Två strofer, en ny upplevelse och tacksamhet…

“mörker föder längtansbrus”

Just där och då, när mörkret är som tyngst, kan en liten gnutta ljus väcka ett längtansbrus. En längtan vars brus, föder en dröm, en dröm som leder till förändring. Livet är fyllt av uppgångar och fall, fyllt av kontraster och prövningar. Utmaningar att ta sig igenom. Möten och vändpunkter.

Känslan av att vakna upp till en god morgon. Andas in och andas ut. Njuta av att vara en del av denna världen. Se framåt och bara vara här och nu. Ljuvligt!

Jag har nyss signerat två böcker. Två böcker som ska skickas vidare till den nordliga delen av landet och för mig är detta stort. Jag funderar över hur och  vad man ska skriva när signerar, om det finns någon norm, tittar i de böcker jag har som är signerade och tänker att det är en trevligt sak att fundera över; känner mig överväldigad och tacksam. Jag signerar böcker och drömmen om en bok är här och nu IRL.

Må väl och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Fyrtioåtta års arbete

Bloggen speglar ett utsnitt ur min vardag och just nu är jag uppslukad av min debutbok.  Ni som kikar in här får helt enkelt vara beredda på att det kan bli en hel del bokprat framöver. Den här veckan har jag två “lediga dagar” och de ägnas åt förberedelser för bokreleasen. Igår ägnade jag mig åt att undersöka boken genom att arrangera olika typer av stilleben med boken i fokus. Jag gillar kontrasten sommarhaiku där höstens gräsmatta lyses upp av en solgul maskros som på något vis påminner om sommaren och årstidernas kretslopp.

Det finns tolv kapitel i boken och de färgglada salmbärskaramellerna på bilden fick jag av min dotter i somras, som tack för att jag vattnade hennes blommor när hon var på Gotland. Och redan då bestämde jag mig för att spara några karamellerna till ett fotoarrangemang tillsammans med den färdiga boken.

Under de senaste dagarna har flera personer frågat hur länge jag arbetat med boken och den frågan har på sätt och vis två svar. Det ena svaret är att jag skrev boken under min sommarsemester 2018, och det andra svaret är att det i själva verket tagit hela mitt liv. Jag har alltid tyckt om att skriva och med tanke på att detta är min första bok kan man betrakta det som att det tagit mig hela mitt liv, dvs 48 år att skriva den här boken. Genom åren har jag producerat massor av texter av olika kvalitet, och med facit i hand kan jag se att de där texterna bidragit till att utveckla mitt skrivande. Drömmen om att ge ut en bok har jag haft länge, så nog har den här bokresan varit lång. Kanske var denna känsla Karin Boye hade i åtanke när hon skrev dikten, I rörelse,  “Nog finns det mål och mening i vår färd – / men det är vägen, som är mödan värd.”

Målet har ju länge varit en första bok och under resans gång har jag lärt mig så otroligt mycket mer än vad jag kunde ana att jag skulle vara med om. Jag har helt enkelt utvecklats som person.

Tack alla ni som tittar in här på min blogg! Må väl och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

 

Tiderna förändras och snart är det vår

Sommar blir till höst

krispigt gröna löv

transformeras

blir till tröst.

*

Löven faller,

landar på min bil.

Dekorerar världen

jag kör mil efter mil.

Spegelbilden sjunger om höst

 världens alla färger

lockar med sin röst

lindrar, smeker mitt bröst.

Vi längtar vår

solsken

men nu är det höst

efter solsken

kommer vinter

och mitt i allt det där

andas sommar

Våra andetag,

Våra andetag andas haikusommar

och den sommaren

är min röst <3

Må väl min vän,

den dag som gått, kommer aldrig igen.

Christina Karlsson

 

 

Årets kulturkalas!

Vilken helg det blev! Intensiv och otroligt inspirerande. Det kändes som att poesiläsningen gick bra. Jag hade uppläsningen i det större rummet på galleriet, framför mina fototavlor och alldeles intill bordet med styrelsens SveDalahästar. Det blev totalt tre uppläsningar med tre dikter vid varje tillfälle, alla med anknytning till svensk kultur som var utställningens tema.

Vi bjöd på traditionell svensk fika med kaffe, saft och sju sorters kakor. Kakorna ingick i en ätbar konstinstallation som jag arrangerat med sju sorters kakor, rosor och dikter. Det tog mig några timmar att arrangera installationen men jag blev nöjd med resultatet så det var det värt. Den estetiska fikan blev ett uppskattat inslag för såväl öga som smak.

Må väl och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

 

 

 

Livstecken, dikter att drömma till

Den senaste tiden har jag vid flera tillfällen återkommit till diktsamlingen Livstecken Dikter att drömma till (2012). Jag har läst och lyssnat. Ibland har jag lett igenkännande och ibland förundrat.  Det finns en liten text på bokomslagets insida där boken beskrivs med orden “Livstecken. Tecken på liv – vänskap, sorg och glädje. Dikter att drömma till, smaka på, landa i. Dikter att må bra av eller fundera på.” Och nog har jag både smakat på, landat i, funderat på och mått bra av att läsa den här diktsamlingen.

Mitt första möte med boken inträffade i samband med en utställning på Galleri KVIS och årets litteraturrunda i början av maj. En av bokens författare Stina Larsson läste och ställde ut ett antal dikter som ingick i  konceptutställningen det Ofattbara 3.0 som jag skrivit om tidigare. Under helgen då det var litteraturrunda hade hon med sig denna diktsamling och gav på så sätt ett smakprov på tidigare verk.

Den här diktboken är skriven av tre författare som befinner sig i olika stadier av livet.

Kiin Ekelin Wick,  född 1977 skriver för livet. Hon bjuder med läsaren på en gripande resa om broar som bränns och ljus som tänds.

Erik Malmberg, född 1932 skriver om seniorlivet och “Att ge sig tid- kan ta tid!”. Hans resa handlar om att förändra en “prestationsjagad individ till en livsnjutare som sitter under eken och njuter av blomdoft”.

Stina Larsson, född 1966 skriver om livets inre resa, om vägval och om konsten att ta sig tid. Hon skriver om att “…ta livet med en nypa salt. På fullaste allvar.”

En av de dikter jag fastnade för är Stina Larssons  Livets karusell. I den finner jag såväl allvar som humor. Själv har jag aldrig någonsin funderat på “risken att krocka med en kråka”, men metaforen får mig att le då den känns träffsäker – för visst har jag krockat med både en och annan kråka på min väg. Och visst har jag åkt en massa häftiga karuseller som gått både upp och ner.

Dikten fick mig till att reflektera kring vikten av välja vilken karusell man ska hoppa på. Ibland följer man ju med i karuseller bara för att det ingår i normen för hur man ska vara och nog är det kul att när de går högt upp, men mindre trevligt när man kraschar. Ibland tar man sig inte tid till att åka de där karusellerna man länge drömt om… Och om man inte tar sig tid så lär det ju aldrig hända. Vill man då tillräckligt starkt? Kanske måste man ta sig tid att finna vägen till just den där karusellen man länge drömt om.

Funderingar kring vägval ledde mig rakt in i dikten Jag väljer. Vi väljer alla våra vägar och nog är det så att vägen ibland är minst lika spännande som målet.

Diktboken är rikligt illustrerad då varje dikt kommenteras med en bild som därmed ger en ytterligare en synvinkel och vägvisare i läsningen. Illustratören heter Joakim Larsson.

Boken är vacker och tilltalande på många vis. Det är en bok som varar länge och som växer  då man gärna bläddrar i, och läser om den flera gånger.

Med tanke på att jag tycker så mycket om den här diktboken och annan konst skapad av konstnärsparet Stina och Joakim Larsson så vill jag tipsa om deras hemsida där ni kan läsa mer om deras böcker och konstprojekt boklarssons.se.

Brukar du läsa poesi?

Christina Karlsson

 

Läser Orkidébarn, av Eva-Stina Byggmästar

Jag kan inte låta bli,

att älska hennes poesi,

hennes gröna strofer,

och lekfulla versrader.

Hennes oväntade besök

och hennes hyllningar

till poesin.

Det är bara hon som kan skriva om ett ulligt parasoll,

på ett sätt som får mig att tänka på en

maskrosboll…

och genast komma på mig själv med ett leende på läpparna

när jag förnöjt förnimmer känslan av hur det kan vara,

att bara, andas in och blåsa på denna duniga boll

av önskningar

som ett av naturens dunigaste konstparasoll.

Åh, vad jag njuter av hennes Byggmästarpoesi.

Finaste poesin någonsin…

<3

Jag upptäckte och förälskade mig i Eva-Stina Byggmästars poesi när jag läste en extrakurs i lyrik på Litt-Vet i Lund för några år sedan. Jag blev så fascinerad att jag skrev en uppsats om hennes trilogi om kärlek. Uppsatsen är sökbar om någon känner sig taggad för lite extra läsning. Vill ni hitta den är det bara att söka på “Naturen som kraft: en ekokritisk analys av Eva-Stina Byggmästars trilogi om kärlek”.

Boken Orkidébarn (2018) fick jag i födelsepresent av min dotter. Blir så rörd av att hon håller koll på min favoritpoesi <3<3<3

Eva-Stina Byggmästar har en förmåga att lyfta fram och skriva om sådant som är mycket litet, på ett sätt som får det att bli till något stort!

Att läsa är att uppleva

och jag kan inte låta bli att älska

de upplevelser som EvaStina Byggmästars poesi

tar mig med på…

Må väl, ha en fin dag,

läs för att resa,

läs för att uppleva

och läs för att berika din dag!

Christina Karlsson

En ton, ett ljus och en besökare

Jag ler inombords varje gång jag får syn på den här fina skulpturen. På fotografiet ovan poserar den i trädgården, men dess verkliga placering är i köksfönstret som på bilden nedanför. Köket är den plats där jag dagligen slår mig till ro för att njuta av en kopp kaffe, frukost eller en matbit och just därför valde jag att placera skulpturen där. Jag blir så innerligt glad varje gång jag får syn på den och jag tycker om att filosofera kring budskapet den bär med sig.

Jag tycker om att betrakta speglingarna som uppstår i fönstret och kontrasten mellan skulpturen och den gröna naturen utanför. Skulpturen ingick i konceptutställningen det Ofattbara 3.0 och konstnären heter Joakim Larsson.

Den här underbara dikten lämnade Stina Larsson kvar som en ton på galleriet i samband med litteraturrundan och finissagedagen. Hon skrev den också på insidan av omslaget till sin fina bok, Livstecken som rymmer en av hennes diktsamlingar som jag läst om och om igen. Dikter att drömma till, passar utmärkt för en drömmare som mig…

Jag känner mig lyckligt lottad över att ha förmågan att njuta av konst. Konst får mig att må bra. Konstupplevelser får mig att utvecklas och gå framåt. Konst ger mig näring och energi som gör att jag orkar med allt det där andra som kan vara tungt att bära. Med konsten i livet känner jag mig stark.

Må väl och ha en fortsatt fin dag!

Christina Karlsson

 

Skriver haiku

Språngmarschen Livet,

på väg, alltid på väg mot

Stillhet, stjärnklar natt *

Tärande trötthet.

Kontraster, mellan ljus och

Mörker. Knopparna brister.

.

Skriver haiku.

7-kt trött av allt jonglerande.

Semesterlängtabsinens!

 

Skriver, njuter helg, har det allmänt bra

och önskar er alla en alldeles förträfflig da!g

Christina Karlsson

Funderingar kring en av våra mest kulturbärande instutitioner

Ultrarapid!

Livet rusar fram i någon form av supermegamax

takt och ton a` la ultrarapid.

Våren nalkas, och vindarna blåser skoningslöst kring

en av våra mest kulturbärande institutioner, Svenska Akademien.

Svenska Akademien instiftades år 1786, av Gustaf den tredje. Syftet var att värna om det svenska språket, vårda arvet av det förgångna och uppmärksamma nya strömningar. Nu blåser det stormvindar i Akademiens salar och jag hoppas innerligt att de människor som har möjlighet att påverka situationen tar sitt förnuft tillfånga, lämnar sandlådan, växer upp och värnar om vårt svenska kulturarv. Vi behöver någon som värnar om vårt språk, vi behöver ett nobelpris i litteratur att se upp till och vi behöver en kulturbärande akademi som värnar om vårt svenska språk och dess historia.

Jag har personligen svårt att förstå varför Sara Danius måste avgå. Jag hade gärna sett att hon satt kvar som Akademiens ständige sekreterare. Vem kommer nu att ta över rollen som ständig sekreterare, vilka nya ledamöter kommer att väljas in och vilka kriterier är det då som avgör. Jag har en känsla av att Svenska Akademien befinner sig i ett historisk ögonblick och att dess framtid fortfarande är ett oskrivet blad. Jag tänker att det spelar en stor roll vilka dess framtida representanterna kommer att bli och på vilka kriterier dessa utses. – Vi behöver värna  och vår historia, vi behöver värna om vår framtid och vi behöver stå upp för vår kulturbärande Svenska Akademi!

Christina Karlsson

Vardagslek med kameran

Tar igen mig efter en lång arbetsdag,

varm choklad med grädde,

en jordgubbe,

tiden svischar,

innan dess att koppen ens hunnit diskas,

är det dags för en ny dag…

Poesi av Tranströmer,

haiku…. med ursprung i japansk diktkonst.

Planerar in en veckas haiku, tänker haiku

skriver haiku – dock inte nu …här är det bara några få

versrader som tillsammans bildar strofer av helt “vanliga”

men högst ordinära tankar och ord.

Välkommen onsdag…vi är redan där.

Christina Karlsson

 

 

 

 

 

Påskhelg i haiku

Snöflingedagar

omväxlande. Frusna små

rosa ranunkler.

Påskliljornas dans

dämpas, frusen verklighet

lyser kämparglöd

Kärleksdag firas

med blomster och champagne

30-årsjubileum <3

Påskhelg ögonfröjd,

Nu nalkas värmen. Kung Bore

reser. Plats för Vår!

Familjehögtid <3

Påskmingel med god buffé

Nu nalkas vardag!

Haiku, det blev

en smula kryptiskt håller

med. Solskenshälsning <3

 

Christina Karlsson

 

En promenad, porlande vatten och fågelsång

En promenad.

En investering i hälsan.

En riktigt lång promenad.

Längre än vad jag gått på länge,

upp och ner för leriga skogsbackar,

längs med stigar

och snitslade promenadstråk.

Målar en bild i mitt inre,

en bild där jag helt enkelt bara går

går framåt och lämnar all trötthet,

går ifrån allt det som är tungt och svårt,

känner hur det bara rinner av mig

och absorberas av stigen där jag går.

Enkelt.

Nej, det är inte enkelt

när mörkret blir till en oro

som klistrar fast under fötterna

biter sig kvar

sträcka efter sträcka…

Jag fortsätter min vandring,

får syn på en nerförsbacke

skyndar på mina tunga steg,

springer, dock inte

det fortaste jag kan,

springer bara tills det mörka absorberats av marken..

Når en vändpunkt.

*

Stannar upp.

Ser vägen,

blomstra där jag går.

Stannar upp, observerar,

fotograferar,

dokumenterar,

marken lyses upp av grön mossa.

Mossa, är konst,

blir upprymd

av allt det gröna, krispiga

anar vår,

hör fågelsång och porlande vatten,

känner doften,

av en slumrande vår som nalkas.

Väcker hoppfullhet,

längtan,

glädje.

Bokskogen är vacker,

estetisk

och alldeles underbar…

***

Imorgon är en ny dag!

Må väl och njut av dagarna som går!

Christina Karlsson