Nästan alla arrangemang är inställda så denna helgen har jag varit hemma och påbörjat julstädningen. I vanliga fall väntar vi alltid till första advent innan vi julpyntar men nu när det är som det är, får man göra vad man kan för att lysa upp sin tillvaro. Den ursprungliga planen var att putsa fönster och sätta upp julljusstakarna i biblioteket, men det blev så fint och stämningsfullt att jag inte låta bli att fortsätta.
De senaste jularna har vi varit sparsmakade med julpynt då det mesta har fått ligga kvar i lådorna. I år ser det annorlunda ut, först upp kom julkrubban därefter tomtekavalleriet, änglakören, julgransmattan, julbocken och sist med inte minst en julgran. Julen gör entré!
Alla har ett språk. Oavsett vilken bakgrund, vilket kön eller vilken ålder vi befinner oss i så har vi alla en personlig idiolekt som speglar den unika individ som var och en av oss i själva verket är. Språket är vårt främsta redskap för reflektion, kommunikation och kunskapsutveckling.
Ett språk kan innehålla så mycket mer, än det man vid första anblicken ser. Språket kan vara en nyckel, som hjälper oss att öppna låsta dörrar. Språket kan bygga broar och ge oss tillträde till nya arenor. Språket kan vara en estetisk upplevelse som tar oss med på de mest förunderliga resor, men allt som har med språk att göra är inte av godo. Det finns tillfällen då språk kan rasera, skapa osämja, orsaka splittring och i värsta fall krig.
Kanske är det just därför vi alla drömmer om att behärska språkets olika beståndsdelar, för att kunna fortsätta uppfylla våra drömmar och bara leva våra fridfulla liv just precis så som vi vill. Vi har alla våra individuella sätt att uttrycka oss på och i skrivande stund är jag på väg att utveckla mitt språk genom att kasta mig rakt in i en ny bok.
Planen är att fördjupa mig i språkvetaren Sara Lövenstams senaste, Handbok för språkpoliser (2020). Inte för att jag är någon form av språkpolis utan snarare därför att jag brukar gilla det Sara Lövenstam skriver om språk, och därför att jag intresserar mig för språket och dess beståndsdelar. Jag skulle gissa att vi alla har någon variant av “språkpolis” inom oss, ni vet en sådan där känsla man får när man hör någon missbruka och använda språket på ett förkastligt sätt. Våra gränser befinner sig säkerligen på olika plan och många av oss kanske rent av råkar passerar en eller annan gräns utan att ens veta om det. Språket är i ständig förändring och kanske är det just därför språk kan kännas så enkelt och så himla komplicerat på en och samma gång.
Finns det några särskilda språkfel som kan störa dig? Och vad tänker du om språkpoliser?
Igår var det vernissage på galleriet. Jag var där för att öppna upp utställningen och stämma av så att allt var i sin ordning. Just nu pågår en samlingsutställning och det är 23 medlemmar som lämnat in totalt ett 70-tal alster till utställningen.
Jag bidrar med den här lilla “haigabilden” i mixed media, med haikudikt från min bok och fotoart i mixed media.
Welcome to my Tower babe…, är namnet på den här akrylmålningen som ingår i en serie jag målade för några år sedan. Temat handlade om livet som ett schackspel.
Titeln på den här målningen är kort och gott, Unicorns.
Galleri KVIS är en konstförening som helt och hållet drivs av ideella krafter. Vi som driver galleriet gör detta därför att vi brinner för konst och konsthantverk. Vi vill skapa en debatt kring konstens betydelse, göra den tillgänglig för alla genom att vara ett möjligheternas galleri.
Galleri KVIS grundades 2007 av kreativa människor som gick samman för att starta upp ett konstgalleri genom att skicka in medborgarförslag till kommunen, samla in namnunderskrifter, leta lokal med rimlig hyra, samla engagerade krafter och hela tiden kommunicera sitt budskap. Kommunen och konstföreningen möttes på halva vägen och nu finns det ett konstgalleri i Svedalakommun. Jag har haft äran att vara ordförande i föreningen sedan 2016, och hela den här resan har mestadels varit otroligt lärorik och spännande men det jag framförallt är tacksam för är alla möten med människor jag träffat på vägen. Föreningen har belönats med Lions Club i Svedalas kulturpris och Svedala kommuns kulturstipendium. Under de senaste åren har utställningsperioderna varit fullbokade och andra gallerister besöker våra utställningar för att etablera kontakter med utställare till sina gallerier. Det känns bra!
Det är lätt att få det att låta glassigt och bra, men allt är inte en dans på rosor. Att vara ordförande i samband med Covid-19, dvs under det här året har varit den största utmaningen. Utställningar har ställts in, styrelsemöten har skett på distans, årsmötet anpassades, inbokade arrangemang har ställts in, fastighetsägaren som galleriet/kommunen hyr av har ansökt om att få riva fastigheten där galleriet finns och mitt i allt det här pågår ett liv. Frustrationen sprider sig i samhället, vår innergård som egentligen är en väldigt mysig innergård förvandlas, särskilt under nattetid, till en samlingsplats för människor som skräpar ner och förstör. På fotografiet nedan ser ni spåren av galleriets värmepump.
Detta hände för någon vecka sedan. Jag blev informerad av en styrelsemedlem som sett eländet och när jag kom till galleriet var hela innergården nedskräpad. Det stod tomma flaskor, burkar, låg påsar, godisrester, fimpar, tablettförpackningar och annat skräp utanför galleriet, plus att värmepumpen vandaliserats. Några ungdomar satt på trappan och rökte. Jag stannade till utanför dörren, pratade med dem en stund, berättade om min syn på det händelsen, gick jag in för att hämta sopborste, skyffel och började röja. De tittade på och efter en stund började ungdomarna hjälpa mig att plocka bort skräpet och slänga det i soptunnan på andra sidan gården.
Jag kände hur värmen spred sig i mitt hjärta och hur ett nytt leende började ta form i samband med att ungdomarna hjälpte mig att röja. Värmepumpen är utom räddning, vi kommer troligtvis inte att få veta vem som vandaliserat den, det kommer att bli kallt på galleriet till vintern om vi inte löser problemet med att värme saknas, men det är viktigt att inte bli bitter och anklaga alla. Det är viktigt att inte generalisera, visst finns det ungdomar som vandaliserar, men de flesta ungdomar är skötsamma människor som bara vill ha någonstans att vara, något att göra och leva sina liv.
Livet på Galleri KVIS har under den senaste tiden varit upphov till blandade känslor. Högt och lågt….
Ta väl hand om er och njut av dagarna som passerar!
Utsikten är sagolik och tur är det för den senaste veckan har varit i intensivaste laget. Vi är mitt uppe i en pågående flytt. Flyttlasset med det mesta av vårt bohag gick i måndags, observera att jag skriver det mesta för allt fick inte plats i lastbilen, plus att jag inte hade hunnit packa ner riktigt alla grejer så vi har fortfarande en hel del arbete framför oss. Det här med att jobba och flytta samtidigt har varit en slitsam pärs, och den här helgen känns mer än välkommen. Idag är det lördag och vi har har ägnat dagen åt att packa upp och organisera i vårt nya plaze.
I skrivande stund har vi hunnit bo i vårt nya hem i fyra dygn, och trots några prövningar och lite småtrubbel på vägen så det känns det otroligt gott att vara här. Huset känns välkomnande, naturen är sagolik och det känns gott att komma iordning i vårt nya bo.
En morgon när vi satt i trädgården och åt frukost skuttade två rådjur förbi ute på åkern. En annan morgon fick jag syn på en dubbel regnbåge…
” Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. ”
(utdrag ur Karin Boyes dikt, I rörelse)
Ni förstår säkert varför inläggen och mina bloggpromenader är sparsmakade för tillfället och jag tror att ni vet att jag snart är tillbaka. Ska bara få lite mer ordning på torpet först <3
Semestern är över och jag har en hel arbetsvecka bakom mig. Nytt läsår innebär nytt schema och på årets meny finns svenska, bild och form, bild, bild special, design, estetisk kommunikation, digitalt skapande och gymnasiearbete. Många ämnen men samtidigt de ämnen som jag brinner mest för. Jag ser fram emot kommande läsår och det känns gott att arbeta på en skola mitt i city. Älskar närheten till Malmö stads blomstrande kulturutbud och ser fram emot att ta med eleverna på studiebesök.
Veckan har varit intensiv och mer intensiv lär den bli den närmste tiden. Sommarvärmen har anlänt och sociala medier svämmar över av sol- och badbilder. Något sådant blir det inte för min del med tanke på allt som ska fixas inför flytten. En del av arbetet är rogivande men en hel del är mest galet jobbigt. Att rensa på vinden känns som ett evighetsprojekt. Maken har kört flera lass med säckar av gamla grejer och möbler till tippen. En del av grejerna har vi skänkt till en välgörenhetsförening som arrangerar loppis för att få in pengar till sin verksamhet. Tidvis har det blivit spännande möten med sådant som jag trodde vi hade slängt och sådant som jag rent av glömt bort. Jag steg upp tidigt för att hinna rensa undan så mycket som möjligt innan det blir för varmt. Vinden blir nog närmare 40 grader nu mitt på dagen, så det kändes otroligt skönt att duscha av sig för en stund sedan. I skrivande stund har jag slagit mig ner i paviljongen för att koppla av med två isglassar och ett stort glas kallt vatten. Rosen på fotografiet står i en kruka alldeles intill mig. Min plan är att sitta här och ta igen mig en bra stund till för att buffra krafter till nästa lilla packningsprojekt.
Ja, det här var lite om hur min helg ser ut för tillfället. Hur spenderar du din helg?
Sovrummet är ett av de rum jag är mest nöjd med i vårt hus.
Inspiration till design av inredningen i sovrummet är hämtad från brittisk/walesiska Laura Ashleys stilrena romantiska miljöer. Laura Ashley (1925- 1985) började sin karriär med att designa scarfar, nästa steg blev romantiska blommiga klänningar och med dem som inspiration utvecklades så småningom en hel stil med inredning och möbler. Laura Ashley grundade företaget tillsammans med sin man Bernard Ashley, och idag drivs verksamheten vidare av parets barn.
Jag älskar den här blåmönstrade Laura Ashleytapeten och tycker att mönstret påminner om vildvuxna rosenrankor som skapar någon form av bersåkänsla i rummet. Fåglarna och fjärilarna symboliserar frihet samtidigt som det finns en spänning i det där mötet mellan fåglar och fjärilar på samma vägg. Blått har alltid varit en av mina favoritfärger och blått kan förknippas med tänkarnas färg.
Smyckeskrinet är inspirerat av japanskt träsnitt och jag brukar dekorera med harmoniska växter som jag personligen kopplar till mitt intresse för haikudiktning. Jag tänker paradisträd, magnoliakvistar och pioner. Tavlan på väggen ingår i en av mina samlingar av fotoart.
Jag tycker om att kombinera gammalt och nytt som mitt nya rokokoinfluerade sminkbord tillsammans med rokokofigurin och den antika rokokostolen som är arvegods.
Sömnen är otroligt viktig källa för återhämtning, och jag har nog aldrig sovit så gott som jag gjort sedan vi skaffade en tryckavlastande tempursäng så den får absolut följa med till vårt nya hem. Tapeterna kan vi ju inte ta med oss men jag kommer fortsätta att tända ljuset och att bädda i sann Laura Ashleyanda med blå överkast och tillhörande kuddar.
En av de detaljer jag föll för när vi köpte huset för 19 år sedan var den här utsikten. Jag tycker fortfarande om utsikten så pass mycket att jag valt bort gardin i detta rummet. Älskar att det ser ut som om man bor på landet.
Det här är ett sovrum som ger mig god sömn, energi och återhämtning. Jag städar, tackar rummet för den här tiden och tar med mig inspiration till vårt nya plaze <3
Flyttstressen har lagt sig och det känns gott att vi har tid på oss att ta farväl av huset <3
Njuter av min hemester och ägnar en stor del av dagarna åt att måla änglar, skriva haikudikter om änglar och har till och med påbörjat funderingar kring motiv till en serie julkort. Har påbörjat några små experiment och det är möjligt att motiven i inlägget kommer att bli julkort. Varje änglamålning har dessutom fått en egen haikudikt och då skulle det kunna vara så att bild plus haiku, är vad man brukar kalla för haiga. De målningar och dikter jag blir nöjd med kommer att exponeras på Galleri KVIS till advent.
Jag har en tanke om vilket budskap jag vill att mina änglamålningar ska kommunicera, men om de verkligen kommunicerar det jag tänkt mig vet jag först när betraktaren delar med sig av sina funderingar, så ni får gärna skriva och berätta hur ni tolkar mina änglar. Skulle vara intressant också med reflektion kring mina inspirationskällor.
Tack till alla er som kikar in här <3 Jag önskar er alla en riktigt skön och inspirerande sommar!
Mycket rörelse, många händelser och tid att måla. Idag har jag stått ute i trädgården och målat. Planen var att jag skulle måla på förmiddagen, sen klippa ligusterhäcken och ge mig iväg på några ärenden, men kom in i ett sådant härligt målarflow att jag stannade hemma och målade hela dagen. Om det inte vore så kallt så skulle jag troligtvis stått kvar där ute och målat ännu.
Färgpaletten på bilden ovan och ett litet utsnitt från en av målningarna nedan. Resultatet får ni se så småningom. Jag målar änglar, änglar och fler änglar. Planen är att de ska ställas ut på Galleri KVIS till advent då vi ska ha en änglatemautställning. Det känns gott att jag är ute i god tid. Faktum är att vi bestämde oss för änglatemat redan förra sommaren och sedan dess har jag gått och funderat på hur mina alster ska se ut. Tiden att verkligen sätta fart och måla tar jag mig nu. Till hösten kommer vår stundade flytt och jobb att uppta den mesta av tiden så det känns klokt att måla klart de alster jag ska bidra med till utställningen. Fåglarna kvittrar, det är sommar och jag målar julänglar 🙂
Änglar, har du några speciella funderingar om änglar?
Hursomhelst så vill jag tacka för alla fina reaktioner på föregående inlägg, och för att du just idag kikade in här. Sist men inte minst så vill jag önska dig fortsatta underbara sommardagar <3
Nu har jag varit på Skarhults slott. Vädret var helt otroligt, solen sken och det var en perfekt dag för ett besök på slottets utställningar. Själva slottet byggdes under renässansen på 1500-talet och som ni ser finns det sådana där klassiska torn som man brukar se i sagornas värld.
Den här stentavlan finns ovanför borgporten i slottets östra länga, och där går det att läsa att Steen Rosensparre lät uppföra detta hus år 1562. I själva verket var det Steens fru Mette Rosensparre som ledde och administrerade byggandet medan Steen var ute och krigade. Slottet stod färdigt år efter det att Steen stupat i kriget.
I utställningen Den dolda kvinnomakten, får man följa med på en liten tidsresa via några av Skarhults slottfruar. I 1500-talsrummet visas en målning av Mette Rosensparre, samt den här fantastiska klänningen som påminner starkt om den hon har på sig på målningen. Jag kan inte låta bli att fascineras av detaljer som här tjusiga kragen, klänningscapén, smycket och den stilrena formen.
Barocken! Nu befinner vi oss i århundradet då drottning Christina regerade i Sverige. Ett motiv av drottningen till häst syns till vänster i bilden. Det här rummet tillägnas dock Beata von Königsmarch som köpte Skarshult för egna pengar, men som trots det inte finns med i ägarlängden pga att hon som gift betraktades som omyndig – istället är det hennes mans namn som finns dokumenterat, Pontus Fredrik de la Gardie. I bildens blickfång ser ni klänningen som representerar tidsperioden. Vilken klänning! Tänk att skrida fram i en sådan… Undrar hur det känns att gå omkring med en sådan där krage? Och hur får man den att stå upp sådär? Hela klänningen är som ett stilrent konstverk.
Tidsepoken är rokoko och århundatet 1700-tal. Varje tid har sin entreprenörspartyprinsessa och det var som en sådan Stina Piper framställdes. Stina Piper fick Skarhult i morgongåva när hon gifte sig med Erik Brahe 1754. Eric Brahe tillhörde hovet, han var en av Adolf Fredriks förtrogna och blev invecklad i planer på statskuppen. Trots att hans delaktighet inte kunde bevisas och att han förnekade inblandningen dömdes han till döden 1756. Stina Piper blev änka och Erics son föddes ett par månader efter avrättningen. Inte häller hennes namn finns med i ägarlängden där ägandeskapet övergår från maken till sonen som dessutom inte ens var född när han tog över ägandeskapet enligt dokumentation. I själva verket var det Stina som styrde företagandet. Makens tidiga död sätter djupa spår, men livet går vidare och år 1773 gifter Stina om sig med Ulrik Scheffer.
Kolla in strumporna i kristallkronan. Inredaren av det här rummet har haft glimten i ögat, jag kan inte påminna mig om att jag sett strumpor i någon kristallkrona tidigare, men de finns där för att visualisera festerna, och det goda men lite väl vågade livet som levdes av rokokogrevinnan (Stina) Christina Piper.
Utsikten från rokokorummet bjuder på en vy av den fina blomsterparken och på andra sidan gatan väntar utställningen om Ester Blenda, den såg vi också men det skriver jag om en annan dag.
Den här utställningen föll mig i smak, budskapet och berättelserna kring Skarhultskvinnorna känns angelägna att lyfta fram. Frågorna den här utställningen väcker känns högst betydande. Tack Alexandra von Schwerin för att du ställde frågan om vad de tidigare slottsfruarna ägnat sig åt, tog reda på svaren och för att du bestämde dig för att dela med dig av deras berättelser. Jag kan inte låta bli att undra varför inte många fler ställt frågan om kvinnorna i historien och jag hoppas att vi kvinnor som trots allt utgör hälften av befolkningen kommer att få ett större utrymme i framtidens historieböcker.
Jag kan rekommendera ett besök på slottet, men tänk på att man i dessa Coronatider måste boka sin biljett i förväg. Mer info finns på Skarhult.se. Bor man långväga härifrån kan man kika in på hemsidan ändå, där finns material för den som har ett allmänt intresse, eller för dig som arbetar i skolan.
I skrivande stund är jag i full färd med att läsa boken, Den dolda kvinnomakten – 500 år på Skarhult slott (2014 Atlantis).
Varför saknas kvinnorna i de historiska källorna? Frågan ställdes av bokens redaktör Alexandra von Schwerin som även är den nuvarande slottsfrun. När hon flyttade in på renässansslottet Skarhult och sökte dokumentation om vad de tidigare slottsfruarna ägnat sig åt, upptäckte hon att männen upptog allt utrymme i dokumentationen. Hon kontaktade ett antal historieforskare för att få hjälp med att ta reda på vilka kvinnorna var och vad de ägnat sig åt.
Historien som tidigare saknat viktiga pusselbitar har nu avslöjat att kvinnorna vars namn sällan eller inte alls omnämnts i själva verket ofta utövade stor makt över gods, gårdar och enligt boken ibland tom över hela riket. Enligt ägelängden har godset gått från far till son, när söner saknats har äldsta dotterns man automatiskt blivit ägare. Kvinnorna betraktades formellt som omyndiga och därför har de inte kunnat spåras i historiska dokument.
Mette Rosenkrantz (född 1533) var inte bara en av den tidens mest förnäma och högättade kvinnor i Danmark, utan även en av de första slottsfruarna på Skarhults slott. Hon kan också betraktas som en av de genom tiderna mäktigaste kvinnorna på Skarhult. När hon och hennes man Sten tog över slottet bestämde de sig för att bygga ut, Sten var nästan alltid ute och krigade och när han stupade 1565 var sonen Olof 6 år gammal. I ägelängden står att det är den 6-åriga sonen Olof som bygger färdigt slottet, men att en 6-åring inte kan sköta affärer förstår ju vem som helst. På slottet står det dokumenterat att det är Sten som byggt färdigt slottet trots att det stod klart flera år efter det att han hade stupat. Vid efterforskningar har det framkommit att det är Mette som varit i kontakt med arkitekter, tegelbruk, som skötte ekonomin, styrde över godsen och höll i trådarna.
Det här är bara en liten försmak på en av de många intressanta avsnitt i boken om kvinnorna på Skarhult slott. Jag är i full färd med att läsa klart boken och planen är att helt enkelt ta och göra den där lilla resan till slottet för att kolla in den omtalade utställningen om den dolda kvinnomakten, plus den nya utställningen om Ester Blenda (boken om Ester Blenda skrev jag om för ett tag sedan).
Jag tycker att det är bra att kvinnorna får sin del av utrymme i historieskrivningen och hoppas på att vi får se mer forskning inom detta fält. Det är säkerligen fler pusselbitar som faller på plats när fler människor börjar ställa frågor och undra varför det alltid är så himla mycket fokus på vad männen gjorde, gör och planerar är göra framöver. Jag vill inte på något sätt förringa männens betydelse utan snarare lyfta fram helheten. Mänskligheten består ju trots allt av ungefär lika andel män och kvinnor.
Jag älskar traditioner och att göra midsommarkransar har blivit en av de traditioner som får mig att känna att midsommaren är här. Nu hör det ju till saken att jag gillar blomsterkransar, tycker att tillvaron blir lite mer poetisk och sagolik när man har en krans i håret. Björkriset plockar vi från grannens björk vars grenar sträcker sig in över vår tomt. Blommorna kommer från trädgården och några från dikeskanterna i närheten.
Jag brukar alltid baka någon form av midsommartårta men i år var vi bara 3 personer så jag valde att baka en traditionell rulltårtsbakelse med jordgubbar och vispgrädde.
Den fina mormorskaffekannan med rosenmotiv gör att kaffet smakar särskilt gott.
Jordgubbar! En klassiker och stående favorit på midsommarbordet. Älskar jordgubbar och kan äta nästan hur många som helst!
Jag lyckades till och med få maken att posera för ett midsommarfoto. Vädret höll sig någorlunda fint hela dagen, regnet och åskan väntade in natten så det blev en fin midsommar i trädgården. Vår sista midsommar på finaste Salviagatan <3 Men vi kan inte låta bli att vara upprymda och förväntansfulla inför stundande flytt…
Vad tycker du om midsommarkrans? brukar du göra din egen, köpa en färdig eller fira midsommar utan krans?
