Faller in genom dörren…

Faller in genom dörren,

utmattad och splittrad i bitar.

Tar mig samman och landar intill en akleja.

Jag tänker på innebörden i Karin Boyes ord, “Javisst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka med all sin glans“…

Jag tänker vidare på ett skriftligt omdöme som jag fick av en lärare i grundskolan. Hon skrev att jag var envis och att jag skulle kunna gå långt, om jag lärde mig att använda min envishet på rätt sätt. Min lärare hade helt rätt. Jag är envis och genom åren har jag vandrat många mil. Jag kan bygga broar och jag kan bestiga berg, men jag har förstånd nog att inse när det är dags att leta upp en ny väg med nya möjligheter. Vägen går inte alltid framåt, ibland behöver man helt enkelt stanna upp, ta en paus, sondera terrängen och med omsorg välja vilken väg man vill fortsätta vandra…

Världen må vara upp och ner,

och det finns många val en människa kan göra,

men man har bara ett liv och det livet blir vad man gör det till.

Jag tar ett brejk och lyssnar till Madonnas lyrik, I rise…..up above it all….

och oavsett hur många nya låtar som poppar upp i min hjärna så har jag en förmåga att återvända till Whitesnakes …. Here I Go Again …..

Oavsett vilka vägar jag tar så känns det som om jag alltid söker svar… Jag lyssnar till Hail To The Victor, och det är 30 sekunder till Mars eller om man föredrar Thirty Seconds To Mars.

Och jag ser inte slutet… jag ser början på något nytt <3

Må väl och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

10 svar på ”Faller in genom dörren…

  1. Häftig och vacker bild på glaset där “världen är uppochned!” Det är ju för väl att du ser något nytt och inte slutet på det som komma skall! Vi har ju följt varandra en tid och både du och jag har stått vid ett och annat vägskäl. Det må vara dags för dig att vandra på en ny väg… där du kan utvecklas vidare.
    Det blir bra!
    Kram Gunilla

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *