitter fast i motorvägens gräddfil, spelar på strängar som får åskan att ljuda utan att höras, hjärtat att slå i takt tills det bankar

Jag läser Tranströmer, och lyssnar till hans Allegro om Haydn. Jag spelar AC/DC efter intensiv dag….Thunderstruckad…  Ljuden från strängarna sprider sig, de vibrerar till tonerna av Thunderstruck

140226

Musiken får rutorna att pulsera, sätter stenarna i rullning – ner för glasslänten…Stenarna flyger fram i samma hastighet som blixten exploderar i ett Thunder!

Mer dokumentation…mer av allt får schemat att innehålla mer än tiden får utrymme till…Cirklarna är rubbade.

140226_2

Jag äter frusna bär med grädde…läser om hur en explosion får stenarna att flyga rakt genom glasrutorna …. Märkligt nog förblir de hela. Inte minsta spricka syns i kristallen. Stenarna är på andra sidan. Glaset är helt. Trots att det som ljuder är ett Thunder…

 

Om att läsa klart en bok, inte läsa klart eller helt enkelt göra ett litet uppehåll i läsningen för att läsa något annat som man känner mera för

140223

När en bok är riktigt välskriven, försvinner man in i en annan värld, man hör hur det prasslar i snåren, man känner dofterna, hör skratten, upplever kärleken, smärtan, hör skriken, gråten och känner det som om man är mitt uppe “in medias res” mest hela tiden.

Och sen när boken är slut känns det så tomt, man saknar personerna och miljöerna i boken och man vill veta vad som kommer att hända härnäst… alltid finns det någon liten tråd att nysta i – om boken är bra vill säga. Då kan man rent av vilja läsa den flera gånger…

140323_1

Annat är det om man inte alls gillar innehållet, då slutar man att läsa eller så skumläser man vidare av ren nyfikenhet. Annars kan det vara så att man läser vidare därför att man måste och sen när man läst klart tänker man – Oh, vad skönt, nu slipper jag läsa den här boken fler gånger. That´s it.

Ibland kan det vara så att man hade oerhörda förväntningar på en bok, sen visar det sig att den inte alls var så bra som man trodde och då vill man inte ge upp utan tänker att det måste bli bättre därför att man så gärna vill tycka om innehållet – trots att man inte alls känner för det för stunden. Detta hände mig mitt i Alice Munros “Nära hem” men nu har jag gjort ett uppehåll för att  läsa något annat istället – de där novellerna i “Nära hem” känns nämligen inte alls som “Min kopp te” ….

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag inte sugs in i miljöerna. Kanske därför att handlingen är långsam och därför att jag inte attraheras av den typen av lågmält berättande. Ibland är det så dystert utan att vara dystert, dramatiskt utan att vara dramatiskt och människorna befinner sig på märkliga ställen som inte verkar särskilt intressanta….. Märkligt nog finns det samtidigt en frustrerande underton av att något mer ligger och lurar bakom hörnet, av att miljön kanske trots allt är mer spännande än vad man upptäcker med en gång och av att karaktärerna har så otroligt mycket mer inom sig än det vi får läsa om i novellerna.  – Och det gör mig nyfiken, så jag kommer att läsa ut den där boken så småningom… Kanske måste jag vara i rätt stämning, eller något? Kanske är det en sådan där bok man måste bearbeta för att kunna tycka om?Någon av er som läst Munros noveller? Vad tyckte ni isåfall?

140323_2

Just nu läser jag något helt annat, Suzanne Collins, Hungerspelen. I den lyssnar jag till härmskrikans sång, snurrar runt i fabulösa klänningar som fattar eld och lever i en värld som är så galet skör att en handfull bär kan försätta hela samhällssystemet ur balans och uppmuntra folket att starta uppror. I Hungerspelen händer något hutlöst spännande hela tiden och jag vet att jag kommer att sakna karaktärerna när jag läst ut hela triologin. Men med tanke på bokens innehåll känns det trots allt ganska skönt att det är litteratur och inte verklighet..

Hur läser ni? Är ni sådana som alltid läser ut en påbörjad bok, avslutar om den inte är bra, läser som besatta när en bok är bra  eller har ni flera böcker på gång samtidigt?

 

 

nära havet skulle jag kunna bo…

140220_8 Vi har varit på spa, vilat upp oss, softat, njutit och tagit det lugnt – alldeles nära havet. Det första jag gjorde var att trotsa kylan med att springa barfota i bikini och badrock ut i sanden och rita ett hjärta samtidigt som maken stod på bryggan i badrock o spatofflor – och log. Jag älskar havet och vågornas brus. Ja, ni ser ju på mina rödfrusna tår på bilden ovan hur isande kallt det var. Faktum är att det var för kallt för att springa runt i badrock utomhus.

140220

Så nästa dag klädde vi oss varmt när vi skulle ta en långpromenad längs stranden. Jag blev lycklig av den konstfulla sanden med sina stenar, snäckor och algväxter…

140220_7

Kunde inte låta bli att skapa några spontana sandbilder med det material som fanns tillhands.

140220_2

Maken gick i förväg och jag fotograferade.

140220_3

140220_9

Vi badade, fick massage, åt både nyttigt och gott… och hade det hur fint som helst. VI bodde nära havet några dagar, lyssnade på vågornas brus, havets sus och njöt av några dagars ledighet…

Ibland kan det vara bra att längta efter något…

140218_8

Några bilder från sovrummet.

140218

Njuter av lyxen att vara ledig. Njuter av att sova, fika, träffa familj och vänner… Och av vardagliga ting som att bädda sängen och puffa till kuddarna – bara för att det blir så fint.

140218_1

I åratal drömde jag om att inreda vårt sovrum i Laura Ashley stil, jag längtade, drömde och gjorde inspirationskollage – funderade över vilka detaljer som var viktigast för mig. Jag gillar den engelska romantiska inredningsstilen och nu när jag har tapeter, några textiler och prylar i den stil jag längtat efter – då är det så mycket trivsammare att bädda sängen och städa sovrummet.

140218_6

Den här fina sidenkudden med rosor och en fågel…

140218_5

Jag läste för en himla massa år sedan att orkidéer och paradisträd skapar god fengshui atmosfär och positiva energier i ett sovrum och sedan dess har jag alltid haft paradisträd och orkidéer i fönsterna. Båda växterna är ju så vackra!

140218_3

 

140218_7

Böcker är hemtrevligt!

140218_4

Och jag har fortfarande inte hängt upp någon målning ovanför sängen, men snart kommer där att hänga en stor tavla.

Ha det fint där ute i cyberspace och IRL kära bloggläsare! Kram

att fika tillsammans är så mycket mer än att bara fika…

140217_4

Idag lunchade jag med finaste Caroline som jag inte träffat sedan i somras. Jag har saknat våra fikastunder något vansinnigt, hon har skrivit examensarbete och jag har börjat arbeta som lärare…. Våra familjeliv och karriärer har varit fyllda av uppdrag och vi har inte hunnit ses förrän nu. Att skriva examensarbete som hon har gjort tar all uppmärksamhet i anspråk – precis som att börja arbeta som lärare som jag har gjort… det finns inte tid för mysiga fikastunder med vänner och det finns inte tid för utvecklande diskussioner där man kan “nörda” in sig i samtal om konst och litteratur…. –  man bara arbetar non-stop för att upptäcka att det alltid finns lite mer kvar att göra….

Ibland tänker jag att man lägger ner för mycket tid på sitt arbete… men i nästa andetag tänker jag – hur skulle man kunna göra något annat när ens arbete innebär att man arbetar med människor, fantastiska människor, fina människor, speciella människor, ovanliga människor och människor som man vill försöka förstå så att man kan vägleda dem vidare till nästa trappsteg… och framförallt människor som man lär sig av – min livsfilosofi är att man har något att lära av varje människa man möter oavsett om de är ens elever, lärare, vänner eller familj.

140217_3

Det var så fint att träffa Caroline idag och jag är säker på att hon kommer att bli en utmärkt engelsk- och svensklärare. Hon brinner för sin engelska precis som jag brinner för mitt ämne – Bild. Och tillsammans brinner vi för vår litteraTur…. och det är tur att vi har litteraturen <3

140217_5

Hursomhelst så har vi en gemensam passion för NoaNoa- kläder och vi kunde inte låta bli att ta en tur ner på stan för att besöka “vår” favoritbutik. Mina fynd blev en blommig vårkjol och en korallröd kofta. Och sen blev det en tur in på Åhlens för att fylla på förrådet av polotröjor med en svart och en vit. Och ett par blå och ett par lila strumpbyxor som matchar den nya kjolen…

När jag kom hem var dottern på besök = Lycka! Med sig hem fick hon en av mina målningar som hon spanat in och önskat. . Fjärilar, Karin Boyecitat med ljus och mörker…och det känns så fint att min dotter vill pryda sitt hem med mina målningar 🙂

Och sist men inte minst. Morgonen inleddes med en ansiktsbehandling på Malins hudvård med ansikts och decoltagemassage – så himla avslappnade att dagen blev en fin dag…. den där massagen peppade mig full av ny energi! –  trots att vår ena bil plötsligt inte går att styra och vi blev tvungna att ta den till verkstaden tidigt imorse – men hellre trasig bil på lovet än under arbetsveckan – så allt är i sin ordning 🙂

Jag ser livet från den ljusa sidan och glädjes åt flera lediga dagar 🙂

 

 

 

Maskerad, kalas och karnevaldrömmar…

140217_1

Igår fyllde makens syster år och vi var på kalas. Systern har nyligen varit i Italien och med sig hem köpte hon sådana här fina maskeradmasker. Alla flickor kring bordet fick varsin mask att bära på kalaset och pojkarna kunde såklart inte låta bli att pröva dem – och sen fick man ta med sin mask hem. – Och jag tänker att det är så fint att gå på kalas och få med sig en maskeradmask från Venedig hem. Själv har jag aldrig varit i Venedig annat än i fantasins värld…men jag skulle gärna vilja resa dit någon gång – till Venedig alltså.

140217_2

Maskerna var så fina men ett litet problem som uppstod för oss glasögonnördar var att vi förvisades till de “halvblindas” värld eftersom det inte gick att ha glasögon på sig samtidigt med de där maskerna. Så till nästa gång jag ska bära mask blir det till att hämta ut ett par nya linser 😉

Ett annan pinsam händelse var att jag råkade tappa värdinnans present i trottoaren så att den gick i tusen bitar och flöt iväg… Tanken var att vi skulle överlämna ett fint rött vin och en liten korg med olika ostar och kex, men när jag tappade vinet så att det gick i kras blev det bara vinstänkt ost kvar… Pinsamt värre att tappa presenten/vinet, men det är ju sådant som kan hända…. Det var ju en himla tur att jag inte tappade vinflaskan inomhus, på hallgolvet – det hade varit betydligt mer pinsamt 😉

 

– Livet är en Cabaret, min vän!

140216

“- Livet är en Cabaret”

Jag, maken och vår dotter var på Hipp och såg den spektakulära, galna och djupa föreställningen, Cabaret…

Jo, men visst ligger det något i den där frasen? – Livet är en cabaret! Livet är en föreställning där vi alla måste prestera, passa in i ramar och mönster för vad som är norm och vad som icke är normaliserat. Människans natur tycks ha ett behov av att stöpa oss alla i samma mall och nåde den som inte passar in. Den är en missanpassad “outsider” i förhållande till normens mall.

Att vara för eller emot? Måste man vara antingen eller? Varför kan man inte beakta båda aspekter, samtala, utvecklas tillsammans och förhandla? Beror det på att den som har vassast armbågar oftast vinner? Är det därför samtalet inte alltid fungerar? Eller beror det på att vi uttrycker oss på olika sätt? Vem är då skyldig i dramat, den som inte tog sig tid att förstå utan hittade på en egen tolkning, den som inte ifrågasatte för att kunna förstå eller den som tog makten och ansåg sig vara kompetent nog för att styra över normen?

Många funderingar och frågeställningar väcktes av den där “galna” föreställningen som utspelades i Berlin, dels på ett billigt och sunkigt hotell och dels i den dekadenta miljön på KitKatClub.

Jag som alltid brukar bli hänförd när jag går på föreställning, hänförd av vacker scenografi, av förtjusande kostymtolkning och av estetiskt tilltalande scenmiljöer – jag satte mingelvinet i vrångstrupen, blev chockerad och smått förfärad av dessa dekadenta dräkter som visade mer av aktörernas kroppar än de dolde. Chockerad över den sparsmakade scenografin där människor användes som bänkar att sitta på. Chockerad och samtidigt förtjusad över hur det briljanta framförandet förstärkte budskapet i föreställningen. När den spontana chocken hade lagt sig njöt jag av föreställningen – det fanns trots allt massor av tankvärda fraser, “voguedansen”  och intressanta vinklingar att fokusera och fundera på.

Ibland behöver man ruskas om och uppleva något nytt och annorlunda. Och Cabaret bjöd på en uppfriskande och tankvärd frågeställning vad gäller politik, etik och moral.

Jag skulle mer än gärna se Cabaret en gång till!

 

Ett programkollage från dramamusikalen Rebecca, sett ut mina ögon och – Inatt drömde jag om Manderley…

 

140215

– Inatt drömde jag om Manderley…. Det är ungefär så dramamusikalen Rebecca börjar. Igårkväll tog föreställningen med mig och min man på en resa tillbaka till 1920-talet, Monte Carlo och vidare till Manderley… fast när jag tänker efter så är dramat nog tidlöst ändå och skulle kunnat utspelas i vilken tid som helst.  Resan var fylld av visuella höjdpunkter = Lycka, för en estet som mig.

140215_3

Maken och jag firade alla hjärtanskvällen på Malmö Opera. Vi åt operarestaurangens goda räkmackor, drack vitt vin och njöt av föreställningen.  Och jag fick nästan nypa mig själv i armen, eftersom det kändes som en sanslös lyx att får se föreställningen för andra gången. Jag är operaombud och har därför förmånen att ibland bli inbjuden till genrep. Men när vi såg genrepet i förra veckan var det utan Nanne Grönwall eftersom hon blev sjuk och hade sångförbud. Därför bestämde vi oss för att vi ville se föreställningen en gång till – för att få höra och se Nanne Grönwall i rollen som Rebecca.

140215_1

Och det var så spännande att komma tillbaka till Manderley och uppmärksamma nya detaljer. Vi njöt av hela den visuell framställningen, av musiken, sången och föreställningen som helhet. Som jag skrev för några dagar sedan så blev jag så lycklig och inspirerad av färgkontrasterna med pastell&fjäderexplosion i scenbyteskombination med det strikt svart/vita plisserade. Dräkterna är helt underbara!

Och scenen var så inbjudande att jag för en stund sögs in i den där drömska Manderleymiljön….

140215_2

Pastellkaskaden… en helt otrolig miljö. Tänk att vara där, i den där miljön och iklädd någon av de fabulösa dräkterna….vilket party!

140215_4

De här strikt plisserade, iklädda svart och vitt som är så effektfullt.

140215_6

.sådan glädje!…och en Maskerad!

140215_5

Ibland tänker jag att jag är lyckligt lottad som kan konsten att njuta av en föreställning flera gånger om, genom att bläddra i programbladet. Jag tittar på bilderna och läser de fina texterna….funderar, fantiserar och sedan kan jag inte låta bli att iscensätta mitt bläddrande genom att fotografera det där programbladet och då vill jag såklart sätta min prägel på programmet genom att placera det i en miljö som passar. Vill ju så gärna dela med mig av den där känslan som infinner sig under en föreställning.

Vad tänker ni egentligen om att jag tillsätter blommor och blomblad till fotografierna av programmet? Av någon anledning tycker jag om de där blombladen så mycket att jag inte kan låta bli att undersöka vad som händer med bilden om man dekorerar med blommor…

140215_7

Att vi njöt av föreställningen har nog redan framgått av inlägget… och det var med nöjda sinnen vi tog farväl för denna kvällen, till den vackra statyn Tragos, med de brinnande facklorna.

140214_4

 

 

 

 

 

 

Alla hjärtans, dagen då hjärtan svämmar över av blomster…

140214_1

Lyssnar på ” It´s a beutiful day” och tänker att låttexten börjar så vackert ” The heart is a bloom”… Det är fredagmorgon och jag är hutlöst trött, “preppar” mig själv med mängder av kaffe för att komma iform för en solig arbetsdag.

Blommorna köpte jag med mig hem igår. Till min hjärtevän, Mannen i mitt liv. Till honom som jag älskar sådär oändligt mycket. Ikväll ska vi fira alla hjärtansdag med att gå på musikal.

140214

Och denna blomsterbild är till er kära läsare som tittar in här varje dag. Det känns så fint att ni tittar in här dagligen. Jag ser hur många ni är när jag kollar in besöksstatistiken… Ni är så fina! Och jag önskar er alla en underbar alla hjärtans dag!

140214_2

Alla hjärtanskram med massor av blomster<3 Christina

En purpurkaskad av sju vackra tulpaner i en ring…

140212_2

Det är arla morgonstund. Jag drömde nyss om att dra täcket över huvudet och sova några timmar till… sov som bäst när Tiden gjorde sig påmind och skrek! mig i örat. Minns hur jag drömde en dröm om hur vintern blev vår…och det var så skönt att sova…

140212

Jag letade upp en vacker sång…en sån´man blir glad av

” It might seem crazy what I’m about to say, Sunshine she’s here, you can take a break…..Because I’m happy
Clap along if you feel like a room without a roof”

Sången fick mig att dansa in i köket och krydda svart kaffe med pollen av purpurfärgade tulpaner… jag arrangerade ett stilleben, Såg på det och log. Hörde hur morgonsången gav hintar om Lycka som får taken att lyfta, om solsken och klappande händer.

140212_1

så “Clap along” och känn hur lyckan dansar in i ditt Liv! Lyckan finns överallt – det gäller bara att gripa tag i den, vara Lekfull och realistisk.

– Med denna morgonfilosofi önskar jag er alla en underbar solskensdag!

 

 

 

Hungergames – När det inte längre finns någon återvändo

140210_1

“Jag anmäler mig som frivillig!” skriker Katniss Everdeen. Fem ord, en kort fras och plötsligt står hon där vid ruinens brant. Hon har kastat sig utför stupet och filmen har passerat “the Point of no return”. Efter den frasen finns ingen återvändo.

Det finns ett fåtal filmer som berör mig till den grad, att jag känner mig “tvungen” att köpa dem trots att jag redan sett dem på bio. Hungergames, del ett, var en sådan film. Det fanns så många fraser och visuella aspekter jag kände behov av att kunna se om och om igen att jag köpte filmen. Samma känsla infann sig efter del två, Catching fire. Filmerna är så intressanta och det finns så många paralleller att dra till vår egen verklighet, svidande samhällskritik, svindlande tankar och vansinniga “spel”….

Jag förstår egentligen inte hur jag kunnat bärga mig tills nu med att börja läsa Suzanne Collins bok, triologin, Hungerspelen. Äntligen ska jag få veta hur det går i del tre. Boken är en riktig bladvändare och med tanke på att innehållet är på 951 sidor, så lär det inte räcka med en natts läsning. Därför finns det viss risk för att jag kommer att gå runt hålögd med ringar under ögonen, trött men nöjd under den kommande veckan. Kvällar och nätter kommer att ägnas åt läsning fram tills dess att jag läst ut boken.

Att läsa är som att resa. Att läsa är som att komma ut på ett äventyr, ett äventyr som kan bli ännu mera dramatiskt, magiskt och spännande än vad man kunde föreställa sig från början. Att läsa ger möjligheten att upptäcka och undersöka världar och personligheter som man ännu inte mött i den verkliga världen. Att läsa är utvecklande för själen och när jag finner en bra bok vill jag bara ha mer, läsa mer, analysera mer, granska, knyta samman intertext och tillåta mig själv att vara precis så “nördig” som jag vill vara.

Och Ja, jag hade en tanke om att utveckla mina tankar kring “the Point of no return” men det får bli en annan dag – nu måste jag bara läsa vidare…

140210

En utställning på temat, Fotografera är “ett sätt att leva”

En artikel i vår dagstidning fick mig att hasta iväg på ett spontanbesök till Moderna Museet i Malmö.

140208_1

Arkitekturen är vacker med sitt röda tegel och de välvda fönsterbågarna. Jag gillar den speciella byggnaden på något vis, byggnaden som en gång varit ett “Elektricitetsverk” som det står på fasaden. Ursprungsbyggnaden är tidigt 1900-tal,  men den coola knallorangea fasaden har tillkommit någon gång nu under de senare 20 åren. Jag tänker att det är fint med detta arkitektoniska möte mellan det historiska och samtida.

140208

När man kommer gående utmed gatan möts man av texten, “Konsten väntar på dig runt hörnet”. Jag ler  varje gång jag passerar skylten.

140208_2

Just nu är det en fotoutställning som visas, Ett sätt att leva.

… att arbeta med fotografisk bild är för mig ett sätt att leva. När jag tänker efter, och tittar noga på mina bilder så är de alla, på sitt speciella sätt, ingenting annat än självporträtt, en del av mitt liv.” Detta är ett citat av fotografen Christer Strömholm och det är i hans fotografier, yrkesliv och konstnärliga projekt som utställningen har sin utgångspunkt.

Åh, vad jag gillade utställningen. Där fanns vackra tilltalande fotografier, närgångna, intima och obehagliga fotografier…. experimentella, diffusa och vardagliga fotografier. Ögonblicksbilder och livsöden, händelser och berättelser. Fotografier som berör. Tänk så otroligt mycket information ett fotografi kan innehålla. – It´s a kind of magic.

140208_4

Till och med en sådan sak som att välja skåp för att låsa in sina grejor i blir speciellt när man är på Moderna, eftersom varje skåp har ett konstnärsnamn och ett citat på insidan. Igår fastnade jag för citatet ovan. – Konsten är ett språk. Som inte bör göra sig förstått. Kan man förstå stjärnhimmeln?

Jag låste in min kamera, väska och kappa i skåpet med Helene Schjerfbecks namn, funderade en kort stund på att jag vid nästa besök borde välja en väska som matchar den gula färgen bättre. Därefter vandrade jag runt och njöt av utställningen inte bara ett varv utan flera rundor för att hinna bearbeta alla synintryck.

140208_3

 

 

 

klädd för en kväll på operan…

 140206_5 kopiera

Fördelen med långt hår är att man kan variera sina frisyrer i det oändliga. Här har jag satt upp håret i en knut, snurrat runt det och fäst upp hårtestarna med klämmor och pärlor.

140206_3 kopiera

Jag gillar klänningar, så i torsdags när det var dags för genrep passade jag på att klä mig i den prickiga, en bolero, svarta strumpbyxor, en fjäderbrosch och den broderade rosenväskan.

140206_6 kopiera

Med tanke på att den mesta snön hunnit töa bort, kände jag att det var tid för de svarta pumpsen…

Och på tal om klädsel så är det fina med att gå på en föreställning och att vara publik, att det egentligen inte existerar någon klädkod. Man är välkommen precis som man är, och det går lika bra att komma i ett par jeans och en vanlig tröja om man känner för det. Men det är festligt och högtidligt att gå och se en föreställning på Malmö Opera, så de flesta klär sig fina eftersom det är en alldeles speciell upplevelse att komma dit.

och känslan av att ha varit där lever kvar länge…

 

 

genrepet av Rebecca – en färgexplosion i pastell

Jag älskar att gå på premiärer, men igår var det alltså inte premiär. Igår var det genrep och att gå på genrep är nästan lika spännande som att gå på premiär…

140206

Musicalen handlar om den föräldralösa flickan “Jag” som är sällskapsdam åt den amerikanska ladyn “Mrs Hopper”. Under en resa till Monte Carlo träffar de aristokraten, den relativt nyblivna änklingen Maxin de Winter. Maxim och “Jag” blir hejdlöst förälskade, de gifter sig hastigt och “Jag” blir den nya Mrs de Winter  på det storslagna godset, Manderly. På Manderly lever minnet av Maxims förra fru Rebecca, och den otäcka husförestånderskan mrs Danvers. Skuggorna döljer en mörk hemlighet om Rebeccas död som får parets lyckorus att krackelera bit för bit….

Jag gillade musiken och att texten sjöngs på svenska. En besvikelse var såklart att Nanne Grönwall var sjuk, och att hennes roll som Rebecca framfördes av tre andra personer. Men som helhet var föreställningen helt underbar och jag ser den mer än gärna några gånger till.

Sången framförs på svenska, vilket gör det lätt att hänga med i handlingen. Det jag gillade mest var helheten som den visuella upplevelsen skapade tillsammans med musiken. Dräkterna var helt underbara. Jag blev så överraskad när scenen äntrades av aktörer klädda i en pastellfärgad rosa “potpourri” av de mest bedårande dräkter och spektakulära hattar.

Och jag bara älskade färgkontrasterna som skapades genom hur olika färger dominerade de olika scenbytena. Att gå från pastellkaskad till kliniskt svart/vitt skapar en effektfull dramatik, som får mig att glöda. Att inspirationen till dräkterna hämtats ur tidigt 1900-tal var tydligt och så fint, det tillförde den där känslan av att befinna sig i en helt annan tidsepok. Det känns nästan som att befinna sig mitt uppe i en saga.

– Det hade varit toppen om jag kunde bjuda på några fotografier från föreställningen…men som ni vet så är det ju inte ok att fotografera under föreställningen och inte ok att “låna” bilder från andra sidor hursomhelst. I vanliga fall fotograferar jag ur programmen med de säljes inte under genrep, så ni får hålla tillgodo med min text. Och senare kanske det kommer en bild av min outfit, men innan dess har jag en arbetsdag framför mig och nu ska jag stiga upp och koka kaffe 🙂

genrep av musicalen Rebecca

140131

Onsdagar kan vara otroligt intensiva…  åker hemifrån långt innan tuppen hunnit få på sig kläderna och är hemma efter skymningen.. så även om dagarna är bra, måste jag erkänna att jag är hutlöst trött…

Men när jag kollar in biljetterna vi fått – biljetterna till genrepet. Då blir jag upprymd av förväntan. Nu är det mindre än ett dygn kvar. Imorgon ska vi se genrepet av musicalen Rebecca.

Musicalen grundar sig på romanen Rebecca som filmatiserades av Alfred Hitchcook någon gång kring 1940-talet. Att se musicalen ska bli så spännande, speciellt med tanke på att jag inte lyssnat på hela musicalen någon gång tidigare.

Om mindre än ett dygn sitter min man och jag i Malmö Operas storslagna salong och njuter av ännu en föreställning. Det ser jag fram emot.