Systra min med familj ligger på en solig strand någonstans söderut och vi passar hennes pyttelilla hund. Det är så hemtrevligt att ha en hund i huset, sätter man sig ner någonstans kommer han genast o vill sitta i knä och på natten vill han sova i sängen under täcket och trots att han är så liten alstrar han en hel värme och glädje – det är så mysigt att vara hundvakt…

Idag kom mamma över med fina blommor och smarrig rulltårta. Tanken var ju att vi skulle firat påskafton hos henne men vi tillbringade påskafton på akuten…där det minst sagt är kris med läkarbrist, typ en läkare och hundratals patienter…Vid detta laget har jag tappat förtroendet för den Skånska akutsjukvården och en del andra sjukvårdsinstanser med för den delen… trots det finns det ingen annanstans att vända sig och det är dit man är hänvisad när komplikationer inträffar under helger och kvällar och nu sitter halva familjen där igen och väntar …

Någon påsk har vi inte orkat fira mer än i pyttesmå portioner som typ att koka ett ägg och hälla över lite godis i ett gammalt påskägg för att det ska se påskigt ut…. och någon konstrunda har jag inte varit på och något pyssel har inte blivit av. Vi är utmattade och Finaste har inte blivit friskare – utan snarare sämre för varje dag. Jag som är positiv av naturen har svårt att se positivt på tillvaron just nu, men samtidigt vet jag att inget blir bättre av att tappa gnistan så jag ska ta mig en funderare och svinga mitt trollspö…

Varje dag är ju trots allt en ny dag och någon gång måste det bli bättre och snart är det tisdag då sägs det att en del av sjukvårdsprofessionen är tillbaka. Tills dess ska vi gosa med och klappa den lilla hunden som tror att han är en varg och skäller på grannarna när vi är ute och går. Men av någon anledning så är det inte många som blir rädda när han skäller, undrar varför….

Igårkväll skickade jag in ännu en exmination i Svenskakursen… Några resor till Blåkulla lär det inte bli i påsk, men massor av ägg, påskris, fjädrar, god mat och godis. Mingel och mys med familjen lär det bli, vi tänker mest ta det lugnt och pyssla om varann…och till vår glädje inleder vi veckan med att att vara hundvakter till denna söta lilla Rattatouilli eller Anakin som han egentligen heter.

Igår överaskade mannen mig med detta otroligt vackra halsband som passar mig perfekt. Den rosa stenen matchar min stil så fint… 25 år förtjänar ju att firas och nu när våra ursprungliga planer förändrades tänker vi att det blir bra så här också. Nu firar vi lite när vi orkar istället och då varar firandet lite längre. Vi är så trötta på grund av alla sjukhusbesök och all oro för vår Finaste och hennes tillfrisknande kommer naturligtvis i första hand.

Jag tänker nog lite likt  Kammebornia som skrev i ett av sina inlägg för en tid sedan om att det är bra att ta ut glädjen i förskott… Vi blev ju så glada när vi kunde utesluta en diagnos som oroat oss – att vi firade som om det innebar att vår Finaste var frisk och det trodde vi ju då. När vi två dagar senare insåg att det då måste vara något annant eftersom problematiken fortgick, rasade tillvaron igen men då hade vi fyllt på förråden med nya energier. Vi fick vara riktigt glada de där dagarna och det var precis vad vi behövde just då.

Nu ska jag skriva färdigt ännu ett skolarbete som ska skickas in idag – men först en kopp varm choklad – bara för att varm choklad är så himla gott!

Igår skålade vi i mousserat, det var det precis ett kvarts sekel sedan jag träffade honom för första gången och vad jag minns var det inte alls så kallt då som det är i år. Det var vår i luften och vi stod under stjärnorna i sena natten och pratade om musik, du spelade gitarr i ett band – men du hade aldrig hört talas om Cinderella och jag lovade att spela Cinderellas ”Night Songs”  om du kom hem till mig och hälsade på. Och det gjorde du, du blev fasinerad av mina musikala kunskaper om den glammigare hårdrocken och jag av din, även om Möterhead var i skränigaste laget för min smak.

Livet är spännande och det visade sig att steget mellan Ace of spades, och en aria av Puccini inte är så långt som man skulle kunna tro. Det handlar bara om olika sinnesstämningar, prioriteringar och val, olika mönster och om vilka olika konstarter man väljer att influeras och inspireras av. När det kommer till musik är vi något av allätare, speciellt jag – Jag älskar att lyssna på musik, inpireras och ryckas med. Allt blir liksom så mycket mer passionerat när musiken finns med i bilden.

Tänk att öppna ytterdörren på morgonen och finna en bukett med solgula fina påsktulpaner i krukan utanför. Sådant är fint! Det fanns inget kort men jag har mina aningar om var de kommer ifrån. Vår morgon blev lite finare och lättare, trots allt som pågår. Blommor avger någon form av glad och trivsam atmosfär omkring sig och nu står de här i en vas på köksbordet.

Vi satt länge  i ett väntrum, tysta, lamslagna och glodde på den här fina tavlan. Av någon anledning var vi förutseende och passade på att äta våfflor redan i söndag, igår hann det ju liksom aldrig bli av… Varför vänta till imorgon med sådant som man känner för att göra idag? Det finns ju egentligen ingen anledning…I söndags var alla samlade, vi var sugna på våfflor och det blev ju så himla trivsamt och gottigt med god middag och våfflor till efterrätt. Vi dukade med påskservetter och hade det allmänt mysigt …. och det var ju tur med tanke på att det inte fanns möjlighet att laga till några våfflor igår.

Just nu lever vi i ovisshet på grund av att Finaste är sjuk, det pågår en utredning och vi måste ofta åka in och få akutvård, då det är allvarligt. Sådant tär på krafterna, man blir vansinnigt trött och orolig. Vi gör dock det bästa av situationen, fikar, lagar till något gott, ser film, går på museum och gör roliga saker som inte tar alltförmycket krafter i anspråk.

Efter övervägande har jag bestämt mig för att inte lämna ut några fler detaljer kring sjukdomen och utredningarna i bloggen, dels därför att det inte känns rätt att lämna ut personligt innehåll som berör någon närstående. Det är hens berättelse, inte min – även om jag är nära anhörig. Min personliga åsikt är att det är upp till var och en vad man vill lämna ut men att man som bloggare måste vara medveten om betydelsen av det skrivna ordet och visa respekt för att ens anhöriga kanske inte vill offentliggöras. Och det är enligt min åsikt inte rätt att tvinga någon som är sjuk att göra det valet, så som man exempelvis gör i dokusåporna där man filmar hur ambulansen kommer till olycksplatsen och hämtar den skadade personen – sådana program gör mig bara arg och  irriterad.

Ville bara förklara för er som kanske kommer att undra, då jag vet att somliga tror att om man är väldigt positiv i sin blogg är det detsamma som att man lever i sus och dus, rikedom och berömmelse, livfullhet och är frisk som en nötkärna. Det är min erfarenhet, av hur några ibland tolkat sådant jag skrivit. Jag vet flera exempel där bloggare råkat ut för att människor i deras omgivning blandat ihop den utvalda bilden av verkligheten och den verkliga verkligheten. Ett exempel är två av mina vänner som berättat att  deras tillfälliga sjukskrivning blev  ifrågasatt av ”chefen”, på grund av att den ena var så ”glad” i sin blogg och den andra hade en ”positiv” facebook status. Sådant gör mig både arg och förbannad. På alla rehab får man lära sig att fokusera på det friska och positiva, sen kommer man ut i verkligheten där somliga människor inte förstår att det kanske är just människors förmåga att fokusera på det som är bra som gör att man får ett bra liv trots sjukdomen eller skadan.

Det som visas i bloggar är ju trots allt människors iscensatta, retuscherade vardag och verklighet. En blogg kan aldrig spegla verkligheten exakt, inte ens i fall där det finns en önskan om att göra det. Det en blogg visar är alltid en människans BILD och ORD av delar ur deras uppfattade verklighet, men den visar aldrig den exakta verkligheten eftersom den faktiskt inte går att återge exakt. Bakom varje bild som visas finns en människa som gjort övervägande och val som innebär att somliga delar av det verkliga motivet får vara med och somliga delar får inte vara med. Nu väljer jag bort att skriva om något som händer och berör mig i min verklighet, det betyder inte att det inte finns utan snarare att jag i bloggen, av flera olika skäl,  väljer att fokusera på andra detaljer som händer parallellt. Ville bara reda ut denna frågan för att klargöra för er som undrar och ni som tillhör släkt och bekantskapskrets kan ju faktiskt bara lyfta telefonen eller komma hit och fråga om ni undrar hur det går med det jag inte skriver om…

Lyssnar på Fred av Petra Marklund, lyssnar på Save the world av Swedish House Mafia, lyssnar på Turn Up the Radio av Madonna – och ägnar lördagen åt att städa, städa och städa. Insåg för flera dagar sedan att hemmet började korka igen av oreda och känslan av kaos lite här och var i hörnen. Städning har ju liksom inte varit första prioritet de här dagarna, men någon gång förr eller senare måste man ju städa. Och ett nystädat hem är ju så mycket trivsammare.

Mitt städtips när det gäller badrum är att dra på sig gummistövlarna – då kan man ta duschslangen och spruta vatten omkring sig, skrubba och feja hejvilt utan att behöva bli blöt om strumpor och skor 🙂

Skrev först ett långt inlägg om min frustration över sådant som inte fungerar som det borde inom sjukvården. Sen började jag fundera kring att fredagkväll inte är rätt tillfällle för en sådan allvarlig diskussion… och idag har vi ju faktiskt haft en bra dag, med lite medikamenter och inga sjukresor alls och det känns så fint.

Därför blir det en bild av dagens fika med taxen Mimmi och några till… Vi blev bjudna på jättegoda kanelbullar med fikonmarmelad i som mamma hade bakat.

Vet att ni är en hel del som läser här och att en del av er som jag träffar på lite då och då kanske börjar undra var jag håller hus. Just nu tillbringar vi tiden på sjukhus, åker fram och tillbaka och hit och dit. Finaste mår inte bra och nu är första prioritet att hon ska bli frisk. Jag återkommer. Tills dess önskar jag er fina dagar.

Nu är vi fasligt trötta på det här! Vi vill bara att finaste ska få må bra…större delen av gårdagen tillbringades på sjukhuset, ännu en akutremiss och ännu fler frågetecken.

Kom hem framåt kvällen, så vid 17-tiden påbörjade jag en recension som skulle lämnas in före 24.00. En faktabok på över 400 sidor som jag bara hunnit småläsa lite här och var i, skulle recenseras på 1000 ord….jag skickade in en pinsamt dålig recension 23.59, för att undvika att det samlas en större hög att ta igen. Samtidigt känns det bra att jag trots allt lyckades knåpa ihop en recension på de timmarna, att jag trots allt höll deadlinen.

Men det viktigaste just nu är att finaste får rätt diagnos,vård och blir frisk snarast!

Elektroderna till ”ekggrejen” satt kvar när vi kom hem och jag kunde inte låta bli att undersöka dem och skoja om att man kanske kan göra konst av dem och så började jag lägga dem i olika mönster och då log de båda så hjärtligt. Och det var just det som var syftet med det lilla konstprojektet – att försöka avdramatisera dramatiken och sprida lite glädje.

I två och ett halvt dygn kunde vi andas ut. Idag innan vi ens hunnit påbörja pajen jag bakat till efterrätt blev vi tvungna att fara iväg med finaste till akuten igen. Detta är verkligen inte klokt och imorgon blir det återigen sjukhusbesök. Sjukdomar tär på krafterna, man blir tröttare och segare än vanligt även om det inte är man själv som är sjuk, och även om man pratar om konst och arbetar på att hantera händelserna på bästa sätt. Man vet ju liksom inte riktigt vad som är bästa sätt….och alla som varit i kontakt med sjukvården vet vilken djungel den kan vara att gå vilse i.

Igår överaskade min man mig med kläder från NoaNoa, kläder som jag spanat in och pratat om att jag gärna ville bära till premiären av Trollflöjten. Himla gulligt att han åkte iväg och köpte kläder till mig!

Det är något visst med kläder från NoaNoa, alltid mjuka följsamma naturmaterial, underbara färger och detaljer som lyfter plagget till det personliga planet. Att bära kläder från NoaNoa känns litegrann som att klä sig i ljuv musik. Man känner sig fin, lyckosam och glad i kläder från NoaNoa. De gräddvita motiven på klänningen ser ut som små drömska moln och den dimgröna lite antika färgen är så behaglig.