Vårblommorna börjar göra sin entré, fåglarna kvittrar och luften börjar få den där välbekanta doften av vår. Det är sportlovsvecka, jag är ledig och njuter av dagarna. Det är vår första vår i denna gröna by, och mycket spännande att undersöka årstidsväxlingarna i trädgården. I ett avsides hörn in bland buskar och bakom björnbärssnår lyser de vackraste vintergäcken upp som små vårsolar.
I ett annat hörn, under äppelträden och längs med gränsen till åkern har ett stråk av vackra snödroppar börjat titta upp. Om det är något som får mig på gott humör så är det vårblommornas ankomst. Jag har sett en antydan till en liten blå knopp och väntar med spänning på att få se vad det blir för blomma av den.
Vi befinner oss i den senare mitten av januarimånad. Det är nytt år och nya möjligheter men jag ligger inte alls på topp, utan känner mig snarare trött och sliten. Faktum är att jag har det bra men känner mig allmänt ur form ändå. Den senaste tiden har inneburit massor av skärmtid och det där statiska sittandet är inget min kropp gillar så jag försöker att ta mig ut och promenera så ofta som möjligt. Promenaderna får mig alltid på bättre humör.
Tycker det hade varit trevligt om snön som kom förra helgen hade fått vara kvar ett tag till men här ser det mest ut som om våren ligger i startgroparna och väntar på att få göra entré. En hel del träd börjar knoppas och allt fler gröna blad lyser upp bland fjolårets förmultnande vinterlöv. Jag hörde till och med hur en fågel kvittrade in våren när jag var ute på min promenad. Faktum är att det är alldeles för tidigt för vår och det brukar ju komma några köldknäppar till innan våren bryter ut till fullo. Oavsett vilket väder det är så inleder jag de flesta dagar med att skriva en haikudikt och när andan faller på så kommer det flera. Under gårdagens skogspromenad gav den här lilla haikun sig till känna.
våren tvekar
under bärnstenfärgade
bokblad på marken
Ny dag, nya möjligheter och det känns hoppfullt att våren är beredd, att den ligger i startgroparna och väntar på att göra entré.
Ta väl hand om dig och njut av dagarna som passerar!
Mitt första möte med den japanska haikupoeten Chiyo-ni (1703- 1775) ägde rum alldeles nyligen och jag blev förälskad vid första läsningen. Det finns en skörhet, en respekt för naturens förgänglighet och en förmåga att fånga ögonblicket som gör mig lycklig inombords när jag läser. En av utmaningarna för en haikupoet är att med få ord beskriva något stort på ett sätt som andra kan relatera till. När jag läser tolkningen av Chiyo-nis haiku blir jag alldeles upprymd och inser att jag vill veta mer, läsa mer och fortsätta att bekanta mig med denna kvinnliga haikumästares poesi.
Dikten om Ipomean, blomman för dagen är en av de dikterna som fångar min uppmärksamhet.
” Ipomeorna
har fångat min vattenspann
lånar grannens hink”
Den här fantastiska haikusamlingen, Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).
Pandemin har bidragit till att påskynda den digitala framfarten. I takt med att smittspridningen ökar, uppmanas vi att hålla avstånd och samhället stänger ner den ena verksamheten efter den andra. Våra naturliga mötesplatser försvinner, kulturinstitutioner stänger ner, vi uppmanas att hålla avstånd, vi uppmanas att arbeta, hålla möten och undervisning hemifrån. Vi hänvisas till olika digitala plattformar och produktioner som får fungera som någon form av substitut och ersättning för den fysiska och analoga verkligheten. Det ena arrangemanget efter det andra blir inställt och det känns som om samhället befinner sig i någon form av väntrum.
Titeln i Anna Tebelius Bodins bok, Den analoga hjärnan i den digitala tillvaron (2020, Hjärna utbildning) avslöjar att den diskuterar just precis det fenomen som upptar en stor del av mina tankar. Tankar som berör frågeställningar kring vad som händer med våra hjärnor, dvs vår förmåga att ta till oss kunskap och utvecklas i en digitaliserad värld?
Boken handlar om hjärnan och samtiden men den ger också en konkret bakgrund som kopplar vår stenåldershjärna till hur vi tänker, känner och agerar i modern tid. Vår hjärna befinner sig i en historisk kontext av att överleva i ett samhälle där det råder brist på socker, information och kontakter. Hjärnan är formad för att belöna jakten på energi. Våra förfäder tros ha upplevt lustkänslor när de fann sådant som tex frukt och bär, som gav energi. Hjärnan fungerar likadant idag och faktum är att den belönande känslan kommer redan innan vi faktiskt har fått maten/belöningen.
Men vad har detta med dagens digitaliserade samhälle att göra? Jo, vi har på kort tid rört oss från ett samhälle där det råder brist på nödvändiga saker som kontakter och energi, till ett samhälle där det är överflöd på detsamma Tillgången till information och digital interaktion är idag tillgänglig under dygnets alla timmar.
Vi behöver inte längre jaga och samla. Den tekniska utvecklingen har mer eller mindre kommit att “curla” banan för oss och vi behöver inte längre fundera någon längre stund på sådant som hur man stavar eller hittar en plats – allt finns på nätet. Våra villkor har på kort tid förändrats kraftigt, men trots överflöd och förbättrade levnadsvillkor är det inte alls säkert att vi mår bra.
Den digitala tekniken och tillvaron påverkar vårt sätt att använda vår hjärna, vilket i sin tur på sikt har stor påverkan på våra förutsättningar att tänka, känna, lösa problem och hantera vår vardag. Det som på kort sikt gör att vår vardag upplevs lättare kan på längre sikt påverka vårt välmående på ett negativt sätt, om vi inte tar hänsyn till hur vår hjärna faktiskt fungerar.
Den här boken förmedlar en konkret förståelse och bakgrund till varför vi agerar som vi gör, och hur vi kan ta vara på de möjligheter vår föränderliga tid innebär. Genom att skapa förståelse för hur hjärnan fungerar kan man påverka sin förmåga att förbättra relationer, stärka välbefinnande och ta till sig kunskap.
Tekniken är här för att stanna. Vår analoga hjärna behöver fortsätta tänka, lösa problem och skapa analogt för att kunna utvecklas. Hjärnan är formad att utvecklas genom tankearbete och det utvecklar såväl vår mentala hälsa som vår kunskapsanvändning.
Personligen tänker jag att den här boken borde läsas av alla som arbetar i skolan, av alla som vill förstå sig på sin egen hälsa, sitt lärande och utveckling. Med tanke på rådande situation som blivit mer digitaliserad än någonsin anser jag att den här boken ligger helt rätt i tiden.
Det är något visst med julkalendrar. En av de traditioner jag burit med mig sedan barndomen är att titta på julkalendern på svt och i år måste jag säga att den är fenomenal.
Årets julkalender heter Mirakel. Den utspelas år 2020 på ett HVB-hem där de föräldralösa barnen Mira och Galed bor. Tvisten är den att de plötsligt upptäcker ett svart hål på vinden. Det svarta maskhålet är uppfunnet av ingenjörerna Anna-Carin och Vilgot, men som av misstag blivit av med sitt svarta maskhål. Samtidigt som de börjar leta, råkar Mira som lever i år 2020 hitta maskhålet samtidigt som Rakel som bodde i samma hus år 1920 – deras själar sugs in i hålet och byter plats. Mira får uppleva år 1920 och Rakel år 2020, och problemet är det att tidsresor inte kan ske utan konsekvenser.
Jag tittar inte bara på svt:s Mirakel, utan lyssnar även på Boklarssons Skattjakt i Trelleborg, samt Malmö Operas kalender och uppdaterar Galleri KVIS konstkalender med dagens ängel.
När jag kollat in morgonens julkalender öppnar jag min chokladkalender för att kolla in dagens pralin som jag för övrigt brukar spara till kvällskaffet.
Däremellan försöker jag klämma in en promenad. De senaste två veckorna har jag mestadels jobbat hemifrån, dvs suttit framför datorn, stirrat in i skärmen och bedrivit undervisning och allt sådant som hör därtill. Det blir alldeles för mycket stillasittande för mig och så fort jag får en chans ger jag mig ut på promenad. Njuter av närheten till skogen.
Trots all denna extra hemmatid är det först nu mina julkort är klara, sista minuten som vanligt…planerar att posta dem före jobb imorgonbitti så de ska vara framme före jul.
I år har inte bara ägnat mig åt mina egna privata julkort utan även ägnat en del tid åt att formge ett julkort som går ut till alla medlemmar i Galleri KVIS. Julkorten på fotot är från årets skörd och det kändes bara fint när det landade ett egendesignat julkort i vår brevlåda idag. Jag tror att ni kan gissa vilket av korten nedan som är “mitt”.
Faktum är att jag hade en riktigt rolig dröm häromnatten. Jag drömde att vår postlåda svämmade över av julkort, och att det bara fortsatte att komma mängder av julkort. Hela marken runtomkring brevlådorna täcktes av julkort…vilken dröm!
Hur har ni det? Brukar du kolla på julkalendern och tillhör du också den skaran av människor som fortfarande skickar julkort?
Det är en härlig eller förfärlig tid, lite beroende på ur vilket perspektiv man betraktar situationen. Hela den här pandemigrejen tär på krafterna och ingenting är sig längre likt. Arbetsdagarna innehåller en hel del nya moment, varav ett består av sprit. Bord ska spritas, händer ska spritas och uppmaningar om att sprita händer ska ges. Två lektioner ska hållas parallellt, en IRL och en digital fjärrlektion. Utom när man har symptom, då sker lektionerna enbart digitalt, trots att några elever är i skolan och andra hemma. När det är klasser som är på plats varannan vecka ska material fraktas hit och dit, påminnas om och kanske ändå glömmas. Det ena studiebesöket efter det andra arrangemanget blir inställt den ena gången efter den andra. Samtidigt ska showen fortlöpa nästan som vanligt, folk ska gå till jobbet, elever ska till skolan, betyg ska sättas och kurser ska avslutas.
Man ska inte vara varandra nära, inte längre hälsa genom att ta folk i hand och inte heller kramas. Vill man ha eget utrymme i mataffären räcker det att hosta så flyr alla som om man vore smittad av pesten, för i dessa tider kan man vara smittad utan att ens veta om det. Man begränsar sitt sociala liv, håller sig hemma och väljer noga ut vem man ska träffa, vilka personer man vågar träffa och vid vilka specifika tillfällen. Vill man träffa dem som är riskgrupp bör man först försätta sig själv i karantän. Funderar man på att resa, arrangera eller besöka en utställning, ställa till med stor fest eller gå på konsert är det lika bra att inse att sådana ting numera tillhör gårdagen. Dagens verklighet befinner sig i någon form av tillfälligt väntrum där allt ska rulla på; förutsatt att vi gör så mycket vi bara mäktar med digitalt.
Handen på hjärtat. Finns det någon som tycker att ett digitalt möte är lika effektivt som ett möte där man träffas personligen? Finns det någon som tycker det är mysigt att fika digitalt? Finns det någon som får partykänsla av en digital fest? Någon som uppskattar en digital kram? Någon som upplever estetiken i en digital konstutställning? Finns det någon som känner sig tillfredsställd av en digital verklighet allena? Nåja, kanske till viss del, men enligt min personliga åsikt finns det ingenting som kan ersätta verkligheten.
Tack vare den digitala revolutionens tekniska lösningar kan livet fortgå med hjälp av tillfälliga kompromisser. Handen på hjärtat. Vi bidrar alla med vår kompetens, vi gör vårt bästa för att hålla avstånd, hålla ut, hålla ställningarna och fortsätta följa folkhälsomyndighetens och regeringens dagliga konferenser och råd.
Tiden går, och påfrestningarna består. Många längtar efter sådant som tidigare var självklart. Fler och fler talar om att den ökade skärmtiden skapar en hjärntrötthet och en längtan efter naturen, men hur är det egentligen med naturen? Folk lackar ut samtidigt som det lackar mot jul och beroende på ur vilket perspektiv man ser situationen så är det ändå en förfärlig tid, eller kanske trots allt ändå en härlig tid <3
Adventsfikan på fotografiet är från förra helgens söndagsmys. Mandelmusslor med grädde och hallon, tillsammans med pepparkaka med saffransost, blåbär och kaffe kan varmt rekommenderas för den som är sugen på något gott. Idag är det fredag och jag ser fram emot nya godsaker och en ny helg.
Den här terminen har varit särskilt intensiv med anledning av att det pågår en pandemi och igår presenterades återigen nya direktiv. Det är elva arbetsdagar kvar detta året och även om jag trivs med mitt arbete så känner jag en intensiv längtan efter kommande ledighet.
Haikumagasinet (Fri Press nr 2, 2020) är ett uppfriskande och rogivande magasin som kan läsas ur flera perspektiv. Uppfriskande ur perspektivet att magasinet består av illustrerade haikudikter och därmed kan läsas som ett seriemagasin. Rogivande ur perspektivet att magasinet innehåller haikudikter som kräver tid för läsning med eftertanke. Magasinet innehåller nitton haikudikter komponerade av tolv olika poeter och illustrerade av sex olika illustratörer. Gamla välkända haikudikter blandas med nykomponerade verk.
En klassisk haikudikt består av tre versrader, varav en har någon form av koppling till årstid. Dikten ska skildra någon form av iakttagelse och gärna ha en tvist på slutet, en tvist som kan ge innehållet i den första versraden en ny innebörd.
ur Haikumagasinet 2020, nr 2, sid 18. Haiku av Dag Persson och illustration av Sara Lundstedt.
När “träden sover” och fåglarna har flytt är det vinter. Tvistens estetiska formulering är “frostblommans vår”. Hur kan det vara vinter och vår på samma gång? Våren kommer efter vintern och när blommorna blommar då är det vår. Men om blommorna är frostblommor blir är det fortfarande vinter. En vinter med frostblommor är kall och vacker.
Haikumagasinet är en behaglig introduktion till haikudiktens magiska värld. Illustrationerna är ögongodis och haikudikterna en lisa för själen som jag varmt kan rekommendera.
Nästan alla arrangemang är inställda så denna helgen har jag varit hemma och påbörjat julstädningen. I vanliga fall väntar vi alltid till första advent innan vi julpyntar men nu när det är som det är, får man göra vad man kan för att lysa upp sin tillvaro. Den ursprungliga planen var att putsa fönster och sätta upp julljusstakarna i biblioteket, men det blev så fint och stämningsfullt att jag inte låta bli att fortsätta.
De senaste jularna har vi varit sparsmakade med julpynt då det mesta har fått ligga kvar i lådorna. I år ser det annorlunda ut, först upp kom julkrubban därefter tomtekavalleriet, änglakören, julgransmattan, julbocken och sist med inte minst en julgran. Julen gör entré!
Alla har ett språk. Oavsett vilken bakgrund, vilket kön eller vilken ålder vi befinner oss i så har vi alla en personlig idiolekt som speglar den unika individ som var och en av oss i själva verket är. Språket är vårt främsta redskap för reflektion, kommunikation och kunskapsutveckling.
Ett språk kan innehålla så mycket mer, än det man vid första anblicken ser. Språket kan vara en nyckel, som hjälper oss att öppna låsta dörrar. Språket kan bygga broar och ge oss tillträde till nya arenor. Språket kan vara en estetisk upplevelse som tar oss med på de mest förunderliga resor, men allt som har med språk att göra är inte av godo. Det finns tillfällen då språk kan rasera, skapa osämja, orsaka splittring och i värsta fall krig.
Kanske är det just därför vi alla drömmer om att behärska språkets olika beståndsdelar, för att kunna fortsätta uppfylla våra drömmar och bara leva våra fridfulla liv just precis så som vi vill. Vi har alla våra individuella sätt att uttrycka oss på och i skrivande stund är jag på väg att utveckla mitt språk genom att kasta mig rakt in i en ny bok.
Planen är att fördjupa mig i språkvetaren Sara Lövenstams senaste, Handbok för språkpoliser (2020). Inte för att jag är någon form av språkpolis utan snarare därför att jag brukar gilla det Sara Lövenstam skriver om språk, och därför att jag intresserar mig för språket och dess beståndsdelar. Jag skulle gissa att vi alla har någon variant av “språkpolis” inom oss, ni vet en sådan där känsla man får när man hör någon missbruka och använda språket på ett förkastligt sätt. Våra gränser befinner sig säkerligen på olika plan och många av oss kanske rent av råkar passerar en eller annan gräns utan att ens veta om det. Språket är i ständig förändring och kanske är det just därför språk kan kännas så enkelt och så himla komplicerat på en och samma gång.
Finns det några särskilda språkfel som kan störa dig? Och vad tänker du om språkpoliser?
Igår var det vernissage på galleriet. Jag var där för att öppna upp utställningen och stämma av så att allt var i sin ordning. Just nu pågår en samlingsutställning och det är 23 medlemmar som lämnat in totalt ett 70-tal alster till utställningen.
Jag bidrar med den här lilla “haigabilden” i mixed media, med haikudikt från min bok och fotoart i mixed media.
Welcome to my Tower babe…, är namnet på den här akrylmålningen som ingår i en serie jag målade för några år sedan. Temat handlade om livet som ett schackspel.
Titeln på den här målningen är kort och gott, Unicorns.
Galleri KVIS är en konstförening som helt och hållet drivs av ideella krafter. Vi som driver galleriet gör detta därför att vi brinner för konst och konsthantverk. Vi vill skapa en debatt kring konstens betydelse, göra den tillgänglig för alla genom att vara ett möjligheternas galleri.
Galleri KVIS grundades 2007 av kreativa människor som gick samman för att starta upp ett konstgalleri genom att skicka in medborgarförslag till kommunen, samla in namnunderskrifter, leta lokal med rimlig hyra, samla engagerade krafter och hela tiden kommunicera sitt budskap. Kommunen och konstföreningen möttes på halva vägen och nu finns det ett konstgalleri i Svedalakommun. Jag har haft äran att vara ordförande i föreningen sedan 2016, och hela den här resan har mestadels varit otroligt lärorik och spännande men det jag framförallt är tacksam för är alla möten med människor jag träffat på vägen. Föreningen har belönats med Lions Club i Svedalas kulturpris och Svedala kommuns kulturstipendium. Under de senaste åren har utställningsperioderna varit fullbokade och andra gallerister besöker våra utställningar för att etablera kontakter med utställare till sina gallerier. Det känns bra!
Det är lätt att få det att låta glassigt och bra, men allt är inte en dans på rosor. Att vara ordförande i samband med Covid-19, dvs under det här året har varit den största utmaningen. Utställningar har ställts in, styrelsemöten har skett på distans, årsmötet anpassades, inbokade arrangemang har ställts in, fastighetsägaren som galleriet/kommunen hyr av har ansökt om att få riva fastigheten där galleriet finns och mitt i allt det här pågår ett liv. Frustrationen sprider sig i samhället, vår innergård som egentligen är en väldigt mysig innergård förvandlas, särskilt under nattetid, till en samlingsplats för människor som skräpar ner och förstör. På fotografiet nedan ser ni spåren av galleriets värmepump.
Detta hände för någon vecka sedan. Jag blev informerad av en styrelsemedlem som sett eländet och när jag kom till galleriet var hela innergården nedskräpad. Det stod tomma flaskor, burkar, låg påsar, godisrester, fimpar, tablettförpackningar och annat skräp utanför galleriet, plus att värmepumpen vandaliserats. Några ungdomar satt på trappan och rökte. Jag stannade till utanför dörren, pratade med dem en stund, berättade om min syn på det händelsen, gick jag in för att hämta sopborste, skyffel och började röja. De tittade på och efter en stund började ungdomarna hjälpa mig att plocka bort skräpet och slänga det i soptunnan på andra sidan gården.
Jag kände hur värmen spred sig i mitt hjärta och hur ett nytt leende började ta form i samband med att ungdomarna hjälpte mig att röja. Värmepumpen är utom räddning, vi kommer troligtvis inte att få veta vem som vandaliserat den, det kommer att bli kallt på galleriet till vintern om vi inte löser problemet med att värme saknas, men det är viktigt att inte bli bitter och anklaga alla. Det är viktigt att inte generalisera, visst finns det ungdomar som vandaliserar, men de flesta ungdomar är skötsamma människor som bara vill ha någonstans att vara, något att göra och leva sina liv.
Livet på Galleri KVIS har under den senaste tiden varit upphov till blandade känslor. Högt och lågt….
Ta väl hand om er och njut av dagarna som passerar!
