Nytt år!

förmultnande blad

möjligheternas parad

ny almanacka

Tog det här fotot på årets första skogspromenad. Marken var bar och i luften fanns en anings doft av vår – tillsammans med en förväntan om ljusare tider. Visst är jag medveten om att det brukar komma en, två eller till och med flera köldknäppar med frost och snö, men av något sådant syntes inget spår. Marken var täckt av förmultnande blad, vackra blad i olika bärnstensfärgade nyanser. Det är som om varje blad representerar de olika erfarenheter vi bär med oss in i framtiden. Ett nytt år, ett rykande färskt år där det är som om varje ny boksida representerar en möjligheternas parad när jag bläddrar i en helt ny almanacka och funderar på vilket innehåll jag ska fylla det här året med.

Hos mig är det (som vanligt) en hel del som är på gång, samtidigt som jag tar mig tid att njuta av lediga dagar. Jag sover längre än vanligt, läser fler böcker än vanligt, dricker morgonkaffet tillsammans med min skrivbok och penna, promenerar, filosoferar, träffar familj, vänner och njuter av att ha fri tid att spendera. Gläds åt att min målar- och skrivarverkstad snart är redo för att inredas.

Nytt år och nya möjligheter. Nu får det väl ändå vara slut på allt gammalt groll och elände… Må 2022 bli det bästa året hittills!

God fortsättning på det nya året, 2022!

Christina Karlsson

Trettonde, fjortonde och femtonde luckan i julkalendern

Alla goda ting är tre och i detta inlägg öppnas tre luckor på en gång. Nationalskalden Viktor Rydbergs (1828-1895) välkända dikt om Tomten väcker mina varmaste känslor från barndomens jular.

Inför julhelgen hängde min mormor alltid upp en julbonad som pryddes av den första strofen i dikten, Tomten. Jag minns hur jag som barn läste dikten om och om igen. Jag tyckte att språket var gåtfullt och jag ställde en massa frågor om vad orden betydde. Jag minns att det sprakade hemtrevligt från kaminen och att mormor stod i deras gammeldagsgröna kök och lagade mängder av julmat. Utanför husknuten yrde snön och det snöade så mycket att vi tidvis blev insnöade det året. När det väl blev julafton var det sådant oväder att strömmen försvann strax innan det att vi skulle äta middag. Nu kom braskaminen väl till pass så att maten kunde värmas på gammeldags vis. Vi tände massor av stearinljus och alla vi som firade jul tillsammans tyckte att det var den bästa julen någonsin. Att strömmen försvann några timmar kunde ha orsakat en hel del problem men i detta fall förhöjde det stämningen för oss som fick uppleva en lite annorlunda jul. Det här var någon gång i slutet på 70-talet och ett av de många julminnen som triggas igång av Viktor Rydbergs Tomten.

Finns det någon bok, film eller dikt som du särskilt förknippar med jul?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Sjätte luckan i julkalendern

Diktböcker i granen fungerar utmärkt och i dagens lucka läser jag, Eva- Stina Byggmästars, Älvdrottning (Söderströms, 2006). Älvdrottningen ingår i hennes trilogi om kärlek. Den är vacker, lekfull och precis sådär sockersöt att man nästintill dånar in ett rosa moln av läsningen. Kolla bara in dikten på bilden av bokens baksida – rosensöt som en gammeldags bröstkaramell; ni vet sådana där karameller som serveras i en papperstrut med en bokmärkesängel på framsidan. Gott så det förslår <3

Må gott och njut av dikterna som passerar!

Christina Karlsson

en sista stund… direkt ur antologin Om rätten till min egen död

Alla goda ting är tre, och kanske är det just därför min dikt valt att ta tre boksidor i anspråk. Dikten finns på sida 109 – 111 i Litteraturrundans antologi, Om rätten till min egen död (Artes Liberales 2021). Jag har fått en hel del frågor kring dikten så nu publicerar jag den här i bild. Varsågod!

Boksläppet på Lunds stadsbibliotek gick förträffligt då intresset för antologin är stort. Jag har endast något enstaka exemplar kvar men den finns att beställa på akademihandeln, bokus och adlibris för den som vill läsa mera… Att läsa berikar och denna bok är precis som jag tidigare beskrivit en bok som berör, en bok med många starka berättelser, några hämtade direkt ur verkligheten, några bestående av funderingar kring döden, några är hopdiktade och allt detta innehåll varvas med en och annan dikt…

Goda lässtunder i livets tecken!

Christina Karlsson

Om rätten till min egen död

Om rätten till min egen död är titeln på en antologi utgiven av Litteraturrundan (2021, Artes Librales AB) Vi är 28 författare som deltar med texter som på olika sätt bidrar till debatten. Boksläppet äger rum lördagen den 13 november kl 11.00 i samband med bokmässan på Lunds stadsbibliotek.

Jag som har haft förmånen att läsa igenom boken känner mig djupt berörd av de många vackert skildrade och gripande berättelserna som ingår i samlingen. Mitt personliga bidrag består icke helt oväntat av en dikt. Är du nyfiken på att kolla in vilka författare som deltar så kan du se namnen på fotografiet av bokens baksidestext nedan.

Och här har ni programmet för dagen…

Allt gott och väl mött!

Christina Karlsson

I höstens vagga

vandraren söker

diktens komposition

i markens mylla

vandraren söker

diktens komposition

i parkens mylla

regntyngda grå moln

sluter sig kring land och stad

solrosen blomstrar

den nakna jungfrun

utanför trädgården står

påminner om vår

*

Söker poetiska strofer, skriver haikudikter, läser, promenerar, träffar vänner, går på konstutställning, jobbar och jobbar lite till…. Landar i höstens vagga och drabbas av tillfällig förvåning när jag tror att de lila blommorna är krokusar som ju alltid blommar på våren. I själva verket visar det sig att den lilafärgade krokusliknande blomman är en giftig höstblomma, Colchicum, som tillhör släktet tidlösa och kallas för naken jungfru.

Christina Karlsson ©

Läser Demonen, av Michail Lermontov

Semestern är för länge sedan slut och återgången till arbetet har pga stora förändringar varit så mycket mer än bara det vanligt intensiva (därav min tystnad i detta forum). Jag skriver inte mer än så om den saken, utan väljer istället att berätta om en helt ny bekantskap. När jag besökte bokbussen i somras kom jag och bibliotekarien att prata om poesi, och han talade så gott om Demonen, ett verk av den ryska poeten Michail Lermontov, att jag inte kunde låta bli att låna hem.

Den ryska poeten Michail Lermontov (1814 – 1841) var bara 26 år gammal när han 1841 sköts ihjäl i en duell. Enligt förordet av Kristina Rotkirch, dök Michail Lermontov upp på Rysslands litterära himmel som en meteor för att i samband med sin död lika plötsligt försvinna. Idag betraktas han som en klassiker och hans litteratur har bidragit till att påverka den ryska litteraturen. Det sägs att han påbörjade Demonen redan som 14-åring och att han ändrade formuleringar och innehåll upp till åtta gånger innan han flera år senare kände att verket var fulländat.

Jag kan tänka mig att översättning av poesi är en utmaning som kräver kunskap om språkets innebörd, om bildspråk, idiom och att därpå dessutom ta hänsyn till komposition av versteknik. Bokens översättare, Lasse Zilliacus, liknar översättandet med ”en hel bergskedja att bestiga, en där varje sång betecknar en utmanande topp”.

Jag tycker om att utgåvan är tvåspråkig, även om jag inte kan ryska så är det intressant att se originalspråket intill den svenska översättningen. Språk är fascinerande!

Jag tycker om boken, även om det klassiska innehållet kan kännas lite banalt då temat är klassiskt, där det manliga representeras av en rastlös, missförstådd, ensam demon och det kvinnliga representeras av en förbjuden oåtkomlig flicka som är oskuldsfull, ung, vacker och adlig. Demonen flyger över Kaukasus när han får syn på den sköna Tamara. Han försöker erövra hennes själ, misslyckas och förblir lika ensam som han var förut men nu utan hopp och kärlek.

Det här är en bok jag vill undersöka mera, återkomma till och läsa fler gånger så när lånetiden går ut lutar det mot att jag köper ett eget exemplar. Språket är vackert formulerat och inbjuder till egna associationer kring kärleken, livet, döden och den eviga kampen mellan det onda och det goda.

Vad är det första du tänker på när rysk litteratur och rysk poesi kommer på tal?

Christina Karlsson

Målarflow med bildtolkningar

Vinden viner utanför husknuten när jag tar mig an ett projekt som just nu handlar om att måla nya tolkningar till dikterna i min bok, Våra andetag andas haikusommar (2018). Målningarna kommer att ingå i en samling av bilder som ska visas upp i ett sammanhang som jag berättar mer om när det närmar sig.

Besökaren bär

budskap, bringar abstrakt bild.

Essensens kärna.

Saker som dikten kan få en att fundera på: Vem är besökaren? Vad är det för budskap denne kommer med? Om bilden är abstrakt, hur ska man då tolka dess innehåll? Varför är essensens kärna viktig, och hur vet man när man förstår bilden av essensens kärna?

Faktum är inspirationen till att lyfta fram dikter ur min egen bok kom när jag var på antologisittning häromdagen. En av författarna frågade mig om jag skulle vara med på årets litteraturrunda och jag svarade att jag inte kommer att ha något eget arrangemang eftersom jag inte har någon ny bok att visa upp. Då svarade hon något i stil med att ”En bok är alltid aktuell, den blir inte gammal och den upplevs som ny av den som inte läst den innan.” Vi pratade lite om hur ord och dikter talar till en oavsett hur nya eller gamla de är och hur våra erfarenheter gör att vi kan förändra våra egna tolkningar av det vi ser eller läser. Samtalet dröjde sig kvar hos mig och kanske var det just det samtalet som fick mig att gå hem och se på min bok med nya ögon. Faktum är att hon har rätt, boken har funnits här ett tag men dikterna man läser tolkas med nya tankar och erfarenheter i bagaget. Jag tycker om dikterna och att välja ut vilka dikter jag ska måla är ett äventyr och hur många av dikterna jag kommer att måla det har jag ännu ingen aning om…

Vad tänker du? Väcker dikten eller bilden några särskilda tankar hos dig? Och vad är det du först lägger märke till? Bilden eller orden?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Cikada

Den här fina boken har jag mina goda vänner, Stina och Joakim att tacka för. Jag tittade till deras katt när de var bortresta och som tack-gåva fick jag inte bara en bok utan även en möjlighet att återupptäcka Harry Martinssons dikter.

Cikada är namnet på diktsamlingen från 1953. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag och skriven av vår folkkära författare och nobelpristagare, Harry Martinsson. Dikterna skildrar skönheten i naturen på ett alldeles särskilt sätt. Språket är så vackert att läsningen tidvis blir som en religiös uppenbarelse. Lyssna bara på hur vackert han skildrar gräset i Sommaren ”Gräset snärjde sig samman föll i varandras armar, började sammanflätas till valv som dolde bäcken….”

Det känns så självklart och naturligt att läsa hur gräset faller i varandras armar och jag går ut till gräset, betraktar de gröna stråna och funderar på varför jag aldrig tänkt i den liknelsen förut. Poesin öppnar upp för att se livet bakom fasaden och för att se livet från den ljusa sidan. Världen och vardagen blir så mycket vackrare och mer levande när man läser poesi och det är som om poesin får mig att skapa en buffert av erfarenheter och referenser att ösa ur när den grå vardagen gör sig påmind.

Cikada är en helt underbar diktsamling <3

Vad tänker du om Harry Martinsson, eller rent allmänt om poesi överhuvudtaget?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Klänningar, solsken och poesi

gårdagens solsken

fångar dagens önskningar

maskros i vinden

Dagarna är fyllda av blandad fruktkompott

med mixad blomsterpotpurri…

med en och annan gråsten i

bestående av mycket jobb med många fina möten och massor av sådant som ska konstrueras…dokumenteras och organiseras…

Tiden går alldeles för fort och ibland önskar man att den gick att frysa…så att man bara kunde gå runt och göra allt det där man vill hinna med att uppleva och se.

Det finns tillfällen för rekreation för den som drivs av en passion…tid för att dra till skogs och promenera, tid för nära och kära, tid för kalas och poesi, tid för bildning och passion <3

Tid för hemligheter och massor av tid för bubbel… Det är hög tid att snart fira en högtid, eller rättare sagt flera högtider…och kanske är det flera som liksom jag önskar sig en stor hög Tid – en högtid!

Må gott och njut så mycket ni bara kan…***

Christina Karlsson

Världen i en kvadratisk ring

Livet just nu

världen och verkligheten

pressas in en kvadratisk

men ändå

i en upphöjd ring

*

den ena utmaningen avlöser den andra

tacklar och tacklas varsamt

med klumpigt vadderade handskar

*

stiger upp

frivilligt rakt in i rond ett…

…rond två

följs av den ena käftsmällen efter den andra

rond tre…

efter rond fyra blir det lite svårt att se

när världen drivs av amatörmässig

professionalitet

rond fem

och man blir yr

rond sex bygger på passion

rond sju handlar om tajming

rond åtta med värsta reflex

rond nio tävlar i styrka

rond tio bygger på uthållighet och mod

rond elva

känner den i mitt blod

rond tolv…

Bara knocka den och gå!

Touché

En klyscha är en klycha

bara ta den

Fånga dagen

– den är ganska bra ändå!

© Christina Karlsson

Sapfo på nytt

Om det är något jag är svag för så är det böcker. Mitt senaste spontanbesök i en bokhandel resulterade i att den här vackra nyöversättningen av Sapfo fick följa med mig hem. Sapfo är en grekisk poet/vislyriker från ön Lesbos där hon troligen föddes ca 630 f.kr och den här fina boken om Sapho på nytt är skriven av Bengt Eriksson (2020, Vaktel förlag)

Av Sapfos dikter som sägs vara mer än 500 till antalet återstår knappt en tiondel, som uppgår till ca 1 000 rader mestadels bestående av fragment. Av alla hennes dikter finns endast en komplett dikt bevarad. Sapfos poesi är känd för att kretsa kring kärlek och passion och det berättas att hennes sapfiska strofer var allmänt dyrkade redan under hennes livstid. Det finns inte mycket bevarat och dokumenterat om Sapfo som person, men det finns massor av spekulationer som tar stöd i dikternas innehåll.

Foto med dikt på sida 48, ur Sapfo på nytt

Det är söndag, regnet utanför mitt fönster övergår tidvis i snöfall, under tiden som jag kurar ihop mig i soffan tillsammans med Sapfo. Läser, njuter av detta andrum och drömmer mig bort till lyrikens värld. Fascineras av att dessa strofer som skrevs för över 2000 år sedan innehåller samma funderingar, passion och rädslor som människan bearbetar än idag. Sapfos strofer är vackra, otroligt gripande och tidlösa.

Vilken relation har du till Sapfos poesi?

Christina Karlsson

Ipomeans förgänglighet, Chiyo-nis liv och poesi

Chiyo-ni (1703-1775) var unik för sin tid då hon som kvinna lyckades etablera ett utrymme för sin poesi i en värld där kvinnliga poeter ofta hamnade i skuggan av de manliga kollegorna. Genom att välja bort giftemål och bli buddistnunna kunde hon uttrycka sig som konstnär och poet.

Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).

Skriften är fylld av vackra dikter och det känns gott att ta fram den, sätta sig ner, bläddra och upptäcka nya fina haikufavoriter.

Christina Karlsson

Basho – Blommornas, fåglarnas och månens poet

Basho (1644- 1694) är en av Japans mest kända haikupoeter. Jag har skrivit om denna boken tidigare, men med tanke på att den innehåller närmare tusen haikudikter är det en bok man gärna återkommer till. Dikterna är fint översatta och kommenterade av Lars Vargö (2018 Carlsson bokförlag).

Varje dikt presenteras i original, i transkriberad form, i någorlunda ordagrann översättning och slutligen fritt tolkat och översatt tillsammans med små förklaringar.

Basho sägs ha tagit sitt författarnamn efter en bananplanta och med den informationen blir den här dikten än mer intressant.

Detta tempel

har trädgården full

av bananplantor

På fotografiet ser ni Vargös tolkning och beskrivning av dikten. Det som är spännande är att hans beskrivningar gör att man får ut mer av dikten genom att de inbjuder till nya tankar. Jag tänker att kanske såg han sin kropp som ett tempel, med en trädgård där bananplantorna representerar haikudikter. Med den tolkningen handlar dikten om honom själv. Han skriver om sin relation till de haikudikter han bär med sig på vägen där han går….

Tusen haikudikter samlade i ett verk känns otroligt lyxigt.

God läsning!

Christina Karlsson

Hösten sluter sig…

Bekantat mig med den japanska haikupoeten Masaoka Shiki (1867-1902) som under sin tid betraktades som en av haikuns förnyare genom det att han gav dikterna ett realistiskt och vardagligt innehåll.

Författarnamnet Shiki är samma namn som ibland används för den lilla göken, “hototogisu”, som också är vanlig i den japanska poesin. Hösten sluter sig, är en skrift av Bo Ranman som innehåller en presentation och svensk tolkning av Masaoka Shikis haiku (Fri Press 2020). Boken ingår i en samling av skrifter vars syfte är att lyfta fram och presentera ett antal haikupoeter.

Jag fastnade för realismen, konstaterandet och igenkänningsfaktorn i dikten,

förra årets dröm

jag vaknar till detta årets

verklighet

Boken ingår i en serie av Bo Ranmans skrifter om haiku. Jag har tidigare skrivit om Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, det inlägget finner ni här.

Min favorit är den om Chio-ni, men båda skrifterna är perfekta för den som vill bekanta sig med en japansk haikupoet och läsa en väl utvald skara av poetens haikudiktande.

Mer haiku åt folket!

Christina Karlsson