Fina dagar på Öland

Jag har tillbringat fina sommardagar på Öland, tillsammans med min kära dotter och min gamle far.

Vi har njutit av att bara vara och göra vad vi känt för i stunden. Det blev flera promenader i den vackra Öländska naturen längs med Bergstigen.

Några av promenaderna tog oss med ut på det Öländska Alvaret. Där ute finns massor av vilda blommor och bär.

Någon som vet vad de här blå bären heter?

Många av vandringslederna går rakt igenom milslånga kohagar. En av dagarna när  dottern och jag var på vandring för att kolla in fjärilar och orkidéer, kom ett stort gäng med råmande kor och kalvar gående rakt emot oss. Kor brukar ju iofs vara trevliga djur men när de har kalvar och man inte känner till flocken tänker jag att det tryggaste är att låta bli den där vandringsleden. – Nu går vi ut härifrån, sa jag till Emelie och som ni förstår så blev den där promenaden ganska mycket kortare än vad vi hade tänkt oss.

Hur hade du gjort om du var i vår situation? Hade du vandrat vidare genom kohagen eller vänt tillbaka som vi gjorde?

Vi hoppade in i bilen och körde mot nästa sevärdhet i form av en runsten.

Seby runsten befinner sig norr om byn Seby. Den är med sina ca 3 meter Ölands högsta runsten och texten har spårats till 1000-talet. ”Ingjald och Näf och Sven, de lät resa stenen efter Rodmar, sin fader”.

Därefter kollade vi in Gräsgårds kyrka som betraktas som Ölands äldsta kyrka. När kristendomen kom till Öland byggdes det kring 1000-talet en kyrka i Gräsgård. På 1100-talet ersattes den med en kyrkobyggnad i sten och den ursprungliga delen finns i nuvarande kyrka som byggts till och renoverats åtskilliga gånger sedan dess.

Kvällen före hemresan spelade vi boule och som ni ser väckte denna aktivitet intresse bland trädgårdens fjärilar som ville inspektera den där lilla vita bollen.

Jag upptäckte att det blev fantastiskt vackra speglingar i de silverfärgade kloten. Om ni kollar noga ser ni spegelbilder av både mig, min dotter, stugan och himlen i de där silverfärgade kloten.

Nu är vi som sagt hemma igen och jag är i full färd med att städa, tvätta, baka och förbereda en lite större middagstillställning som ska äga rum imorgon.

Hoppas allt är väl med dig!

Christina Karlsson

 

Cambridge Shakespeare Festival

Idag tänkte jag ta med er på en resa till Cambridge Shakespeare Festival!

Cambridge har fått sitt namn delvis av floden Cam, och av de många stenbroar som leder en från ena sidan till andra sidan av staden. När vi besöker Cambridge brukar vi bo i ”kärnan” av staden. Shakespearefestivalen ges ofta i de Collageträdgårdar som ligger utmed Queens Road och för att ta sig dit behöver man passera den bro som jag står på när jag tar fotografiet ni ser överst i detta inlägg. Utsikten är som ett konstverk <3 Jag skulle kunna stå där i evigheter och bara njuta av kombinationen grön natur, sten och vatten.

Teaterföreställningarna ges i de olika collageträdgårdarna, så man får inte bara se en föreställning utan dessutom besöka en av dessa unika parker som tillhör universiteten. På fotografiet ovan ser ni utsikten från den bro vi passerade för att komma över till Queens road. På vänster sida skymtar ni baksidan av Kings Collage och på högra sidan av bron fortsätter parkerna.

Första kvällen såg vi King Lear, i St Johns Collage Gardens. För att komma in i parken behövde man passera denna pampiga entré. Trädgårdarna är gigantiska så det gäller att hålla utkik efter skyltarna som visar var respektive ingång är.

På fotografiet ovan ser ni scen och scenografi till King Lear. Allt är enkelt och magnifikt på en och samma gång. Enkelt eftersom scenen är en del av gräsmattan och scenografi består av ett träd, en bänk och några pallar. Magnifikt med tanke på den kulturella status dessa universitet uppbär och magnifikt att få exponeras för litterär kanonkultur i en miljö som består av gigantiska parker, fyllda av magnifika växter och vacker natur.

Maken och jag har lärt oss att det gäller att komma en timme i förväg om man ska få plats på första parkett då det alltid är onumrerade platser. De flesta kommer i god tid inte bara för att få bra platser utan därför att det finns en trevlig engelsk picknickkultur . Många besökare kommer direkt efter arbetstid och har därför inte hunnit äta middag. Man tar helt enkelt med någon festlig picknickbuffé och äter lite innan föreställningen och lite mer under pausen. Jag tycker att detta är hur mysigt och trevligt som helst.

Andra kvällen i Cambridge styrde vi stegen mot Kings College Gardens för att se Romeo och Julia.

Romeo och Julia är en av tidernas mest romantiska och sorgligaste tragedier. I dagens mångkulturella samhälle är temat kanske mer aktuellt än någonsin. I Romeo och Julia handlar det om två släkter som ligger i fejd med varandra, men det skulle ju lika gärna kunna handla om olika religiös bakgrund eller på annat sätt olika åsikter präglade av kultur. Två tonåringar, en från varje familj blir förälskade i varandra och givetvis sätter föräldrarna sig emot detta. Ungdomarna gör allt för att få vara tillsammans men familjerna saknar respekt för ungdomarnas känslor, och det hela slutar med en fruktansvärd tragedi där det unga kärleksparet dör.

Föreställningarna börjar vid 19.30 tiden och så här såg scenen för årets föreställning av Romeo och Julia ut i år. Scenen är naturen med sina träd, buskar, blommor och gräs.

Någon liten scenografi kan förekomma som tex den här fina portalen. Rekvisita kan bestå av ett och annat svärd eller någon form av filt eller dylikt. Kostymeringen brukar ha en historisk prägel (åtminstone vid de föreställningar jag sett).

Det här fotografiet av publiken tog jag i pausen. När det är paus passar man på att röra på sig, mingelprata om första akten av teaterföreställningen och möjligen äta och dricka  vad som finns kvar i den medhavda fikakorgen.

Publikfoto. Min stol är den som det står ett glas vitt vin på. Många av Cambridgeborna har med sig stora fina fikakorgar med hemlagade delikatesser, fint porslin och filtar. Vi som är turister lånar med oss glas från hotellrummet, beger oss till närbutiken och köper något gott som vi bär med oss i en helt vanlig affärskasse.

Under föreställningens gång skymmer det allt mer så under pausen brukar det vara dags att tända spotlightsen. Skymning, ljus och natur i kombination är en fröjd för ögat.

Skådespelarna framför alltid sina repliker på ett säkert och proffsigt sätt i kombination med ett fantastiskt kroppsspråk. Men som ni vet så är det alltid fotoförbud på sådana här arrangemang därför har jag inga bilder från själva föreställningen med skådespelare att visa upp. Är ni nyfikna kan ni alltid googla Cambridge Shakespeare Festival så kommer ni till den officiella sidan där det finns lite bilder.

När man ska gå hem är det alltid beckmörkt och därför lite klurigt att hitta tillbaka genom parken, ut till Queens Road där man dessutom bör gå på rätt håll så att man kommer tillbaka till bron som leder in till centrum där man passerar flera små trånga gropiga gränder.

Systemkameran fick stanna hemma så alla fotografier är tagna med min mobilkamera.

Hoppas att ni gillade att få följa med till Cambridge. Gillar du också Shakespeare?

Christina Karlsson

Tack för alla era fina kommentarer med tolkningar och funderingar!

Den här fina blombuketten fick jag i söndags av Maria Yrsa Rönneus, en av våra utställare på galleriet. Hon hade plockat ner sin utställning och jag var där för att få tillbaka gallerinycklarna. Blommorna hade hon plockat i sin trädgård. Jag blir alltid lika glad för blommor <3 Det är något särskilt med färgerna, formerna, dofterna och så har jag ju dessutom en passion för att fotografera blommor. De flesta blombuketter jag får blir fotograferade och därmed bildmässigt förevigade.

Nu delar jag med mig av min glädje genom att publicera en bild av denna vackra blombukett. Jag blev så glad för alla fina kommentarer som jag fick till mitt förra inlägg där jag frågade vilken bild ni tycker att jag ska välja till min utställningsaffisch. Tack så hjärtligt för all fin respons! Det är så spännande och inspirerande att få veta hur mina bilder faktiskt tolkas av er som inte känner till hur jag framställt bilden, utan som bara får betrakta det färdiga resultatet. För mig är den typen av respons väldigt värdefull, så tack alla ni fina läsare för att ni delger mig era tankar och funderingar.

Flest röster fick nr 1, den med kaffekopparna i skogen. På andra plats kom nr 2, den med alla brädor i naturen och på tredje plats den med pilen. Jag återkommer när jag bestämt vilken bild jag väljer. Det kan faktiskt vara så att jag bestämmer mig för behålla alla tre och helt enkelt ha tre infallsvinklar i temat promenad.

Jag vill också visa upp den här vackra lilla rosenbroschen som jag köpte av Maria Yrsa Rönneus. Den passar mig och min stil perfekt. Vill ni se mer av hennes alster så kan ni kika in på galleriets blogg där jag skrivit om hennes utställning. Länk hittar ni här GALLERI KVIS 

Det här var allt från mig för denna gången.

Ha en fortsatt fin augustimånad!

Christina Karlsson ©

 

Min kommande utställning börjar ta form och nu är jag nyfiken på vilken av bilderna ni tycker att jag ska välja till mina affischer

Den 2 – 10 september kommer jag att ställa ut på GALLERI KVIS. Ett av mina sommarprojekt har varit att förbereda så mycket som möjligt till utställningen, och glädjande nog så går processen framåt.

Temat och namnet på utställningen är, Promenad. Just nu håller jag på att försöka bestämma mig för vilken bild jag ska använda till min inbjudan/affisch. Alla tre fotografierna kommer att finnas med på utställningen.

Jag nyfiken på vad ni tycker? Vilken av bilderna ska jag välja till inbjudan och affischer? Fotografierna nedan är ”skärmdumpar” så rödmarkeringen kommer givetvis att raderas. Skriv gärna något kort om varje bild och vad den får er att tänka på. Jag är öppen för både ris och ros.

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Jag är så nyfiken på era funderingar kring de tre olika motiven!

Vill också önska er alla en underbar fortsättning på dagen!

Christina Karlsson

De polyglotta älskarna, av Lina Wolff

De polyglotta älskarna är en av de märkligaste böcker jag läst på länge. Ordet polyglott betyder flerspråkig, så titeln kan läsas ungefär som, De flerspråkiga älskarna.

Boken handlar om tre olika personligheter, Ellinor, Max och Lucrezia. Ingen av dessa tre personer väcker någon som helst beundran, tvärtom så är de alla tre både obehagliga och bisarra. Läsningen väcker mest förundran och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla upplevelsen av dessa udda personligheter. Samtidigt som jag störde mig på karaktärerna så var det något som fängslade mig och gjorde att jag inte kunde sluta läsa.

Vid närmare eftertanke tror jag att det var de spännande passagerna som väckte min nyfikenhet och fick mig att vilja läsa vidare. Jag tyckte helt enkelt om många av formuleringarna och jag förundras av hur författaren skildrar karaktärerna. Det märkliga är att trots att jag inte skulle vilja bli god vän med någon av dessa personligheter så kunde jag inte sluta läsa och jag tror att det har med språket och de flera olika intressanta passagerna att göra. Ett exempel på en sådan intressant passage kan ni läsa/se exempel av, på fotografiet av sida 219 här nedanför.

Den här passagen berättar en hel del om Lucrezia, eftersom den är hennes iakttagelse. Den berättar även en del om hennes mormor och om ”kyparna” som egentligen inte har någon framträdande roll i bokens innehåll, men som synliggörs av denna skildring och därmed tillför relevant innehåll till mysteriet.

Boken är på något vis svår att recensera eftersom att jag finner den provocerande, brutal och fascinerande på en och samma gång. Jag kan dock konstatera att den blev en läsvärd bladvändare som jag inte kunde lägga ifrån mig. Det kan till och med vara så att jag skummar igenom den en gång till för att se om jag kan skapa förståelse för vad författaren egentligen vill framföra. Jag blir definitivt nyfiken på att läsa mer av Lina Wolff.

 

Ha det fint!

Christina Karlsson

 

 

Hilma, en roman om gåtan Hilma af Klint

Boken, Hilma, en roman om gåtan Hilma af Klint, är skriven av författaren Anna Laestadius Larsson. Hilma af Klint var en svensk konstnär som levde år 1862- 1944. Om du inte redan känner till konstnären kan du kolla in HilmaafKlintstiftelsen som idag förvaltar hennes konstverk. Där kan ni se fotografier av hennes abstrakta färgstarka målningar.

Boken handlar främst om Hilma af Klints konstnärskap. Hon växte upp i en tid då konstutövande och matematiska diskussioner ansågs vara till för män. Hon levde under 1900-talets sekelskifte under tiden då kvinnor kämpade för rösträtt och andra rättigheter. En mycket händelserik och intressant tidpunkt i vår historia.

Hilma af Klint var en unik personlighet som tidigt upplevde att hon hade kontakt med andevärlden. Hon föredrog att diskutera matte med sin faders kollegor framför att umgås med sin moders följe. Hilma af Klint vägrade (till sina föräldrars förtret) att gifta sig av skälet att hon ville satsa helhjärtat på sin konst. Hon följde sin inre röst och målade som hon kände trots att hon insåg att världen inte var beredd att ta emot hennes konstverk. Hon gömde undan sina tavlor efterhand som de blev klara, med syftet att de skulle sparas för eftervärlden. Hon upplevde att hon hade kontakt med den andliga världen och tog stöd i ett konstnärnätverk bestående av kvinnogruppen De fem.

Anna Laestadius Larsson förmedlar konstnärinnas liv på ett sätt som känns trovärdigt. Hon lyfter även fram att Hilma själv förstörde det mesta av sådant material som var personligt till förmån för att spara sådant som hade med hennes konstnärskap att göra, dvs det hon själv ansåg vara av vikt. Jag kan tidvis känna att alla dessa kontakter med andevärlden, ter sig högst egendomliga men samtidigt kanske det var så Hilmas liv såg ut och då är det troligtvis av vikt att detta förmedlas. Det är onekligen en unik kvinnas liv och konstnärskap som skildras. I den här boken hade jag dock önskat bilder av hennes konstverk. Det hade förstärkt läsupplevelsen att få se bilder och de ritningar som beskrivs i texten.

Känner du till konstnären Hilma af Klint? Jag är väldigt förtjust i Hilma af Klints magnifika och storslagna konstverk!

Må Väl!

Christina Karlsson

Dags för en fika i konstens tecken…

Dagarna passerar och jag är i full färd med att planera min kommande konstutställning. Vernissagen kommer att vara den 2 september 2017. Jag skriver dikter, fotograferar och fotoredigerar. Tidvis befinner jag mig i någon form av tillstånd då jag undrar vad jag håller på med, och hur det hela ska bli?

Utöver det så pysslar jag med en hel uppsjö av annat som hör semesterdagarna till. Det jag skriver om här är bara ett litet utsnitt av sådant som pågår i min vardag.

Idag tittade solen äntligen fram och då passade det utmärkt att arrangera en installation i trädgården. Av någon förunderlig anledning verkar det som att jag inte kan låta bli att återkomma till arrangemang med blommor, poesi och kaffekoppar. Jag njuter av de där stunderna då det finns tid för att arrangera och fotografera.

Dagens blommor plockade jag i trädgården, en röd ros, en hornviol en tusensköna och sist men inte minst en kvist magnoliablad. När fotograferingen var klar satte jag mig ner och tog en fika i konstens tecken. Njöt av den vackra installationen, drack kallt kaffe ur en av kopparna, åt upp några av de fotograferade bären och filosoferade vidare i konstens tecken…

På kvällen kom min dotter hit och vi hade planerat att grilla. När hon fick syn på brickan med kaffekoppar och blommor, konstaterade hon kort och gott; Jag ser att du har fotograferat idag?

Jag önskar fler soliga dagar! Längtar efter mer solljus. Solskenet skapar intressanta färgnyanser och skuggor som inte går att efterkonstruera i redigeringsprogram.

Vilka tankar väcks hos dig när du ser fotografierna av installationen/fikabordet ovan?

Må solen skina och lyfta fram allt det vackra i det gröna!

Christina Karlsson

 

 

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Jag tycker om varma sommardagar när vädret lockar till utomhusläsning eller varför inte svala sommardagar som lockar till ”ligga i sängen- eller soffanläsning”. En bok jag nyligen läst ut är Miniatyrmakaren av Jessie Burton, 2014.

Det som fick mig till att fastna för just denna boken var omslaget. Jag lockas av färgerna, bilden av kvinnan i 1600-talsklänning, papegojan och att klänningen mynnar ut i en hel stad. Fantastiskt vacker! Bokens titel Miniatyrmakaren är också spännande och väcker funderingar kring vad en Minityrmakare egentligen sysslar med. Jag minns också att jag sett i någon av de bloggar jag följer att denna boken fått gott omdöme så det fanns också med i bakhuvudet vid beslut om inköp.

Handlingen utspelas i Amsterdam år 1686.  Huvudpersonen Nella (Petronella) gifter sig med den mycket äldre och märkliga köpmannen Johannes som bor i ett hus i stadens mest förmögna kvarter. I bröllopsgåva får Nella ett märkligt dockskåp som är en exakt kopia av deras hem. Nella är ung och oerfaren men hon upptäcker tidigt att det är något märkligt som pågår i hennes nya hem. Hennes man är bortrest största delen av tiden. Makens syster Marin tycks härska över hemmet. Nella försöker anpassa sig och komma tillrätta men upptäcker snart att det är något märkligt som pågår i hennes nya hem.

Boken är en fantastisk bladvändare på 378 sidor text. Skildringen av 1600-talslivet känns trovärdigt och innehållet överraskade eftersom det fanns en hel del oväntade händelser som uppstår under läsningens gång. En märklig historia. Sorglig och stark på en och samma gång. Absolut läsvärd!

Har du läst boken? Och hur väljer du ut de böcker du ska läsa?

Må väl och håll tummarna för att vi får ännu en solig sommardag!

Christina Karlsson

Sveriges sydligaste udde

Jag tycker om havet och Smygehamn är en plats jag återkommer till flera gånger om året. Idag susade jag dit tillsammans med min kamera. Lyssnande på vågornas brus, andades in doften av hav och njöt av synintrycken och konstaterade att allt såg ut ungefär som det brukar se ut vid den här årstiden. Människor och djur kommer och går men den där lilla hamnen består.

Installationen på fotografiet ovan heter Sinnenas eufori och det verkar som att konstnärerna precis som jag funderar kring intryck vi får via våra sinnen som  tex ljud och synintryck vid havet. Vid första anblick tänker jag på allt det vackra, men visst finns det en underton av allvar i konstverket. När jag läser om konstverket finns en uppmaning om att inte sitta för länge och lyssna till vad havet har att säga, istället uppmanas jag att agera – Se vad jag tittar på. Jag tolkar det som en uppmaning om att värna om naturen, inte bara genom ord eller genom att skänka pengar, utan genom att faktiskt agera. Små saker och ställningstagande vi gör i vardagen kan i det stora hela göra skillnad. En person kan inte göra allt, men alla kan göra något.

Ett annat spännande konstverk påminner om en förlist båt.

Som ni ser så är vädret inte det bästa och jag kan konstatera att det inte bara är värmen jag saknar när det är mulet och grått. Jag saknar alla de vackra nyanserna som framträder när solen lyser upp vår jord. Allt det gröna i naturen blir tusen gånger vackrare en solig dag. På fotografiet nedan har jag redigerat och tillsatt färger, men det blir ändå inte likt en solig dag. Det liknar mer en kolorerad dag. Vilken av bilderna föredrar ni? Den oredigerade ovan eller den redigerade nedan?

Personligen så tycker jag att den jag kolorerat och  redigerat ser gladare och mer inbjudande ut. Den oredigerade må vara mer äkta, men jag föredrar ändå den med lite gladare färger.

Oavsett väder så är det sommar och jag bara älskar dessa vilda ängsblommor som frodas mellan hamnen och Magasinet.

Sist men inte minst så bara hoppas jag att någon av mina läsare är bra på fåglar och kan hjälpa mig med namnen på dessa fåglar. Jag har sett dem många gånger förr, men de håller sig alltid på avstånd där ute på stenarna så det är svårt att få riktigt tydliga bilder. Någon som vet vad det är för art? Jag vill så gärna veta. Har googlat men känner mig fortfarande osäker delvis pga att jag inte fått tillräckligt tydliga bilder. Visst är de coola? Tänk att bara sitta där på en sten, lufta vingarna och kolla ut över havet.

De bara står där på stenarna och spanar med vingarna brett isär. Jag tycker att det ser fascinerande ut när de breder ut vingarna så där. Men undrar varför de står sådär? Kanske försöker de spänna upp sig för att skrämma bort fiender, eller så vill de imponera på någon annan fågel, eller så kanske de spanar efter mat och vill vara beredda att komma iväg snabbt om någon läckerbit dyker upp?

Jag tror att dessa två är samma art som de ovan och att de bara fällt in vingarna som om de inte behöver ”burra” upp sig när de är två utan står där och undrar vad jag håller på med där jag går runt med min kamera. Det ser ut som att hela fjäderskruden är svart, det finns något orangerött  på näbben som för övrigt är medellång och på något foto ser benen ut att vara orangeaktiga men på något foto ser de gråsvarta ut. Vem kan det vara?

Tillägg: Jag har nu kommit fram till att det kan vara en Skarv, kanske rentav en Storskarv?

Må väl!

Christina Karlsson

 

En droppe midnatt, av Jason Timbuktu Diakté

Att jag skulle läsa Timbuktus, En droppe midnatt var inte planerat. Jag strosade runt i bokhandeln och letade semesterlitteratur. Citatet på bilden ovan fick mig att ta beslutet om att köpa boken.

Ett annat citat (s 216-217) som jag fastnade för under läsningens gång ” … Det är en underlig sensation, denna dubbelmedvetenhet, denna känsla av att alltid se sig själv genom andras ögon. Känslan av att mäta sin själ med måttband i en värld som ser på i roat förakt och förbarmande…”

En droppe midnatt är en biografi. Den handlar om Timbuktus sökande efter sina rötter, om hans relation till sin pappa, om kultur, ursprung och hudfärg. Bokens innehåll skildrar Timbuktus funderingar kring ursprung och dess betydelse på ett sökande, analytiskt och trovärdigt sätt. Boken är berikande att läsa.

Personligen tänker jag att alla människor har funderingar som kan kopplas till ursprung och identitet, dvs vem man är och hur man ser ut. Vi har alla olika förutsättningar att förhålla oss till, men oavsett förutsättningar har vi alla våra olika svårigheter att ta oss igenom och olika strider att vinna. Det är helt enkelt en del av livet. Historien är betydelsefull, men det mest betydelsefulla är hur vi hanterar våra problem och vad vi åstadkommer här och nu. Hur vi ser på oss själva, våra medmänniskor, den kultur vi befinner oss i och vad vi skapar av de förutsättningar vi har.

Avslutningsvis: Jag har aldrig varit något fan av Timbuktus musik, men jag kan finna somliga av hans låtar intressanta att lyssna på och att analysera. Boken är i högsta grad läsvärd oavsett om man gillar hans musik eller ej. Timbuktu har ett intressant drama att berätta och han gör det på ett sätt som får boken till att bli en bladvändare.

Har du läst boken?

Christina Karlsson

 

Galleridagar och rockkonsert

SommarRocken i Svedala är i full gång. Arrangörerna behöver givetvis vara där och vi i styrelsen för galleriet har under några dagar tagit oss an uppdraget som gallerivärdar för SommarRockens fotoutställning. Idag vimlade det av besökare så det var hur inspirerande som helst att vara där. Många som aldrig besökt galleriet har hittat dit, utställningen har slagit besöksrekord och det känns ju toppen att detta inträffar samma år som vi firar 10-årsjubileum.

I det ena utställningsrummet finns inramade fotografier som är signerade av artisterna. Artister som spelar på SommarRocken blir fotograferade och under tiden som de uppträder skrivs fotografierna ut för att kunna signeras innan artisterna lämnar området. Fotografiet av Joey Tempest ovan togs för 7 år sedan när Europe var ett av kvällens huvudband. Observera reflexerna i mitt mobilfoto av det inramade originalet som hänger på galleriet. Reflexerna bidrar till att man kan ana att det finns massor av liknande tavlor på motsatta vägg. Den ”normala” fotografen vill undvika reflexer men av någon förunderlig anledning så gillar jag det bildspråket som uppstår genom reflexer och speglingar. Det blir på något vis en ytterligare berättelse som uppstår i mötet mellan fotografiets objekt och spegling.

I torsdags var Europe på SommarRocken Svedala som ett av kvällens huvudband och för mig innebär detta hårdrocksband överflöd av nostalgi. Jag, maken och våra bästa vänner var där och rockade loss till tonerna av Europe. Spelglädjen och stämningen hos bandet var hög! Ljusshowen gav en estetisk inramning som förhöjde upplevelsen. Första gången jag såg Europe var strax före deras stora genombrott när de spelade i Silverdalen och om jag minns rätt så var året 1985. Jag stod längst fram vid kravallstaketet och trängdes för att stå så nära scenen som möjligt. Jag ska till och med ha ett signerat omslag till LP- skivan The Final Countdown, någonstans. Tror att den befinner sig någonstans uppe på vinden.

I år hoppade jag över det där med att stå längst fram och trängas ;). Vilket i sin tur medförde att det var svårt att få bra fotografier med mobilkameran, delvis på grund av att det fanns många framför mig som var betydligt längre än mig. Å andra sidan så har jag inga fotografier alls från konserten  1985… då det var långt före tiden då mobiltelefonerna fanns i var mans hand 😉 På fotot ovan syns John Leven, Joey Tempest och John Norum. Dolda i bakgrundens rockiga rökridå finns Ian Haugland och Mic Michaeli. Vilken konsert! Den var helt enkelt makalöst bra!

Favoritlåtar är svåra att välja ut, sådant beror för min del oftast på sinnesstämning men på den senaste tidens promenader har jag ofta hört tonerna ”Keep on Walking that road…” ur Superstitious. Annars lyssnar jag gärna på Rock the Night och The Final Countdown. En låt jag gillar och saknade på konserten var Stormwind. Jag kopplar låten Stomvind till alla de stormvindar vi sveps iväg med och påverkas av under livet.

För övrigt så har sommaren anlänt, vädret är toppen och just nu sitter jag ute i sommarkvällen och bara njuter av att vara. Önskar er alla fina sommardagar!

Christina Karlsson

 

 

Konstupplevelse i Ladonien med skulpturerna Nimis och Arx

I flera år har jag av och till haft tankar på besöka Ladonien och nu blev det äntligen av. En av sommarens dagsutflykten gick till naturreservatet i Kullaberg på platsen där Lars Vilks anlagt sin skulpturpark Ladonien.  Besöket i Ladonien var uppfriskande, strapatsfyllt och en upplevelse som jag kan rekommendera. På bild kommer skulpturerna inte riktigt till sin rätta och de är dessutom svåra att fotografera pga den besvärliga terrängen. Jag tycker att det är imponerande att Vilks har byggt dessa på plats. Det mest imponerande var att man faktiskt går inuti skulpturerna, att Nimis är gigantiskt stor och består av flera gångar och torn där man kan vandra runt. Det finns de som säger att skulpturerna är anskrämliga men jag tycker att de smälter väl in i naturen och att de tillför en fantastiskt intressant konstupplevelse för besökaren.

Skulpturerna är byggda helt och hållet av drivved som sammanfogats av tusentals spik. Man måste givetvis vara på sin vakt och ta det försiktigt när vandrar går runt där inne i gångarna där brädorna korsas härs och tvärs. Gångarna är tidvis så smala att man tar sig fram med svårighet. Höjdskillnaderna gör det klurigt att ta sig fram, samtidigt som man imponeras av denna fantastiska konstruktion. I verkligheten är den otroligt mycket vackrare än på fotografi. Det här är ännu ett sådant konstverk som måste ses/upplevas i verkligheten.

Lars Vilks har kämpat hårt för sin skulpturpark och han har döpt området till landet Landonien. Den 2 juni 1996 utnämndes området till en ”självständig stat” utan bofasta människor men med en drottning och flera ministrar. Ladonien är en remoni, dvs en republikansk monarki som har både kungligheter och president.

Vilks själv beskriver Nimis som konceptkonst och menar att en stor del av själva konstverk består av själva processen. Konstverket byggdes utan myndigheternas vetskap, vilket har lett till ett antal juridiska processer. Hela projektet är intressant!

Terrängen är svårframkomlig så ska man dit bör klä sig ordentligt i bra skor (för klättring) och täckande kläder eftersom man klättrar bland vassa klippor och spetsiga brädor där det på enstaka ställen sticker ut spik.

På platsen finns inte bara Nimis, utan även en alldeles speciell bok av 150 ton sten och betong. Boken heter Arx: en bok om det outsägliga. Dess ISBN nummer är 91-88248-47-X och den finns katalogiserad i Libris bibliotekskatalog. Boken är vackert belägen bland nyponrosorna som växer mellan klipporna, intill havet och den påminner till utseendet om en gammal borgruin. Det finns en sidnumrering på stenarna. Vilken idé! Gissa om det här gick hem hos en boknörd som mig?

Vad är då min personliga åsikt om landet Ladonien? Jo, givetvis är det inte försvarbart att utan bygglov anlägga en byggnad i ett naturreservat – men i just detta specifika fall är det ett genialt konstkoncept som går att försvara pga av dess estetiska kreativa konstprocess. Nimix och Arx är konst, och inte några byggnader. Här handlar det om en utvecklingsprocess, och ett undersökande av hur strukturer i samhället verkar i förhållande till konsten som uttrycksmedel och kommunikation.  Jag skulle gissa att Vilks inte hade hela idén om landet Ladonien klar när han påbörjade Nimis, utan att denna växte fram under själva processen och det är just det som är styrkan i konst. Konsten utvecklas och omprövar idéer längs vägen där den vandrar.

Vad tänker ni om konstkonceptet Ladonien?

Jag finner hela det här konstkonceptet inspirerande och vill gärna besöka platsen fler gånger!

Jag önskar er en fortsatt underbar sommar med fina upplevelser!

Christina Karlsson

 

 

 

En liten bloggpaus…

Nu blir det en liten bloggpaus på en vecka eller möjligtvis två. Jag är mitt uppe i en arbetsprocess där min utställning som har vernissage den 2 september ska ta form. Jag har en idé om hur själva utställningen ska organiseras, men för att komma dit krävs en hel del arbete.

Om jag känner mig själv rätt så kommer jag att ompröva och utveckla mina ställningstagande flera gånger. Just nu känns det som att jag har en bra idé, men den känns ovan eftersom det till viss del handlar om en helt ny form – mer än så vill jag inte skriva.

Jag behöver helt enkelt grotta in mig i mitt eget fotograferande, skrivande, i konsten och de kreativa processernas flöde.

Önskar er alla fortsatta fina och avkopplande sommardagar!

Christina Karlsson

Galleriet i mitt hjärta

Jag njuter av ledigheten, och med tanke på vädret så är det mest inomhusaktiviteter som gäller för tillfället. Gårdagen ägnade jag delvis åt att fixa med lite administrativa grejer till galleriet. Av någon förunderlig anledning kan jag inte hålla mig borta från sådant som har med galleriet att göra. Jag tycker om det här galleriet, möjligheterna och allt det står för så innerligt mycket. SommarRockens utställning som pågår just nu är enastående. Utställningen innehåller över 1000 fotografier och fyller galleriet med toner av musik. Vill ni läsa min recension om utställningen så kolla in galleriets blogg.

På dagens agenda står först och främst en promenad, frukost och därefter hoppas jag på att kunna påbörja arbetet till min egen utställning som äger rum den den 2 september. Vädret gör mig dock frustrerad eftersom min plan är att fotografera utomhus och jag vill åt solljuset för att få till ljuset i fotografierna som jag vill ha dem. Om det inte blir någon förändring i vädret måste jag kanske tänka om, men jag är övertygad om att solen är på väg. Den tar bara lite tid på sig och jag kommer att bli desto gladare när den väl kommer fram eftersom jag nu hinner sakna den så mycket.

Ha en fin dag!

Christina Karlsson

Speglingarna i regnvattnet skapar mönstret av pilar som leder framåt

Sommarvädret just nu visar sig från den lite blåsigare, regnigare, mulnare och kulnare grå sidan och det kan ju kännas okej för den som vill slippa sommarvärmen. Men det sägs att solen lyser någonstans där bakom de grå regnmolnen, så snart måste den ju bara komma fram och värma upp vårt land från söder till norr.

De senaste dagarna har jag brottats med en obehaglig huvudvärk som inte vill ge med sig. Känner inte alls för att må dåligt när jag har semester, och jag gör vad jag kan för att kolorera min värld i en lite mer hurtfriskt, kreativ och fräsch nyans. Promenader och riktigt bra bilder ger mig alltid en skön känsla, så dessa ingredienser kommer att vara mitt fokus de närmst följande dagarna. Känns dock lite motigt att ge sig ut i regnet.

Jag kunde inte låta bli att svänga inom galleriet igår när jag var ute och körde. Jag kikade in genom fönstret och fascinerades av spännande speglingar som uppstår i de där mellanrummen. Vilken utställning det kommer att bli! Idag är det vernissage och jag känner mig otroligt förväntansfull.

Avslutningsvis och för att skapa sommarkänsla, en midsommarbild.

Må väl och njut av dagen!

Christina Karlsson