Fjärde luckan i julkalendern, tillsammans med funderingar om språk

Fjärde luckan i julkalendern innehåller svart, starkt och välsmakande julkaffe kryddat med kanel och kardemumma <3

Jag varvar ner efter en intensiv arbetsdag samtidigt som jag dricker kaffe till tonerna av Nina Simones Here Comes the Sun.  Jag tillhör den skara av människor som njuter av en kopp välsmakande starkt kaffe, och så här i juletider brukar jag krydda mitt kaffet med kanel och kardemumma, bara för att det blir så himla gott.

Spellistan har växlat till Nina Simones Feeling Good och jag känner mig väl till mods.

Månen lyser klart utanför fönstret och i skrivande stund funderar jag en hel del kring svenska språkets historia och den indoeuropeiska språkfamiljen, samt koppling mellan svenska språket, närliggande språk och låneord.

Vårt språk är avgörande för vem vi är och vem vi uppfattas som. Hur vi uttrycker oss, vilka ord vi väljer att använda och vilka ord vi utesluter från vår vokabulär säger en hel del om våra referensramar. En sak jag kan störa mig på är när man i akademiska eller arbetsrelaterade sammanhang slänger sig med engelska uttryck trots att det finns ersättningsord på svenska. Visst kan det vara okej om man inte har svenskan som modersmål, att man behöver växla språk för att göra sig förstådd. Det jag menar i detta sammanhang är när man adopterar begrepp direkt från engelska språket utan att ens försöka översätta. Samtidigt kan jag förstå vitsen med att adoptera nya begrepp som vi ännu inte har något ord för, men i många fall har vi ord; kanske är vi bara för bekväma för att orka översätta dem, eller så är vi rädda för att översätta fel? Om bristen beror på att vi är rädda för att översätta fel då kanske vi inte har klart för oss vad orden betyder?

Jag upplever att språket blir utvattnat, abstrakt och fattigt när vi inte finner ersättningsord på vårt eget språk. Visst kan det kännas modernt att slänga sig med internationella begrepp, men vad är syftet och till vilket pris?

Personligen har jag behov av att översätta begrepp till mitt eget modersmål, dvs svenska för att skapa djup i min förståelse för nya begrepp. Jag tänker att om man inte kan förklara ordet på sitt eget språk då kanske man inte förstår innehållet i det begrepp man diskuterar och vad händer då med trovärdigheten? Men detta är som sagt min personliga fundering. Alla människor fungerar olika och situationer kan ju variera.

Vad tänker ni om alla dessa ord och begrepp vi slänger oss med utan att översätta? Finns det något speciellt begrepp du tänker på när du läser detta?

Kanske är det så att det finns fler frågor än svar? Vad tänker ni?

Christina Karlsson

 


 

Tredje luckan i julkalendern

Tänk att det redan är den första advent. Adventsmorgonen inledde jag med tända ljus, lussekatter och julkaffe, därefter uppdaterande av galleriets sociala medier och resterande del av dagen har jag tillbringat på galleriet. Där pågår vår adventsutställning som är en samlingsutställning för galleriet medlemmar. Jag ställer jag ut 4 fotografier som ni ser på fotografiet nedan.

På galleriet höll jag i en pysselaktivitet där den som ville kunde få vika en julängel och ta med sig hem eller hänga i galleriets gran. Vi bjöd på glögg och pepparkakor. Idag hölls även dragningen i vårt konstlotteri och det är där hatten kommer in i bilden. Det har blivit en tradition att vi lånar denna tjusiga hatt för att lägga i lotterna i till dragningen. Jag som har en släng av mitt barnasinne kvar kunde inte låta bli att åka till galleriet tidigare bara för att få prova hatten och knäppa av några fotografier före öppningsdags. Avslutningsvis känner jag mig nöjd med dagen, upplivad av alla fina möten och glad över att besöksantalet uppgick till ca 276 besökare, bara idag!

Detta inlägget ingår i en bloggutmaning som jag gett mig själv. Utmaningen handlar om att skapa julstämning genom att publicera ett juligt inlägg per dag fram till julafton, därav namnet tredje luckan i julkalendern.

Hoppas att ni alla haft en stämningsfylld och fin adventshelg!

Christina Karlsson

Vi lindar in världen i ett rosa skimmer

Vi fyller vår vardag med bilder, trots att vardagen är så mycket mer. Vardagen är så mycket mer än alla dessa små utsnitt vi ser. Små utsnitt av en verklighet som är så mycket mer levande. Utsnitt vi vill bevara, men som snabbt far förbi. Allt har sin tid, och det är vår tid nu, men livet går inte på tomgång. Livet ingår i en sjuk version av frihet och den känns så mycket mer levande än alla de kolorerade världar vi lever i.

Dagarna är fyllda av kontraster. Jag blickar ut över havet. Allt som betraktas som farligt och avantgarde, det bleknar och trubbas av tills det blir normalt. Vår trasiga värld betraktas som norm. Jag blickar ut över havet och ser en sjuk version av frihet. Vi lindar in världen i ett rosa skimmer, tvingar allt det mörka att  blekna och bli normalt. Vi skruvar upp volymen, njuter av musiken, kedjas av rytmen och lär oss konsten att alltid gå framåt.

Gårdagen innehöll så mycket mer, men det blev en stund över för en filosofisk promenad längs med havet.

Må väl och ha en fin inledning på december!

Christina Karlsson

 

 

Verb är vad man kan göra: se, citera och beröra

Jag läser en tidning om språk, dricker varm choklad och funderar. ”Snåla inte med verb i onödan”, skriver Maria Arnstad i Språktidningen (nr 8 2017). Artikeln får mig att tänka på verbens förmåga att väcka vår förståelse för vem som säger vad, och vad det egentligen är som vi människor håller på med. Verben är orden som  beskriver vad man kan göra som att skriva, tänka, blogga och dricka varm choklad.

Skribenten fortsätter ”Det viktiga är att läsaren vet vem det är som säger, hävdar eller insinuerar något i texten”.  Varför är det egentligen så viktigt att hänvisa, dvs citera till vem som påstår vad? Jo, självklart bör den som sagt eller kommit fram till något från början få bekräftelse (cred) för sina ord och om någon vill kontrollera eller granska sin källa då måste man veta var man ska leta.

Varje text är unik och ska utformas för att fylla ett specifikt syfte. När jag skriver ett blogginlägg där jag berättar om min vardag behöver jag naturligtvis inte hänvisa till någon källa eftersom det är underförstått att det är jag som är källan.

Men om jag ska skriva en resonerande text bör jag styrka mina påståenden genom att underbygga den fakta jag återberättar genom att hänvisa till trovärdig källa, då är det lämpligt att använda citat för att styrka mina argument.

Men vad menas med att citera? Om jag tex söker information i Svenska Akademiens ordbok kan jag konstatera att ett citat  är ett ordagrant återgivet kortare avsnitt ur en text. Ett citat används ofta för att ge auktoritet till skribentens påstående. Jag personligen anser att Svenska Akademiens nya tjänst är genial då det är möjligt att söka information om ett ord i tre uppslagsböcker samtidigt.

Det är en helt vanlig kväll. Jag funderar på hur jag på bästa sätt ska förklara hur man citerar, refererar och källhänvisar. Mitt uppdrag handlar om att förmedla vinsten med att använda citat när man skriver en resonerande text. Det handlar ju inte bara om att det står skrivet i ett kunskapskrav, syftet med de där orden i kunskapskravet är att man ska få redskap för att uttrycka sig på ett sätt som passar i det sammanhang där man befinner sig. Ett väl valt citat gör det möjligt att använda någon annans auktoritet för att öka din egen trovärdighet och dina egna argument.

Jag kan inte låta bli att fascineras av ord, av ordens betydelse och allt det ord kan göra för den som använder dem på rätt sätt!

Christina Karlsson

 

 

 

Från föredrag till The Crazy World Tour

Söndagsreflektion. Vilken vecka!

I måndagskväll hade jag äran att vara gästföreläsare hos Lions Club. Jag höll ett föredrag om GALLERI KVIS historik, nutid och framtidsvision. Föreläsningen hölls i  våningen vars entré ni ser på fotografiet ovan. Mycket intressant och utvecklande erfarenhet.

Onsdagkväll blev en gallerikväll dit ca 20 konstnärer anlände med alster, hantverk och konstverk av många olika slag som ska ställas ut under vår adventsutställning. Mitt bidrag till adventsutställningen består av fyra fotografier, ett för varje advent.

Lördagen inleddes med en flygtur från Sturup till Arlanda. Framme i Stockholm blev det en snabbvisit in på NK. Där hade man redan hunnit julpynta, bjuda in tomten och resa/hänga upp granen i taket. Hur tjusigt som helst.

Därefter styrde vi stegen över Djurgårdsbron och vidare till Wasamuseet, där vi promenerade runt på den fina stenläggningen.

 

Vi kollade in 1600-talssfartyget Wasa och diskuterade de många olika symbolerna och detaljer som skeppet är/var smyckat med som exempelvis riksvapnet.

Lördagens resmål och  höjdpunkt var ändå konserten The Crazy World Tour med Scorpions. Vilken kväll! Stämningen var på topp!

Om jag ska välja en höjdpunkt så var det Nikki Dees magnifika trumsolo!

Kvällens klyschigaste men bästa låt: We Built This House.

Vackraste: Wind of Change.

Rockigaste: Rock You LIke a Hurricane.

Måndagsmorgon. Hemma och i full färd med att förbereda ännu en kommande arbetsvecka.

Må väl och ha en alldeles underbar vecka!

Christina Karlsson

Upprymd och lycklig av konst!

Söndag, kära söndag <3

Jag har varit på galleriet och buffrat energi. Tycker så himla mycket om GALLERI KVIS och allt det representerar. Att besöka en konstutställning ger massor av idéer och energi. Konst inbjuder till funderingar, kommunikation och konst får människor att må bra.

Just nu är jag i full färd med att finputsa på en sammanställning av ett bildspel som jag ska visa imorgon kväll. Jag känner mig minst sagt förväntansfull och upprymd inför uppdraget och det ska bli så spännande att träffa alla människor som är där.

Söndagen har varit regnig men fin; en hel del planering inför kommande arbetsvecka,  ytterligare planering av galleriets kommande adventsutställning,  plus att dottern min och jag har varit hos min gamle far på middag. Nu väntar några timmars sömn, en arbetsdag och om allt går som planerat – en alldeles underbar måndag!

Kika gärna in på GALLERI KVIS blogg om du är nyfiken på utställningen.

Må väl!

Christina Karlsson ©

 

 

Sippar kaffe och läser poesi

Jag sippar kaffe och läser poesi.

Läser om Världens hjärta och alla sorger där i.

När kaos är granne med gud, är gud granne med kaos, a la Norén.

Kanske är det som Boye skriver om världens hjärta,

”Det lever av grovt, tungt urtidskol: svart mörker, tät natt, Kaos.”

Vad vet jag om ”Livets hjärta”,

när jag inte ens förstår vad det representerar?

Jag stänger boken.

Öppnar dörren och tar en promenad.

Öppnar dörren, möter en julros

och tar en promenad.

Andas,

frisk luft.

Skapar andrum,

andas höst,

och höjer min röst.

Dagarna går,

det är långt till vår.

Det är vinter,

vi köper hyacinter,

 och går vilse i labyrinter.

*

Vi planerar en jul,

men drömmer om en sommar,

scensommar i en vildvuxen trädgård

med Shakespeare

och en Midsommarnattsdröm.

Vintern är här. Mörkret breder stilla ut sina vingar.

Natten är svart,

kolsvart,

men runt om på gator, torg och i alla hus,

lyser det upp,

när vi tänder våra ljus.

Må väl!

Christina Karlsson

Hur ska vi kunna lära oss av vår historia om vi förstör vårt arv?

Hur ofta tänker vi på vår bakgrund, vår historia och hur ifrågasättande är vi när vi besöker ett museum eller läser en historiebok? Förväntar vi oss att vi alltid exponeras för sanningar och fakta? Hur medvetna är vi om att fakta kan tolkas på olika sätt beroende på vilken teori eller vilket bedömningsunderlag som legat till grund. Tänker vi ens på möjligheten att någon givits makten att välja vilket material som utan vår vetskap ska förstöras?  Är det överhuvudtaget rimligt att några få personer ges makten att bestämma över mänsklighetens kulturarv?

Den senaste tiden har jag träffat på flertalet artiklar som uppmärksammat förekomsten av att det blir allt vanligare att man förstör historiska föremål som är en del av vårt kulturarv.

Ola Wong skrev i SvD (170926) om problematiken som uppstår när det finns museichefer som ges rätten att ta beslut om att förstöra och gallra ut föremål ur museets samlingar. Betydelsefulla föremål (några från Vendeltiden) som berättar något om vår historia förstörs därför att de anses ta onödig plats. Regeringen har nyligen gett de statliga museerna fria händer att gallra föremål.

I en tidigare artikel av Ola Wong (170809) kan vi läsa att fynd från järnåldern går raka vägen till metallåtervinning. Amulettringar från järnåldern, vikter och mynt från vikingatiden är sådant som tidigare sparades. Idag smältes dem ner och går raka vägen till återvinning.

Wongs uttalande kritiserades av Ingrid Berg i SvD (171004) som insinuerar att problemet med kulturarvshanteringen inte alls är så stort som Wong framställer det. Hon menar att hans artikel kan tolkas som att det finns arkeologer och kulturarvsarbetare som av ideologiska skäl medverkar till att göra sig av med samlingarna.

Stafettpinnen gick vidare till Per Baum SvD (171004) som tar Ola Wongs ifrågasättande i försvar. Han betonar Wongs värnande om att bevara kulturarvet med syftet att vi ska få veta sanningen om vår forntida historia oavsett vilken denna är. Han pekar på hur Bergs inlägg kan tolkas som att hon värnar om att en tillrättalagd mer politiskt korrekt berättelse presenteras på våra museer. Här kan jag inte annat än att instämma med Per Baums utlåtande, ” Den typen av kulturarvshanterng kan vi klara oss utan”.

När jag besöker ett museum är det för att jag är nyfiken på sanningen om vår historia. Jag vill exponeras för en så objektiv sanning och fakta  som möjligt. Jag är nyfiken och vill ta del om de små ledtrådar som finns och jag tänker att det är logiskt att desto fler ledtrådar som finns desto närmare sanningen kommer vi.

Risken med att förstöra fornminnen är att vi riskerar att förstöra viktiga pusselbitar, och den typen av historieförvanskning ställer inte jag upp på.

Vi människor utvecklas och lär genom att ta del av tidigare generationers erfarenheter och forskning. Det som har gjort oss människor framgångsrika är just denna förmåga att hantera kunskap. Om vi förvanskar och tillrättalägger detaljer med syftet att vara politiskt korrekta finns det stor risk att vi på sikt förlorar en del av de kunskaper som finns i vårt kulturarv. Vilket i sin tur kan leda till att vi gör om tidigare generationers misstag och därmed riskerar att gå bakåt i utvecklingen istället för framåt. Jag personligen anser att detta leder till historieförvanskning och det kan jag inte på något sätt ställa mig bakom.  Är det rimligt att ge någon rätten att bedöma vilka fornminnen som ska bevaras och därmed ligga till grund för den historia jag ska läsa?

Jag är övertygad om att de flesta precis som jag vill ha möjlighet att ta del av fakta och pusselbitar av vår historia. Vi vill inte riskera att mänskligheten gör om sina misstag genom att gå bakåt i utvecklingen. Vi vill gå framåt!

Vad tänker ni läsare om att fornminnen förstörs? Skriv gärna en kommentar och berätta.

Christina Karlsson ©

 

 

 

Nostalgitripp med toner av Hard Rockin’ the Place and Don´t Stop at the Top

You´re killing me with your troubles
Its always just the same old blues
You know I keep filling up this bottle
With energy thats pouring over you and me.

Några ord, en versrad, några strofer och du har lyrik. Tillsätt toner, ljud och ett stycke av musik. Du har en låt. Beroende på vilka erfarenheter du har med dig in i lyssnandet så tolkar du oftast innehållet på ditt eget individuella sätt. När det gäller musiksmak så är jag en kontrasternas kvinna, lyssnar på allt från opera, pop till hårdrock  – men bara så länge innehållet tilltalar mig. Olika stunder kräver olika musik.

Just i denna stund lyssnar jag till vindarnas förändring i Wind of Change,  och jag kan inte låta bli att le när jag tänker på att det bara är några få veckor tills vi ska gå på Scorpions konsert!

You never take the easy way
The wind is blowing straight into your face
You never ever close your eyes
For any trouble that may cross your way
There’s no risk that you’re not taking
Not a mountain that’s too high
Spread your wings, You’re gonna make it
To the best time of your life
Don’t stop at the top
Touch the sky before you drop
…and keep on Dancing with the MoonLight!
Inspiration Scorpions lyrics…
Nostalgikänslan infinner sig. Det är en galen värld och jag lyssnar på Scorpions. Vad lyssnar du på?
Må väl och ha en fin helg!
Christina Karlsson

När jag känner mig som Askungen är det dags att dra till skogs…

Jag drar till skogs för att få lite andrum. Njuter av en promenad, frisk luft och ett stilla höstregn.

Egentligen skulle jag ha tre lediga dagar, men ibland känner jag mig som Askungen när hon utbrister – Jobb, jobb och mera jobb… Ni vet scenen före det att hon tittar ut genom fönstret och drömmer om en bal på slottet. Skillnaden är att Askungen drömmer om en bal på slottet, jag drömmer bara om lite mera TID för mig själv och mitt eget skapande.

Nåja. Hursomhelst är allt självvalt. Jag trivs med mitt arbete och jag trivs med mitt engagemang i Svedalas finaste galleri. Det är bara att se till så att allting blir så fxxxing bäst som det bara kan bli.

När jag drar till skogs är det för att samla energi, andas frisk luft, röra på mig och bara njuta av stunden. Jag tycker om att balansera ut på den där lilla cementslussen vid vattenfallet och lyssna på vattnet som brusar. Vatten tar ingen hänsyn till omvärldens krav och förväntan. Vatten tar bara hänsyn till sådana triviala ting som väder, vind och jordens skick.

Jag blir så innerligt varm i hjärtat när jag möts av ett bord som är dukat med löv. Det är som om hela bordet utstrålar I Löv You, och då kan jag inte låta bli att stanna upp och Le.

Jag arrangerar ett stilleben i form av ett hjärta och funderar på begreppet landart. Kommer någon att se mitt hjärta innan det blåser iväg?

Jag vandrar vidare på höstens scen, svänger inom till frisören för att fylla på med lite ny höstfärg i håret som får en alldeles underbar liten vattenfallsfläta med sig hem. Jag tycker om flätor och jag tycker om vattenfall, så en vattenfallsfläta passar mig perfekt.

Jag köper vårdande schampo och balsam och med mig hem och får en fin liten tygkasse för att bära hem produkterna i.

Tro det eller ej, men jag har till och med julpyntat bilen, med en lila doftgran och jag har hängt den i backspegeln bara för att jag aldrig gjort något sådant förr. Doftgran i backspegeln, men hallå! Somliga ting är så ute att jag bara inte kan låta bli…

Jag har en doftgran i bilen och livet är en potpourri av sådant jag inte kan låta bli…

Jag fotograferar, redigerar bilder, bloggar och umgås med mina finaste  <3

Jag siktar på en alldeles underbar helg!

Fylld av solsken,

och mild höst som smeker min kind

…och nu vill jag verkligen inte ha någon mera motvind.

 Christina Karlsson ©

 

Närvaro bland målningar, väktare och poesi…

Jag tillbringade halva lördagen tillsammans med skulpturer, målningar och poesi, på GALLERI KVIS. Jag tycker om alla våra utställningar, men den här är något utöver det vanliga. Åsa Melins utställning är vacker och välkomponerad med dikter, målningar och skulpturer. De små väktarna skapar en sakral stämning på galleriet och det är så trivsamt att bara vara där, betrakta konstverken, läsa dikter och prata med besökare.

Varje litet ansikte berättar sin egen unika historia och ingen är den andra lik.

Åsa Melins dikter väcker många funderingar. Om ni vill kolla in vad jag skrev om hennes utställning på GALLERI KVIS blogg, så finns länk här.

 

Må väl alla ni fina läsare!

Christina Karlsson

 

 

 

De sju dödssynderna & Gianni Schicchi, på Göteborgsoperan

Maken och jag drog nyligen iväg på en weekend till Göteborg för att besöka Göteborgsoperan. Vilken stad och vilken fantastisk opera!

Det var länge sedan vi bokade våra biljetter, och någonstans i vardagens späckade arbetsschema hade vi glömt bort att det var en premiär vi skulle besöka. Väl på operan var röda mattan framrullad utanför entrén, och då blir det ju särskilt högtidligt att gå på premiär. Kanske är det så att man alltid får gå på röda mattan när man besöker Göteborgsoperan, men nog känns det särskilt högtidligt när det är premiär.

Vi åt en delikat middag i operahusets restaurang, och med tanke på programmets omslag kunde vi inte låta bli att reflektera över att en av dödssynderna är frosseri. Då började vi diskutera var gränsen går mellan att njuta av god mat, dryck och frosseri?

Vi kom fram till att även om omständigheterna kändes lyxiga i den fina operarestaurangen så var trots allt portionerna lagom stora, drycken i måttligt omfång och därför inget frosseri.

 

Operahuset ligger vackert beläget alldeles intill kusten med utsikt över havet. Vi kollade igenom programmet noga för att skapa en förförståelse innan föreställningen.

Föreställningens tema var som sagt allvarsamt med tanke på att det hela handlade om de sju dödssynderna; Högmod, girighet, otukt, avund, frosseri, vrede och lättja.

Tungt tema till trots, så var föreställningen magnifik. Jag tyckte särskilt mycket om scenografin som föreställde ett hus med sju rum, ett för varje dödssynd.

När föreställningen var slut hade mörkret brett ut sitt täcke över staden och vi vandrade nöjda och belåtna genom natten.

Tänk ändå vad en vecka går fort. Nu är det helg igen, och den här helgen håller jag mig på hemmaplan. Arbetsveckan har varit intensiv och jag är så galet trött att jag troligtvis somnar inom den närmsta timmen, men först ska jag ta en bloggpromenad.

Må väl och njut av dagen!

Christina Karlsson