Funderingar kring en av våra mest kulturbärande instutitioner

Ultrarapid!

Livet rusar fram i någon form av supermegamax

takt och ton a` la ultrarapid.

Våren nalkas, och vindarna blåser skoningslöst kring

en av våra mest kulturbärande institutioner, Svenska Akademien.

Svenska Akademien instiftades år 1786, av Gustaf den tredje. Syftet var att värna om det svenska språket, vårda arvet av det förgångna och uppmärksamma nya strömningar. Nu blåser det stormvindar i Akademiens salar och jag hoppas innerligt att de människor som har möjlighet att påverka situationen tar sitt förnuft tillfånga, lämnar sandlådan, växer upp och värnar om vårt svenska kulturarv. Vi behöver någon som värnar om vårt språk, vi behöver ett nobelpris i litteratur att se upp till och vi behöver en kulturbärande akademi som värnar om vårt svenska språk och dess historia.

Jag har personligen svårt att förstå varför Sara Danius måste avgå. Jag hade gärna sett att hon satt kvar som Akademiens ständige sekreterare. Vem kommer nu att ta över rollen som ständig sekreterare, vilka nya ledamöter kommer att väljas in och vilka kriterier är det då som avgör. Jag har en känsla av att Svenska Akademien befinner sig i ett historisk ögonblick och att dess framtid fortfarande är ett oskrivet blad. Jag tänker att det spelar en stor roll vilka dess framtida representanterna kommer att bli och på vilka kriterier dessa utses. – Vi behöver värna  och vår historia, vi behöver värna om vår framtid och vi behöver stå upp för vår kulturbärande Svenska Akademi!

Christina Karlsson

En dag i Wanås skulpturpark

Gårdagen var iskall och alldeles underbar. Alla vi som trodde att våren var på väg blev smått överraskade när vi vaknade igår och insåg att vintern tagit över. Snön låg inte bara vit på taken. Snön yrde omkring.

På agendan stod en inplanerad utflykt, tillsammans med min svägerska och våra döttrar. Vi strålade ihop i Lund för att äta lunch och därefter packade vi in oss i min svarta plåthäst för att köra snett igenom den skånska slätten med riktning mot nordost. Vi landade i Wanås skulpturpark. Snön lyste vit på marken, solen sken och vädret var bitande kallt, men vad gör man inte för konsten.

En fin dag i goda vänners lag, med konsten som ledstjärna.

Må väl!

Christina Karlsson

Den svenska målarkonstens historia – väcker massor av funderingar

Jag njuter av att bläddra i den här boken som beskriver målarkonstens utveckling i Sverige. Författaren Märta Holkers guidar läsaren genom konsthistorien från medeltiden och fram till 1900-talet. Boken innehåller bilder av konstverk som är kännetecknande för de olika konstepokerna och till varje bild finns en utförlig text.  Jag gillar bokens koncept som samlar svenska verk i en bok och därmed lyfter fram en del av vårt svenska kulturarv. Konsten berättar otroligt mycket om våra förfäder, vårt kulturarv och om vilka ideal som rådde under de olika epokerna.

Just nu läser jag om konstnären David Becks målning (1650) av drottning Kristina. Jag läser att barocken uppstod i Italien, och att perioden kännetecknas av porträttmålning, dold symbolik och teatralt överdåd.

Mina tankar går till drottning Kristina. Hon är en av de historiska personligheter som fascinerar mig som mest. Tänk vilket enormt mod denna kvinna måste ha haft. Hon föds som arvtagare till den Svenska tronen, hon får en gedigen utbildning, hon blir drottning av Sverige, hon fascineras av vetenskap, fred och konst. Hon bestämmer sig för att abdikera, bli katolik och flytta till Italien. Tänk så många tankar och funderingar som måste ha legat bakom alla dessa beslut. Kristinas valspråk: Vishet är regeringens grundpelare.

Idag är hon en av de få kvinnor som ligger begravda i Peterskyrkan i Vatikanstaten i Rom. Visst kan man tycka och tänka en hel del om att hon lämnade Sverige, vår tro och den svenska tronen, men sett ur den tidens perspektiv tänker jag att hon kanske lyckades göra mer för Sverige genom att våga ta sina egna beslut, våga integrera sig med rådande kulturelit i Rom och framförallt genom att våga stå upp för sin självständighet. Drottning Kristina är onekligen en av vår historias mest intressanta personligheter!

Vilken historisk personlighet inspireras och fascineras du av?

Må väl!

Christina Karlsson

Pippin, en färgsprakande och underhållande musikal

Här kommer en liten resumé från besöket på musikalen Pippin på Malmö Opera, i lördags. Vilken kväll!

Temat som avhandlas i musikalen Pippin är den existentiella frågan, ”Meningen med livet”. Vad är meningen med livet och hur vet man när man funnit den? Frågorna är fler än svaren och Pippins jakt skildras i komisk form men med en lekfull inställning om att allt är möjligt.

Handling: En karismatisk spelledare berättar historien om den unge prinsen Pippin som försöker finna meningen med livet. Han känner sig förvirrad och söker meningen genom att ge sig ut i strid på slagfältet, ge sig in i politiken, högre maktpositioner och sex, men ingenting gör honom riktigt lycklig.

Han känner sig maktlysten och mördar sin far kung Karl den store. Efter en tid ångrar han sig och då är det lyckosamt att vara huvudkaraktär i en uppdiktad musikal eftersom han kan be spelledaren att återuppväcka den mördade fadern.

När han är som mest olycklig finner han till sist kärlek och lycka i det enkla, vardagliga livet med änkan Katarina och hennes son.

Showen är helt fantastisk, innehåller många oväntade inslag och jag gillar den där lilla undertonen av humoristiska inslag.

Vilken design! Kostymerna är som en retorisk stilfigur då det visuella stärker upplevelsen.

Med tanke på hur fort en vecka passerar så kan jag bara konstatera; Magin den håller i sig.

Idag är det fredag igen,

och jag önskar er alla en alldeles underbar helg!

Christina Karlsson

Tid för musikalen Godspell

Kvalitetstid. Igår fascinerades min dotter och jag av vacker arkitektur och spännande konst på Malmö Opera. Vi var där i god tid före musikalen för att hinna gå runt och kolla in det nya konstverket, samt hälsa på ett av mina favoritkonstverk Commedia del Arté av Isak Grunewald, och därefter slå oss ner i någon av de inbjudande operafåtöjerna, fika, prata och läsa igenom programmet.

Anledningen till besöket var den färgsprakande och omtalade musikalen, Godspell. Vilken show! Underhållande, uppfriskande, spektakulär och lite smågalen.

Handlingen är baserad på Matteusevageliet. Musiken består av en mix av rock,n roll, soul, pop och gospel. Bibelcitat blandas med nutida referenser. Enligt informationen i programmet är syftet är att sprida kärleksbudskap och gemensamhet. Föreställningen innehåller mycket glädje, dock med en underton av allvar. Vi upplevde showen som mycket underhållande men lite väl glättig med tanke på att konflikten enligt oss inte var helt tydlig. Ibland blev referenserna lite väl knasiga och konflikten försvann på något vis in i showen där till och med korsfästningen förvandlades till rock´n roll, fast å andra sidan med tanke på att syftet är att sprida ett kärleksbudskap kan det ju vara ett medvetet val med den här överpositiva framtoningen. Vilket i sin tur triggar fram en massa andra referenser och funderingar hos mig…

Utsikten genom operahusets fönster är som alltid magnifik och magisk på en och samma gång. Jag kan inte låta bli att fascineras av skulpturen Tragos tragedins födelse,  och dess brinnande facklor. Jag tycker om att betrakta speglingarna som uppstår och får det till att se ut som det hänger kristallkronor över Malmös ”Champs-Élysées” (dvs, Fersens väg).

Kvällen var en fröjd och lisa för såväl öga, som öra och själ. Ljuvligt, helt enkelt alldeles underbart!

Njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Havsutsikt från frukostbordet

 

Den här fina akvarellmålningen hänger numera hemma på väggen i vårt kök, mitt emot platsen där jag brukar sitta och äta min frukost. Konstnären heter Monica Larsson och motivet föreställer utsikten från ett av fönsterna i Magasinet nere i Smygehamn. Monica Larsson har specialiserat sig på att måla fönster och jag gillar att hon alltid får fram kontrasterna som skapas av hur skuggorna faller.

Ni som följt min blogg under en längre tid vet att just Smygehamn är en plats jag tycker om och återvänder till varje sommar. Nu kan jag njuta av utsikten från fönstret i Magasinet dagligen och det jag tycker särskilt mycket om är horisontlinjen där himmel möter hav. När jag betraktar målningen förnimmer jag ljudet av det knarrande gamla trägolvet man beträder när man tittar ut genom fönstret, jag anar ljudet av vågorna som slår mot stranden och jag kan ana doften av havsbris och tång.

Må väl och njut av konsten och dagarna som passerar!

Christina Karlsson

 

 

 

Närvaro bland målningar, väktare och poesi…

Jag tillbringade halva lördagen tillsammans med skulpturer, målningar och poesi, på GALLERI KVIS. Jag tycker om alla våra utställningar, men den här är något utöver det vanliga. Åsa Melins utställning är vacker och välkomponerad med dikter, målningar och skulpturer. De små väktarna skapar en sakral stämning på galleriet och det är så trivsamt att bara vara där, betrakta konstverken, läsa dikter och prata med besökare.

Varje litet ansikte berättar sin egen unika historia och ingen är den andra lik.

Åsa Melins dikter väcker många funderingar. Om ni vill kolla in vad jag skrev om hennes utställning på GALLERI KVIS blogg, så finns länk här.

 

Må väl alla ni fina läsare!

Christina Karlsson

 

 

 

De sju dödssynderna & Gianni Schicchi, på Göteborgsoperan

Maken och jag drog nyligen iväg på en weekend till Göteborg för att besöka Göteborgsoperan. Vilken stad och vilken fantastisk opera!

Det var länge sedan vi bokade våra biljetter, och någonstans i vardagens späckade arbetsschema hade vi glömt bort att det var en premiär vi skulle besöka. Väl på operan var röda mattan framrullad utanför entrén, och då blir det ju särskilt högtidligt att gå på premiär. Kanske är det så att man alltid får gå på röda mattan när man besöker Göteborgsoperan, men nog känns det särskilt högtidligt när det är premiär.

Vi åt en delikat middag i operahusets restaurang, och med tanke på programmets omslag kunde vi inte låta bli att reflektera över att en av dödssynderna är frosseri. Då började vi diskutera var gränsen går mellan att njuta av god mat, dryck och frosseri?

Vi kom fram till att även om omständigheterna kändes lyxiga i den fina operarestaurangen så var trots allt portionerna lagom stora, drycken i måttligt omfång och därför inget frosseri.

 

Operahuset ligger vackert beläget alldeles intill kusten med utsikt över havet. Vi kollade igenom programmet noga för att skapa en förförståelse innan föreställningen.

Föreställningens tema var som sagt allvarsamt med tanke på att det hela handlade om de sju dödssynderna; Högmod, girighet, otukt, avund, frosseri, vrede och lättja.

Tungt tema till trots, så var föreställningen magnifik. Jag tyckte särskilt mycket om scenografin som föreställde ett hus med sju rum, ett för varje dödssynd.

När föreställningen var slut hade mörkret brett ut sitt täcke över staden och vi vandrade nöjda och belåtna genom natten.

Tänk ändå vad en vecka går fort. Nu är det helg igen, och den här helgen håller jag mig på hemmaplan. Arbetsveckan har varit intensiv och jag är så galet trött att jag troligtvis somnar inom den närmsta timmen, men först ska jag ta en bloggpromenad.

Må väl och njut av dagen!

Christina Karlsson

 

 

Cambridge Shakespeare Festival

Idag tänkte jag ta med er på en resa till Cambridge Shakespeare Festival!

Cambridge har fått sitt namn delvis av floden Cam, och av de många stenbroar som leder en från ena sidan till andra sidan av staden. När vi besöker Cambridge brukar vi bo i ”kärnan” av staden. Shakespearefestivalen ges ofta i de Collageträdgårdar som ligger utmed Queens Road och för att ta sig dit behöver man passera den bro som jag står på när jag tar fotografiet ni ser överst i detta inlägg. Utsikten är som ett konstverk <3 Jag skulle kunna stå där i evigheter och bara njuta av kombinationen grön natur, sten och vatten.

Teaterföreställningarna ges i de olika collageträdgårdarna, så man får inte bara se en föreställning utan dessutom besöka en av dessa unika parker som tillhör universiteten. På fotografiet ovan ser ni utsikten från den bro vi passerade för att komma över till Queens road. På vänster sida skymtar ni baksidan av Kings Collage och på högra sidan av bron fortsätter parkerna.

Första kvällen såg vi King Lear, i St Johns Collage Gardens. För att komma in i parken behövde man passera denna pampiga entré. Trädgårdarna är gigantiska så det gäller att hålla utkik efter skyltarna som visar var respektive ingång är.

På fotografiet ovan ser ni scen och scenografi till King Lear. Allt är enkelt och magnifikt på en och samma gång. Enkelt eftersom scenen är en del av gräsmattan och scenografi består av ett träd, en bänk och några pallar. Magnifikt med tanke på den kulturella status dessa universitet uppbär och magnifikt att få exponeras för litterär kanonkultur i en miljö som består av gigantiska parker, fyllda av magnifika växter och vacker natur.

Maken och jag har lärt oss att det gäller att komma en timme i förväg om man ska få plats på första parkett då det alltid är onumrerade platser. De flesta kommer i god tid inte bara för att få bra platser utan därför att det finns en trevlig engelsk picknickkultur . Många besökare kommer direkt efter arbetstid och har därför inte hunnit äta middag. Man tar helt enkelt med någon festlig picknickbuffé och äter lite innan föreställningen och lite mer under pausen. Jag tycker att detta är hur mysigt och trevligt som helst.

Andra kvällen i Cambridge styrde vi stegen mot Kings College Gardens för att se Romeo och Julia.

Romeo och Julia är en av tidernas mest romantiska och sorgligaste tragedier. I dagens mångkulturella samhälle är temat kanske mer aktuellt än någonsin. I Romeo och Julia handlar det om två släkter som ligger i fejd med varandra, men det skulle ju lika gärna kunna handla om olika religiös bakgrund eller på annat sätt olika åsikter präglade av kultur. Två tonåringar, en från varje familj blir förälskade i varandra och givetvis sätter föräldrarna sig emot detta. Ungdomarna gör allt för att få vara tillsammans men familjerna saknar respekt för ungdomarnas känslor, och det hela slutar med en fruktansvärd tragedi där det unga kärleksparet dör.

Föreställningarna börjar vid 19.30 tiden och så här såg scenen för årets föreställning av Romeo och Julia ut i år. Scenen är naturen med sina träd, buskar, blommor och gräs.

Någon liten scenografi kan förekomma som tex den här fina portalen. Rekvisita kan bestå av ett och annat svärd eller någon form av filt eller dylikt. Kostymeringen brukar ha en historisk prägel (åtminstone vid de föreställningar jag sett).

Det här fotografiet av publiken tog jag i pausen. När det är paus passar man på att röra på sig, mingelprata om första akten av teaterföreställningen och möjligen äta och dricka  vad som finns kvar i den medhavda fikakorgen.

Publikfoto. Min stol är den som det står ett glas vitt vin på. Många av Cambridgeborna har med sig stora fina fikakorgar med hemlagade delikatesser, fint porslin och filtar. Vi som är turister lånar med oss glas från hotellrummet, beger oss till närbutiken och köper något gott som vi bär med oss i en helt vanlig affärskasse.

Under föreställningens gång skymmer det allt mer så under pausen brukar det vara dags att tända spotlightsen. Skymning, ljus och natur i kombination är en fröjd för ögat.

Skådespelarna framför alltid sina repliker på ett säkert och proffsigt sätt i kombination med ett fantastiskt kroppsspråk. Men som ni vet så är det alltid fotoförbud på sådana här arrangemang därför har jag inga bilder från själva föreställningen med skådespelare att visa upp. Är ni nyfikna kan ni alltid googla Cambridge Shakespeare Festival så kommer ni till den officiella sidan där det finns lite bilder.

När man ska gå hem är det alltid beckmörkt och därför lite klurigt att hitta tillbaka genom parken, ut till Queens Road där man dessutom bör gå på rätt håll så att man kommer tillbaka till bron som leder in till centrum där man passerar flera små trånga gropiga gränder.

Systemkameran fick stanna hemma så alla fotografier är tagna med min mobilkamera.

Hoppas att ni gillade att få följa med till Cambridge. Gillar du också Shakespeare?

Christina Karlsson

Sveriges sydligaste udde

Jag tycker om havet och Smygehamn är en plats jag återkommer till flera gånger om året. Idag susade jag dit tillsammans med min kamera. Lyssnande på vågornas brus, andades in doften av hav och njöt av synintrycken och konstaterade att allt såg ut ungefär som det brukar se ut vid den här årstiden. Människor och djur kommer och går men den där lilla hamnen består.

Installationen på fotografiet ovan heter Sinnenas eufori och det verkar som att konstnärerna precis som jag funderar kring intryck vi får via våra sinnen som  tex ljud och synintryck vid havet. Vid första anblick tänker jag på allt det vackra, men visst finns det en underton av allvar i konstverket. När jag läser om konstverket finns en uppmaning om att inte sitta för länge och lyssna till vad havet har att säga, istället uppmanas jag att agera – Se vad jag tittar på. Jag tolkar det som en uppmaning om att värna om naturen, inte bara genom ord eller genom att skänka pengar, utan genom att faktiskt agera. Små saker och ställningstagande vi gör i vardagen kan i det stora hela göra skillnad. En person kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Ett annat spännande konstverk påminner om en förlist båt.

Som ni ser så är vädret inte det bästa och jag kan konstatera att det inte bara är värmen jag saknar när det är mulet och grått. Jag saknar alla de vackra nyanserna som framträder när solen lyser upp vår jord. Allt det gröna i naturen blir tusen gånger vackrare en solig dag. På fotografiet nedan har jag redigerat och tillsatt färger, men det blir ändå inte likt en solig dag. Det liknar mer en kolorerad dag. Vilken av bilderna föredrar ni? Den oredigerade ovan eller den redigerade nedan?

Personligen så tycker jag att den jag kolorerat och  redigerat ser gladare och mer inbjudande ut. Den oredigerade må vara mer äkta, men jag föredrar ändå den med lite gladare färger.

Oavsett väder så är det sommar och jag bara älskar dessa vilda ängsblommor som frodas mellan hamnen och Magasinet.

Sist men inte minst så bara hoppas jag att någon av mina läsare är bra på fåglar och kan hjälpa mig med namnen på dessa fåglar. Jag har sett dem många gånger förr, men de håller sig alltid på avstånd där ute på stenarna så det är svårt att få riktigt tydliga bilder. Någon som vet vad det är för art? Jag vill så gärna veta. Har googlat men känner mig fortfarande osäker delvis pga att jag inte fått tillräckligt tydliga bilder. Visst är de coola? Tänk att bara sitta där på en sten, lufta vingarna och kolla ut över havet.

De bara står där på stenarna och spanar med vingarna brett isär. Jag tycker att det ser fascinerande ut när de breder ut vingarna så där. Men undrar varför de står sådär? Kanske försöker de spänna upp sig för att skrämma bort fiender, eller så vill de imponera på någon annan fågel, eller så kanske de spanar efter mat och vill vara beredda att komma iväg snabbt om någon läckerbit dyker upp?

Jag tror att dessa två är samma art som de ovan och att de bara fällt in vingarna som om de inte behöver ”burra” upp sig när de är två utan står där och undrar vad jag håller på med där jag går runt med min kamera. Det ser ut som att hela fjäderskruden är svart, det finns något orangerött  på näbben som för övrigt är medellång och på något foto ser benen ut att vara orangeaktiga men på något foto ser de gråsvarta ut. Vem kan det vara?

Tillägg: Jag har nu kommit fram till att det kan vara en Skarv, kanske rentav en Storskarv?

Må väl!

Christina Karlsson

 

Galleridagar och rockkonsert

SommarRocken i Svedala är i full gång. Arrangörerna behöver givetvis vara där och vi i styrelsen för galleriet har under några dagar tagit oss an uppdraget som gallerivärdar för SommarRockens fotoutställning. Idag vimlade det av besökare så det var hur inspirerande som helst att vara där. Många som aldrig besökt galleriet har hittat dit, utställningen har slagit besöksrekord och det känns ju toppen att detta inträffar samma år som vi firar 10-årsjubileum.

I det ena utställningsrummet finns inramade fotografier som är signerade av artisterna. Artister som spelar på SommarRocken blir fotograferade och under tiden som de uppträder skrivs fotografierna ut för att kunna signeras innan artisterna lämnar området. Fotografiet av Joey Tempest ovan togs för 7 år sedan när Europe var ett av kvällens huvudband. Observera reflexerna i mitt mobilfoto av det inramade originalet som hänger på galleriet. Reflexerna bidrar till att man kan ana att det finns massor av liknande tavlor på motsatta vägg. Den ”normala” fotografen vill undvika reflexer men av någon förunderlig anledning så gillar jag det bildspråket som uppstår genom reflexer och speglingar. Det blir på något vis en ytterligare berättelse som uppstår i mötet mellan fotografiets objekt och spegling.

I torsdags var Europe på SommarRocken Svedala som ett av kvällens huvudband och för mig innebär detta hårdrocksband överflöd av nostalgi. Jag, maken och våra bästa vänner var där och rockade loss till tonerna av Europe. Spelglädjen och stämningen hos bandet var hög! Ljusshowen gav en estetisk inramning som förhöjde upplevelsen. Första gången jag såg Europe var strax före deras stora genombrott när de spelade i Silverdalen och om jag minns rätt så var året 1985. Jag stod längst fram vid kravallstaketet och trängdes för att stå så nära scenen som möjligt. Jag ska till och med ha ett signerat omslag till LP- skivan The Final Countdown, någonstans. Tror att den befinner sig någonstans uppe på vinden.

I år hoppade jag över det där med att stå längst fram och trängas ;). Vilket i sin tur medförde att det var svårt att få bra fotografier med mobilkameran, delvis på grund av att det fanns många framför mig som var betydligt längre än mig. Å andra sidan så har jag inga fotografier alls från konserten  1985… då det var långt före tiden då mobiltelefonerna fanns i var mans hand 😉 På fotot ovan syns John Leven, Joey Tempest och John Norum. Dolda i bakgrundens rockiga rökridå finns Ian Haugland och Mic Michaeli. Vilken konsert! Den var helt enkelt makalöst bra!

Favoritlåtar är svåra att välja ut, sådant beror för min del oftast på sinnesstämning men på den senaste tidens promenader har jag ofta hört tonerna ”Keep on Walking that road…” ur Superstitious. Annars lyssnar jag gärna på Rock the Night och The Final Countdown. En låt jag gillar och saknade på konserten var Stormwind. Jag kopplar låten Stomvind till alla de stormvindar vi sveps iväg med och påverkas av under livet.

För övrigt så har sommaren anlänt, vädret är toppen och just nu sitter jag ute i sommarkvällen och bara njuter av att vara. Önskar er alla fina sommardagar!

Christina Karlsson

 

 

Konstupplevelse i Ladonien med skulpturerna Nimis och Arx

I flera år har jag av och till haft tankar på besöka Ladonien och nu blev det äntligen av. En av sommarens dagsutflykten gick till naturreservatet i Kullaberg på platsen där Lars Vilks anlagt sin skulpturpark Ladonien.  Besöket i Ladonien var uppfriskande, strapatsfyllt och en upplevelse som jag kan rekommendera. På bild kommer skulpturerna inte riktigt till sin rätta och de är dessutom svåra att fotografera pga den besvärliga terrängen. Jag tycker att det är imponerande att Vilks har byggt dessa på plats. Det mest imponerande var att man faktiskt går inuti skulpturerna, att Nimis är gigantiskt stor och består av flera gångar och torn där man kan vandra runt. Det finns de som säger att skulpturerna är anskrämliga men jag tycker att de smälter väl in i naturen och att de tillför en fantastiskt intressant konstupplevelse för besökaren.

Skulpturerna är byggda helt och hållet av drivved som sammanfogats av tusentals spik. Man måste givetvis vara på sin vakt och ta det försiktigt när vandrar går runt där inne i gångarna där brädorna korsas härs och tvärs. Gångarna är tidvis så smala att man tar sig fram med svårighet. Höjdskillnaderna gör det klurigt att ta sig fram, samtidigt som man imponeras av denna fantastiska konstruktion. I verkligheten är den otroligt mycket vackrare än på fotografi. Det här är ännu ett sådant konstverk som måste ses/upplevas i verkligheten.

Lars Vilks har kämpat hårt för sin skulpturpark och han har döpt området till landet Landonien. Den 2 juni 1996 utnämndes området till en ”självständig stat” utan bofasta människor men med en drottning och flera ministrar. Ladonien är en remoni, dvs en republikansk monarki som har både kungligheter och president.

Vilks själv beskriver Nimis som konceptkonst och menar att en stor del av själva konstverk består av själva processen. Konstverket byggdes utan myndigheternas vetskap, vilket har lett till ett antal juridiska processer. Hela projektet är intressant!

Terrängen är svårframkomlig så ska man dit bör klä sig ordentligt i bra skor (för klättring) och täckande kläder eftersom man klättrar bland vassa klippor och spetsiga brädor där det på enstaka ställen sticker ut spik.

På platsen finns inte bara Nimis, utan även en alldeles speciell bok av 150 ton sten och betong. Boken heter Arx: en bok om det outsägliga. Dess ISBN nummer är 91-88248-47-X och den finns katalogiserad i Libris bibliotekskatalog. Boken är vackert belägen bland nyponrosorna som växer mellan klipporna, intill havet och den påminner till utseendet om en gammal borgruin. Det finns en sidnumrering på stenarna. Vilken idé! Gissa om det här gick hem hos en boknörd som mig?

Vad är då min personliga åsikt om landet Ladonien? Jo, givetvis är det inte försvarbart att utan bygglov anlägga en byggnad i ett naturreservat – men i just detta specifika fall är det ett genialt konstkoncept som går att försvara pga av dess estetiska kreativa konstprocess. Nimix och Arx är konst, och inte några byggnader. Här handlar det om en utvecklingsprocess, och ett undersökande av hur strukturer i samhället verkar i förhållande till konsten som uttrycksmedel och kommunikation.  Jag skulle gissa att Vilks inte hade hela idén om landet Ladonien klar när han påbörjade Nimis, utan att denna växte fram under själva processen och det är just det som är styrkan i konst. Konsten utvecklas och omprövar idéer längs vägen där den vandrar.

Vad tänker ni om konstkonceptet Ladonien?

Jag finner hela det här konstkonceptet inspirerande och vill gärna besöka platsen fler gånger!

Jag önskar er en fortsatt underbar sommar med fina upplevelser!

Christina Karlsson

 

 

 

Den 6 juni och en magnifik högtidlig nationaldag

Vilken dag!

Jag återkommer med lite mer personlig uppdatering kring dagen så fort vardagens sound blir lite lugnare. Ni som vill får gärna kolla in mitt tacktal. Ibland blir det himla bra när folk inte bara gör som man säger, som när jag bad min man att ta några fotografier på mig när jag skulle ta emot Lions kulturpris/stipendium och han istället filmar hela talet med sin mobilkamera.

Må väl och ha fina dagar såväl i den fysiska verkligheten,

som här i den virtuella sfären!

Christina Karlsson <3

Macbeth som opera med musik av Giuseppe Verdi

Vilken kväll! Solen sken när vi körde hemifrån, väl framme i Köpenhamn kunde vi konstatera att kvällen var tillräckligt varm för att vi skulle kunna lämna kapporna i bilen. Sommarkänsla. Ljuvliga sommarkänsla. Det kungliga operahuset i Köpenhamn bjöd på nypremiär av Giuseppe Verdis Macbeth. Vi kom i tillräckligt god tid för att hinna äta en laxklämma, smutta på lite vin och lyssna på introduktion. Vi njöt av den vackra utsikten och den moderna arkitekturen.

Jag gillar särskilt de spektakulära lamporna och effekterna som skapas när de speglas i de stora fönsterna som vätter ut mot havet och den lilla kustremsan.

Jag gillar att själva salongen ser ut som en stor glob, eller någon form av gigantiskt äpple av trä. Jag gillar att man sitter där inne i det gigantiska äpplet och uppslukas av musik och underhållning på scen. Salongen var fullsatt.

Jag hade på mig en sommarklänning med blå blommor på vit botten.

Operan Macbeth baseras på Shakespeares Macbeth och trots att det är en tragedi så var själva föreställningen alldeles underbar. Verdis opera handlar om gränslös mänsklig hunger efter makt och om de människor som genom tiderna varit beredda att begå mord för att nå sina mål. Lady Macbeth och hennes make både planerar och begår mord för att nå makt och ära, men priset de betalar är högt. Ingen av dem kan njuta av sin nya status, istället hemsöks de av blodiga drömmar, dåligt samvete och händer som aldrig kan rentvås.

Resumé:

Akt 1: En blodig strid har just ägt rum. En grupp häxor samlas för att hålla råd och de avslöjar att de i en syn sett Macbeth som ”Than of Cawdor” och Skottlands kung. Under samma möte får Banquos budskapet om att han ska bli kung och att hans söner en dag skall härska över det skotska riket.

Kort därefter utnämns Macbeth till ”Than of Cawdor” och därmed är den första spådomen uppfylld. När Lady Macbeth får kännedom om spådomen börjar hon smida planer om hur hon och maken ska mörda kungen, Duncan för att hennes make Macbeth ska bli kung. Kungen mördas hemma hos Macbeth och hans son blir anklagad för mordet och känner sig tvingad att rymma.

Akt 2: Macbeth utnämns till Skottlands kung och börjar därefter smida planer för att mörda Banques och hans söner. Banques mördas av Macbeth, men sonen flyr. Efter en tid börjar Macbeth se syner där Banquos dyker upp.

Akt 3. Synerna blir värre. Han söker upp häxorna men får beskedet att ingen man som är född av en kvinna kan skada honom.

Akt 4: Macbeth planerar att mörda Macduff, men det hela slutar med att han mördar Macduffs fru och barn. Malkon, son till Dunkan stöder Macduff vill ta tillbaka den skotska tronen. Lady Macbeth har morddrömmar där hon försöker tvätta bort blodet från sina händer och till sist tar Lady Macbeth sitt eget liv. Macduff och Macbeth möts i en kamp som slutar med att Macbeth dör.

Det känns som sagt så tragiskt och onödigt när huvudpersonerna dör, samtidigt som huvudpersonerna i detta fall begått så onda handlingar att man bara inte kan tycka om dem. Samtidigt blir de alltmer mänskliga under föreställningens gång, eftersom de får dåligt samvete till den grad att de drivs till galenskap.

Frågan är, vad kan man lära sig av ett sådant drama? Kanske att framgång och ära må vara värt en hel del, men inte vilket pris som helst? Kanske att man ska låta bli att mörda eftersom samvetet efteråt driver en till galenskap? Eller så finns det någon form av budskap kring häxornas spådomar och att vi kan påverka våra liv till viss del, men inte vårat öde.

Av någon anledning är just Macbeth en av de verk av Shakespeare som jag tidigare har haft svårt att förstå och få grepp om. Jag har läst verket och sett filmatiseringar men har på något vis inte knäckt den där magiska koden till Macbeth. Operaföreställningen hjälpte mig dock framåt i den processen.  Sång och musik var som balsam för öronen, scenografin modern, fräsch och hela den visuella framställningen kommunicerade ett tydligt budskap om denna tragiska berättelse om Macbeth.

Ha du någon erfarenhet av Macbeth, och vad tyckte du isåfall?

Christina Karlsson

 

 

Ett litet konstverk som man blir glad av

Jag har köpt ett konstverk! Kunde helt enkelt inte motstå den här lilla tuschmålningen som är framställd av en av mina konstnärsvänner, Margaretha Persson. Jag tänker att den är både lekfull, modern, charmig och fullständigt bedårande. Nästa projekt blir att inhandla en ram och rama in detta lilla alster. Visst är den söt?

Må väl och ha en fin fortsatt vecka!

Christina Karlsson