Njuter av min hemester och ägnar en stor del av dagarna åt att måla änglar, skriva haikudikter om änglar och har till och med påbörjat funderingar kring motiv till en serie julkort. Har påbörjat några små experiment och det är möjligt att motiven i inlägget kommer att bli julkort. Varje änglamålning har dessutom fått en egen haikudikt och då skulle det kunna vara så att bild plus haiku, är vad man brukar kalla för haiga. De målningar och dikter jag blir nöjd med kommer att exponeras på Galleri KVIS till advent.
Jag har en tanke om vilket budskap jag vill att mina änglamålningar ska kommunicera, men om de verkligen kommunicerar det jag tänkt mig vet jag först när betraktaren delar med sig av sina funderingar, så ni får gärna skriva och berätta hur ni tolkar mina änglar. Skulle vara intressant också med reflektion kring mina inspirationskällor.
Tack till alla er som kikar in här <3 Jag önskar er alla en riktigt skön och inspirerande sommar!
Mycket rörelse, många händelser och tid att måla. Idag har jag stått ute i trädgården och målat. Planen var att jag skulle måla på förmiddagen, sen klippa ligusterhäcken och ge mig iväg på några ärenden, men kom in i ett sådant härligt målarflow att jag stannade hemma och målade hela dagen. Om det inte vore så kallt så skulle jag troligtvis stått kvar där ute och målat ännu.
Färgpaletten på bilden ovan och ett litet utsnitt från en av målningarna nedan. Resultatet får ni se så småningom. Jag målar änglar, änglar och fler änglar. Planen är att de ska ställas ut på Galleri KVIS till advent då vi ska ha en änglatemautställning. Det känns gott att jag är ute i god tid. Faktum är att vi bestämde oss för änglatemat redan förra sommaren och sedan dess har jag gått och funderat på hur mina alster ska se ut. Tiden att verkligen sätta fart och måla tar jag mig nu. Till hösten kommer vår stundade flytt och jobb att uppta den mesta av tiden så det känns klokt att måla klart de alster jag ska bidra med till utställningen. Fåglarna kvittrar, det är sommar och jag målar julänglar 🙂
Änglar, har du några speciella funderingar om änglar?
Hursomhelst så vill jag tacka för alla fina reaktioner på föregående inlägg, och för att du just idag kikade in här. Sist men inte minst så vill jag önska dig fortsatta underbara sommardagar <3
Nu har jag varit på Skarhults slott. Vädret var helt otroligt, solen sken och det var en perfekt dag för ett besök på slottets utställningar. Själva slottet byggdes under renässansen på 1500-talet och som ni ser finns det sådana där klassiska torn som man brukar se i sagornas värld.
Den här stentavlan finns ovanför borgporten i slottets östra länga, och där går det att läsa att Steen Rosensparre lät uppföra detta hus år 1562. I själva verket var det Steens fru Mette Rosensparre som ledde och administrerade byggandet medan Steen var ute och krigade. Slottet stod färdigt år efter det att Steen stupat i kriget.
I utställningen Den dolda kvinnomakten, får man följa med på en liten tidsresa via några av Skarhults slottfruar. I 1500-talsrummet visas en målning av Mette Rosensparre, samt den här fantastiska klänningen som påminner starkt om den hon har på sig på målningen. Jag kan inte låta bli att fascineras av detaljer som här tjusiga kragen, klänningscapén, smycket och den stilrena formen.
Barocken! Nu befinner vi oss i århundradet då drottning Christina regerade i Sverige. Ett motiv av drottningen till häst syns till vänster i bilden. Det här rummet tillägnas dock Beata von Königsmarch som köpte Skarshult för egna pengar, men som trots det inte finns med i ägarlängden pga att hon som gift betraktades som omyndig – istället är det hennes mans namn som finns dokumenterat, Pontus Fredrik de la Gardie. I bildens blickfång ser ni klänningen som representerar tidsperioden. Vilken klänning! Tänk att skrida fram i en sådan… Undrar hur det känns att gå omkring med en sådan där krage? Och hur får man den att stå upp sådär? Hela klänningen är som ett stilrent konstverk.
Tidsepoken är rokoko och århundatet 1700-tal. Varje tid har sin entreprenörspartyprinsessa och det var som en sådan Stina Piper framställdes. Stina Piper fick Skarhult i morgongåva när hon gifte sig med Erik Brahe 1754. Eric Brahe tillhörde hovet, han var en av Adolf Fredriks förtrogna och blev invecklad i planer på statskuppen. Trots att hans delaktighet inte kunde bevisas och att han förnekade inblandningen dömdes han till döden 1756. Stina Piper blev änka och Erics son föddes ett par månader efter avrättningen. Inte häller hennes namn finns med i ägarlängden där ägandeskapet övergår från maken till sonen som dessutom inte ens var född när han tog över ägandeskapet enligt dokumentation. I själva verket var det Stina som styrde företagandet. Makens tidiga död sätter djupa spår, men livet går vidare och år 1773 gifter Stina om sig med Ulrik Scheffer.
Kolla in strumporna i kristallkronan. Inredaren av det här rummet har haft glimten i ögat, jag kan inte påminna mig om att jag sett strumpor i någon kristallkrona tidigare, men de finns där för att visualisera festerna, och det goda men lite väl vågade livet som levdes av rokokogrevinnan (Stina) Christina Piper.
Utsikten från rokokorummet bjuder på en vy av den fina blomsterparken och på andra sidan gatan väntar utställningen om Ester Blenda, den såg vi också men det skriver jag om en annan dag.
Den här utställningen föll mig i smak, budskapet och berättelserna kring Skarhultskvinnorna känns angelägna att lyfta fram. Frågorna den här utställningen väcker känns högst betydande. Tack Alexandra von Schwerin för att du ställde frågan om vad de tidigare slottsfruarna ägnat sig åt, tog reda på svaren och för att du bestämde dig för att dela med dig av deras berättelser. Jag kan inte låta bli att undra varför inte många fler ställt frågan om kvinnorna i historien och jag hoppas att vi kvinnor som trots allt utgör hälften av befolkningen kommer att få ett större utrymme i framtidens historieböcker.
Jag kan rekommendera ett besök på slottet, men tänk på att man i dessa Coronatider måste boka sin biljett i förväg. Mer info finns på Skarhult.se. Bor man långväga härifrån kan man kika in på hemsidan ändå, där finns material för den som har ett allmänt intresse, eller för dig som arbetar i skolan.
I skrivande stund är jag i full färd med att läsa boken, Den dolda kvinnomakten – 500 år på Skarhult slott (2014 Atlantis).
Varför saknas kvinnorna i de historiska källorna? Frågan ställdes av bokens redaktör Alexandra von Schwerin som även är den nuvarande slottsfrun. När hon flyttade in på renässansslottet Skarhult och sökte dokumentation om vad de tidigare slottsfruarna ägnat sig åt, upptäckte hon att männen upptog allt utrymme i dokumentationen. Hon kontaktade ett antal historieforskare för att få hjälp med att ta reda på vilka kvinnorna var och vad de ägnat sig åt.
Historien som tidigare saknat viktiga pusselbitar har nu avslöjat att kvinnorna vars namn sällan eller inte alls omnämnts i själva verket ofta utövade stor makt över gods, gårdar och enligt boken ibland tom över hela riket. Enligt ägelängden har godset gått från far till son, när söner saknats har äldsta dotterns man automatiskt blivit ägare. Kvinnorna betraktades formellt som omyndiga och därför har de inte kunnat spåras i historiska dokument.
Mette Rosenkrantz (född 1533) var inte bara en av den tidens mest förnäma och högättade kvinnor i Danmark, utan även en av de första slottsfruarna på Skarhults slott. Hon kan också betraktas som en av de genom tiderna mäktigaste kvinnorna på Skarhult. När hon och hennes man Sten tog över slottet bestämde de sig för att bygga ut, Sten var nästan alltid ute och krigade och när han stupade 1565 var sonen Olof 6 år gammal. I ägelängden står att det är den 6-åriga sonen Olof som bygger färdigt slottet, men att en 6-åring inte kan sköta affärer förstår ju vem som helst. På slottet står det dokumenterat att det är Sten som byggt färdigt slottet trots att det stod klart flera år efter det att han hade stupat. Vid efterforskningar har det framkommit att det är Mette som varit i kontakt med arkitekter, tegelbruk, som skötte ekonomin, styrde över godsen och höll i trådarna.
Det här är bara en liten försmak på en av de många intressanta avsnitt i boken om kvinnorna på Skarhult slott. Jag är i full färd med att läsa klart boken och planen är att helt enkelt ta och göra den där lilla resan till slottet för att kolla in den omtalade utställningen om den dolda kvinnomakten, plus den nya utställningen om Ester Blenda (boken om Ester Blenda skrev jag om för ett tag sedan).
Jag tycker att det är bra att kvinnorna får sin del av utrymme i historieskrivningen och hoppas på att vi får se mer forskning inom detta fält. Det är säkerligen fler pusselbitar som faller på plats när fler människor börjar ställa frågor och undra varför det alltid är så himla mycket fokus på vad männen gjorde, gör och planerar är göra framöver. Jag vill inte på något sätt förringa männens betydelse utan snarare lyfta fram helheten. Mänskligheten består ju trots allt av ungefär lika andel män och kvinnor.
Jag älskar traditioner och att göra midsommarkransar har blivit en av de traditioner som får mig att känna att midsommaren är här. Nu hör det ju till saken att jag gillar blomsterkransar, tycker att tillvaron blir lite mer poetisk och sagolik när man har en krans i håret. Björkriset plockar vi från grannens björk vars grenar sträcker sig in över vår tomt. Blommorna kommer från trädgården och några från dikeskanterna i närheten.
Jag brukar alltid baka någon form av midsommartårta men i år var vi bara 3 personer så jag valde att baka en traditionell rulltårtsbakelse med jordgubbar och vispgrädde.
Den fina mormorskaffekannan med rosenmotiv gör att kaffet smakar särskilt gott.
Jordgubbar! En klassiker och stående favorit på midsommarbordet. Älskar jordgubbar och kan äta nästan hur många som helst!
Jag lyckades till och med få maken att posera för ett midsommarfoto. Vädret höll sig någorlunda fint hela dagen, regnet och åskan väntade in natten så det blev en fin midsommar i trädgården. Vår sista midsommar på finaste Salviagatan <3 Men vi kan inte låta bli att vara upprymda och förväntansfulla inför stundande flytt…
Vad tycker du om midsommarkrans? brukar du göra din egen, köpa en färdig eller fira midsommar utan krans?
Solen lyser in genom fönstret, det ligger en vit duk på bordet och jag inser att jag kommer att sakna det här köket. Vi har själva byggt hela alltet, valt ut inredningen, rev ut det gamla, och bar in det nya, monterade skåp, kaklade och tapetserade. Jag och dottern skruvade ihop skåpen, maken och sonen skruvade upp dem på väggarna, maken kaklade och jag fogade, våra vänner hjälpte oss att lägga golvet, mamma och Kenne spikade upp innertaket och nu ska vi flytta. Jag inser att det finns en hel del i det här huset som jag kommer att sakna. Huset vi ska flytta till har många fördelar, men inte lika fint kök som vårt och jag kan inte låta bli att låta tankarna fara fram och tillbaka. Vad har vi gett oss in i? Hujedamej för spontaninfall och tänk om …
Nystädat kök och ett litet stilleben med ägg, kålrabbi, olivolja och oregano.
Fast å andra sidan så kommer vi att få en alldeles vidunderlig utsikt, en skog på promenadavstånd och plats för en ateljé. Livet på landet. En era i våra liv passerar… Livet är fyllt av möjligheter, vi vänder blad och påbörjar ett alldeles nytt kapitel…
Livet är en blinkning, och varje gång vi blinkar händer något nytt men den här månaden har varit något extra. Inom loppet av en månad har min man och jag spontanköpt en ny bostad, samt hunnit skriva kontrakt på försäljningen av huset där vi bor just nu. Det hela känns en smula overkligt och det är kanske inte så konstigt med tanke på att vårt hus bara hann ligga ute på hemnet några timmar innan spekulanter hörde av sig, bokade förhandsvisning med mäklaren och köpte innan det att den offentliga visningen hann bli av. Jag har ännu inte kommit på något ord som passar för att beskriva den märkliga känsla jag har inombords just nu. Vi trivs där vi bor och har egentligen inte haft någon tanke på att flytta så vi flyttar inte härifrån, det handlar nog snarare om vi flyttar till något som innehåller den där extra lilla kryddan vi längtat efter. Jag kommer att få utrymme till en egen målarateljé och skrivarlya, utsikten är vidunderlig, skogen finns på gångavstånd och vi har massor av planer för huset och trädgården. Det finns till och med en spaavdelning med jacuzzi i trädgården.
Den här helgen ska jag försöka landa, smälta alla intryck och komma i balans. Flytten kommer inte att bli av förrän i slutet av augusti och med tanke på att själva affären gått så fort så känns det bra att bo kvar här en tid till, hinna packa och ta det lugnt med själva flytten. Idag ska jag powerboosta mig själv med en och annan promenad, så jag mäktar med terminsavslut och allt det där som ingår i det “vanliga” livet. Det blir troligtvis ett besök på galleriet och ett annat hos mäklarfirman för att fråga om det är möjlighet att få tillgång till de fina fotografierna av vårt hus som deras fotograf tog för husannonsen. Jag ser fram emot en soft dag tillsammans med familjen, vackert väder och grillkväll. Vilken månad!
Tack för alla era fina kommentarer och glada tillrop i tidigare inlägg <3
Vi har ägnat helgen åt att städa. Fastighetsmäklaren har varit här och idag hade vi en stajlist på besök. Det kändes riktigt lyxigt med en person som kom hit bara för att lägga ner tid och omsorg på att stajla några av våra rum inför fotografering. När vi flyttade hit för 19 år sedan var det inte tal om sådant som flygfoto och att få hemmet stajlat av stajlist.Om jag tänker efter så tror jag inte ens att husannonserna låg ute på nätet. Internet fanns, men mycket mer än så var det inte.
Nu när stajling av kök, vardagsrum och altan är klar känner jag mig hur nöjd som helst. Inser själv att mina rosentapeter kan vara en utmaning, men jag tycker att hon gjorde ett bra jobb med sitt arrangemang. Det var dessutom spännande att få se hur stajlisten arbetade genom att skanna av miljön och därefter gå på upptäcktsfärd i våra skåp, flytta runt, arrangera, ta bort och lägga till. Färre med tavlor på väggen och fler artefakter på borden. Bordsarrangemanget med böcker, blommor och ljus är absolut kompatibel med min stil.
Nu är jag nyfiken. Med eller utan tavla ovanför soffan, vad tycker ni?
Tack alla ni som kikar in här och läser. Ta väl hand om er, må gott och njut av dagarna som passerar!
Backsippa. Pulsatilla vulgaris. Visst är den vacker? Förtrollande på något vis. Stjärnstatus. Den liknar en stjärna som lyser upp en stjärnklar natt, otroligt skön men ack så giftig. Backsippesläktet ingår i samma familj som ranunkelväxterna.
Magnolian är en av mina favoriter och just den här rosenmagnolian har vi följt sedan den var en liten halvmetersplanta. Idag är den jättelik i både omfång och höjd på ca tre meter. Vi, min man och jag planterade den i samband med en bröllopsdag för en himla massa år sedan. Rosenmagnolian alltså.
Ljuvliga likt små konstverk äro dessa purpurfärgade kungsängsliljor med sina vackert pixelmönstrade klockor. Fritillaria meleagris.
Trädgården är fantastisk. Jag tycker om vår trädgård, vårt hus och området där vi bor. Tycker om grannarna, ja till och med kommunen och allt det där. Vi har bott i det här huset i nitton år och så länge skulle man inte bo på en plats om man inte trivdes, men nu känner vi att det dags att ta in på en ny avtagsväg med nya äventyr. Vi är i full färd med att planera en flytt och om allt går planenligt drar vi ut på äventyr till hösten. Den nya boningen befinner sig i en liten by, på en plats där det skånska slättlandskapet möter skogen. Huset är trivsamt, utsikten är mäktig och det finns ett stort garage som rymmer såväl bilar som plats för en ateljé. Ibland måste man bara våga, lyssna till magkänslan, ta det där beslutet och ge sig ut på nya äventyr. Vill ni kika på utsikten så finns det en bild av den i ett av mina tidigareinlägg. Fortsättning följer…
Den här utsikten! Den här utsikten upptar för tillfället en hel del tid och funderingar från min sida. Jag har alltid tyckt om platsen och det händer att jag ger mig dit för att promenera i skogen som finns på andra sidan vägen.
I skrivande stund är det ännu för tidigt att ropa hej, men det som för en vecka sedan började med ett spontant infall är på väg att leda till ett oväntat miljöombyte. Jag är troligtvis en smula galen, men om allt går som planerat kommer den här utsikten att bli en del av mitt framtida målande och diktande. Jag kanske helt enkelt tar och bygger om ett garage som finns på den här platsen, förvandlar det till en ateljé med plats för såväl skrivarlya som målarateljé… att det dessutom finns ett litet hus att bo i intill den där framtida ateljén är ju dessutom bara en bonus.
En helt vanlig skugga är i allmänhet inte konst, men jag menar att det finns tillfällen då en skugga kan vara ett konstverk. Skuggan på fotografiet ovan är en dokumentation av ett konstverk jag skapade på en av mina skogspromenader. Själva konstverket finns inte kvar, eftersom verket försvann i samma stund som jag rörde mig vidare. Konstverket existerade ett kort ögonblick just där och då, i samma stund som jag betraktade min skugga och tänkte att det såg ut som om skuggan bar ett fång vitsippor intill bröstet, närmast hjärtat och i sin famn. Konsten i sig var enligt mig själva momentet att min skugga kunde bära ett fång vitsippor, helt utan att på något sätt plocka, arrangera eller flytta vitsipporna från sin naturliga plats.
Enligt uppslagsverket NE handlar konceptkonsten om att undanröja gränserna mellan konst och annan verklighet, och ibland kan den bestå av matematiska demonstrationer, filosofiska påståenden och ställningstaganden i sociala och politiska frågor.
Vid fototillfället var jag i själva verket ute i skogen med syftet att skapa någon form av konceptuell land art. Jag samlade föremål, flyttade, arrangerade och fotograferade utan att lyckas skapa den typen av verk jag var ute efter. Mina arrangerade stilleben blev helt enkelt inte tillräckligt unika. De såg bara ut som en samling fint tillrättalagda föremål i skogen. Allt förändrades när jag upptäckte hur min skugga lyckats skapa ett perfekt konstverk utan att göra någon som helst åverkan på naturen. Då visste jag att jag lyckats fånga det jag ville ha. Idén om den unika verket, ett verk som står över kommersialism, materialism, och ett verk som placerar våren, skogen och vitsipporna i rampljuset.
Jag tog upp min mobilkamera, tog ett fotografi och gick vidare. Mitt fotografi är således egentligen inget konstverk, det är bara en dokumentation av det tillfälliga konstverk jag upplevde där och då. Om jag skulle försöka mig på att placera konstverket i någon form av genre så skulle jag nog säga att det kan kopplas till någon form av minimalistisk konceptuell konst som hämtat sin inspiration i land art.
Avslutningsvis, kan en skugga skapa konst? Nej, en skugga allena kan inte göra någonting alls. Kan en skugga och några vitsippor vara konst? Ja, men det beror helt och hållet på hur, var, när, av vem och varför dess existens granskas. Några kanske skulle säga att det snarare handlar om filosofi.
Jag är nyfiken på din åsikt om den här typen av konst, vad tänker du?
