Cambridge Shakespeare Festival

Idag tänkte jag ta med er på en resa till Cambridge Shakespeare Festival!

Cambridge har fått sitt namn delvis av floden Cam, och av de många stenbroar som leder en från ena sidan till andra sidan av staden. När vi besöker Cambridge brukar vi bo i ”kärnan” av staden. Shakespearefestivalen ges ofta i de Collageträdgårdar som ligger utmed Queens Road och för att ta sig dit behöver man passera den bro som jag står på när jag tar fotografiet ni ser överst i detta inlägg. Utsikten är som ett konstverk <3 Jag skulle kunna stå där i evigheter och bara njuta av kombinationen grön natur, sten och vatten.

Teaterföreställningarna ges i de olika collageträdgårdarna, så man får inte bara se en föreställning utan dessutom besöka en av dessa unika parker som tillhör universiteten. På fotografiet ovan ser ni utsikten från den bro vi passerade för att komma över till Queens road. På vänster sida skymtar ni baksidan av Kings Collage och på högra sidan av bron fortsätter parkerna.

Första kvällen såg vi King Lear, i St Johns Collage Gardens. För att komma in i parken behövde man passera denna pampiga entré. Trädgårdarna är gigantiska så det gäller att hålla utkik efter skyltarna som visar var respektive ingång är.

På fotografiet ovan ser ni scen och scenografi till King Lear. Allt är enkelt och magnifikt på en och samma gång. Enkelt eftersom scenen är en del av gräsmattan och scenografi består av ett träd, en bänk och några pallar. Magnifikt med tanke på den kulturella status dessa universitet uppbär och magnifikt att få exponeras för litterär kanonkultur i en miljö som består av gigantiska parker, fyllda av magnifika växter och vacker natur.

Maken och jag har lärt oss att det gäller att komma en timme i förväg om man ska få plats på första parkett då det alltid är onumrerade platser. De flesta kommer i god tid inte bara för att få bra platser utan därför att det finns en trevlig engelsk picknickkultur . Många besökare kommer direkt efter arbetstid och har därför inte hunnit äta middag. Man tar helt enkelt med någon festlig picknickbuffé och äter lite innan föreställningen och lite mer under pausen. Jag tycker att detta är hur mysigt och trevligt som helst.

Andra kvällen i Cambridge styrde vi stegen mot Kings College Gardens för att se Romeo och Julia.

Romeo och Julia är en av tidernas mest romantiska och sorgligaste tragedier. I dagens mångkulturella samhälle är temat kanske mer aktuellt än någonsin. I Romeo och Julia handlar det om två släkter som ligger i fejd med varandra, men det skulle ju lika gärna kunna handla om olika religiös bakgrund eller på annat sätt olika åsikter präglade av kultur. Två tonåringar, en från varje familj blir förälskade i varandra och givetvis sätter föräldrarna sig emot detta. Ungdomarna gör allt för att få vara tillsammans men familjerna saknar respekt för ungdomarnas känslor, och det hela slutar med en fruktansvärd tragedi där det unga kärleksparet dör.

Föreställningarna börjar vid 19.30 tiden och så här såg scenen för årets föreställning av Romeo och Julia ut i år. Scenen är naturen med sina träd, buskar, blommor och gräs.

Någon liten scenografi kan förekomma som tex den här fina portalen. Rekvisita kan bestå av ett och annat svärd eller någon form av filt eller dylikt. Kostymeringen brukar ha en historisk prägel (åtminstone vid de föreställningar jag sett).

Det här fotografiet av publiken tog jag i pausen. När det är paus passar man på att röra på sig, mingelprata om första akten av teaterföreställningen och möjligen äta och dricka  vad som finns kvar i den medhavda fikakorgen.

Publikfoto. Min stol är den som det står ett glas vitt vin på. Många av Cambridgeborna har med sig stora fina fikakorgar med hemlagade delikatesser, fint porslin och filtar. Vi som är turister lånar med oss glas från hotellrummet, beger oss till närbutiken och köper något gott som vi bär med oss i en helt vanlig affärskasse.

Under föreställningens gång skymmer det allt mer så under pausen brukar det vara dags att tända spotlightsen. Skymning, ljus och natur i kombination är en fröjd för ögat.

Skådespelarna framför alltid sina repliker på ett säkert och proffsigt sätt i kombination med ett fantastiskt kroppsspråk. Men som ni vet så är det alltid fotoförbud på sådana här arrangemang därför har jag inga bilder från själva föreställningen med skådespelare att visa upp. Är ni nyfikna kan ni alltid googla Cambridge Shakespeare Festival så kommer ni till den officiella sidan där det finns lite bilder.

När man ska gå hem är det alltid beckmörkt och därför lite klurigt att hitta tillbaka genom parken, ut till Queens Road där man dessutom bör gå på rätt håll så att man kommer tillbaka till bron som leder in till centrum där man passerar flera små trånga gropiga gränder.

Systemkameran fick stanna hemma så alla fotografier är tagna med min mobilkamera.

Hoppas att ni gillade att få följa med till Cambridge. Gillar du också Shakespeare?

Christina Karlsson

Sveriges sydligaste udde

Jag tycker om havet och Smygehamn är en plats jag återkommer till flera gånger om året. Idag susade jag dit tillsammans med min kamera. Lyssnande på vågornas brus, andades in doften av hav och njöt av synintrycken och konstaterade att allt såg ut ungefär som det brukar se ut vid den här årstiden. Människor och djur kommer och går men den där lilla hamnen består.

Installationen på fotografiet ovan heter Sinnenas eufori och det verkar som att konstnärerna precis som jag funderar kring intryck vi får via våra sinnen som  tex ljud och synintryck vid havet. Vid första anblick tänker jag på allt det vackra, men visst finns det en underton av allvar i konstverket. När jag läser om konstverket finns en uppmaning om att inte sitta för länge och lyssna till vad havet har att säga, istället uppmanas jag att agera – Se vad jag tittar på. Jag tolkar det som en uppmaning om att värna om naturen, inte bara genom ord eller genom att skänka pengar, utan genom att faktiskt agera. Små saker och ställningstagande vi gör i vardagen kan i det stora hela göra skillnad. En person kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Ett annat spännande konstverk påminner om en förlist båt.

Som ni ser så är vädret inte det bästa och jag kan konstatera att det inte bara är värmen jag saknar när det är mulet och grått. Jag saknar alla de vackra nyanserna som framträder när solen lyser upp vår jord. Allt det gröna i naturen blir tusen gånger vackrare en solig dag. På fotografiet nedan har jag redigerat och tillsatt färger, men det blir ändå inte likt en solig dag. Det liknar mer en kolorerad dag. Vilken av bilderna föredrar ni? Den oredigerade ovan eller den redigerade nedan?

Personligen så tycker jag att den jag kolorerat och  redigerat ser gladare och mer inbjudande ut. Den oredigerade må vara mer äkta, men jag föredrar ändå den med lite gladare färger.

Oavsett väder så är det sommar och jag bara älskar dessa vilda ängsblommor som frodas mellan hamnen och Magasinet.

Sist men inte minst så bara hoppas jag att någon av mina läsare är bra på fåglar och kan hjälpa mig med namnen på dessa fåglar. Jag har sett dem många gånger förr, men de håller sig alltid på avstånd där ute på stenarna så det är svårt att få riktigt tydliga bilder. Någon som vet vad det är för art? Jag vill så gärna veta. Har googlat men känner mig fortfarande osäker delvis pga att jag inte fått tillräckligt tydliga bilder. Visst är de coola? Tänk att bara sitta där på en sten, lufta vingarna och kolla ut över havet.

De bara står där på stenarna och spanar med vingarna brett isär. Jag tycker att det ser fascinerande ut när de breder ut vingarna så där. Men undrar varför de står sådär? Kanske försöker de spänna upp sig för att skrämma bort fiender, eller så vill de imponera på någon annan fågel, eller så kanske de spanar efter mat och vill vara beredda att komma iväg snabbt om någon läckerbit dyker upp?

Jag tror att dessa två är samma art som de ovan och att de bara fällt in vingarna som om de inte behöver ”burra” upp sig när de är två utan står där och undrar vad jag håller på med där jag går runt med min kamera. Det ser ut som att hela fjäderskruden är svart, det finns något orangerött  på näbben som för övrigt är medellång och på något foto ser benen ut att vara orangeaktiga men på något foto ser de gråsvarta ut. Vem kan det vara?

Tillägg: Jag har nu kommit fram till att det kan vara en Skarv, kanske rentav en Storskarv?

Må väl!

Christina Karlsson

 

Galleridagar och rockkonsert

SommarRocken i Svedala är i full gång. Arrangörerna behöver givetvis vara där och vi i styrelsen för galleriet har under några dagar tagit oss an uppdraget som gallerivärdar för SommarRockens fotoutställning. Idag vimlade det av besökare så det var hur inspirerande som helst att vara där. Många som aldrig besökt galleriet har hittat dit, utställningen har slagit besöksrekord och det känns ju toppen att detta inträffar samma år som vi firar 10-årsjubileum.

I det ena utställningsrummet finns inramade fotografier som är signerade av artisterna. Artister som spelar på SommarRocken blir fotograferade och under tiden som de uppträder skrivs fotografierna ut för att kunna signeras innan artisterna lämnar området. Fotografiet av Joey Tempest ovan togs för 7 år sedan när Europe var ett av kvällens huvudband. Observera reflexerna i mitt mobilfoto av det inramade originalet som hänger på galleriet. Reflexerna bidrar till att man kan ana att det finns massor av liknande tavlor på motsatta vägg. Den ”normala” fotografen vill undvika reflexer men av någon förunderlig anledning så gillar jag det bildspråket som uppstår genom reflexer och speglingar. Det blir på något vis en ytterligare berättelse som uppstår i mötet mellan fotografiets objekt och spegling.

I torsdags var Europe på SommarRocken Svedala som ett av kvällens huvudband och för mig innebär detta hårdrocksband överflöd av nostalgi. Jag, maken och våra bästa vänner var där och rockade loss till tonerna av Europe. Spelglädjen och stämningen hos bandet var hög! Ljusshowen gav en estetisk inramning som förhöjde upplevelsen. Första gången jag såg Europe var strax före deras stora genombrott när de spelade i Silverdalen och om jag minns rätt så var året 1985. Jag stod längst fram vid kravallstaketet och trängdes för att stå så nära scenen som möjligt. Jag ska till och med ha ett signerat omslag till LP- skivan The Final Countdown, någonstans. Tror att den befinner sig någonstans uppe på vinden.

I år hoppade jag över det där med att stå längst fram och trängas ;). Vilket i sin tur medförde att det var svårt att få bra fotografier med mobilkameran, delvis på grund av att det fanns många framför mig som var betydligt längre än mig. Å andra sidan så har jag inga fotografier alls från konserten  1985… då det var långt före tiden då mobiltelefonerna fanns i var mans hand 😉 På fotot ovan syns John Leven, Joey Tempest och John Norum. Dolda i bakgrundens rockiga rökridå finns Ian Haugland och Mic Michaeli. Vilken konsert! Den var helt enkelt makalöst bra!

Favoritlåtar är svåra att välja ut, sådant beror för min del oftast på sinnesstämning men på den senaste tidens promenader har jag ofta hört tonerna ”Keep on Walking that road…” ur Superstitious. Annars lyssnar jag gärna på Rock the Night och The Final Countdown. En låt jag gillar och saknade på konserten var Stormwind. Jag kopplar låten Stomvind till alla de stormvindar vi sveps iväg med och påverkas av under livet.

För övrigt så har sommaren anlänt, vädret är toppen och just nu sitter jag ute i sommarkvällen och bara njuter av att vara. Önskar er alla fina sommardagar!

Christina Karlsson

 

 

Konstupplevelse i Ladonien med skulpturerna Nimis och Arx

I flera år har jag av och till haft tankar på besöka Ladonien och nu blev det äntligen av. En av sommarens dagsutflykten gick till naturreservatet i Kullaberg på platsen där Lars Vilks anlagt sin skulpturpark Ladonien.  Besöket i Ladonien var uppfriskande, strapatsfyllt och en upplevelse som jag kan rekommendera. På bild kommer skulpturerna inte riktigt till sin rätta och de är dessutom svåra att fotografera pga den besvärliga terrängen. Jag tycker att det är imponerande att Vilks har byggt dessa på plats. Det mest imponerande var att man faktiskt går inuti skulpturerna, att Nimis är gigantiskt stor och består av flera gångar och torn där man kan vandra runt. Det finns de som säger att skulpturerna är anskrämliga men jag tycker att de smälter väl in i naturen och att de tillför en fantastiskt intressant konstupplevelse för besökaren.

Skulpturerna är byggda helt och hållet av drivved som sammanfogats av tusentals spik. Man måste givetvis vara på sin vakt och ta det försiktigt när vandrar går runt där inne i gångarna där brädorna korsas härs och tvärs. Gångarna är tidvis så smala att man tar sig fram med svårighet. Höjdskillnaderna gör det klurigt att ta sig fram, samtidigt som man imponeras av denna fantastiska konstruktion. I verkligheten är den otroligt mycket vackrare än på fotografi. Det här är ännu ett sådant konstverk som måste ses/upplevas i verkligheten.

Lars Vilks har kämpat hårt för sin skulpturpark och han har döpt området till landet Landonien. Den 2 juni 1996 utnämndes området till en ”självständig stat” utan bofasta människor men med en drottning och flera ministrar. Ladonien är en remoni, dvs en republikansk monarki som har både kungligheter och president.

Vilks själv beskriver Nimis som konceptkonst och menar att en stor del av själva konstverk består av själva processen. Konstverket byggdes utan myndigheternas vetskap, vilket har lett till ett antal juridiska processer. Hela projektet är intressant!

Terrängen är svårframkomlig så ska man dit bör klä sig ordentligt i bra skor (för klättring) och täckande kläder eftersom man klättrar bland vassa klippor och spetsiga brädor där det på enstaka ställen sticker ut spik.

På platsen finns inte bara Nimis, utan även en alldeles speciell bok av 150 ton sten och betong. Boken heter Arx: en bok om det outsägliga. Dess ISBN nummer är 91-88248-47-X och den finns katalogiserad i Libris bibliotekskatalog. Boken är vackert belägen bland nyponrosorna som växer mellan klipporna, intill havet och den påminner till utseendet om en gammal borgruin. Det finns en sidnumrering på stenarna. Vilken idé! Gissa om det här gick hem hos en boknörd som mig?

Vad är då min personliga åsikt om landet Ladonien? Jo, givetvis är det inte försvarbart att utan bygglov anlägga en byggnad i ett naturreservat – men i just detta specifika fall är det ett genialt konstkoncept som går att försvara pga av dess estetiska kreativa konstprocess. Nimix och Arx är konst, och inte några byggnader. Här handlar det om en utvecklingsprocess, och ett undersökande av hur strukturer i samhället verkar i förhållande till konsten som uttrycksmedel och kommunikation.  Jag skulle gissa att Vilks inte hade hela idén om landet Ladonien klar när han påbörjade Nimis, utan att denna växte fram under själva processen och det är just det som är styrkan i konst. Konsten utvecklas och omprövar idéer längs vägen där den vandrar.

Vad tänker ni om konstkonceptet Ladonien?

Jag finner hela det här konstkonceptet inspirerande och vill gärna besöka platsen fler gånger!

Jag önskar er en fortsatt underbar sommar med fina upplevelser!

Christina Karlsson

 

 

 

Den 6 juni och en magnifik högtidlig nationaldag

Vilken dag!

Jag återkommer med lite mer personlig uppdatering kring dagen så fort vardagens sound blir lite lugnare. Ni som vill får gärna kolla in mitt tacktal. Ibland blir det himla bra när folk inte bara gör som man säger, som när jag bad min man att ta några fotografier på mig när jag skulle ta emot Lions kulturpris/stipendium och han istället filmar hela talet med sin mobilkamera.

Må väl och ha fina dagar såväl i den fysiska verkligheten,

som här i den virtuella sfären!

Christina Karlsson <3

Macbeth som opera med musik av Giuseppe Verdi

Vilken kväll! Solen sken när vi körde hemifrån, väl framme i Köpenhamn kunde vi konstatera att kvällen var tillräckligt varm för att vi skulle kunna lämna kapporna i bilen. Sommarkänsla. Ljuvliga sommarkänsla. Det kungliga operahuset i Köpenhamn bjöd på nypremiär av Giuseppe Verdis Macbeth. Vi kom i tillräckligt god tid för att hinna äta en laxklämma, smutta på lite vin och lyssna på introduktion. Vi njöt av den vackra utsikten och den moderna arkitekturen.

Jag gillar särskilt de spektakulära lamporna och effekterna som skapas när de speglas i de stora fönsterna som vätter ut mot havet och den lilla kustremsan.

Jag gillar att själva salongen ser ut som en stor glob, eller någon form av gigantiskt äpple av trä. Jag gillar att man sitter där inne i det gigantiska äpplet och uppslukas av musik och underhållning på scen. Salongen var fullsatt.

Jag hade på mig en sommarklänning med blå blommor på vit botten.

Operan Macbeth baseras på Shakespeares Macbeth och trots att det är en tragedi så var själva föreställningen alldeles underbar. Verdis opera handlar om gränslös mänsklig hunger efter makt och om de människor som genom tiderna varit beredda att begå mord för att nå sina mål. Lady Macbeth och hennes make både planerar och begår mord för att nå makt och ära, men priset de betalar är högt. Ingen av dem kan njuta av sin nya status, istället hemsöks de av blodiga drömmar, dåligt samvete och händer som aldrig kan rentvås.

Resumé:

Akt 1: En blodig strid har just ägt rum. En grupp häxor samlas för att hålla råd och de avslöjar att de i en syn sett Macbeth som ”Than of Cawdor” och Skottlands kung. Under samma möte får Banquos budskapet om att han ska bli kung och att hans söner en dag skall härska över det skotska riket.

Kort därefter utnämns Macbeth till ”Than of Cawdor” och därmed är den första spådomen uppfylld. När Lady Macbeth får kännedom om spådomen börjar hon smida planer om hur hon och maken ska mörda kungen, Duncan för att hennes make Macbeth ska bli kung. Kungen mördas hemma hos Macbeth och hans son blir anklagad för mordet och känner sig tvingad att rymma.

Akt 2: Macbeth utnämns till Skottlands kung och börjar därefter smida planer för att mörda Banques och hans söner. Banques mördas av Macbeth, men sonen flyr. Efter en tid börjar Macbeth se syner där Banquos dyker upp.

Akt 3. Synerna blir värre. Han söker upp häxorna men får beskedet att ingen man som är född av en kvinna kan skada honom.

Akt 4: Macbeth planerar att mörda Macduff, men det hela slutar med att han mördar Macduffs fru och barn. Malkon, son till Dunkan stöder Macduff vill ta tillbaka den skotska tronen. Lady Macbeth har morddrömmar där hon försöker tvätta bort blodet från sina händer och till sist tar Lady Macbeth sitt eget liv. Macduff och Macbeth möts i en kamp som slutar med att Macbeth dör.

Det känns som sagt så tragiskt och onödigt när huvudpersonerna dör, samtidigt som huvudpersonerna i detta fall begått så onda handlingar att man bara inte kan tycka om dem. Samtidigt blir de alltmer mänskliga under föreställningens gång, eftersom de får dåligt samvete till den grad att de drivs till galenskap.

Frågan är, vad kan man lära sig av ett sådant drama? Kanske att framgång och ära må vara värt en hel del, men inte vilket pris som helst? Kanske att man ska låta bli att mörda eftersom samvetet efteråt driver en till galenskap? Eller så finns det någon form av budskap kring häxornas spådomar och att vi kan påverka våra liv till viss del, men inte vårat öde.

Av någon anledning är just Macbeth en av de verk av Shakespeare som jag tidigare har haft svårt att förstå och få grepp om. Jag har läst verket och sett filmatiseringar men har på något vis inte knäckt den där magiska koden till Macbeth. Operaföreställningen hjälpte mig dock framåt i den processen.  Sång och musik var som balsam för öronen, scenografin modern, fräsch och hela den visuella framställningen kommunicerade ett tydligt budskap om denna tragiska berättelse om Macbeth.

Ha du någon erfarenhet av Macbeth, och vad tyckte du isåfall?

Christina Karlsson

 

 

Ett litet konstverk som man blir glad av

Jag har köpt ett konstverk! Kunde helt enkelt inte motstå den här lilla tuschmålningen som är framställd av en av mina konstnärsvänner, Margaretha Persson. Jag tänker att den är både lekfull, modern, charmig och fullständigt bedårande. Nästa projekt blir att inhandla en ram och rama in detta lilla alster. Visst är den söt?

Må väl och ha en fin fortsatt vecka!

Christina Karlsson

 

 

” Genom sitt stora engagemang, ideella arbete och idérikedom bidrar de till att utveckla kulturutbudet i Svedala.”

GALLERI KVIS har fått ett kulturpris av Lions Club i Svedala! Priset kommer att delas ut på Sveriges Nationaldag den 6 juni.

Att få ett kulturpris av Lions känns som en fantastiskt fin hedersutmärkelse och ära. Det känns som en bekräftelse på att vårt ideella arbete verkligen syns och gör skillnad för konst- och kulturlivet i Svedala. Ni som följt min blogg under en längre tid har säkert redan noterat min fasta övertygelse om att konst bidrar till människors blivande och välmående genom vara ett språk och medel för kommunikation.

Vill ni kolla in vad Elisabeth Sandberg skrev i Skånska dagbladet skrev så finns det en länk här.

Idag är det dags för en ny vernissage och om den utställningen kan ni läsa här

…klockan tickar på och nu är det hög tid för mig att göra mig iordning för en dag på galleriet. Jag önskar alla er läsare underbara dagar och hoppas att vi ses snart igen!

Christina Karlsson

Vi firade med att se operan La Gioconda av Poncielli

Finns det något att fira så ska det firas! Maken och jag firade vår 29-årsdag med att gå på operapremiär. Jag klädde mig i svart top och prickig kjol från Rom.

Kanske låter det något suspekt att fira med att se en tragedi? Men det är något visst med kontrasterna, musiken, och hela det känslospektrum som utspelas under en operaföreställning.  Att vara med om en operaföreställning IRL, är i min lilla värld en alldeles speciell upplevelse. Nu har det hunnit gå två veckor sedan vi var där och för mig blir det lite som att återuppleva och befästa intrycken när jag i efterhand lyssnar på Timmarnas dans samtidigt som jag skriver min recension.

Scenografi och kostym var sparsmakat modern och minimalistisk. Jag upplevde att föreställningen var lite väl långsam och dryg under första och andra akten, men den dryga inledningen uppvägdes flera gånger om efter pausen. Tredje och fjärde akten innehöll allt som jag vill att en operaföreställning ska ha, till och med en balettföreställning. Hela föreställningen levde upp och det blev mer liv och rörelse på scenen. Dansen, sången och musiken grep tag i hela känsloregistret och var alldeles underbar.

Handlingen utspelas i Venedig och bygger på en pjäs av Victor Hugo. Operan innehåller ett drama med intriger, förbjuden kärlek och maktspel.

Gatusångaren Barnaba är förälskad i sin kollega Gioconda som i sin tur är förälskad i ädlingen Enzo som är förälskad i Laura som är gift med inkvisitionschefen Alvise.

När Gioconda avvisar Barnabas närmanden hämnas han genom att anklaga hennes mor för att vara häxa och hetsar en hel folkmassa emot henne. Enzo kommer till undsättning tillsammans med Laura och Alvise. Enzo och Laura har en hemlig kärleksförbindelse och när Gioconda uppdagar detta vill hon hämnas. Gioconda planerar att döda Laura men skonar henne när hon får se att Laura bär hennes mors radband. Hon förstår då att det är Laura som räddat hennes mor.

Under en fest bestämmer Alvise sig för att hämnas Lauras otrohet med Enzo och beordrar henne att dricka en bägare med gift före nästa dans. Gioconda byter ut giftet mot sömnmedel, under tiden dansar gästerna till ”Timmarnas dans”. Alvise berättar för Enzo att han dödat Laura. Alvise blir förkrossad. Barnaba har lovat att hjälpa Gioconda att rädda Laura mot att hon gifter sig med honom efteråt.

Avslutningsvis förenas Laura och Enzo, men den förkrossade Gioconda dör hellre än gifter sig med Barnaba. Hon sticker kniven i sitt eget bröst och i dödsögonblicket får hon veta att Barnaba strypt hennes mor.

 Det här var en fantastisk upplevelse och samtidigt en av de sorgligaste operor jag sett på länge!

Litteratur, musik, konst och kultur – allt hänger samman och det finns intertext och inspiration från olika håll. I La Gioconda finns en referens till Leonardo da Vinci och Mona Lisa, och om du vill veta mer om den saken får du helt enkelt läsa direkt från programmet på fotografiet ovan .

Må väl och ha en fortsatt fin dag!

Christina Karlsson

 

 

Konsten på Vatikanmuseet var mitt paradis för dagen

Här skymtas Ingången till Vatikanmuseerna i ringmuren som omsluter Vatikanstatens dyrgripar som ryms i de sammanlagt ca sju kilometers gallerierna! Vilket konstmuseum! Här inne finns en del av vårt kulturarv samlat genom de berättelser om konst, vetenskap, religion och mänsklighet som konstverken visualiserar, och dels genom de otroligt yrkesskickliga målningstekniker som konstnärerna använde sig av.

Att se Rafaels målning av Skolan i Athen fick mig att gå igång, bli lyrisk och sväva på moln. Jag har länge fascinerats av de gamla filosoferna och den grekiska och romerska kulturen.  I denna målning finns hela gänget med Platon, Aristoteles, Pythagoras, Hypatia med flera samlade och tolkade. När man ser den här lilla bilden som ni ser på mitt foto då blir man intresserad av vem de olika karaktärerna föreställer, men när man ser målningen i verkligheten blir man så totalt hänförd av att den är så stor och att alla detaljer syns så väl och då önskade jag att det var möjligt att flytta in på museet och sitta i det där rummet och närstudera konstverket i flera dagar. Men som turist är det bara att anpassa sig, gå vidare i utställningen och göra vad som förväntas.

Tänk att konst som målades i början av 1500-talet hämtade sin inspiration från tiden före och strax efter Jesu födelse. Tänk att dessa filosofer lade grunden till hela vår västerländska filosofi, vårt vetenskapliga förhållningssätt, politik, retorik och till och med för utformandet av det som idag utvecklats till vår skola. Oavsett om man läser retorik, litteratur eller matematik så hämtas grundförståelsen i teorier som finns bevarade från det här filosofiska gänget.

Om jag ska välja att lyfta fram en av karaktärerna som finns på målningen väljer jag Hypathia som levde ca 360 – 415 år e.Kr. hon var framstående inom matematik, teologi, astronomi och filosofi. Hypathia var beundrad av många men blev också föremål för avundsjuka som ledde till att hon gick en fruktansvärd död tillmötes.

En av grundpelarna i dagens samhälle vilar fortfarande på teorier av de gamla filosoferna. Påven som valde att värna om konsten som språk och medel för kommunikation genom att ge förtroende åt konstnärer som tex Rafael och Michelangelo. Konstnärerna fick äran att förevigas genom att måla dessa verk och binda samman den tiden som rådde just då med historien – precis som vi gör idag när vi inspireras av dessa 1500-tals alster och skapar egna nutida vidareutvecklade parafraser och bilder i vår samtid. Konsten ger oss på något vis en plats i ett större sammanhang genom att förankra oss i historien. Jag tänker att denna kunskap kan ge oss redskap för att utläsa och tolka signaler från olika skeenden i omvärlden.

I samma rum finns den här målningen med religiösa inslag och jag kan inte låta bli att fascineras när jag funderar på hur konstnärerna fick den här idén om att avbilda änglar och andra betydelsefulla karaktärer sittandes på någon form av dunigt och behagligt moln därifrån de tittar ner på människorna på jorden. Det finns så många symboler och detaljer att jag bara vill ha all tid i världen att fördjupa mig i dessa målningar.

Det här är kartrummet! Hela rummet är fyllt med stora målningar av olika öar och platser som tillhörde Italien. Och precis som idag så finns det alltid en skala som gör det möjligt att förstå hur kartan ska tolkas.

Besöker man Vatikanmuseet så gör man självklart ett besök i Sixtinska kapellet för att kolla in Michelangelos takmålningar, men där inne fick man inte fotografera så det kan jag inte visa några bilder av. Jag kan bara intyga att det var magiskt och nu blir jag sådär upprymd och lyrisk igen när jag tänker på hur betydelsefull konsten är som språk och medel för kommunikation.

Konst är grunden till allt! I konsten finns filosofin, matematiken, fysiken, religionen, livet, döden, verkligheten, fantasin, kärleken, hatet, jämlikhet, skillnader, krig, fred och allt det där ryms i konsten. Andra discipliner är på sätt och vis bara olika utsnitt och specialiteter. Allt synliggörs av konsten som speglar sin tid. Utan konsten vore människan synnerligen liten, ensam och okunnig – åtminstone ur mitt perspektiv sett.

Jag lever min dröm i konstens tecken <3

Christina Karlsson

 

 

 

 

Inspirationskväll med kammaroperan, Döden säger nej

 

En av mina finaste kollegor från mitt förra arbete bjöd med mig till Malmö Opera på inspirationskväll för pedagoger. Hon vet att jag är en sann kulturnörd som helt enkelt bara älskar konst och kultur. Kulturupplevelser berikar livet, så är det bara.

Vi fick vara med om en spännande inspirationskväll där vi bland annat fick ta del av kostymdesignerns arbete, se hur det går till att repetera olika scener och få en inblick i föreställningens innehåll.

Mitt under andra världskriget skrev Viktor Ullman denna tragikomiska kammaropera om människans kraftmätning med döden.

Tänk er en Harlekin  som symbol för livet. En Harlekin som har en förmåga att alltid ha nära till skratt. Han får helt enkelt nog och ber döden om att få dö, men döden säger nej. I det här landet finns en kejsare som likt en diktator, via sin trumslagare trummar ut att alla ska slåss mot alla. Trumslagaren fungerar som kejsarens förlängda arm. Döden i sin tur har fått nog av människornas respektlöshet och beslutar sig för att gå i strejk. Ingen människa kan längre dö.  Kan man inte respektera döden, så kan man inte respektera livet.

Inspirationskvällen var mycket givande och jag blev minst sagt nyfiken på den här föreställningen. Döden är sällan välkommen, den är svår att förhålla sig till och den lämnar sorg och tomhet efter sig. Döden är helt enkelt svår att ha med att göra. Döden som tema är egentligen alltid aktuellt för en människa, och just den här tanken på att döden skulle kunna välja att gå i strejk är för mig en innovativ och spännande idé. Jag hoppas verkligen på att få se den färdiga föreställningen när den har premiär i april. Skulle vara så spännande att få se resultatet!

Kulturupplevelser berikar!

Tänk om….om jag vore kejsare eller trumslagare…då skulle mitt budskap klart och tydligt ljuda, –  Mer kultur åt folket!

Christina Karlsson

 

Legenden om Romulus och Remus; legenden om hur staden Rom fick sitt namn

Det finns en gammal legend om att det var tvillingparet Romelus och Remus som grundade staden Rom. Tvillingparet var söner till krigsguden Mars och en vestalisk jungfru. Berättelsen innehåller ett komplicerat familjedrama. Amulius, dvs farbrorn till den vestialiska jungfrun befarade att tvillingarna skulle kunna komma att göra anspråk på hans tron och därför satte han ut dem på floden Tibern för att dö. Barnen flöt i land vid den paletinska bergshöjden vid Forum Romanum och där inträffade något högst märkligt. En varghona tog sig an de små barnen och födde upp dem genom att ge dem di.

Barnen växte upp och togs så småningom omhand av en herde. De strövade omkring i det området där de en gång föddes och kom så småningom i kontakt med sitt ursprung. De fick sin hämnd genom att döda Amulius. Tillsammans bestämde bröderna sig för att bygga en stad på platsen där de föddes, men bröderna blev osams och Romulus dödade sin bror Remus. Därefter bestämde Romulus sig för att själv fortsätta att anlägga staden själv. Staden Rom har fått sitt namn efter Romulus.

Enligt myten fortsätter berättelsen med sägnen om hur Romulus under ett oväder blir upptagen till himmelen där han blir upphöjd till skyddsgud. Hans namn som skyddsgud bli Quirinus.

Vi besökte museet där skulpturen som föreställer Varginnan och de diande tvillingarna befinner sig.Museet heter, Museo Nuovo i Palazzo dei Conservatori och är en del av Musei Capitoline. Ursprungligen bestod den här skulpturen enbart av varginnan, och de två tvillingarna är en senare komplettering som gjorts mycket senare.

Enligt texten som finns på museet kan skulpturen spåras till någon gång ca 500 år f.Kr. Någon gång på 1400-talet så skänker påven Sixtus IV den till Romarna och det var då den kom att betraktas som en symbol för staden Rom.

Skulpturen som har ett symboliskt värde för staden Rom har en upphöjd och framträdande plats på Museet.

Historiker har daterat stadens grundande till 753 år f.Kr. Arkeologer har konstaterat att området var bebott redan 1500 år f.Kr.

Fotografiet ovan har jag tagit i Pallatien vid Forum Romanum, som sägs vara den plats där Varginnan tog sig an Romelus och Remus. Tala om det var spännande att vandra runt på denna historiska plats och försöka visualisera några av de märkliga händelser som skett här. Platsen består idag mestadels av ruiner men är ändå välbevarade och det finns en hel del spår av platsens forna glans i form av skulpturer och olika mönster och stuckaturer i de exklusiva stenarna.

Om jag minns rätt så var det ungefär här på denna plats som vi läste att vestalerna hade sitt praktfulla palats. Tänk så mycket historia som finns på denna plats och i dessa väggar.

Tusenskönorna blomstrade lite varstans  och jag kunde inte låta bli att fundera över om det fanns tusenskönor på samma plats under antiken.

Rom är stad som rymmer en hel del spännande berättelser med sina legender och mytologier. Berättelser som vi bär med oss in i dagens moderna samhälle genom den historia vi formas och omges av i vår västerländska kultur. Jag gillar att ta del av de här gamla berättelserna som samtidigt är så mycket mer är bara underhållande mytologi, de t här är sådant som skapats och formats i den kultur och det samhälle vi lever och verkar i.

Det här var min berättelse om sådant jag upplevde, funderade över och kom i kontakt med under en av våra dagar i Rom.

 

Må väl och ha en fin dag!

Christina Karlsson

En dag i konstens tecken på GALLERI KVIS

170128_002

Jag har nyss vaknat upp till en ny dag med nya möjligheter. Idag är det lördag och den här lördagen kommer jag att tillbringa på GALLERI KVIS. Bilden ovan är från förra söndagen och jag poserar framför ett av de totalt ca 30 konstverk som kan ses på galleriet. Konstnären till konstverket heter Ulla Buhre och verket heter kort och gott Bilder från en ateljé. Vill du se mer av konstverket och utställningen så kika in på galleriets blogg som jag har uppdaterat med bilder av utställningens alla konstverk.

Må väl och ha en fin dag!

Christina Karlsson

En helg i konstens tecken

170127

Det här kommer att bli en helg i konstens tecken på GALLERI KVIS. Det känns nästan lite magiskt att inviga konståret 2017 med årets första utställning. Målningen i bakgrunden på bilden ovan är en Gerhard Nordström.

170127_1

När jag kom hem från jobbet igår fick jag syn på den här fina lilla snödroppe i rabatten utanför vår entré. Vårtecken och VårTeckensLycka <3

170127_2

Ett utsnitt av C.O Hulténs Blå fågel i kombination med en spegelbild av mig.

Träskulptur av Lage Pergon.

170115_006

Det är mycket nu. Mycket på jobbet och mycket på fritiden…

Just idag ska jag bara njuta! Först av en dag i konstens tecken på galleriet och sen en kväll tillsammans med goda vänner <3

Må väl och ha en fin helg!

Christina Karlsson

 

 

 

Manligt….myter, muskler och mustasch

161230_002

I mellandagarna passade min dotter och jag på att göra ett spontanbesök på Trelleborgs museum för att se utställningen, Manligt….myter, muskler och mustasch.

Jag fascineras av sådant som dräkthistoria, normer och kultur kring såväl män som kvinnor. Spännande med en utställning där man diskuterar vad manlighet består av och vad som betraktats som manligt genom historien. Hur ser myten om manlighet ut? Eller, kanske är det ingen myt? För visst har vi väl en uppfattning om hur den stereotypa mannen ska se ut, hur han ska bete sig och vilka roller han ska spela, eller? Vilken bild har du av vad som är manligt? Ämnet är högst aktuellt.

Ta en sådan sak som färgen rosa. Den rosa färgen betraktas idag oftast som en flickig och feminin färg, men den börjar återigen bli populär bland män och syns alltmer på herrkläder. Vad tycker du om män och den rosa färgen?

161230_007

161230_006

161230_003

En rosa skjorta kan ju vara snyggt, eller varför inte en rosa tröja, en rosa fluga eller en slips med rosa detaljer? Hur snyggt som helst. Fast en rosa rock eller jacka på en man…ja där går nog gränsen även för mig. Själv skulle jag gärna bära en rosa kappa (jag har ju en lila) men jag skulle nog inte gilla om min man kom hem i rosa kappa… Fast å andra sidan så brukar han klä sig med stil, så om han mot förmodan kommer hem med en rosa rock – ja då skulle jag troligtvis gilla det ändå, eller 😉

161230_004Högklackade skor är ju snyggt på bilden ovan, men det är i en helt annan kontext. Tror knappast att det skulle gå att sälja in högklackat till dagens män. Inte är det vidare manligt ihäller, om man frågar mig.

Högklackade stövlar till män passade förstås bra i musikalen Kinky Boots, fast då handlade det ju om män som vill klä sig i kvinnokläder – så det är ju en helt annan grej. I ett sådant sammanhang kan det rent av vara spännande med människor som vågar sticka ut och bara vara som de vill vara.

161230_010

Vad tycker du är en snygg och manlig klädsel?

Jag tänker att ens stil ska spegla ens identitet, så för somliga män är den manligaste klädseln en klassisk kostym, med en tjusig skjorta, slips och blanka skor. Andra män passar bäst i jeans och skjorta eller t-shirt med tryck och gympaskor. Några kan vara snygga i uniform, arbetskläder eller träningskläder – det beror som sagt helt och hållet på vilken personlighet mannen i fråga vill lyfta fram. Skönhet kommer ofta inifrån och sitter givetvis inte enbart i vad man har på sig. Kroppsspråket är betydelsefullt, precis som tonfallet i rösten.

Tänk så många tankar en utställning kan trigga igång. Själv utställningen var egentligen inte så jättestor men ändå sevärd, och manlig 😉

På Trelleborg museum finns även en utställning om Trelleborgs historia. Den är permanent så den har vi sett flera gånger. Just nu finns där ytterligare en utställning  konstnären som är Trelleborg stolthet, Axel Ebbe… ni vet han som är upphovsman till den där sjöormen som står på torget i Trelleborg, Famntaget i Smygehuk – ni vet den där nakna kvinnan som sträcker sig mot havet (det sägs att det var skådespelaren Uma Thurmans mormor som stod modell) och  Arbetets ära, på Möllevångstorget i Malmö.

Idag får det dock räcka med beskrivningen av utställningen som handlar om manlighet.

Må väl!

Christina Karlsson