Att blogga är en social företeelse…

En av mina bloggvänner skrev nyligen och resonerade kring sitt bloggande. Varför blogga? Vad är syftet och är det ens meningsfullt? Ska man inrikta sig på ett ämne eller skriva om flera? Hennes frågor inspirerade mig till att plocka upp tråden och resonera vidare kring just mitt bloggande. Varför bloggar jag, och vad är det som driver mig?

150208

För mig är bloggandet främst en social konstruktion. Jag bloggar för att kommunicera och socialisera med alla er som tittar in här och läser. Bloggandet ger mig möjlighet att ta plats och kommunicera i det offentliga rummet. Bloggande är mitt sätt att bearbeta och kommunicera min identitet. Jag är medveten om att jag på sätt och vis marknadsför mig själv genom hur jag väljer att iscensätta den bild och de texter jag presenterar.

Jag tycker om det sociala utbytet som bloggandet ger dels genom kommentarsfunktionen men även genom möjligheten till ”bloggpromenader” där jag får ta del av och inspireras av andra människors iscensättande av sig själva genom sina bloggar och hemsidor.

Jag kan ha en tendens att vara extremt ”nördig” ibland. Jag tycker om att prata om konst, litteratur, läsa poesi och vetenskapliga uppsatser. Jag tycker om att skriva, fotografera, måla och experimentera med bild och form på olika sätt. Jag tycker om att bjuda in estetiken och förgylla vardagen med små dikter, stilleben och poetiska ord. Och jag har full förståelse för att inte alla i min omgivning delar mina intressen, men i bloggandet finns det möjlighet för mig att få utlopp för dessa intressen och sedan är det upp till läsaren att själv välja om hen vill stanna kvar eller ”surfa” vidare till annan plats.

Bloggsfären passar utmärkt för dialoger och inspirationsutbyte med likasinnade. Jag tycker om att bloggandet omges av en positiv atmosfär, åtminstone inom de forum där jag rör mig. Normen är att bekräfta varandras existens genom att ge ”snälla” kommentarer, man peppar den som är ur form, och man diskuterar såväl stora som små ämnen allt utifrån givet bloggtema.

Jag tänker att bloggandet är ett modernt sätt att umgås, och om någon av ens bloggvänner plötsligt slutar skriva eller försvinner från sin adress utan förklaring är det klart man tänker och undrar vad som hänt.

Vi har olika relationer i det verkliga livet och vi är vana vid att anpassa oss till att man pratar om olika saker och på olika sätt med olika människor beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i. Detta gäller även för bloggandet, varje bloggare väljer själv vad denne vill dela med sig av. Bloggandet kan aldrig spegla någons verklighet fullt ut eftersom man endast bjuder på utvalda scener ur sitt liv.

Vi lever i ett individualistiskt samhälle, och vi är alla huvudpersoner i våra egna sagor. I min blogg handlar det om mig, även om jag skriver mina inlägg om något annat så handlar det indirekt om mig ändå eftersom det är jag som väljer vad jag vill publicera.

Ja, det här med bloggande är onekligen ett ämne jag intresserar mig för och för den som är lika nördig som jag kan jag rekommendera läsning av Cristine Sarrimos avhandling, Jagets scen. Den handlar bland annat om hur vi använder oss av ”nya” medier som bloggen för att iscensätta oss själva.

Och nu blir jag nyfiken  på hur just du uppfattar min blogg, skriv gärna några ord och berätta eller om du hellre föredrar att berätta om ditt eget bloggande eller något annat, då är det också ok.

Vill du läsa mitt tidigare inlägg om att blogga ur en bildlärares perspektiv så finner du det här.

Christina Karlsson – Jag lever min dröm i konstens tecken.

Utelåst och frusen…

150120_2

– Där stod jag utanför ytterdörren. Vände praktiskt taget upp och ner på min väska, men det fanns ingen nyckel där.  Jag hade tydligen åkt hemifrån utan dörrnycklar och nu stod jag utanför min egen ytterdörr och kunde inte komma in. Vädret var snöblandat regn. En låst dörr befann sig mellan mig och värmen. Jag var inte klädd för promenad och näsan blev allt rödare av köld och där stod jag och kände mig som en mupp… Jag som hade snabbat mig hem för att skriva det där dokumentet. Jag kom snabbt på att det inte är min grej att sitta utomhus och skriva på mobilen med stelfrusna fingrar, så det projektet la jag ner. Ringde maken men han skulle sitta i möte flera timmar till. Jag kom på att dottern har extranycklar kvar i sin knippa, och att jag skulle kunna köra till hennes jobb och hämta dem… Men hon har just börjat på en ny arbetsplats och hur skulle det se ut om hennes mamma kom dit och knackade på hennes andra dag och berättade att, –  Jag är mamma till E och nu har jag glömt nycklarna hemma och är utelåst. Jag kom fram till att det nog skulle vara lite pinsamt för henne så det lät jag bli med. Därför fick jag nöja mig med att sms:a ett meddelande och be henne köra hit efter arbetstid för att låsa upp dörren och släppa in en stelfrusen mamma… Och det gjorde hon såklart gärna.

Ja, nu har jag varit med om det också. Glömt nycklarna. Varit utelåst i snöblandat regn och det var ingen hit. Jag tar och bestämmer mig för att detta var både första gången och sista gången i mitt liv som jag glömmer nycklarna. Nåja, ingen är felfri och det här skulle väl kunna hända vem som helst, eller?

Idag njöt jag av sätta nycklarna i låset, öppna dörren och stiga direkt in i stugvärmen…

 

 

 

Drömmar blir verklighet på bild och jag gungar rakt in i årets sista dag…och skriver en krönika om BILD

141230

Drömmar blir verklighet på bild… Bilden har makt att inkludera, eller exkludera lite beroende på syfte och mål.

Tog den här selfien igår och nu har jag rest rakt in i bildanalysens förlovade land där tolkningarna  tar mig till nya höjder. Vid första anblick skulle man kunna säga att fotografiet återger bilden av mig ur tre olika perspektiv. En närbild, en bild av mig snett bakifrån och en bild av mig på mobilskärmen… denna bild skulle dock inte vara möjlig utan en spegelbild som återger sin bild och i ett vidare perspektiv är fotografiet en ytterligare bild som visar flera bilder, alltså skulle fotografiet av mig kunna tolkas ur minst fem olika perspektiv… eller egentligen ännu flera… en bild och flera verkligheter, lite beroende på ur vilket perspektiv man betraktar bilden man ser.

En bildanalys berikar som mest om man separerar den beskrivande nivån från den tolkande….vidare delar upp den tolkande nivån i vad som kan relateras till kulturen och vad som är ens specifika privata association.

Bildanalys är något av det mest intressanta jag kan tänka mig. Bilder tar mig till oanade höjder om och om igen… Jag är helt enkelt en sådan som älskar att läsa bilder. Bilder är utsnitt ur verkligheten. Bilder berättar något om den verklighet vi lever i och bilder är något av det mest betydelsefulla som detta samhälle bygger på… därför att bilderna hjälper oss att förstå omvärlden, människor och sammanhang.

Hur ofta tänker man på att text i en vidare bemärkelse är bild och att man måste förstå koden för att kunna läsa…Det du ser när du tittar i ett mikroskop är en bild, det du ser vid en röntgenundersökning, vid en datortomografi, i en stjärnkikare,  det du ser när du öppnar en dator, tittar på skärmen, ser verkligheten och lyssnar till andra människors berättelser – allt handlar om bild och bildtolkning.

Trots detta är bild ett av de ämnen som har minst utrymme i dagens skola och det gör mig djupt orolig för Sveriges framtid. Bild är ett av de ämnen som ligger till grund för att skapa en djupare förståelse för samhället i övrigt. Teorierna i ämnet bild har utvecklats enormt under de senaste decennierna, och tiden då bild enbart handlade om att rita och illustrera för att avbilda, den tiden är historia. I ett modernt sammanhang är bild och teorier om bild – kittet som håller samman vårt samhälle.

Därför blir jag så in i vassen frustrerad av attityder om att bild och kultur inte skulle vara viktigt. Attityder om att bild enbart är till för att roa och underhålla. Attityder om att bild bara handlar om att rita en random grej utan vare sig mening eller mål… Attityder om att bildundervisning inte behöver planeras, förberedas och efterarbetas… Attityder om att bedömning i bild enbart handlar om att ta ställning till hur bra någon ritar av ett godtyckligt föremål. Den typen av attityder skapas av människor som inte förstår sig på vad ämnet bild egentligen innebär… och jag har träffat tillräckligt många för känna behov av att skriva denna artikel.

Ibland känner jag mig som en ”outsider”, som en som hela tiden kämpar för att skapa ett större utrymme för bild, konst och kultur i samhället. På orten där jag bor är jag ideellt engagerad i arbetet kring vårt lokala galleri. I skolan arbetar jag som bildlärare och min erfarenhet av det arbetet är att den svenska skolan definitivt är en plats där skolämnet Bild behöver ett större utrymme som är mer jämlikt med andra skolämnen som tex ma/no, språk och samhällskunskap.

Ja, nu har den verkliga bilden av snön börjat töa och med ens ser hela världen mörkare ut. Jag gungade rakt in i verkligheten…och visst är det väl så att alla vi som brinner för att bidra till utveckling  och förändring som bidrar till något positivt för samhället. Alla vi har förmåga att visualisera bilder som ännu inte finns och desto tydligare vi kan definiera våra bilder och föreställningar – desto tydligare kan andra förstå vad vi menar och vi kommer i bästa fall lite närmare våra mål.

Christina Karlsson

141230_1

Lucka 6: En bild från en resa du gjorde under året

141206

Bakom lucka 6 gömmer sig en Resa till Cambridge. På bilden syns jag utanför The Fitzwilliams konstmuseum som jag besöker minst en gång vid varje besök…utställningarna som visas där är till största andelen fasta så jag vet exakt i vilka rum godbitarna hänger. Fotografiet av rosorna tog jag i Cambridges finaste park som heter The University Botanic Garden.

Det jag gillar med Cambridge är den historiska arkitekturen som rymmer ett enormt kunskapskapital genom alla sina universitet. Miljöerna är både spännande och inspirerande att vistas i.

De senaste somrarna har min make och jag besökt Shakespearefestivalen, då spelas teaterföreställningarna upp i de vackra collageträdgårdarna och det är alldeles magiskt. Föreställningarna börjar alltid på kvällen och under föreställningens gång hinner det skymma och bli mörkt. Ljusspelen som skapas av spotlights mitt i den blomstrande naturen är helt otroliga. Som publik väljer man själv om man vill sitta på en stol eller på en medhavd filt i gräset, och man tar med sig mat och bubbelvin som man dukar fram i pausen. Utomhusteater i denna miljö är enligt mig, Mysfaktor på hög nivå!

Imorgon är det dags för Lucka 7: En bild du tagit som du själv tycker mycket om

Pepp och hurra för Emily Dahls julkalender!

Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det

Idag ska jag gå och rösta och för mig har detta varit ett av de svåraste valen att ta ställning till. Jag tror på yttrandefrihet och alla människors lika värde. Jag tror på ett samhälle där det finns en ömsesidig respekt för människors olika åsikter och värderingar. Jag tänker att det är en tillgång när människor är olika och tänker olika, därför att vi då kan vidga våra insikter genom att lyssna – ta till oss det som är bra, strunta i det vi inte håller med om och kanske vässa våra argument för att övertyga om varför det vi själva tror på är bättre eller helt enkelt ställa de där viktiga frågorna som vederbörande ännu inte själv tänkt på att besvara.

Jag tänker att en demokrati bygger på ömsesidig respekt för alla människors rätt att uttrycka sina åsikter. I år är det många som på olika sätt roat sig med att kränka människors yttrandefrihet genom att på politiska tal stå och överösta genom att skrika fula ord, smutskasta och bränna upp valmanifest. Oavsett vad jag tycker om deras och de utsattas åsikter så är min personliga åsikt att detta beteende har gått för långt. Hur stämmer sådant beteende överens med demokrati och människors rätt till en mångfald, rätt att vara olika och ha olika åsikter?

Idag ska jag gå och rösta och jag ser fram emot en spännande valvaka. Må det parti som är mest lämpat att leda vårt land få flest röster!

Citatet, Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det………I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it (eng), är hämtat ur Evelin Beatrice Halls biografi om Voltaire.

 

 

 

Ta makten över ditt liv och Se att det finns ljus även i det mörkaste mörker

För många av oss är hösten en ljus och glädjefull tid då vi påbörjar något nytt, återgår till fasta rutiner och skapar nya mönster i våra liv.

– Men för många kan hösten upplevas som en plågsam tid, en tid då man ifrågasätter meningen med livet och tänker att allt känns mörkt och hopplöst. Ibland kan en sådan känsla uppstå utan att man vet varför. Ibland kan det vara en utlösande faktor som triggat igång känslan av hopplöshet, faktorer som sjukdom, olycka, sorg, traumatiska minnen, ångest, skilsmässa, försämrad ekonomi, avslag på en ansökan som kändes angelägen, osv. Kanske tittar man sig då omkring, och tycker att det känns som om alla andra har det bättre ställt. Ibland kan det kännas så mörkt, att man inte ens orkar se sig omkring och jämföra överhuvudtaget. Kanske är man så påverkad av det som tynger en – att man inte ens mäktar med att tänka på hur andra har det.

Detta är ett av de svåraste inlägg att skriva, just därför att jag vet att det finns en risk för att de ord man säger till någon som mår riktigt dåligt – de ord kan antingen låta som en klyscha, missförstås eller granskas och förvanskas till något annat än vad som var dess avsikt från början. Samtidigt är det oftast bättre att säga något än ingenting alls. Det är bättre att visa att man bryr sig. Och jag bryr mig, och jag vill så innerligt att alla människor ska se att den egna kapaciteten oftast är större än vad man tror.

Min tes är att varje människa har möjlighet att påverka och forma sin framtid. Det handlar om att tillägna sig de verktyg och/eller de kunskaper man behöver för att ta sig vidare och kunna bygga det liv man vill ha. Varje person är unik, varje person bär sin egen berättelse och varje person har möjlighet att påverka sitt eget liv.

Och det ligger en hel del i det som Laleh sjunger om att bara för att det är svart i mörkret så betyder det inte att där inte finns några färger. ”Just because it’s black in the dark, doesn’t mean there’s no color”.

Detta inlägg handlar inte om hur man tar sig tillbaka till något som har varit. Tiden rör sig alltid framåt och just därför handlar detta inlägg om hur man kan göra för att ta sig igenom svårigheter och bygga upp det liv man vill ha just här och nu.

Steg 1 är att inventera sin situation. Fundera över hur situationen ser ut och vad som hänt. Ibland behöver man bearbeta detta stadie flera gånger eftersom det oftast är svårt att få grepp om en obegriplig situation. Jag skriver obegriplig, eftersom jag vet att traumatiska upplevelser oftast är obegripliga. Man behöver sörja, fundera och ”bekräfta hur situationen ser ut just nu” – för att komma vidare och påverka sitt liv i den riktning man behöver för att må bra.

Steg 2 kan handla om att granska och söka information. Vad säger forskningen om detta som man varit med om, och vilka risker/prognoser finns framöver. Vad säger andra som är i liknande situation. Finns det någon som övervunnit ”problemet”, och hur gjorde dessa personer för att komma vidare. Vilka möjligheter kan jag gripa tag i och vilka rättigheter bör jag i första hand fokusera på.

– Av egen erfarenhet, vet jag att sjukvården kan kännas som en outforskad svårgenomtränglig djungel pga väntetider och ibland tyvärr pga att man inte får träffa rätt kompetens vid rätt tillfälle eller pga av att den som svarar när man ska boka tid inte förstår hur angeläget ens problem är. Här är det lätt att hamna i en moment 22 situation, eftersom man egentligen skulle vara hjälpt av att vara frisk för att orka stå på sig och driva sin rehabilitering framåt. Men det finns god kompetens och många möjligheter – så det är väl värt att stå på sig även om det kan ta alla krafter i anspråk under en begränsad tid. ”Just keep on Walking….”

Tänk på att det är ditt liv och ditt ansvar det handlar om. Det är din tid som pågår och det är du som är expert på din egen kropp och du vet bäst hur just du mår. Man har bara ett liv och det livet är till för att levas och för att man ska kunna delta utifrån sina förutsättningar. Lyssna till ditt hjärta och till ditt sunda förnuft – och fortsätt kämpa tills du finner rätt inspirationskällor och till du får träffa rätt kompetens och får tillgång till den rehabilitering du behöver för att må bra.

Steg 3, Det är helt okej att summera det som varit, men det går aldrig att ändra på det förflutna därför bör man akta sig för att fastna i ältande. Man mår själv bäst av att ta makten över sitt liv och bekräfta hur situationen är just nu och vilken väg man vill välja för framtiden. Det finns ingen anledning att låta traumatiska upplevelser påverka en till den grad att man ältar orättvisor så mycket att man inte tillåter sig själv att delta i livet. Ta makten över ditt liv och gör dig själv till segrare genom att tillåta dig själv att leva ditt liv så som du vill och kan leva ditt liv under de förutsättningar som råder.

Steg 4, Ibland kan hinder på vägen verka omöjliga att ta sig över, men om du måste passera dessa hinder för att nå dina mål så – Ge inte upp! Stanna upp och gör en analys av hindret och situationen. Se ditt hinder ur flera olika perspektiv. Världen är stor och vi är små. Oftast finns det flera vägar som leder till ditt mål, det gäller bara att ta av sig skygglapparna och se de där krokiga småvägarna som finns i periferin. De där krokiga små vägarna kan ta längre tid men samtidigt bjuder de oftast på nya intryck och upplevelser som berikar vandringen.

Steg 5, Stig ut ur din bekvämlighetszon och våga ta plats. Tro på dig själv och inse att just du är värdefull, vacker och unik! Vi har bara ett liv och det livet pågår just här och nu och varje människa har möjlighet att påverka sitt liv. Självklart så finns det vissa förutsättningar och begränsningar att ta hänsyn till, samtidigt som det finns flera möjligheter och vägar som leder framåt.

Varje dag är en ny dag. Varje ny dag innehåller möjligheter, det gäller bara att upptäcka vilka möjligheter just du vill gripa tag i!

 

Och vem är jag som tar mig rätten att skriva detta inlägg? Detta inlägg grundar sig till viss del på egna livserfarenheter av att bla ha tagit mig igenom svåra konsekvenser efter en trafikolycka, och av att befinna mig i närheten av personer som mår dåligt och befinner sig i komplicerade situationer. – Jag vill så gärna sprida ljus, hopp och glädje omkring mig och jag hoppas att mitt inlägg kan inspirera någon eller flera till att våga stiga ut ur sina bekvämlighetszoner och våga tro lite mer på sina egna förmågor. Och framförallt tillåta sig själv att se världen med ”realistiska glasögon” och upptäcka de där fantastiska färgerna som behövs för att måla sitt eget liv i de kulörer man blir allra lyckligast av att uppleva…

Jag vill inte påstå att det är lätt, men jag vet att det alltid finns olika perspektiv, möjligheter och alternativ….

 

Allt vi gör påverkar samhället på olika sätt och därför är det viktigt att göra medvetna val…

Det är valår och politiska debatter pågår för fullt. Häromdagen diskuterade en god vän och jag en samhällsförändring som skett. Vännen svarade uppgivet att det gått för långt och att det är försent för att förändra situationen. – När någon säger så går jag igång och känner mig tvungen att argumentera för motsatsen. Jag tänker att vi faktiskt kan påverka världen och förändra!

Min övertygelse är att varje litet vardagsbeslut vi tar påverkar samhället på olika sätt och genom att göra medvetna val kan vi göra skillnad.  Jag tänker att vi människor har mycket större möjlighet att påverka och förändra än vad många tror. Vi måste bara förstå att vi är betydelsefulla och att även de ”pytteminstasmå” besluten kan göra skillnad. En människa kan inte ensam förändra allt men om vi alla bidrar med sådant som är positivt – då sprids positiva ringar på vattenytan och samhället förändras i en positiv riktning.

Några konkreta exempel på vad man kan göra. Säga vänliga saker till varandra och om varandra genom att belysa sådant som är positivt och fungerar bra, visa uppskattning och ärlighet, äta och leva hälsosamt för att främja sin hälsa, välja ekologiskt och närodlat i den mån det fungerar, åka kollektivt eller planera sina bilresor smart så att man inte kör en massa i onödan, om vi går förbi någon som behöver hjälp – stanna upp och hjälpa till om vi kan,  återanvända sådant som går att återanvända, välja kvalitet framför kvantitet, städa miljösmart med miljövänliga rengöringsmedel osv… listan kan göras hur lång som helst.

När man vill förändra sådant som är svårt att påverka själv – kan man engagera sig i en förening och gå samman med andra för att på ett konstruktivt sätt försöka förändra just det man brinner för som mest just då.

Om vi ska genomföra stora och bestående förändringar är det avgörande att respektera människors åsikter – genom att acceptera att vi kan ha olika åsikter om hur samhället ska bedrivas. Våld föder förödelse och fred föder välgång och hälsa.

Vill man förändra världen till en bättre plats är det viktigt att visa sina medmänniskor respekt oavsett vilken åsikt de har. Under de senare åren har det i Sverige hänt att människor blivit hotade, skadade och förtryckta pga sina åsikter. Min bestämda åsikt i denna fråga är att det är direkt oacceptabelt att kränka andra människor pga av deras åsikter. Yttrandefrihet är en grundläggande förutsättning för att en demokrati ska fungera.

Detta är min personliga åsikt, en åsikt som jag byggt upp genom att inse min betydelse, genom att erövra mig kunskap i olika frågor och genom att vara med och påverka i det lilla och upptäcka att jag faktiskt kan bidra till att göra skillnad.

Små vardagsbeslut kan göra skillnad under förutsättning att man gör medvetna val. Självklart har vi alltid en yttre verklighet att anpassa oss till, men oavsett hur den ser ut kan vi påverka det lilla och om många påverkar lite, blir det tillsammans mer.

Hur tänker du?

140702_6

Ibland är det skönt att bara vara och ta sig tid att tänka… inte trodde jag att detta var något ovanligt

140704_1

Något av det bästa jag vet är att stanna upp i vardagen och ta mig tid att tänka, så gissa om jag blev förvånad när jag läste en artikel i dagens Sydsvenskan. I artikeln skriver Ulf Törnberg om hur man i en forskningsstudie kommit fram till att hälften av alla människor föredrar att göra något obehagligt hellre än att tänka. Hälften av de som ingick i studien stod inte ut med att sitta och tänka, trots att det handlade om småstunder på 6-15 minuter. Studien gjordes visserligen i USA, och man kom fram till att varken ålder eller utbildning inverkar på om man är en av de som står ut med att tänka eller inte.

För mig som älskar att filosofera, rådgöra med mig själv och fundera i min ensamhet, för mig är detta resultat högst förvånande.

Enligt artikeln var människor villiga  att under studien hellre ge sig själv en obehaglig elstöt bara för att de skulle ha något att göra, och slippa tänkandet. Resultatet förbryllar forskarna och nu undrar man varför så många människor upplever tänkandet som negativt? Det spekuleras kring att det kan ha med att göra att det dyker upp negativa tankar…    Min kommentar till detta är att man ibland nog behöver tänka de där negativa tankarna, bara för att komma fram till hur man tar sig igenom svårigheterna för att kunna gå vidare. Vända det negativa till något positivt, eller om det inte går (för ibland kan det faktiskt vara så illa) då kan man åtminstone försöka se sådant som finns i ens omgivning och som trots allt är positivt.

Själv, stiger jag gärna upp hutlöst tidigt på morgonen, bara för att jag ska hinna ta det lugnt, tänka och reflektera innan jag kastar mig in i dagarnas stressiga schema. Nu har jag semester och njuter av att ha extra mycket tid för tänkande. Men när jag arbetar planerar jag mina dagar så att det ska finnas tid för eftertanke. Och det är oftast vid de där filosofiska tillfällena som jag finner lösningar på problem, får idéer och lägger upp strategier för hur jag ska planera mitt liv framöver.

Att en stor del av mänskligheten inte står ut med att vara för sig själv och då inte få göra något annan än att tänka – är för mig obegripligt. Jag tror att alla behöver få tänka, reflektera och bara vara i tanken en liten stund varje dag.

Hur fungerar ni? Är ni sådana som behöver den där ensamtiden för att göra ingenting annat än att tänka? eller finns det någon av er läsare som tillhör den skara av människor som inte står ut med 15 minuters fokus på att tänka, utan att göra något annat?

Jag är så nyfiken på era svar, skriv gärna och berätta i kommentarsfältet.

Vill också passa på att önska er en trevlig helg, med massor av fina tankar!

140704Kan inte låta bli att koppla samman detta med Descates, ”Jag tänker alltså finns jag”.

Reklamfri zon

Det händer lite då och då att jag får frågor kring min blogg. – Tjänar du pengar på din blogg? Ungefär så brukar frågan lyda. Svaret är – Nej, jag tjänar inte pengar på min blogg, eftersom jag värnar om att min blogg ska vara en reklamfri zon.

Min blogg är en del av mitt sätt att socialisera och ta plats i det offentliga rummet genom att uttrycka mig i bild och text. Jag bloggar om delar av min vardag och om ämnen jag brinner för. Jag bloggar om hur konst och kultur kan berika en människas vardag.

Vi lever i ett individualistiskt samhälle och min blogg är i viss mån en del av ”mitt individualistiska varumärke” och därmed en del av det jag väljer att representera.

Citatet jag använder mig av i min header,  Lever min dröm i konstens tecken…, kommer av mitt intresse för konst och kultur. Grundtanken handlar om att tro på sig själv och sin förmåga att förverkliga sina drömmar, genom att leva sitt liv på ett sätt som gynnar möjligheten att förverkliga de där drömmarna man har och skapar sig på sin väg i livet.

Jag upplever själv att mitt liv blir rikare tack vare konsten och därför vill jag bidra till att inspirera människor att finna de värden som kommer av konst och kultur. Värden som kan göra universum till en mer estetiskt tilltalande plats att leva i genom att synliggöra de små detaljernas betydelse. Jag är fascinerad av estetik, bilder och all den information man faktiskt kan utvinna ur en bild.

Men för att återknyta till detta om reklam. I viss bemärkelse finns det indirekt ”reklam” i somliga inlägg eftersom jag lyfter fram sådant som har betydelse för mig. Jag skriver om utställningar jag går på, konserter jag ser, litteratur jag läser och jag skriver om de viktigaste personerna i mitt liv, familjen. Men mitt fokus ligger inte i att göra reklam för något varumärke, med syftet att få betalt. Detta betyder inte att jag har något emot reklam eller dem som använder sig av reklam på sina bloggar, jag har full respekt för var och ens val. Och själv följer jag både bloggar med reklam och utan reklam.

Men jag tänker att det är behagligt med en plats som är fri från reklam och genom att ha en reklamfri blogg gör jag den till ett av ”mina rum”. Ett rum som består av mina bilder och mina texter i kombination med mina kopplingar till befintliga texter jag finner inspiration av. Ett annat inslag är era fina kommentarer som alltid gör mig så glad. Om jag plötsligt skulle ta betalt för att skriva glassiga inlägg om en speciell produkt – det skulle inte kännas som min grej. Men jag bloggar gärna om sådant jag finner inspiration och glädje i – på mina villkor, när jag vill och när det passar mig.

Jag har ett intresse för identitetsbegreppet, utveckling, estetiken och lärandet, och när jag skriver något handlar det oftast om sådant som förgyller min tillvaro. Om något jag vill dela med mig av eller på något sätt diskutera. För mig är det konsten och individen som är i fokus och jag tänker att individen betyder så mycket mer än alla de där yttre produkterna som många gör reklam för. Det jag värnar om mest är människors rätt till välmående, hälsa och utveckling. Jag arbetar som bildlärare därför att jag tror på bilden som språk och medel för kommunikation och framförallt bild som medel för utveckling. Vi lever i en visuell kultur. Vi lever i ett samhälle där vi dagligen möter tusentals bildintryck – därför är förmågan att kunna ”läsa/tolka” och uttrycka sig genom de bilder man förmedlar – ytterst betydande och avgörande.

140520

Fotografiet ovan är den oredigerade versionen av mig. Samma bild har ni redan sett i en redigerad version i ett av mina nyligen publicerade inlägg där jag färgredigerat och klippt samman två fotografier. Vanligtvis är det jag själv som tar mina ”selfies” med hjälp av fjärrutlösare och ett kamerastativ, men just detta fotografi är det min dotter som tagit. Min dotter och jag hade förmånen att njuta av den skånska naturen en solig dag i maj, vi fotograferade och hade en riktigt fin dag tillsammans. En dag som resulterade i ett blogginlägg. – Om jag hade haft en reklamblogg, skulle denna bild troligtvis kompletteras med information om var jag köpt tröjan och solglasögonen eller kanske rent av med information om vilket varumärke som tillverkar rapsolja från just detta rapsfält eller någon hänvisning till varför det är så himla nyttigt att äta maskrosblad etc…. men det är inte en sådan typ av blogg jag vill ha. Min blogg förmedlar min tolkning av hur jag vill presentera mig själv i den visuella kultur som vi faktiskt lever i, och jag tar ställning genom att välja att göra min blogg till en reklamfri zon.

 

Funderingar kring bloggens funktion i den virtuella världen… i förhållande till en Bildlärares uppdrag

130719_4

Somliga menar att ”Bloggare” har ett enormt bekräftelsebehov, vill synas och någon fördömer bloggares behov av att skriva om delar ur exempelvis, sitt liv. Många reagerar starkt på att man lägger ut bilder på sig själv. Några utbrister, – Hur vågar du? och menar att det kan vara farligt att publicera bilder av sig själv på nätet. Det kan vara farligt att skriva för mycket om sig själv och det kan vara farligt att sitta framför datorn eller att ”hänga” med sin mobil  – bara för att kolla uppdateringar eller uppdatera. Och framförallt så är det väldigt egofixerat att skriva om sig själv. Ungefär så diskuterades det i ett kort debattinslag på tv igår där det fanns ett uttryck av rädsla för vad vi kan råka ut för i den virtuella sfären, och detta är kommentarer som jag känner väl igen.

Suck och pust…. Att nya fenomen anses ”farliga” eller olämpliga är knappast något nytt. Människor har alltid varit misstänksamma mot ”nymodigheter”. Och när allt kommer omkring så är den där oron på sätt och vis befogad eftersom allt vi gör i livet innebär ställningstagande som kan vara riskfyllda oavsett vilket beslut vi fattar. I vårt moderna samhälle finns ett fokus på säkerhet, trygghet och minimerande av risker. Jag, liksom många andra gör vad jag kan för att minimera riskerna i mitt och mina närmastes liv. Men att minimera risker eller att utesluta sådant man vill göra pga rädsla och inte våga delta, är två skilda ting.

Det jag skriver i min blogg är sådant jag står för och även om jag gläntar på dörren till det som är jag, så är urvalet mycket restriktivt. Det jag skriver om i bloggen säger visserligen en del om vem jag är, men det finns oerhört mycket jag inte skriver om därför att det är mitt privatliv. Mitt innersta värnar jag om och det lämnar jag bara ut till dem som står mig nära, till somliga av de som jag umgås med i den fysiska verkligheten men långtifrån till alla. Jag bloggar därför att jag tycker om att skriva, jag tycker om att fotografera, dela med mig av tankar och bilder,  och därför att jag upplever att det virtuella forum i den offentliga sfären som bloggen är – ger mig en möjlighet att delta i den virtuella gemenskapen. Jag läser massor av andra bloggar, för mig känns bloggandet som en vidareutveckling av papperstidningen och bloggen ger möjlighet till direkt återkoppling genom att man kan föra en dialog med sina läsare eller med författarna till de bloggar man läser.

Men jag var vuxen när jag började blogga och jag har dessutom kunskap om potentiella risker. Jag väljer mina bilder och ord med omsorg och jag publicerar aldrig några bilder av vänner utan att först ha frågat om det är ok. Jag skulle aldrig publicera någon bild av en vän om jag själv inte tyckte att bilden var ”anständig”. När jag publicerar bilder av mina barn frågar jag först om det är ok. När det gäller hur jag formulerar mig i text så tillåter jag mig själv att skriva ledigt, ibland poetiskt och fantasifullt. I min vardag skriver jag ofta akademiskt och på ett helt annat sätt. Bloggen fungerar lite som avkoppling och som en form av virtuell gemenskap. Listan skulle kunna göras lång.

Det jag vill komma till är att riskerna som ofta diskuteras som farliga vad gäller bloggandet, är sådana som oftast uppstår genom okunskap. Unga människor (och även äldre) som lämnar ut sådant om sig själv som de sedan inser att de inte borde skrivit, eller fotografier som de inser att de inte borde publicerat. Och sen har vi alla fruktansvärda kommentarer inom näthatsfältet som gör att somliga inte längre vågar uttrycka sig. Eller när någon lägger ut festbilder av vänner som är berusade och i olämpligt tillstånd, kanske rentav kräks, är lättklädda eller gör något olämpligt.

– Detta är en existerande verklighet, och trots detta är internet och det virtuella forumet här för att stanna, av skälet att det finns fler fördelar än nackdelar med internet. Det jag vill säga med detta inlägg är att det virtuella forumets existens innebär att uppgiften för oss som är Bildlärare  har expanderat. Det är vi som ska förse elever med kunskap om vad bilder innebär, kommunicerar och hur de tolkas i det samhälle där vi lever och även i andra kulturer. Det är vi som ska förse elever med kunskap om vad det innebär att publicera en bild. Trots detta har regeringen bidragit till att skolämnet bild inte längre är obligatoriskt på gymnasiet. Jag undrar varför skolverket inte lyckades ifrågasätta detta beslut tillräckligt. Skolämnet bild är ett av de ämnen som har minst utrymme på skolschemat, en lektion/vecka är inte mycket. Bild är ett uttrycksmedel som används för att kommunicera och jag som är Bild- och Svensklärare menar att ämnet Bild måste få fler timmar på schemat i grundskolan och återinföras  som obligatoriskt i gymnasiet. Jag är övertygad om att en ökad kunskap inom området bild skulle kunna bidra till minskat näthat, minskat antal olämpliga bilder och texter som människor i efterhand ångrar. Bild är ett språk med längre historia än det skrivna språket och  att sakna bildkunskap är lika allvarligt som att vara analfabet i ett modernt samhälle. Därför menar jag att skolämnet Bild måste återinföras som obligatoriskt på gymnasiet och ges ett större utrymme på schemat i grundskolan.

Mer Bildundervisning i skolan skulle på sikt leda till ökad kompetens och förstålse för omvärlden, olikheter och framförallt utveckla och berika människors vardag!

frågestundssvar…

Häromdagen när jag höll frågestund ställde Anna Margareta  denna fråga ” –  Vad gjorde du innan du började plugga? Och hur kom du fram till att du ville läsa det du gör?”

Svaret på den frågan skulle kunna fylla en hel roman, mycket har hänt i mitt liv men jag ska försöka hålla svaret ”blogg-kort”. Och för att gå rakt på sak så var jag faktiskt sk långtidssjukskriven åren före studierna. Jag har inte skrivit så mycket om detta tidigare då jag varit mån om att ha en positiv ton i bloggen. Men det fanns år efter en trafikolycka, då det var svårt att se ljuset i tillvaron. Och jag förstår att många säkert undrar om tiden före studierna – så här kommer nu en del av min historia.

När jag var 27 år var jag mitt uppe i en karriär som egen företagare.  Åren före livet som företagare hade jag utbildat mig inom modedesign, sömnad, företagsekonomi och marknadsföring. Jag gick flera kurser samtidigt, var superenergisk och jobbade dessutom extra under studieåren. Barnen var i ”lågstadieåldern” och hade massor av aktiviteter som vi skjutsade till och från. Min man och jag totalrenoverade en gammal lanthandel där jag öppnade en designateljé. Christina K Creations hette verksamheten.

Jag designade och sydde upp dräkter, bal- och brudklänningar på beställning och det var vansinnigt spännande. Att starta eget var en dröm som jag förverkligade. Verksamheten låg på landet och att få en fast kundkrets var kämpigt men efter ett år började det röra på sig och jag upptäckte att kunderna kom tillbaka. Tänka sig att detta var före internets genombrott…

En dag i januari -98 hände det som inte får hända, jag blev som bilist påkörd bakifrån på ett övergångställe och jag skadades allvarligt främst i nacken, men även rygg och huvud påverkades. Hela mitt liv kastades omkull och plötsligt handlade vardagen om att överleva. Om att kunna göra sådant som är självklart när man är frisk….som att gå upprätt, läsa en hel sida i en bok och förstå vad man läser, kramas utan att det känns som om nacken håller på att brinna upp när någon råkar nudda vid ens nacke. Jag spydde av smärtor i flera år men tänker inte fördjupa mig i alla symtom, diagnoser, läkarbesök och rehabkliniker jag varit med om…. Jag tänker inte fördjupa mig i alla moment 22 som försvårade min rehabilitering delvis pga att jag inte var tillräckligt försäkrad som egen företagare, men även pga långa väntetider inom sjukvården. Försäkringskassan mer eller mindre tvingade mig att avveckla företaget och när jag efter några år och rehabilitering på Alfta Rehab Center mådde bättre – då hade jag inte något arbete att återvända till och att få en anställning som designer var omöjligt eftersom det hänt så mycket inom den digitala sfären under de där åren. Att starta upp en verksamhet på nytt när man inte är helt frisk och har gått igenom allt det jag gick igenom var inget jag orkade just då. Jag insåg att jag måste omskola mig.

Jag bestämde mig för att bli läkare och forska inom den typen av skador som jag själv hade. Men för att ens komma in på läkarlinjen behövs ett högt snitt, så jag började plugga och i min studieiver brände jag snabbt ut mig. Gick i väggen och då kom jag på att jag skulle bli psykolog, började studera igen och gick i väggen igen, riktigt rejält…

Hela denna resa gjorde mig självklart arg och besviken på avsaknaden av resurser i samhället. Jag började skriva insändare och debattartiklar i framförallt RTP:s medlemstidning (RTP är en handikappförening för trafikskadade). Jag har ju alltid varit kreativ och engagerad och hade såklart massor av tankar om hur förbättringar kunde göras. En dag ringde dåvarande förbundsordföranden Jeanette Mellvig Lind upp med anledning av en artikel jag skrivit, hon ville att jag skulle resa till Stockholm för att delta i en tribunal om smärta och livskvalitet, dit bla en representant från varje politiskt parti var bjudna. Ja, tackade Ja och kort därefter ringde Bengt Westerberg (tidigare partiledare för Folkpartiet) som skulle vara moderator på kongressen och därför ville intervjua mig. En f.d partiledare ringer och vill intervju mig av alla personer… Sen fick jag flyga till Stockholm och vara med om tribunalen, som fick Greger Hatt att skriva en krönika i Dagens Industri (tror jag att tidningen hette).

Jag började engagerada mig i RTP:s Nackskadegrupp med syftet att förbättra sjukvården för nackskadade personer. Det var fantastiska år och erfarenheter som så småningom ledde till att vi gav ut ett dokument om Nackskador. Vi höll presskonferens, syntes i tv och intervjuades i radio och tidningar, där vi presenterade ett detaljerat förslag om förbättrad sjukvård för nackskadade. Vi samarbetade med smärtrehab på Lunds universitetssjukhus. Vi anordnade en stor föreläsningsdag om Nackskador, arrangemanget blev en sådan succé att hela föreläsningssalen på LUS blev fullsatt, och föreläsningen kunde följas på storbild från de andra salarna. Vi lobbade mot politikerna i Region Skåne och fick så småningom igenom vårt förslag, alla partierna i Region Skåne röstade enhälligt Ja för vårt förslag och verksamheten för nackskadade utökades i Skåne. Vi var en grupp på ca 11 personer som aktiverade oss med detta, Och vi fick så småningom Ellikapriset av RTP för våra insatser.

Styrkan till att kämpa vidare och rikta blicken mot nästa mål har jag hämtat i konsten, bilderna, lyriken, litteraturen och Måleriet. Och självklart hos familjen. Jag har månat om att visa mina barn att det är möjligt att vända motgång till framgång.

Jag älskar att måla och så många idéer har uppstått samtidigt som jag skapat bilder. Jag gick målarkurser i på Studieförbundet vuxenskolan som ledde till att jag så småningom blev kursledare och höll i egna kurser. Och då upptäckte jag hur roligt och utvecklande det är att vara lärare och inspirera andra och framförallt barn och ungdomar.

Hela tiden, tränade jag dagligen och byggde upp min fysik stegvis och mådde så småningom allt bättre och till sist så bra att jag sökte in på Lärarutbildningen, Bild och visuellt lärande. När jag fick mitt antagningsbesked blev jag överlycklig! Alla som varit med om vad som händer när kroppen sviker förstår vilken prestationsångest det skapar. Jag vågade inte tro att jag skulle klara hela utbildningen eller att det jag gjorde var bra nog, utan la alltid in den där överväxeln och var till 200 procent förberedd och påläst inför varje lektion. Jag ville ju inte att det skulle märkas att jag varit med om en olycka, jag ville vara minst lika bra som alla andra i klassen. Och nu i efterhand förstår jag att det ledde till att jag nog alltid var en av de som var mest förberedda inför varje lektionstillfälle.

Jag som visste hur det var att ligga hemma och spy av smärtor, att ligga i en magnetkameratunnel och oroligt lyssna till det klapprande ljudet, glo på röntgenplåtar, och få dystra besked. – Jag var så överlycklig för att vara tillbaka till ett vanligt liv, att jag nästan grät av glädje när jag gick över kanalen på väg till Malmö högskola det där första studieåret. Självklart har jag tvingats göra prioriteringar för hålla hela vägen, det har inte varit lätt alla gånger. Jag har prioriterat bort en del av mitt sociala liv för att kunna fokusera på studierna. Mina erfarenheter har gett livskunskap och jag har lärt mig att uppskatta och se glädjen i det lilla.

Jag har erfarit hur mycket bilder och bildernas budskap betyder, hur människor påverkas av bilder och därför vill jag arbeta med bild och bildkommunikation, därför att det är ett högst angeläget område. Jag vet hur viktigt det är att uttrycka sig på rätt sätt i rätt forum och vilka möjligheter man kan skapa genom att kunna uttrycka sig. Därav min ämneskombination Bild och Svenska. Bild och konst har betytt så mycket i min rekreation och jag vill dela mig till andra. Ge andra människor redskap för att analysera, granska och forma såväl inre som yttre bilder som ger styrka och kraft.

Nu blev detta ett längre inlägg än vad jag tänkt, och det finns så mycket jag ändå utelämnat och som jag skrev tidigare så skulle jag lätt kunna fylla en roman med innehåll… Jag brukar inte prata om skadan och diagnoserna eftersom jag inte velat att jag som person ska försvinna bakom en diagnos. Men detta är ett utsnitt av min historia och svaret på vad jag gjorde före studierna och lite om varför jag vill arbeta med bilder. Och att nu 15 år efter olyckan har tagit en examen efter fem års heltidsstudier, känns som en seger. Och att jag dessutom har en anställning känns som ytterligare en seger. Att vara bitter över att jag förlorat 10 år av mitt liv, de åren som kunde varit de bästa i min karriär – tjänar ingenting till. Jag väljer att glädjas åt att jag faktiskt har lyckats ta mig tillbaka och över att sjukskrivningen trots allt innebar att jag oftast fanns hemma när barnen kom hem från skolan. Men jag tror tyvärr att hela denna resan har varit jobbigast för barnen – jag kan bara föreställa mig hur det känns att inte veta hur ens förälder mår när man kommer hem från skolan. Men mirakel sker, jag har blivit frisk, jag har studerat på heltid i fem år och idag mår jag riktigt bra. Och jag kommer aldrig någonsin att ifrågasätta eller misstro någon annan människa för jag vet hur det känns när livet rasar i bitar och man förtvivlat gör vad man kan för att laga det igen.

Ha det fint!

 

 

 

Röda rosor som doftar alldeles underbart…och en liten glimt av mig.

130611_2

Igår kom maken hem med röda rosor och delikatesser för att fira att jag skrev på anställningskontraktet och nu vågar ropa – Hej! Fick ju besked om att jag fått tjänsten redan i förra veckan och redan då köpte min make med sig champagne som vi skålade i, men jag har inte riktigt vågat ta ut glädjen till fullo förrän anställningspapper och sådant är klart. Nu har jag ett anställningsavtal i handen och så småningom ett examensbevis – bara en del teknikaliteter som ska ordnas först…

Tänk vilken otrolig resa jag gjort, jag höll nästan på att skriva att jag knappt själv kan fatta det men det kan jag faktiskt. Jag är den som kämpat och varit högst närvarande varje liten sekund, så jag vet vilket otroligt arbete och vilken beslutsamhet som ligger bakom. …jag vet hur det känns att bli påkörd och få hela sitt liv omkullkastat när man nyss förverkligat en dröm… Jag var 27 år, drev en designateljé – sydde och designade dräkter, brud-  och balklänningar på beställning, barnen gick i lågstadiet. Jag var mitt uppe i min karriär när jag som bilist blev påkörd bakifrån på ett övergångsställe av alla ställen, och skadades väldigt allvarligt. Först trodde jag att jag skulle bli återställd på några få veckor, så jag satte upp en lapp på ateljédörren där det stod att jag beräknades vara tillbaka om några veckor…men veckor blev månader som blev år och ibland är det nog en himla tur att man slipper veta i förväg vad man ska gå igenom….

Och det är en himla tur att jag alltid haft en positiv inställning till tillvaron, annars kanske jag aldrig hade blivit frisk eftersom beskeden efter olika undersökningar många gånger var högst dystra. Jag har alltid tänkt att – Allt är möjligt bara man vill tillräckligt mycket. Och den inställningen har fått mig att kraschlanda några gånger men samtidigt är det just den inställningen som fått mig att rikta blicken mot nästa mål. Jag är den typen av människa som alltid reser mig upp om jag faller… men tro inte att jag går vidare oberörd, jag stannar upp och analyserar detaljerna och lär mig av erfarenheterna och på så vis kan jag känna mig lite rikare när jag går vidare. Rikare på erfarenheter och livskunskap. Jag har lärt mig att prioritera och jag fann rätt träningsmetoder och strategier för att bygga upp den fysik jag behöver för att ta mig vidare. Jag känner mig stark och nöjd med att kunna vända motgång till framgång. Och framförallt så känner jag mig lyckosam för att min familj alltid funnits vid min sida. Och för alla de intressanta människor jag mött på livets väg,  som jag inspirerats av, lärt mig av och förhållt mig till på olika sätt…

Nu påbörjas ett nytt kapitel i mitt liv och det finns så mycket jag vill göra framöver att bokstäverna flödar över och rinner ut över dukar och bokblad där de skapar de mest färgstarka mönster och kreationer.

Lev väl!

Måndag. Nu börjar allvaret och jag vässar armbågarna…med ekokritiska perspektiv

130513_3

Jag har ytterligare ett examensarbete att skriva, förra terminen var det i bild och nu är det svenska som gäller. Jag laddar för slutspurten – deadline börjar närma sig. Och än så länge har jag inte hunnit skriva vidare mycket. Årets förutsättningar har inte varit gynnsamma, min dotter har varit allvarligt sjuk och jag allvarligt orolig, svärföräldrarna har blivit senildementa, sjuka, trillat och brutet ben, maken behöver operera sitt knä, vi hade påbörjat en renovering i årsskiftet som medfört att huset varit uppochnervänt sedan årsskiftet och mer än så har hänt under tiden, men tanken är inte att skriva en eländeskrönika. För med facit i hand tänker jag att det nog finns en superkvinna i mig ändå. Jag har stått på benen och hållit i många av trådarna, jag har funnits där jag behövts som mest, jag har stigit upp varje morgon, hängt med i studietakten (någorlunda) och gjort mitt bästa för att skapa ordning i kaoset. Jag har dukat fint och anordnat stämningsfulla söndagsmiddagar för familjen nästan varje vecka. Jag har piffat upp oredan genom att göra det fint på utvalda ytor.

130513_1

Men visst finns det andra projekt som är viktiga för mig, projekt jag inte hunnit med, men med facit i hand känner jag ändå att jag prioriterat helt rätt. Och mitt i allt mörker har det funnits massor av ljus överallt, ibland har det varit svårt att se men om man öppnar ögonen och tror på sina drömmar – ser man ljuset överallt och varje dag sker små mirakel mitt ibland oss – det gäller bara att stanna upp och reflektera. Och när verkligheten inte lever upp till förväntningarna får man helt enkelt acceptera förutsättningarna som råder, ta saken i egna händer och göra vad man kan för förändra verkligheten och förutsättningarna tills man lyckas skapa det liv man vill leva – för det är ju trots allt så att varje människa har ansvar för sin egen lycka.

Nu har jag en uppsats att skriva, och jag är medveten om att jag gör det lite komplicerat för mig själv eftersom jag inte hunnit etablera säkerhet i metodformen. Jag väljer att analysera lyrik därför att jag älskar lyrikens förunderliga värld. Jag väljer att analysera poesi som jag blir glad av att läsa. Ekokritiken däremot är för mig ännu ett outforskat område och kanske är det just därför jag väljer det området, jag är helt enkelt nyfiken och vill bekanta mig med ett forskningsområde som ännu betraktas som nytt. Och idag äter jag tidig lunch vid sminkbordet samtidigt som det är där jag sitter och skriver på både uppsats och blogg. Och nej, det ska inte bli någon vana att arbeta i sovrummet, men idag tänker jag njuta av det nyrenoverade rummet – och när jag ändå ska undersöka förhållningsätt mellan Byggmästers poesi och naturen, djuren och ekokritiken då passar det utmärkt att befinna sig i ett rum där rosenrankorna frodas, där fåglarna kvittrar och där fjärilar fladdrar med lätta vingslag.

130513_2

Konst på offentliga instutuioner

130502_2Dessa underbara sagoskulpturer finns i centralblockets entré på Lunds universitetssjukhus. Jag tänker att det är viktigt att det finns konstföremål på offentliga institutioner och särskilt betydelsefullt är det på sjukhus. På sjukhus där man ser att omsorg och planering ligger bakom inomhusmiljön – där det finns konst och skulpturer – där brukar personalen vara vänligare, lugnare och man upplever ofta personalen som skickligare. Jag känner mig tryggare under sjukhusbesöken, som sker i en miljö där blicken kan vila på något vackert, rent och framförallt när blicken kan vila på något som triggar igång positiva tankar och fantasifulla idéer.

Vi människor påverkas av de miljöer vi vistas i, vi påverkas av färger, strukturer, mönster och material. Vi påverkas av naturen och omgivningen som vi vistas i. En stimulerande miljö påverkar människors sinnesstämning och kan påskynda tillfrisknande – därför är det betydelsefullt att den estetiska miljön på sjukhus planeras av personer med erfarenhet och kunskaper om estetikens inverkan och betydelse för människans välbefinnande. Jag har läst att färger faktiskt även påverkar blinda människor genom hur ljuset bryts och absorberas av kroppen, så detta gäller inte enbart för oss seende som man skulle kunna tro.

Min personliga erfarenhet är att besöken på de sjukhus där det finns något estetiskt tilltalande att låta blicken vila på – de besöken upplevs oftare på ett mer positivt sätt. Skräckscenariot hittills är några av husen som tillhör Malmösjukhuset, där golven är klädda i grälla plastmattor som fortsätter upp en bit på väggarna, grälla orangeröda färger och till råga på allt är det smuts i hörnen och en sjaskig sunkig inredning som får mig att vilja springa hem därifrån innan jag ens träffat läkaren. Akuthuset på MAS har visserligen en modern färgglad arkitektur på utsidan, men insidan är tom, låsta dörrar och olika väntrum som stänger en ute från nära och kära – där får man inte följa med sin sjuka vän in i akutaste akutläget. Utan sitta i väntrummet och lyssna på gäl konstig musik som de flesta reagerat starkt mot varje gång jag varit där. Ingen vidare trevlig miljö inomhus trots att det är nybyggt alltså.

Skulpturen nedan där enhörningen och lejonet stegrar sig på vars en sida om en kungakrona – får mig att tänka på landet Narnia. Och på den kraft som både enhörningen och lejonet utstrålar. Visserligen kan man uppleva marmorn på pelaren bakom som lite kall, men samtidigt utstrålar den styrka, stilrenhet och exklusivitet. Det bästa är att man tänker på sagor, för visst är det väl så att de flesta moderna sagor slutar lyckligt och är man på ett sjukhus vill man ha ett lyckligt slut på sitt besök, ett leva lyckliga i alla sina dagar slut. Fina härliga skulpturer som förgyller våra besök!

130502_1

 

Doktorn titulerades med efternamn och sköterskan med förnamn

Dr: Gripenhjälm

Sk: Anna

Igår när vi satt där i en korridor utanför läkarens rum, kunde jag inte låta bli att föra en genusdebatt i mitt inre. På dörren rakt framför mig fanns en skylt där någon antecknat namnet på läkaren och sköterskan (namnen ovan är naturligtvis figurerade). Läkaren var en man och sköterskan en kvinna. Och, Jag störde mig på okonsekvensen i att den manliga läkaren titulerades med efternamn och sköterskan med förnamn.

Vad betyder detta egentligen? Betyder det att vi förväntas vara mer formella tillsammans med läkaren och mer vardagliga tillsammans med sköterskan? Betyder det att den manliga läkaren har högre status än den kvinnliga sköterskan? Jag funderar på om samma princip gäller när läkaren är kvinnlig – att hon tituleras med sitt efternamn? Om fallet är så beror det troligtvis på att hon har ett yrke som historiskt sett varit mansdominerat. Jag undrar om personen som skrev på tavlan ens tänkte på hur invanda genusmönster bekräftas av små vardagliga händelser. Att tituleras med efternamn inger mer respekt och distans.

Det jag stör mig på är att okonsekvensen och befästandet av att ålderdomliga genusstereotyper tillåts  på ett sjukhus. Jag menar att antingen titulerar man båda vid förnamn eller efternamn. På ytan kanske detta inte verkar som ett stort problem – men jag hävdar att när man skrapar på ytan uppdagar man att problemet är stort. Det finns många studier som visar att manliga patienter får rätt vård snabbare än de kvinnliga patienterna. Att manliga patienter får komma till de dyrare undersökningarna snabbare än de kvinnliga patienterna. Att manliga patienter tidigare får rätt diagnos och behandling beroende på att de får tillträde till rätt undersökningar och kompetens tidigare.

Jag tänker att man då borde eftersträva jämlikhet inom vården och arbeta aktivt för att förebygga diskriminering. Men om personalen som arbetar inom sjukvården inte själv tänker på betydelsen i de där små detaljerna, vad händer då med jämlik sjukvård?

Vad tänker ni? Överreagerar jag, eller…har jag rätt när jag tänker att det kanske inte hänt så mycket sedan Simone de Beauvoir skrev , Det andra könet.

130501_3