God fortsättning till er alla!

Årets julafton blev otroligt fin! Vi började morgonen med en soft stund i soffan, gott julkaffe, lussekatter och sista avsnittet av julkalendern. Under förmiddagen förberedde vi julfirandet, dukade bordet, tillagade maten som behövde förberedas och gjorde oss julfina. Vår son som har en bit att resa anlände dagen före julafton, men dottern som bor i närheten och dessutom jobbade på julaftonsförmiddag hann hit lagom före tresnåret. Övriga gäster var min pappa, bror, mamma och hennes sambo, så vi blev precis åtta personer enligt årets rekommendationer. Vi drack glögg, åt traditionellt julbord och kände oss lyckosamma över att vara samlade. Julklappar delades ut och sen satt vi uppe och spelade Uno, ett kortspel som vi inte spelat sedan kidsen var små men som nu dök upp i en av årets julklappar.

På juldagen tog vi det lugnt, minglade, kollade in våra julklappar, åt goda julmatsrester och tog en långpromenad i skogen tillsammans innan det att sonen skulle återvända hem. Efter allt julstök och julfirande rann luften ur mig och jag har behövt tid för återhämtning. Faktum är att jag brukar bli utmattad dagarna efter jul, kanske beroende på att det alltid är så mycket som ska hinnas med före julafton, först ska man hinna bli klar och avsluta saker på jobb innan man går på ledighet och därefter ska man införliva alla förväntningar man har på sitt julfirande på hemmaplan – vilket oftast innebär en hel del förberedelser och arbete. Därför passade årets julklappar mig perfekt; jag fick en ny badrock, handdukar, set med badsalt och badbomber, ljus, presentkort på hudvård, ritblock och pennor. De senaste dagarna har jag tagit dagarna med ro, tagit hand om mig själv, promenerat, badat, läst, skrivit dikter och läst lite till. I skrivande stund håller dagen på att gry och jag är vansinnigt sugen på dagens första kopp kaffe.

Ta väl hand om dig!

Christina Karlsson

När det inte är någon snö ute får man göra sina egna snöbollar…

Tiden går fort och i skrivande stund är jag inne på min femte lediga dag.

Många av er vet att jag är svag för fina kaffekoppar och till skillnad från tidigare generationer som bara använde finservisen när det vara högtid och kalas, använder jag finporslinet för att lysa upp den grå vardagen. Den här månaden är det den fina decemberkoppen med motiv av julrosor som rymmer mitt vardagskaffe.

I år prövade jag ett nytt recept på lussekatter, ett med fyllning av smör och mandelmassa som fick dem att bli precis så där mjuka och goda att de smälter i munnen. Smörfyllningen var dock lite kladdig att hantera och gjorde det svårt att forma sådana där prydliga fina lussekatter, men med tanke på hur goda de blev så kan man ju stå ut med att ytan inte är perfekt. Man må äta med ögonen, men när det kommer till smaken så är det trots allt insidan som räknas.

Jag har även gjort ischoklad, några med hasselnötter, några med lakritssmak och några á la naturell mörk choklad.

Vädret här nere i södern bjuder inte på någon julstämning precis. Det är flera plusgrader, fälten är gröna och inte ens minsta lilla frostros på morgonen, så när jag av en tillfällighet fann ett recept på snöbollar var det givet att pröva.

När det inte är någon snö ute får man göra sina snöbollar av det man har. Snöbollarna smakade delikat och var enkla att göra, vit choklad, riven kokos, citron och det var det hela.

Imorgon är det julafton och jag planerar att ägna dagen åt att förbereda morgondagens julfirande. Ikväll anländer vår son, imorgon kommer vår dotter hem och senare på eftermiddagen kommer mina föräldrar med sambo och min lillebror, så om allt går som det ska blir vi precis åtta personer kring julbordet. Årets julfirande med de äldre blir anpassat men det känns gott att få träffa dem en stund ändå.

Jag hörde att vaccinet är på väg och därmed förhoppningsvis ljusare tider. Måtte vaccinet fungera väl, vara av god kvalitet och bringa hälsa åt oss alla <3

Jag önskar er alla en så fin och fröjdefull julhelg som man kan ha i tider som dessa. Håll avstånd, håll ut och ta väl hand om er <3

Christina Karlsson

Första julen i vårt nya boende…

Julledigheten har börjat! Det är något visst med att vara nyinflyttad och jag ser fram emot att uppleva årets skiftningar här ute bland skogar och gröna slätter. Utsikten är som ett konstverk och ljuset som kommer in genom de stora fönsterna i vardagsrummet lyser upp hela hemmet. Jag är barnsligt förtjust i den höga julgranen med sparsmakad pyntning bestående av röda kulor, ljus och några enstaka trädjur som jag inte kunde låta bli att smyga in intill stammen. Tanken är att man ska upptäcka djuren först när man börjar studera granen på närmre avstånd.

Den vackra Besökaren (skulpturen) har en självklar plats i fönsterkarmen där den för tillfället lyses upp av en fönsterljusstake med gloria.

Spegeln som har varit min mormors mormors passar perfekt där den står och när man speglar sig kan man samtidigt titta på utsikten.

På kvällarna när julgransbelysningen speglar sig i fönsterna ser det ut som om trädgården är fylld av upplysta julgranar.

Det känns gott att ha två veckors ledighet framför sig, en stundande julhelg tillsammans och kommande nyårsafton. Vädret är väldigt milt, som ni ser på det översta fotografiet så lite fin julsnö skulle vara mer än välkommet.

Livet går inte i repris, så ta väl hand om dig och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

Bland julkort, kalendrar och promenader

Det är något visst med julkalendrar. En av de traditioner jag burit med mig sedan barndomen är att titta på julkalendern på svt och i år måste jag säga att den är fenomenal.

Årets julkalender heter Mirakel. Den utspelas år 2020 på ett HVB-hem där de föräldralösa barnen Mira och Galed bor. Tvisten är den att de plötsligt upptäcker ett svart hål på vinden. Det svarta maskhålet är uppfunnet av ingenjörerna Anna-Carin och Vilgot, men som av misstag blivit av med sitt svarta maskhål. Samtidigt som de börjar leta, råkar Mira som lever i år 2020 hitta maskhålet samtidigt som Rakel som bodde i samma hus år 1920 – deras själar sugs in i hålet och byter plats. Mira får uppleva år 1920 och Rakel år 2020, och problemet är det att tidsresor inte kan ske utan konsekvenser.

Jag tittar inte bara på svt:s Mirakel, utan lyssnar även på Boklarssons Skattjakt i Trelleborg, samt Malmö Operas kalender och uppdaterar Galleri KVIS konstkalender med dagens ängel.

När jag kollat in morgonens julkalender öppnar jag min chokladkalender för att kolla in dagens pralin som jag för övrigt brukar spara till kvällskaffet.

Däremellan försöker jag klämma in en promenad. De senaste två veckorna har jag mestadels jobbat hemifrån, dvs suttit framför datorn, stirrat in i skärmen och bedrivit undervisning och allt sådant som hör därtill. Det blir alldeles för mycket stillasittande för mig och så fort jag får en chans ger jag mig ut på promenad. Njuter av närheten till skogen.

Trots all denna extra hemmatid är det först nu mina julkort är klara, sista minuten som vanligt…planerar att posta dem före jobb imorgonbitti så de ska vara framme före jul.

I år har inte bara ägnat mig åt mina egna privata julkort utan även ägnat en del tid åt att formge ett julkort som går ut till alla medlemmar i Galleri KVIS. Julkorten på fotot är från årets skörd och det kändes bara fint när det landade ett egendesignat julkort i vår brevlåda idag. Jag tror att ni kan gissa vilket av korten nedan som är ”mitt”.

Faktum är att jag hade en riktigt rolig dröm häromnatten. Jag drömde att vår postlåda svämmade över av julkort, och att det bara fortsatte att komma mängder av julkort. Hela marken runtomkring brevlådorna täcktes av julkort…vilken dröm!

Hur har ni det? Brukar du kolla på julkalendern och tillhör du också den skaran av människor som fortfarande skickar julkort?

Allt gott!

Christina Karlsson

Härlig eller förfärlig tid…

Det är en härlig eller förfärlig tid, lite beroende på ur vilket perspektiv man betraktar situationen. Hela den här pandemigrejen tär på krafterna och ingenting är sig längre likt. Arbetsdagarna innehåller en hel del nya moment, varav ett består av sprit. Bord ska spritas, händer ska spritas och uppmaningar om att sprita händer ska ges. Två lektioner ska hållas parallellt, en IRL och en digital fjärrlektion. Utom när man har symptom, då sker lektionerna enbart digitalt, trots att några elever är i skolan och andra hemma. När det är klasser som är på plats varannan vecka ska material fraktas hit och dit, påminnas om och kanske ändå glömmas. Det ena studiebesöket efter det andra arrangemanget blir inställt den ena gången efter den andra. Samtidigt ska showen fortlöpa nästan som vanligt, folk ska gå till jobbet, elever ska till skolan, betyg ska sättas och kurser ska avslutas.

Man ska inte vara varandra nära, inte längre hälsa genom att ta folk i hand och inte heller kramas. Vill man ha eget utrymme i mataffären räcker det att hosta så flyr alla som om man vore smittad av pesten, för i dessa tider kan man vara smittad utan att ens veta om det. Man begränsar sitt sociala liv, håller sig hemma och väljer noga ut vem man ska träffa, vilka personer man vågar träffa och vid vilka specifika tillfällen. Vill man träffa dem som är riskgrupp bör man först försätta sig själv i karantän. Funderar man på att resa, arrangera eller besöka en utställning, ställa till med stor fest eller gå på konsert är det lika bra att inse att sådana ting numera tillhör gårdagen. Dagens verklighet befinner sig i någon form av tillfälligt väntrum där allt ska rulla på; förutsatt att vi gör så mycket vi bara mäktar med digitalt.

Handen på hjärtat. Finns det någon som tycker att ett digitalt möte är lika effektivt som ett möte där man träffas personligen? Finns det någon som tycker det är mysigt att fika digitalt? Finns det någon som får partykänsla av en digital fest? Någon som uppskattar en digital kram? Någon som upplever estetiken i en digital konstutställning? Finns det någon som känner sig tillfredsställd av en digital verklighet allena? Nåja, kanske till viss del, men enligt min personliga åsikt finns det ingenting som kan ersätta verkligheten.

Tack vare den digitala revolutionens tekniska lösningar kan livet fortgå med hjälp av tillfälliga kompromisser. Handen på hjärtat. Vi bidrar alla med vår kompetens, vi gör vårt bästa för att hålla avstånd, hålla ut, hålla ställningarna och fortsätta följa folkhälsomyndighetens och regeringens dagliga konferenser och råd.

Tiden går, och påfrestningarna består. Många längtar efter sådant som tidigare var självklart. Fler och fler talar om att den ökade skärmtiden skapar en hjärntrötthet och en längtan efter naturen, men hur är det egentligen med naturen? Folk lackar ut samtidigt som det lackar mot jul och beroende på ur vilket perspektiv man ser situationen så är det ändå en förfärlig tid, eller kanske trots allt ändå en härlig tid <3

Ta väl hand om er!

Christina Karlsson

Drömgranen har anlänt…

Drömgranen är här! I våras när vi för första gången var och tittade på detta huset och jag steg in i vardagsrummet, var min första tanke, – Här får vi plats med en riktigt hög gran…

Nu är granen klädd, stjärnan i topp och det blev precis så fint som jag hade tänkt mig. Det känns mäktigt att ha ett så stort träd inomhus, nästan som om en del av skogen har flyttat in.

De senaste åren har jag tillbringat en stor del av julhelgerna på galleriet i samband med adventsutställning. Detta året är galleriets adventsutställning stängd pga rådande restriktioner, ett stängt galleri är trist men inget ont som inte har något gott med sig. Det goda är att det nu blir utrymme för mer hemmatid. Jag njuter av helgerna hemma, dagarna som passerar och ser fram emot att arrangera vårt första julfirande i vårt nya hus, tillsammans med nära och kära.

Jag önskar er alla en fortsatt fin andra adventsvecka <3

Må gott och njuta av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Adventsfika och hyacinter

Adventsfikan på fotografiet är från förra helgens söndagsmys. Mandelmusslor med grädde och hallon, tillsammans med pepparkaka med saffransost, blåbär och kaffe kan varmt rekommenderas för den som är sugen på något gott. Idag är det fredag och jag ser fram emot nya godsaker och en ny helg.

Den här terminen har varit särskilt intensiv med anledning av att det pågår en pandemi och igår presenterades återigen nya direktiv. Det är elva arbetsdagar kvar detta året och även om jag trivs med mitt arbete så känner jag en intensiv längtan efter kommande ledighet.

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Ett magasin med tid för eftertanke

Haikumagasinet (Fri Press nr 2, 2020) är ett uppfriskande och rogivande magasin som kan läsas ur flera perspektiv. Uppfriskande ur perspektivet att magasinet består av illustrerade haikudikter och därmed kan läsas som ett seriemagasin. Rogivande ur perspektivet att magasinet innehåller haikudikter som kräver tid för läsning med eftertanke. Magasinet innehåller nitton haikudikter komponerade av tolv olika poeter och illustrerade av sex olika illustratörer. Gamla välkända haikudikter blandas med nykomponerade verk.

En klassisk haikudikt består av tre versrader, varav en har någon form av koppling till årstid. Dikten ska skildra någon form av iakttagelse och gärna ha en tvist på slutet, en tvist som kan ge innehållet i den första versraden en ny innebörd.

ur Haikumagasinet 2020, nr 2, sid 18. Haiku av Dag Persson och illustration av Sara Lundstedt.

När ”träden sover” och fåglarna har flytt är det vinter. Tvistens estetiska formulering är ”frostblommans vår”. Hur kan det vara vinter och vår på samma gång? Våren kommer efter vintern och när blommorna blommar då är det vår. Men om blommorna är frostblommor blir är det fortfarande vinter. En vinter med frostblommor är kall och vacker.

Haikumagasinet är en behaglig introduktion till haikudiktens magiska värld. Illustrationerna är ögongodis och haikudikterna en lisa för själen som jag varmt kan rekommendera.

Mer bild och poesi åt folket!

Christina Karlsson