När en bok är riktigt välskriven, försvinner man in i en annan värld, man hör hur det prasslar i snåren, man känner dofterna, hör skratten, upplever kärleken, smärtan, hör skriken, gråten och känner det som om man är mitt uppe ”in medias res” mest hela tiden.
Och sen när boken är slut känns det så tomt, man saknar personerna och miljöerna i boken och man vill veta vad som kommer att hända härnäst… alltid finns det någon liten tråd att nysta i – om boken är bra vill säga. Då kan man rent av vilja läsa den flera gånger…
Annat är det om man inte alls gillar innehållet, då slutar man att läsa eller så skumläser man vidare av ren nyfikenhet. Annars kan det vara så att man läser vidare därför att man måste och sen när man läst klart tänker man – Oh, vad skönt, nu slipper jag läsa den här boken fler gånger. That´s it.
Ibland kan det vara så att man hade oerhörda förväntningar på en bok, sen visar det sig att den inte alls var så bra som man trodde och då vill man inte ge upp utan tänker att det måste bli bättre därför att man så gärna vill tycka om innehållet – trots att man inte alls känner för det för stunden. Detta hände mig mitt i Alice Munros ”Nära hem” men nu har jag gjort ett uppehåll för att läsa något annat istället – de där novellerna i ”Nära hem” känns nämligen inte alls som ”Min kopp te” ….
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag inte sugs in i miljöerna. Kanske därför att handlingen är långsam och därför att jag inte attraheras av den typen av lågmält berättande. Ibland är det så dystert utan att vara dystert, dramatiskt utan att vara dramatiskt och människorna befinner sig på märkliga ställen som inte verkar särskilt intressanta….. Märkligt nog finns det samtidigt en frustrerande underton av att något mer ligger och lurar bakom hörnet, av att miljön kanske trots allt är mer spännande än vad man upptäcker med en gång och av att karaktärerna har så otroligt mycket mer inom sig än det vi får läsa om i novellerna. – Och det gör mig nyfiken, så jag kommer att läsa ut den där boken så småningom… Kanske måste jag vara i rätt stämning, eller något? Kanske är det en sådan där bok man måste bearbeta för att kunna tycka om?Någon av er som läst Munros noveller? Vad tyckte ni isåfall?
Just nu läser jag något helt annat, Suzanne Collins, Hungerspelen. I den lyssnar jag till härmskrikans sång, snurrar runt i fabulösa klänningar som fattar eld och lever i en värld som är så galet skör att en handfull bär kan försätta hela samhällssystemet ur balans och uppmuntra folket att starta uppror. I Hungerspelen händer något hutlöst spännande hela tiden och jag vet att jag kommer att sakna karaktärerna när jag läst ut hela triologin. Men med tanke på bokens innehåll känns det trots allt ganska skönt att det är litteratur och inte verklighet..
Hur läser ni? Är ni sådana som alltid läser ut en påbörjad bok, avslutar om den inte är bra, läser som besatta när en bok är bra eller har ni flera böcker på gång samtidigt?