Våren tvekar med sin glans, och det känns som om den håller kvar sin dans. Tiden står inte stilla, tiden far fram över land och stad. Öppenheten stänger taktlöst, i takt med rädslan, när en främmande farsot breder ut sig. Farsoten är en ovälkommen gäst, Covid-19 som ingen vill bjuda in, se eller ens höra talas om på sin fest. Vi stänger våra dörrar, men vem vill vara instängd när världen runtomkring i själva verket är fantastisk?
Bara för att det är mörkt, så betyder det inte, att färgerna inte finns. Det finns så många färger och ljuspunkter mitt i allt detta mörka.
Jag tar en promenad, andas in, andas ut, upplever bokskog, fågelkvitter, solsken och frost på en och samma gång, buffrar energi för en ny dags arbete.
Lektionerna fortsätter som vanligt, fast allt egentligen är ovanligt och numera sker i form av fjärr- och distansundervisning. Fungerar å ena sidan fantastiskt bra, även om det är drygt utmanande och innebär en hel del stillasittande merjobb, med nya hinder och utmaningar att ta sig förbi. Administrativt jox. Jag som inte tycker om att sitta still får spatt, och om jag inte drog till skogs ibland skulle jag bli alldeles matt. Utmaningar är till för att övervinnas och nu visar uret att det snart är dags för mig att starta upp dagens första lektion. Cyberspace, here we come!
Ta väl hand om er, gör det ni ska och måste,
men kom ihåg att njuta av dagarna som passerar!
Christina Karlsson
