Vad är det som händer i vårt samhälle och med vår kultur?

”That’s somethin’ that a teacher can’t teach
When we die, the money we can’t keep
But we probably spend it all ’cause the pain ain’t cheap
Preach” (ur No Church In The Wild, av Jay Z X Kanye West)

Kulturyttringar är en spegelbild som kommunicerar något om den verklighet vi lever i. Musikvideon ovan ger oss ett tydligt exempel på ett samhälle som befinner sig på klippans brant. Kriminella gäng tar över bit för bit, förintar samhällsordningen, krossar och bränner respektlöst ner vårt kulturella arv.

Vad händer med mänskligheten om vi förlorar vårt arv? Vad händer med mänskligheten om vi förlorar vår tro på framtiden? Vad händer med mänskligheten om vi förlorar vår tro på demokrati, etik, moral och struktur?

Jag har fått nog! Jag ställer inte upp på att underhålla en ignorans av den verklighet som breder ut sig på många håll i världen. Jag är trött på att behöva uppleva hur samhällets resurser hela tiden slukas upp av människor som inte kan följa regler och som inte kan bete sig enligt lag och ordning. Jag är trött på att bevittna hur människor som bidragit till att bygga upp samhället lämnas ensamma helt utan resurser. Jag är trött på att bevittna att det oftast är den som skriker högst som får mest uppmärksamhet. Jag är trött på bevittna hur människor samlas i mobbliknande gäng för att ”kasta sten” på alla oss som strävar efter ett välfungerande samhälle. Ett samhälle där alla bidrar efter förmåga, och där den som behöver resurser ges bästa möjliga stöd.

Vad är det för värld vi lever i när vi inte får uttrycka våra åsikter fritt? Det finns många platser vi inte vågar beträda pga det innebär en för stor risk. De flesta av oss undviker dessa platser utan att tänka på att undvikande på sikt gör problemet större. Till sist kan inte ens de människor som tjänar samhället ta sig dit för att hjälpa, därav begreppet ”No Go Areas”. Människor gör sådant som är värre än att kasta sten. Vi läser om detta dagligen, ändå finns det så många som blundar för problemet. Konsekvensen blir att vi får ett samhälle där man inte kan känna sig trygg någonstans. Vad är det som händer i vår värld? Vad är det som händer i vårt Sverige?

Tar man sig vatten över huvudet? Tar man på sig mer än man orkar bära? Ja, då det är det på förhand mest sannolikt och troligt att man inte reder ut situationen. Ett samhälle bör enligt mig styras med såväl hjärna som hjärta. Ett samhälle bör ta lärdom av sin historia för att undvika samma misstag. De retoriska begreppen ethos, pathos och logos var välkända redan under antiken, trots det glöms deras betydelse bort av människor i styrande position. Människor gör misstag som får ödesdigra konsekvenser för andra.

Man kan inte bara utgå ifrån att det som fungerar i en kultur även kommer att fungera i en annan. Allt måste placeras i ett sammanhang likt en vetenskaplig studie där man lär känna sitt unika materiel innan man drar slutsatser om vilka åtgärder som kommer att fungera. När människor som inte har samma grundläggande värderingar samlas på en plats uppstår det ganska snart ett kaos. Kaos skapar stress, och stress skapar mer kaos som sprider sig. Tyvärr kan denna typ av kaos uppmärksammas på flera håll i vårt land och det är alldeles för ofta detta kaos bidrar till nödlösningar där man bara släcker bränder pga att resurserna som ska arbeta förebyggande tvingas att hjälpa till med att släcka bränder. En tillfällig brand är ju mest akut och måste på kort sikt prioriteras.

Ska vi kunna bidra till att förändra världen till en bättre plats på längre sikt, då måste vi börja med oss själva. Vi måste upprätta en plan. Vi måste inleda med att skapa delmål som är väl genomtänkta. Vi behöver känna förtroende för att de människor som befinner sig i beslutsfattande position har redskap för att fatta välgrundade beslut. Vi måste även ha modet att våga ifrågasätta när vi misstänker att besluten inte är välgrundade.

I ett samhälle är det viktigt att vi har en gemensam demokratisk grund att stå på där var och en ges rätten att uttrycka sin åsikt utan att riskera kränkning. Människor som ägnar sig åt att förlöjliga och håna andra – har oftast inte så mycket att komma med själv. Vårt samhälle behöver fler diskussioner som grundas på respekt för allas lika värde och rätt att uttala sig. Vi behöver fler diskussioner där människor ges rätt att uttrycka sina åsikter och där människor tar sig tid att lyssna på vad som faktiskt sägs. Vi behöver samtal där människor kan vara objektiva och komma med relevanta frågor kring sådant de inte förstår. Ett samhälle där vi kan lära av varandra och utvecklas tillsammans.

Det är skillnad på politiska samtal och poesi. Ibland verkar det som om människor har svårt att särskilja dessa genrer. I poesins värld ges tolkaren utrymme att läsa mellan raderna men i politiska samtal är det av högsta vikt att människor uttrycker sig tydligt och lyssnar på vad som sägs eller skrivs. På dagens arena finns alldeles för många som vägrar att lyssna på andra och som anser sig veta bäst. Dessa personer roar sig sällar med att uttrycka sina egna ställningstagande, men de roar sig ofta med att smutskasta och håna andras åsikter. Enligt mig uppstår ofta någon form av ”sandlådedebatt” som inte leder vidare.

Enligt min åsikt är det hög tid att sluta upp att gömma sig bakom dessa sandlådedebatter och istället börja fokusera på samtal där man lyssnar på vad som faktiskt sägs och skrivs. Samtal som leder framåt och som har ett fokus och en vilja att faktiskt förstå grunden som ligger bakom det problem som ska lösas. Vi måste se framåt och göra vårt bästa för att med hjälp av de redskap vi har kunna göra vårt land till en trygg och säker plats att leva i!

Kanske är det hög tid att stanna upp och reflektera. Kolla in vilka rubriker som får flest klick och vilka bilder som får flest delningar. Vill vi leva i ett samhälle där individer saknar förmåga att vara källkritiska? Vill vi leva i ett samhälle som befinner sig i kaos eller vi bidra till att skapa ett samhälle där människor kan känna sig trygga? Min personliga åsikt är att denna trygghet behöver skapas med hjälp av kunskap, utbildning och fasta ramar som bygger på relevanta bakgrundsfakta och välgrundade analyser.

Storslagna visioner och drömmar i all ära! Men vill vi att våra drömmar ska bli verklighet, då måste vi ha en plan som går att förankra i bilden av den verklighet vi faktiskt lever i – först då kan våra visioner om trygghet bli verklighet!

 

Christina Karlsson

 

 

 

 

Reflektion och lite om hur jag spenderar mina lediga dagar i slutet av ett intensivt 2016

161229_2

Igår besökte jag frisören för att fylla på med lite ny rödfärg i utväxten och jag är så nöjd med frisörens resultat. De senaste åren har jag färgat håret själv eftersom min förra frisör som var jätteduktig på klippning och frisyrer, förutom att färga mitt hår alltid lyckades färga halva min panna och vem vill gå hem från frisören med röda ränder i pannan och ställa sig och försöka skrubba bort färgen? Inte jag, så då tänkte jag att jag lika gärna kan färga håret själv och det har fungerat bra, men det är en hel del ”meck” med att färga sitt eget hår, speciellt i nacken. Hursomhelst nu har jag funnit en frisör som verkar förstå sig på hur jag vill ha mitt hår färgat. Jag är nöjd!

Jag njuter av mina lediga dagar och har hunnit med en hel massa sådant som jag inte hinner med i vanliga fall, som filmmaraton med serier på svtplay. Jag har hunnit med både Fröken Frimans krig och Selma, efter det att Tove Olberg skrev om tv-serierna i sin blogg. Jag kan bara stämma in i tipskören, har ni inte sett Fröken Frimans krig och Selma så se dem. Serierna är fantastiskt bra!

Mitt arbetsrum har under det senaste halvåret befunnit sig i någon form av halvkaos. De här dagarna har jag organiserat och möblerat om. Ordningen börjar ta form, men är ännu en bit på väg. Ett problem med min kreativitet är att jag ofta sparar på allt möjligt därför att jag tänker att materialet kan användas till något vackert, som för att tillverka vykort, göra kollage, decopage, presentaskar…osv. Vackra presentsnören av siden fungerar utmärkt som hårband eller som nya presentband. Jag tycker helt enkelt om att återanvända sådant som fungerar att återanvända och jag drömmer om ett större arbetsrum, en ateljé där alla mina saker får plats.

Jag har spenderat massor av timmar framför datorn och experimenterat med att modernisera GALLERI KVIS blogg. Konst- och kultur är något jag prioriterar och mitt engagemang i galleriet tar massor av tid i anspråk, men det är samtidigt mycket lärorikt och ger mig en hel del spännande erfarenheter, nya kontakter och självklart massor av ideellt arbete. – Men vad gör man inte för konsten? Konst är betydelsefullt och jag tror inte att jag själv skulle lyckats ta mig dit där jag är idag, om det inte vore för att jag har konsten som ledstjärna och redskap för att ta mig framåt i livet. En liten bild kan skapa insikter och funderingar som skapar ringar på vattenytan och leder vidare till nya bilder och nya insikter och perspektiv på livet.

GALLERI KVIS firar 10-årsjubileum 2017 och vi i styrelsen gör allt vi kan för att året ska kantas av festligheter, spännande utställningar, inspirerande möten, givande samtal och massor av besökare och nöjda utställare. Vi vill också bjuda besökarna på en mix av olika typer av utställningar och många nya intryck. Jag administrerar både hemsidan och bloggen, och bloggen ger alla er som inte har möjlighet att besöka galleriet en liten bild av vad som visas så ni som inte har möjlighet att besöka galleriet rent fysiskt – ni kan alltid besöka vår blogg. Jag brukar lägga ut några fotografier från varje utställning. Kolla gärna in den förnyade bloggen och skriv en liten kommentar med synpunkter, länk finner du här GALLERI KVIS.

Fler saker står på kö i min att hinna önskelista men eftersom jag arbetar bäst när det är ordning på saker och ting är första prio att organisera klart i mitt arbetsrum. Därefter ska jag planera kommande termin i skolan och för den har jag massor av pedagogiskt spännande  idéer som jag hoppas hinna förverkliga medans jag är ledig. Terminerna är ofta så fyllda av arbete att man inte hinner med att förverkliga de där bonusidéerna som gror och dyker upp i hjärnan.

Böcker ska läsas, dikter ska skrivas, fotografier ska tas med mitt första vidvinkelobjektiv :), bilder ska målas, redigeras, låttexter ska analyseras, en nyårsmiddag ska arrangeras, danser ska dansas, beslut ska fattas och ett liv ska levas.

Och vad vore livet och allt det där fina? Jag menar hur skulle vi veta att det finns? Om det inte fanns en smula vemod? Parallellt med allt det fina, finns en sorg i mitt hjärta.  – Då som nu, för alltid. Förändringarnas vindar blåser och det känns tungt när något suddas ut, försvinner och lämnar djupa sår – men då som nu för alltid – När något lämnar blir det plats för något nytt och så länge men lever går livet alltid vidare, och det är upp till oss alla av göra det bästa möjliga av det liv vi har <3

Må väl och ha ett riktigt fint nyårsfirande <3

Christina Karlsson

 

Med konstnären på Malmö Moderna Museum

161004_1

Temat på Malmö Moderna Museums utställning handlar om vad det innebär att vara konstnär. Hur har konstnärer förhållit sig till olika roller, ideal och myter, idag och genom historien? Utställningen berör betydelsefulla frågeställningar om maktrelationer som är organiserade kring föreställningar om identitet, kön, etnicitet, sexualitet och klass.161004_ Även om ideal och normer utvecklas och förändras genom historien så lever många av rollerna och skepnaderna kvar i nya skepnader. Kanske är vi människor inte alltid så föränderliga som vi tror? En aspekt kan vara hur vi idag framställer manliga och kvinnliga identiteter. Vilka egenskaper, attribut och artefakter väljer vi att lyfta fram när vi framställer manligt och kvinnligt?

161004_4

Hur är det då med konstnärsrollen? Och vem har egentligen auktoriteten att avgöra vem som är konstnär? Är det någon skillnad mellan manliga och kvinnliga genier? Vart har alla hovmålare och bohemer tagit vägen? Hur ser myten om den passionerade konstnären ut i dagens etablerade samhälle? Finns det överhuvudtaget plats för den som brinner för konsten? En av den enligt mig kanske viktigaste frågeställningen handlat om konstens andemening, vad tillför konsten till oss idag? Varför behöver vi konst? Och vad består konst av egentligen?

161004_2

Finns det något syfte med att måla ett kubistiskt porträtt a la Picasso?

161004_3

…eller att bearbeta sin identitet genom att måla hundratals porträtt av sig själv som Helene Schjerfbeck? Vad får vi idag ut av att betrakta någons självporträtt? Eller av att överhuvudtaget betrakta historiens och samtidens gigantiska samling av målningar…

161004_6 Och vad är det egentligen som krävs av ett konstverk för att bli ihågkommet, omdiskuterat och hyllat av eftervärlden?

Jag har personligen många tankar och funderingar kring detta tema. Tankar som jag mer än gärna diskuterar och lyfter tillsammans med elever, lärare, bloggvänner, nära och kära, och självklart alla andra underbara människor som intresserar sig för att diskutera konst.

Jag fascineras av mellanrum och skillnader mellan vad som sägs och vad som inte sägs, jag fascineras av speglingar, lager på lager och människans intresse för effekter. Jag fascineras av konst därför att konst för mig handlar om idéer, om utveckling, uttryck och liv. Jag tänker att det är en konst att leva… Livet är ofta såväl besynnerligt som märkligt och det är med konsten som redskap vi klarar av allt det där och finner vägar som bär oss framåt genom livet.

Konst är Liv! och Liv är Konst!

Christina Karlsson

161004_5

 

 

 

Godmorgon världen, har du tid idag?

160708_44

Dagarna går alldeles för fort och jag har hamnat i någon form av sommarsvacka, som möjligtvis kan liknas vid någon form av mellanrum. Att hålla balansen i ett mellanrum känns en smula ostadigt och vanskligt.

Året består på något vis av en hösttermin och en vårtermin medans sommar och vinter bara svischar förbi i full karriär. Tiden är på något vis alltid central hela tiden oavsett var på året man befinner sig. Det finns alltid så mycket jag vill hinna med och nog hinner jag med en del men inte allt och kanske är det inte meningen att man ska hinna allt man vill?

Kanske kan livet liknas vid en sport där man alltid tränar för att bli starkare och för att springa snabbare; samtidigt som man förväntar sig att mer styrka och en snabbare tid ska ge mer tid tillbaka även om det inte är vidare logiskt att tro att man kan jaga mer tid vare sig genom att springa eller softa?

Tiden är på något vis en storartad konstant som pålitligt rör sig i samma takt oavsett vad som händer. Ibland förvånas jag av tidens förmåga att vara totalt oberörd inför stora händelser. Tiden tar ingen hänsyn genom att vänta in den som är långsam, tiden tar ingen hänsyn genom att springa i förväg och bana vägen, men tiden är en pålitlig konstant och vi kan alltid säkert veta att den rör sig i exakt samma tempo, år ut och år in. Oavsett vad som händer. Tiden finns och vi måste alltid förhålla oss till den tid vi har. Oavsett vad som händer. Ibland känns det som i dramat om Hamlet när han gav uttryck för att, Tiden är ur led och att det är ett ve, att vara den som är född att ställa allt tillrätta igen…

Grejen är den att det går sällan att ställa tillrätta. Om något gått galet, finns det en anledning, och att försöka ställa tillrätta blir bara att återställa en situation som inte fungerade eftersom den ledde till att något blev galet. Min tes är att om något gått galet då krävs förändring, nya tag, nya idéer och framförallt förmåga att släppa taget om något gammalt och rostigt som skaver; våga släppa taget för att blicka framåt och skapa något helt nytt med hjälp av de erfarenheter man har med sig i sitt bagage; ibland är människor rädda för förändring och då består oftast problematiken. Förändringar kan vara enkla eller komplicerade; det beror helt och hållet på vad det är som ska förändras. Ibland har vi människor dock olika uppfattning om vad det är som behöver förändras och då är det svårt att komma fram till en gemensam förändring som känns bra för alla…

160708_22

Sommarsvacka eller ej? Ljus är alltid starkare än mörker. Och blommor är som små konstverk och jag mår alltid bättre av blommor. Köper blommor med mig hem och njuter av att insupa atmosfären i trädgårdens väldoftande vrå, bland rosor och lavendel. Livet blir så mycket finare från den blommiga sidan…

Var försiktiga där ute i den stora världen, må väl och ha det fint!

Christina Karlsson

Jag regisserar mitt liv och världen jag lever i är en teater

160409

Den senaste tiden har varit händelserik. Det händer en hel del på en teater och det finns flera föreställningar jag ännu inte hunnit recensera.

Tycker du någonsin att tiden räcker till? Min tid räcker aldrig till för allt jag vill hinna med. Min tes är att känslan av tid som inte räcker till, den känslan är troligtvis en av våra vanligaste mänskliga egenskaper. Jag hör dagligen hur såväl stora som små uttrycker en upplevelse av tidsbrist. Vi har alla exakt lika många minuter varje dygn. Tiden som fördelas är alltid densamma för oss alla, eller?

Oavsett hur vi väljer att spendera vår tid så har vi alla olika omständigheter att förhålla oss till. Vi är alla våra egna regissörer och vi är alla huvudpersoner i vår egen show. Jag är regissör i mitt liv och du är regissör i ditt liv. Betyder detta att jag har fullständig makt över mitt eget liv? Nej. Jag är naturligtvis beroende av att ta hänsyn till alla de människor som befinner sig på min arena. Hur ska jag annars veta vad som sker på min teater och vilka roller som passar bäst för mina medaktörer? Några blir skådespelare i min teater, andra står för musiken, några är filosoferna som skriver och säger tankvärda citat, somliga vill bara sitta i publiken och tycka till genom att applådera eller bua, lite beroende på vad de tyckte om scenshowen och allt det där. Självklart finns det alltid en eller flera politiker och några sponsorer. Somliga är lätta att placera och andra kan innebära en betydligt större utmaning att finna en lämplig roll. Ibland måste man rentav uppfinna nya roller och allt som oftast sker det oväntade händelser och då får man hantera det på bästa möjliga sätt utifrån de förutsättningar man har på sin teater. En regissör tvingar inte på någon en roll. En roll är något medspelarna själv skapar och det är en av anledningarna till varför livet som regissör kan vara komplicerat. Det finns så många roller som krävs för att en föreställning ska komma till sin rätta och ibland är det många som vill ha en huvudroll och tolkningar på hur en huvudrollsinnehavare ska agera är olika. Alla ska samsas och alla har fullt upp med sitt, ingen tycker att tiden räcker till men nya föreställningar måste sättas upp om och om igen…

Jag delar med mig av en hel del erfarenheter i min roll som regissör, men det är bara min innersta krets som får följa med in i min loge. När det finns ett publikt öga som betraktar våra offentliga jag kan det vara av särskild vikt att balansera vad som är privat och vad som är publikt. Detta med att skilja på vad som är privat och publikt är av särskild vikt i vår allas tillgängliga cyberrymd och jag tänker att det är av största betydelse att ta sig tid och reflektera. Ibland känns det som om allt handlar om tid men med handen på hjärtat kan jag snart konstatera; Tiden är abstrakt, och på samma gång en konkret mätfunktion av dygnen som passerar. Det som egentligen är betydelsefullt är det liv vi lever här och nu. Och vi lever bara en gång, och den gången är nu! Just nu har vi all tid i världen!

Helgen är särskilt välkommen och våren är på gång!

Må Väl och Lev i Fred!

Christina Karlsson

160403_1

 

Håller vi på att förvandlas till slavar under klickokratins styre?

Hur källkritisk är du egentligen? Hur källkritisk orkar du vara i ett samhälle där allt handlar om att få flest likes och vänner i cyberspace. Hur seriösa kan vi vara i ett rum där majoriteten fastnar i ett klickbeteende som handlar om att ta selfies, filma varandra och kolla in oseriösa klipp där folk gör bort sig själva eller någon annan? Hur seriöst är det att kolla in skvallerstatusar, göra sig lustig genom att förvränga bilder av kända personer och ännu värre ödsla tid på att lajka sådant som inte gynnar någon som helst utveckling? Hur seriöst är det att spy galla över människor som inte har likartade politiska åsikter som dig själv? Hur seriöst är det att medvetet förvränga fakta enbart för att jaga läsare som klickar och lajkar sig till okunskap och glömska? Hur seriöst är det att välja skygglappar i en värld som är i allt större behov av utveckling och utbildning? Jag kan inte låta bli att undra?

Den digitala utvecklingen är både revolutionerande, fantastisk och oumbärlig på många vis; under förutsättningen att vi använder tekniken med omsorg på ett sätt som gynnar oss själva och därmed våra medmänniskor. När internet håller på att förvandlas till en värld där det är lättare att hitta icke trovärdiga källor, pga av att dessa fått fler klick, likes eller bara blivit upp över öronen sponsrade; då är vi ute på hal is. När nyhetsmedier måste rikta sina artiklar efter vad som klickas mest och ge avkall på objektivitet; då är vi ute på hal is. Jag ser dagligen olika vyer av klickokratiska landskap, några är under kontroll och andra har löpt amok och förslavat människan bakom en skärm.

Vem vet? Någon kanske anser att mina åsikter tyder på att jag är en dinosaurie med 1900-talsanor; en dinosaurie som mässar om kunskap och utveckling när det i själva verket är så mycket roligare att klicka underhållning. Varför ska vi vara källkritiska, läsa böcker och tänka själva när andra gör det så mycket bättre? Kanske framstår jag rent av som komisk när jag mässar om att kunskap är makt. Kanske låter det alldeles otroligt att kunskap bidrar till att människor kan ta makten över sina liv. Makten att påverka sina egna liv, makten att påverka sin egen framtid och därmed makten att göra världen till en lite en mer behaglig och trivsam plats för oss alla. Det kan vara en konst att knäcka koden till kunskap och det kan vara en knagglig väg att vandra, men inget klick kan mäta sig med det äventyr som väntar på kunskapens väg framåt… <3

Jag skulle inte drömma om att uppmana dig som läsare till att i fortsättningen välja dina klick med större omsorg. Jag skulle inte drömma om att be dig att prioritera hur just du ska spendera timmarna och minuterna under dagarna som går. Ditt liv är ditt och mitt liv är mitt, men jag kan välja hur jag granskar de källor jag tar del av, jag kan välja att spendera mina klick med omsorg och jag kan välja hur jag fördelar de få minuter som mina dagar består av…

Syftet med detta inlägg var från börja att diskutera nyord och begreppet  klickokrati som ni finner på språkrådets lista för svenska nyord. Jag kan helt utan tvivel konstatera att vi lever i en värld där klickokratin är högst påtaglig; en värld där journalistik och politik styrs av klickokrati till den grad att språkrådet beskriver begreppet som ett nyord. Men vem är jag då att påstå detta? Är min blogg en trovärdig källa? Och varför länkar jag som nyss var så kritisk till klick; varför länkar jag med två klick i detta inlägg, ett klick till nyord och ett klick till Språkrådet eller närmare bestämt Institutet för språk- och folkminnen?

Skriv gärna och berätta vad du tänker om samhällsfenomenet klickokrati.

Må Väl och ha en fortsatt fin vecka!

Christina Karlsson ©

Ordförande i Galleri KVIS styrelse

140916_1

Ni kanske minns att jag för cirka en månad sedan beskrev en känsla av att ha fjärilar i magen. Då kandiderade jag till posten som ordförande i Galleri KVIS. Uppdraget som styrelseledamot har jag haft under flera års tid. Nu har jag blivit vald till ordförande i Galleri KVIS styrelse. Därav min bloggtystnad de senaste dagarna.

Jag kände att jag själv behövde landa i vetskapen och känslan innan jag börjar skriva och prata om mitt nya uppdrag. Jag känner mig naturligtvis tacksam, hedrad och glad för förtroendet. Jag brinner för konst och jag brinner för kultur. Konst är en form av språk och uttrycksmedel för kommunikation. Konst förmedlar såväl känslor som idéer.

Att vara ordförande är en helt ny erfarenhet för mig. En erfarenhet som jag ser fram emot och kommer att ta mig an efter bästa förmåga och jag är inte ensam eftersom arbetet sker tillsammans med en konstintresserad styrelse. Jag har massor av idéer om hur konst- och kulturlivet skulle kunna utvecklas i kommunen där vi bor och jag engagerar mig i Galleri KVIS därför att jag anser att det är av stor betydelse att det finns ett galleri på orten där jag bor. Ett galleri där såväl stora som små, amatörer som etablerade konstnärer kan få möjlighet att uttrycka sig. Ett galleri är som en mötesplats som inkluderar och erbjuder massor av samtalsämnen utifrån den konst som visas. Att ta en tur in på Galleri KVIS kostar inget men ger så mycket tillbaka med tanke på att  de föremål som visas erbjuder massor av inspiration, funderingar och samtal.

Jag brinner för konst och kultur, av den enkla anledning att jag upptäckt att det finns en oerhörd potential av må bra kraft i att skapa och ta del av konst. Konst och kultur är på något vis det kitt som sammanfogar det samhälle vi människor lever i. Desto mer kunskap vi skaffar oss om bilderna och konsten, desto mer lär vi oss om den verklighet och visuella kultur vi lever i.

Nu är jag nyfiken på er läsare, brukar ni besöka gallerier? Vad tycker ni isåfall är viktigast att mötas av när ni kommer in på ett galleri? Och ni som inte brukar besöka gallerier, vad skulle krävas för att ni skulle ta den där lilla extra rundan in på ett galleri? Skriv en kommentar och berätta…

Må Väl och ha en alldeles underbar dag <3

Christina Karlsson

 

 

 

 

Kultur spelar roll

Ett begrepp som florerat i hetluften det senaste året är begreppet kultur. Det finns flera skäl till varför begreppet aktualiserats idag men det starkaste skälet just nu tycks vara det faktum att Sverige har tagit emot en omfattande mängd av nyinvandrade människor från olika kulturer, med olika kulturell bakgrund och detta leder till möten som kan orsaka såväl mindre som större kulturkrockar.

För en tid sedan fördes det i medier en debatt där det påstods att det inte finns något sådant som svensk kultur, samtidigt som några belyste att kultur inte spelar någon roll och andra belyste att vi faktiskt har en svensk kultur i Sverige. Begreppet kultur befinner sig onekligen i hetluften på många offentliga arenor runt om i landet. Jag tillhör den skara av människor som anser att det är en självklarhet att vi har något som kan benämnas som svensk kultur. Kultur har betydelse.

Begreppet kultur kommer av franskans culture som i sin tur kommer av latinets cultuʹra som står för  ’bearbetning’, ’odling’ och ’bildning’, vilket i sin tur kommer av begreppet  coʹlo som betyder  ’odla’. En kultur består av en grupp människor som delar gemensamma referensramar i form av sådant som inkluderar tex språk, beteendemönster, värderingar, religion, traditioner, seder, ritualer, klädsel, lekar, moraliska system, lagar, normer, litteratur, musik och konst.

Att urskilja värderingar och normer som råder inom en kultur kan vara svårt eftersom det är först när någon faller utanför ramarna och bryter normer och mönster som kulturen synliggörs. Några av de lagar och regler som gäller inom en kultur är nedtecknade, men detta gäller långt ifrån alla. Vi människor lär in beteenden genom att imitera och anpassa oss till omgivningen, desto mer observanta vi är på vår omgivning, desto mer socialt kompetenta betraktas vi vara. Kulturyttringar syns på många olika sätt genom hur vi människor agerar och förhåller oss till vår omgivning.

Kultur säger något om människan och med tanke på att människan alltid rör sig framåt, utvecklas och förändras så gäller detta även för kulturen. En kultur är visserligen djupt rotad men inte fast, en kultur förändras och utvecklas tillsammans med de människor som lever i kulturen. Kulturella förändringar sker långsamt. En kultur föds man oftast in i, man växer upp i och förhåller sig till den kultur man befinner sig i dagligen. Olika faktorer i ens omgivning påverkar ens benägenhet att utveckla den kultur man lever i. Jag menar att människan skapar kulturella referensramar därför att det underlättar vår vardag, och att ett samhälle som fungerar väl är ett tecken på att en god kultur skapats. Ett land där det finns välfärd och där människor mår bra består av strukturer som grundats på goda kulturella beslut, värderingar och grunder.

När ett land befinner sig i kris då är det något som gått galet i rådande kultur eftersom kulturen uppenbarligen skapat missnöje och felat någonstans på vägen. Då menar jag att det vore klokt att stanna upp och reflektera, kanske ta ett steg tillbaka och göra en inventering av befintlig fakta, analysera situationen och tolka med hjälp av olika teoretiska infallsvinklar och därefter dra någon form av slutsats kring hur man ska gå vidare.

Jag menar att kultur har betydelse och kulturell tillhörighet spelar roll för hur helheten i ett samhälle kan organiseras för att nå framgång. Ingen människa vill leva i ett samhälle som befinner sig i kris. Låt oss då vara tydliga och våga diskutera kulturella mönster och värderingar. Låt oss våga genomföra analyser som kan hjälpa oss att finna en gemensam strategi för att nå en framgångsrik kultur.

För mig är det lika självklart att svensk kultur finns som att svensk kultur genom åren utvecklats i takt med samhälleliga förändringar. Det är upp till oss att ta ställning till vilka  delar av vår kultur vi vill bevara och vilka delar vi vill förändra; ett visst mått av förändring kan vara bra. Vi måste dock vara medvetna om att förändringar som rör om allt för mycket i en gryta kan skapa förödande konsekvenser, därför bör vi i god tid ta ställning till vilken typ av förändringar vi är benägna att tro på för framtiden. Vi måste framförallt lyssna in eventuella konsekvenser innan vi drar förhastade slutsatser om vad som är rätt och fel. Allt har konsekvenser och kultur spelar roll!

Kultur kan precis som språk bygga broar eller skapa avgrunder och det är av största betydelse att vi med omsorg väljer hur och vart vi vill att broarna ska byggas för när vi väl tar vårt första steg på främmande mark kan det bli vårt sista om vi inte varit förutseende nog att i förväg uppskatta vilka risker som föreligger. Kultur spelar roll!

Christina Karlsson ©

 

Vad tänker du när du hör ordet finkultur?

160223_4

Jag njuter av mjuka februarilovsdagar och gissa om jag log för en stund sedan då jag i postlådan fann ett rykande färskt nummer av Konstvärlden. Just nu sitter jag här, dricker en kopp kaffe och bläddrar i årets första nummer. Jag äter rubriker, dricker bilder och njuter doften av en förunderlig konstvärld som består av allt från högt till obegripligt, fullständigt galet och alldeles underbart. I min värld är konsten en konstnärs idé om något som är så mycket mer än bara en avbild. Konsten representerar idéer, uttrycksformer, utveckling för framtiden och estetiska processer av allt från konst och utveckling till djupa insikter om liv och existens. Konst handlar om kommunikation; det finns en konstnär som uttrycker en idé och det finns en betraktare som nyfiket tolkar och analyserar med hjälp av referensramar. Människors referensramar består ofta av fler olikheter än likheter och därför blir våra tolkningar så in i vassen olika. Det en av oss ogillar, gillas av en annan…eller? Kan det vara så att vi alla faller för samma ideal?

160223

Jag fastnade för Caroline Törnholms artikel, Håller finkulturen på att försvinna? Hon skriver att finkulturen egentligen hade sin guldålder under mitten av 1800-talet när idén om en gemensam och personlighetsutvecklande bildning växte sig stark. Vidare säger hon att begreppet finkultur först uppstod under 1960-talet när en hierarkisk syn på kulturyttringar började ifrågasättas.

Hon refererar till Ingrid Elam, professor på Konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet, när hon skriver att ” /../ god konst, oavsett om man kallar den fin eller ful ska ha en utopisk dimension, genom att den uttrycker något som ännu inte finns i TT-telegrammen. Den ska ana något om framtiden som vi inte förmår att medvetet uppfatta. /../ här är finkulturens konstformer inte helt ute ur leken.”

160223_3

Vad är då finkultur ur mitt perspektiv sett? På fotografiet ovan skymtar det i vänster hörn en bild av Edgar Degas (1834- 1917) målning med titeln Dansöser i vitt. Måtten på det lilla verket är 53×65 cm. Värdet är desto större med tanke på att den enligt annan artikel i Konstvärlden värderats till 147 miljoner kronor. Den här typen av konst är vad jag sorterar in under benämningen finkultur. Jag tänker att konst som visas på etablerade konstinstitutioner kan sorteras in under benämningen finkultur. Men vad händer när vi börjar sälja och köpa kaffekoppar och brickor med fotografiskt tryck av Degas ballerinor? När artefakterna, dvs föremålen blir så populära att de söker sig hem till de stora massorna och blir en del av vår populärkultur? Några sträcker sig så långt att de benämner denna typen av massproducerade föremål som kitsch, och det som är kitschigt och populärkulturellt är det inte längre fint. Drömmen om den onåbara målningen blev till en bild på ett massproducerat föremål. Vi kan tycka om våra kitschiga små kaffebrickor och påminnas om det vackra originalet som hänger välbevakat på ett museum någonstans i världen. Vi kan tycka att våra kaffebrickor är fina men vi kan inte sortera in dem under begreppet finkultur; det skulle kunna liknas med att häda.

Finkultur är sådant som betraktas som fint (och här tänker jag att en smiley blink är befogad) och med tanke på att vi människor tänker så olika kan det vara klurigt att veta skillnaden mellan vad som verkligen är finkultur och  vad som förvandlats till wannabe-finkultur, dvs sådant som fortfarande är fint men inte tillräckligt fint för att tillhöra finkultur. Oftast har vi en inbyggd referens kring vad som är fult, men något begrepp som heter fulkultur har vi således inte; kanske beroende på att vi gärna inte vill placera in sådant som artefakter och människors smak i facket för fult. Vi människor är ju trots allt sociala varelser som föredrar att se det som är fint.

Hur vet vi då vad som är finkultur? Är det priset som avgör graden av att vara fin? Priset ger oss ofta en bild av graden av vad som är fint ur finkulturens ögon sett. Av denna anledning är det oftast lättare att placera historiska föremål i någon form av kulturtillhörighet; nutida konst kan vara svårare att värdera. Kanske är det så att konst behöver tid och det tar tid att upptäcka skillnaden mellan finkulturskonst och annan typ av konst. Kanske är det så att de olika konstinstitutionerna kan ses som vägledande eller kanske bör vi se med kritiska ögon på det som en självutnämnd elit presenterar?

Var står jag i frågan? Jag tänker att det är intressant att vi människor har behov att sortera in allt i olika genrer och fack av ute och inne. Jag tänker att det bor en estet i mitt hjärta, en estet som vuxit upp i en visuell kultur av allt och inget. Jag fascineras av sådant som är fint och innehåller djup av estetiska bilder och ord. Jag tycker om när konsten talar, väcker känslor och får mig att komma till nya insikter och får mig att resonera kring frågor jag aldrig tidigare tänkt. Jag kan mycket väl finna tillfredställelse i ett litet konstföremål skapat av någon som kallar sig glad amatör, men så länge det bara är jag och konstnären som känner till föremålet lär det knappast placeras i facket för etablerad finkultur. Nu blir det komplicerat och lättare att förstå varför det ibland är bra när en utvald elit valt vad som får kallas finkultur, eller?

Jag tycker om när möjligheterna för att frågorna blir fler än svaren är öppna och jag tänker att det är någonstans där jag befinner mig i min upplevelse av vad som är ren och autentisk finkultur av högsta klass. Finkultur är helt enkelt sådant som innehar ett kulturellt värde och ett kulturellt värde leder ofta vidare till ett ekonomisk värde.

Finkultur är helt enkelt sådant som är Fint!

Christina Karlsson ©

160223_1

 

Det kan hända att jag ogillar vad du säger… men ändå, Jag är beredd att gå i döden för din rättighet att uttrycka din åsikt!

Det sägs att vi lever i en demokrati vars värdegrund betonar alla människors lika värde och rättigheter. I Sverige ges riksdagen rättigheten att representera folket via de ledamöter som röstas fram av oss vart fjärde år. Det sägs att vi lever i en demokrati där alla människor har rätt att delta i aktuella debatter och föra fram sina åsikter. Yttrandefriheten i en demokrati grundas självklart på förutsättningar där man visar respekt för sina medmänniskor och allas lika värde.

Trenden de senaste åren har tyvärr visat något annat. Trenden de senaste åren har visat ett samhälle av segregerade åsikter som ofta baserats på fördomar och okunskap. Ett konkret exempel är den rådande diskussionen om flyktingpolitiken. Många politiker har talat om att öppna sina hjärtan och Sveriges gränser för alla som vill komma hit. Andra politiker har talat om en oro för landets framtid, om bostadsbrist, om hemlösa invånare som fallit utanför det svenska välfärdssystemet, om gamla och sjuka som i somliga fall lever i eller på gränsen till misär. Medier har uppmärksammat allvarligt cancersjuka patienter som nekats sjukersättning, en psykiatri som inte har resurser att erbjuda samtalsterapi för självmordsbenägna patienter som är inlagda osv… Många vittnar om erfarenheter av stora brister i en välfärd med öppna hjärtan, där vi alltid hjälper vår nästa?

Vi är alla människor. Några tycks lida av hybris och tro att lilla Sverige kan lösa världens alla problem. Självklart kan vi alla drömma och önska att vi skulle kunna hjälpa hela världen, men det finns en tid för drömmar och det finns en tid för realism. Stategin hittills har uppenbarligen inte varit tillräckligt framgångsrik med tanke på hur det ser ut på många håll i vårt land just nu. Några skriker rasism när andra vill diskutera frågor som har med invandring, kulturella möten och flyktingpolitik att göra. Detta skapar segregation och kommunikationsproblem i samhället. Människors önskan att delta i en aktuell samhällsdebatt tas inte på allvar.

Jag ser en stor fara när människor som värnar om allas lika värde inte vågar yttra sig och engagera sig i samhällsfrågor pga att det plötsligt blivit etablerat att frysa ut och beskylla alla som vill diskutera invandring för att vara rasister. Jag ser en fara i att människor anklagas för att ha åsikter de aldrig givit uttryck för. Det finns inget som tyder på att den som vill begränsa invandringen och införa en mer utvecklad kontroll vid gränserna är rasist. Jag har förmånen att träffa många olika människor, med olika politiska åsikter och från olika kulturer och jag respekterar dem alla. Men jag blir bestört när jag upptäcker att människor som intresserar sig för samhällsfrågor och som anser att flyktingpolitiken måste förändras blir hotade och beskyllda för att vara allt från rasister till nazister. Man är inte vare sig rasist eller nazist bara för att man anser att vi bör förändra vår invandringspolitik.

Vi lever i en demokrati som baseras på en värdegrund om alla människors lika värde, och trots detta tycks det ha blivit allmänt accepterat att neka en stor del av befolkningen att uttrycka sin åsikt. Jag har sagt det förr och säger det igen, vi måste kunna diskutera frågor som handlar om invandring utan att vi för den skull behöver vara främlingsfientliga och rasistiska. Jag känner självklart för alla dem som är på flykt, samtidigt som jag känner för många andra människor i samhället. Jag tror dock inte lösningen är att alla kommer ”hit” med sina problem. Jag brukar leva efter principen att hjälpa min nästa men jag inser att förhålla mig till begränsningar, då jag vet att den som tar på sig mer än den orkar bära, den går under till sist.

En demokrati grundas på att allas röster ska få höras? Yttrandefrihet handlar trots allt om att utveckling sker genom möjlighet till samtal och utbyte av erfarenheter? Hur ska samhället utvecklas om vi kör över och bara tystar ner åsikter den stora massan inte vill höra? Jag tror på ett samhälle där människor ges utrymme att ha framföra och diskutera sina åsikter, oavsett om dennes åsikter är densamma som mina eller ej.  Jag tror på ett samhälle där man bemöter varann med ömsesidig respekt. Jag tror på ett samhälle där människor kan föra utvecklande dialoger, problematisera och komma fram till gemensamma civiliserade lösningar, utan att beskylla varandra för andras åsikter! Jag tror på ett samhälle som grundas på att vi faktiskt tar oss tid att lyssna på vad som verkligen sägs.

Christina Karlsson

 

 

 

En lärares funderingar…

Fördelen med läraryrket är att jag träffar många fantastiska elever. En annan fördel är att jag har lätt för att se utvecklingsmöjligheter. Jag har lätt för att se potential och mitt mål är att alla mina elever ska utveckla sina ämneskunskaper så mycket som möjligt. Att de dessutom ska förstå nyttan med att använda sina kunskaper i vardagslivet, förstå kontexten och bygga vidare på den så som den är. Så att de kan dra slutsatser och göra val som är bra för dem själva. Kloka och förnuftiga val för framtiden.

Jag har lätt för att tycka om människor och med tanke på att jag arbetade på min förra skola i över ett och ett halvt år så är det kanske inte konstigt att det händer att jag fortfarande tänker på eleverna. Jag undrar hur de har det, om de kommit in på sina förstahandsval till gymnasiet, hur deras filmer och bilder som vi inte hann göra klara blev, jag tänker på deras parafraser, filmer, presentationer, designuppgifter, analyser och mycket annat…. det känns så fint att ha varit där <3

Samtidigt som det känns förträffligt att vara här, där jag är just nu. Just nu arbetar jag på en gymnasieskola där jag får ta del av helt nya typer av texter och bilder. Och jag  må vara en smula nördig, men det är fantastiskt spännande att få ta del av alla dessa olika typer av bilder och texter.

Jag tänker att alla bilder och alla texter har något att berätta. De bara finns där inom oss och väntar på att vi ska iscensätta dem och sedan på att någon ska intressera sig att ”läsa” och ge respons.

Jag klurar och funderar mycket kring hur jag ska angripa ämnen som kan verka komplicerade, på hur jag ska konkretisera och förenkla. Jag tänker att om man kan knyta ämnena till sin vardag, då kan man lättare förstå ämnet och göra det till sitt.

Jag blir så glad när jag ser framsteg och när jag hör eller läser analytiska och välgrundade resonemang. Ibland händer det att elever uppmärksammar sådant som jag inte själv tänkt på och det är bland annat just det som är så spännande…

Det finns människor som tror att lärare har alla svar, men så är det inte. Som lärare har jag många svar men jag har alltid fler frågor. Det är frågorna som får människor att vilja söka kunskap, utvecklas och forska. Det är frågorna som attraherar oss att ständigt söka efter nya svar!

 

Vad menar jag, när jag talar om biblioterapi?

Jag tycker om att leka med ord, undersöka och utforska hur bokstäverna tillsammans kan användas på olika sätt. Igår smakade jag på ordet biblioterapi, vilket ledde vidare till att en läsare frågade mig, ” Vad lägger du in i begreppet biblioterapi?…..”

Ordet biblioterapi är ett begrepp jag adopterat från Babel som är ett av mina favoritprogram på TV. Jag gillar programledaren Jessica Gedin, och hennes sätt att presentera författare och litteratur. Ibland känner jag till de författare hon presenterar men oftast är bekantskapen med dessa författare helt ny för mig. Och det är just därför jag upplever programmet som intressant.

Programmet innehåller till viss del sådant som jag kan referera till, men till största del bjuder innehållet mig nya intryck och nya infallsvinklar och det är precis det jag tycker om och känner att jag utvecklas av. Jag vidgar mina vyer och får nya referensramar att förhålla mig till.

I slutet av varje avsnitt är det dags för biblioterapi. Biblioterapin  går ut på att en läsare har skickat in en fråga kring ett problem. Inbjudna författare ska välja ut vars en bok som kan vidga läsarens perspektiv på tillvaron till den grad att denne får redskap för att hantera sitt problem. Med glimten i ögat presenteras litteraturen som botemedel och medicin, mot allt från sjukdomar, värk, brustna hjärtan och sorg till allmänt störande grannar och självgoda egoister.

Nu när jag fick en fråga känner jag att jag måste undersöka begreppet mer exakt. ”Begreppet biblioterapi myntades 1946 av den amerikanska litteraturvetaren Caroline Shrodes (1908–91). Hon hävdade att man genom att läsa skönlitteratur känner igen sig och lever sig in i texten och därmed får hjälp att se på sitt eget liv från ett nytt perspektiv. Man får kontakt med känslor som varit dolda vilket leder till nya insikter och en positiv förändring i livet….” (utdrag ur NE).

Begreppet biblioterapi må vara i sin linda men fenomenet att använda litteratur för att hela våra kroppar och själar har funnits länge och kan härledas till Antiken och Aristoteles som hade en stark övertygelse om hur litteraturläsning kunde påverka människans utveckling på ett positivt sätt. Litteraturen vidgar våra vyer och bjuder oss olika perspektiv på tillvaron.

Modern forskning inom området finns att tillgå. Fil. dr. Litteraturvetare, Cecilia Pettersson beskriver att skönlitterär läsning kan bidra till att stärka en individ och skapa en känsla av mening och socialt värde. Det finns ett värde i att kunna behålla sin roll som läsare i en utsatt situation där man pga sjukdom eller annan svårighet tillfälligt förlorat den roll man hade tidigare. (Mer om hennes undersökning och ytterligare länkar finner ni här.)

Min ingång i begreppet biblioterapi har helt klart varit inspirerat av tv-programmet Babel. Men om jag tänker på begreppets innebörd så inser jag att jag i princip alltid använt mig av biblioterapi. Jag har bara inte tänkt på att det finns ett begrepp för beteendet. Jag har alltid varit fascinerad av ord och bild, av kombinationen av det visuella, det estetiska och hur dessa kommunicerar genom bilder som blir till ord, såsom lyrik, skönlitteratur, doktorsavhandlingar, lagtexter, medietexter, musik, dramatik….

Jag tänker så här… Vi människor agerar och förstår varandra genom kulturella handlingar. Kännetecknande för oss människor är att vi skapar; vi skapar mängder av bilder och mängder av ord. Detta beteende är kulturellt betingat och skapat av oss människor, om människor och för människor.  – Allt handlar om vårt behov av att försöka förstå vår omvärld, med syftet att skapa bästa möjliga förutsättningar för oss själva och våra närmaste.

Christina Karlsson

150127_1red

 

Att blogga är en social företeelse…

En av mina bloggvänner skrev nyligen och resonerade kring sitt bloggande. Varför blogga? Vad är syftet och är det ens meningsfullt? Ska man inrikta sig på ett ämne eller skriva om flera? Hennes frågor inspirerade mig till att plocka upp tråden och resonera vidare kring just mitt bloggande. Varför bloggar jag, och vad är det som driver mig?

150208

För mig är bloggandet främst en social konstruktion. Jag bloggar för att kommunicera och socialisera med alla er som tittar in här och läser. Bloggandet ger mig möjlighet att ta plats och kommunicera i det offentliga rummet. Bloggande är mitt sätt att bearbeta och kommunicera min identitet. Jag är medveten om att jag på sätt och vis marknadsför mig själv genom hur jag väljer att iscensätta den bild och de texter jag presenterar.

Jag tycker om det sociala utbytet som bloggandet ger dels genom kommentarsfunktionen men även genom möjligheten till ”bloggpromenader” där jag får ta del av och inspireras av andra människors iscensättande av sig själva genom sina bloggar och hemsidor.

Jag kan ha en tendens att vara extremt ”nördig” ibland. Jag tycker om att prata om konst, litteratur, läsa poesi och vetenskapliga uppsatser. Jag tycker om att skriva, fotografera, måla och experimentera med bild och form på olika sätt. Jag tycker om att bjuda in estetiken och förgylla vardagen med små dikter, stilleben och poetiska ord. Och jag har full förståelse för att inte alla i min omgivning delar mina intressen, men i bloggandet finns det möjlighet för mig att få utlopp för dessa intressen och sedan är det upp till läsaren att själv välja om hen vill stanna kvar eller ”surfa” vidare till annan plats.

Bloggsfären passar utmärkt för dialoger och inspirationsutbyte med likasinnade. Jag tycker om att bloggandet omges av en positiv atmosfär, åtminstone inom de forum där jag rör mig. Normen är att bekräfta varandras existens genom att ge ”snälla” kommentarer, man peppar den som är ur form, och man diskuterar såväl stora som små ämnen allt utifrån givet bloggtema.

Jag tänker att bloggandet är ett modernt sätt att umgås, och om någon av ens bloggvänner plötsligt slutar skriva eller försvinner från sin adress utan förklaring är det klart man tänker och undrar vad som hänt.

Vi har olika relationer i det verkliga livet och vi är vana vid att anpassa oss till att man pratar om olika saker och på olika sätt med olika människor beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i. Detta gäller även för bloggandet, varje bloggare väljer själv vad denne vill dela med sig av. Bloggandet kan aldrig spegla någons verklighet fullt ut eftersom man endast bjuder på utvalda scener ur sitt liv.

Vi lever i ett individualistiskt samhälle, och vi är alla huvudpersoner i våra egna sagor. I min blogg handlar det om mig, även om jag skriver mina inlägg om något annat så handlar det indirekt om mig ändå eftersom det är jag som väljer vad jag vill publicera.

Ja, det här med bloggande är onekligen ett ämne jag intresserar mig för och för den som är lika nördig som jag kan jag rekommendera läsning av Cristine Sarrimos avhandling, Jagets scen. Den handlar bland annat om hur vi använder oss av ”nya” medier som bloggen för att iscensätta oss själva.

Och nu blir jag nyfiken  på hur just du uppfattar min blogg, skriv gärna några ord och berätta eller om du hellre föredrar att berätta om ditt eget bloggande eller något annat, då är det också ok.

Vill du läsa mitt tidigare inlägg om att blogga ur en bildlärares perspektiv så finner du det här.

Christina Karlsson – Jag lever min dröm i konstens tecken.

Utelåst och frusen…

150120_2

– Där stod jag utanför ytterdörren. Vände praktiskt taget upp och ner på min väska, men det fanns ingen nyckel där.  Jag hade tydligen åkt hemifrån utan dörrnycklar och nu stod jag utanför min egen ytterdörr och kunde inte komma in. Vädret var snöblandat regn. En låst dörr befann sig mellan mig och värmen. Jag var inte klädd för promenad och näsan blev allt rödare av köld och där stod jag och kände mig som en mupp… Jag som hade snabbat mig hem för att skriva det där dokumentet. Jag kom snabbt på att det inte är min grej att sitta utomhus och skriva på mobilen med stelfrusna fingrar, så det projektet la jag ner. Ringde maken men han skulle sitta i möte flera timmar till. Jag kom på att dottern har extranycklar kvar i sin knippa, och att jag skulle kunna köra till hennes jobb och hämta dem… Men hon har just börjat på en ny arbetsplats och hur skulle det se ut om hennes mamma kom dit och knackade på hennes andra dag och berättade att, –  Jag är mamma till E och nu har jag glömt nycklarna hemma och är utelåst. Jag kom fram till att det nog skulle vara lite pinsamt för henne så det lät jag bli med. Därför fick jag nöja mig med att sms:a ett meddelande och be henne köra hit efter arbetstid för att låsa upp dörren och släppa in en stelfrusen mamma… Och det gjorde hon såklart gärna.

Ja, nu har jag varit med om det också. Glömt nycklarna. Varit utelåst i snöblandat regn och det var ingen hit. Jag tar och bestämmer mig för att detta var både första gången och sista gången i mitt liv som jag glömmer nycklarna. Nåja, ingen är felfri och det här skulle väl kunna hända vem som helst, eller?

Idag njöt jag av sätta nycklarna i låset, öppna dörren och stiga direkt in i stugvärmen…

 

 

 

Drömmar blir verklighet på bild och jag gungar rakt in i årets sista dag…och skriver en krönika om BILD

141230

Drömmar blir verklighet på bild… Bilden har makt att inkludera, eller exkludera lite beroende på syfte och mål.

Tog den här selfien igår och nu har jag rest rakt in i bildanalysens förlovade land där tolkningarna  tar mig till nya höjder. Vid första anblick skulle man kunna säga att fotografiet återger bilden av mig ur tre olika perspektiv. En närbild, en bild av mig snett bakifrån och en bild av mig på mobilskärmen… denna bild skulle dock inte vara möjlig utan en spegelbild som återger sin bild och i ett vidare perspektiv är fotografiet en ytterligare bild som visar flera bilder, alltså skulle fotografiet av mig kunna tolkas ur minst fem olika perspektiv… eller egentligen ännu flera… en bild och flera verkligheter, lite beroende på ur vilket perspektiv man betraktar bilden man ser.

En bildanalys berikar som mest om man separerar den beskrivande nivån från den tolkande….vidare delar upp den tolkande nivån i vad som kan relateras till kulturen och vad som är ens specifika privata association.

Bildanalys är något av det mest intressanta jag kan tänka mig. Bilder tar mig till oanade höjder om och om igen… Jag är helt enkelt en sådan som älskar att läsa bilder. Bilder är utsnitt ur verkligheten. Bilder berättar något om den verklighet vi lever i och bilder är något av det mest betydelsefulla som detta samhälle bygger på… därför att bilderna hjälper oss att förstå omvärlden, människor och sammanhang.

Hur ofta tänker man på att text i en vidare bemärkelse är bild och att man måste förstå koden för att kunna läsa…Det du ser när du tittar i ett mikroskop är en bild, det du ser vid en röntgenundersökning, vid en datortomografi, i en stjärnkikare,  det du ser när du öppnar en dator, tittar på skärmen, ser verkligheten och lyssnar till andra människors berättelser – allt handlar om bild och bildtolkning.

Trots detta är bild ett av de ämnen som har minst utrymme i dagens skola och det gör mig djupt orolig för Sveriges framtid. Bild är ett av de ämnen som ligger till grund för att skapa en djupare förståelse för samhället i övrigt. Teorierna i ämnet bild har utvecklats enormt under de senaste decennierna, och tiden då bild enbart handlade om att rita och illustrera för att avbilda, den tiden är historia. I ett modernt sammanhang är bild och teorier om bild – kittet som håller samman vårt samhälle.

Därför blir jag så in i vassen frustrerad av attityder om att bild och kultur inte skulle vara viktigt. Attityder om att bild enbart är till för att roa och underhålla. Attityder om att bild bara handlar om att rita en random grej utan vare sig mening eller mål… Attityder om att bildundervisning inte behöver planeras, förberedas och efterarbetas… Attityder om att bedömning i bild enbart handlar om att ta ställning till hur bra någon ritar av ett godtyckligt föremål. Den typen av attityder skapas av människor som inte förstår sig på vad ämnet bild egentligen innebär… och jag har träffat tillräckligt många för känna behov av att skriva denna artikel.

Ibland känner jag mig som en ”outsider”, som en som hela tiden kämpar för att skapa ett större utrymme för bild, konst och kultur i samhället. På orten där jag bor är jag ideellt engagerad i arbetet kring vårt lokala galleri. I skolan arbetar jag som bildlärare och min erfarenhet av det arbetet är att den svenska skolan definitivt är en plats där skolämnet Bild behöver ett större utrymme som är mer jämlikt med andra skolämnen som tex ma/no, språk och samhällskunskap.

Ja, nu har den verkliga bilden av snön börjat töa och med ens ser hela världen mörkare ut. Jag gungade rakt in i verkligheten…och visst är det väl så att alla vi som brinner för att bidra till utveckling  och förändring som bidrar till något positivt för samhället. Alla vi har förmåga att visualisera bilder som ännu inte finns och desto tydligare vi kan definiera våra bilder och föreställningar – desto tydligare kan andra förstå vad vi menar och vi kommer i bästa fall lite närmare våra mål.

Christina Karlsson

141230_1