Ja, varför kan jag inte bara nöja mig och tänka… – Nu är det tillräckligt bra för att bli godkänt och skicka in uppgiften, trots att den inte ska vara inne förrän imorgon. Och dricka mitt kaffe i lugn och ro utan att samtidigt korrekturläsa och stryka under eller över sådant som kan förändras….

– Då finns det ju tid för mig att softa, städa, gotta mig och ha det bra eller vad jag känner för att göra.  Nej, då får jag för mig att utveckla innehållet ännu mera, förtäta, förbättra osv…

Kanske kan det vara så att jag lider av någon form av förbättringsmani, av självkritik och höga krav på det jag gör. Det är ju ganska svårt att nöja sig när man vet att allt kan bli bättre. Nej, jag tror minsann att jag ska ta och mota förbättringsspöket från dörren, skicka in min text och hålla helg – trots att det bara är torsdag 🙂

Livet innehåller ju trots allt… så mycket mer än höga betyg och studier.

Hälsade på denna gosiga och söta hund som heter Lollipop och hennes matte. Vi hade en massa att prata om eftersom det händer så himla mycket överallt hela tiden….Lollipop var väldigt intresserad av min mobilkamera, jag bad henne att posa, men hon ville hellre komma sådär jättenära och inspektera kameran.

Solen skiner, krokusarna blommar tillsammans med en och annan snödropp – det är vår! Och så mycket händer parallellt, runtomkring och överallt.

Någon skriver tenta i det lingvistiska huset, samtidigt som någon får radioaktiv kontrast i blodet under en röntgenundersökning, samtidigt som någon är på schackturné och preppar inför ett parti samtidigt som någon sitter i väntrummet och oroar sig för kommande besked, samtidigt som någon kräks på sin tenta och bryter sin penna mitt itu, samtidigt som någon glatt kör fram och tillbaka med sin nya truck i trädgården, samtidigt som någon står i köket – diskar och tänker på barn och barnbarn, samtidigt som någon ringer och säger att frukosten är framdukad och några väntar, samtidigt som någon packar ur sin resväska och tänker att det är skönt att vara hemma, samtidigt som någon blir kysst sådär intensivt att hon lyfter och börja sväva på små moln, samtidigt som någon får sitt hjärta krossat och gråter förtvivlat, samtidigt som någon är ute och rastar sina hundar, samtidigt som någon ligger på sjukhuset men har glömt varför hon är där, samtidigt som någon vaknar i sin säng och har glömt varför hans livspartner är försvunnen, samtidigt som en liten hund ligger och tuggar i sig ett apelsindoftande läppstift… samtidigt som någon sjunger till Bon Jovis, It´s my life….och tänker att det är nu eller aldrig.

Samtidigt strävar lila krokusar uppåt i rabatten, koltrasten sjunger och lärkan drillar högt i skyn… någonstans i fjärran hörs ett skri -och det gör ont när knoppar brista, varför skulle annars våren tveka med all sin glas…Varför skulle annars poeterna vara så försvinnande små att de nästan är osynliga för alla de som springer förbi på gatan… små poeter som inte ens når upp till grässtråets topp, som äter blåbär och dricker bubbel till frukost och sen liftar med fjärilarna för att komma upp och få landa mitt i en väldoftande ros.… i vägkanten sitter en falk och skådar sig omkring med sina skarpa falkögon, den brer ut sina vingar som för att beskydda sina närmaste….

Jag har tillbringat kvällen i kökssoffan med benen i skräddarställning, datorn placerad på en kudde i knät för att få upp tangentbordet i rimlig höjd. Jag sitter ingosad under en varm filt och om ni tittar noga på bilden syns min skrivarvän, han ligger tätt intill mina ben och snarkar nästan ljudlöst, endast lilla hundnosen sticker fram ur filten – och det blir så varmt och mysigt. Åh, vad vi kommer att sakna denna lilla hundracka när systra min kommer hem från semestern och vill hämta hem honom. Tidigare idag låg han här i solskenet och gottade sig.

Inlämningsuppgiften är inskickad, med 4 minuter tillgodo 😉

Nu har jag lagat fodret i käraste sonens skinnjacka och ikväll ska vi åka dit och överraska honom med en visit. Och det ska bli så roligt att träffa honom, det gäller liksom att passa på när han är hemma och inte på arbetet, ute på schackturnering, tränar eller minglar med vännerna och sådant. Och lilla hunden får förstås följa med och kolla in Robins våning …

Våren är på väg!

Satt uppe igårkväll, knaprade i mig lite påskgodis och försökte skriva på en uppsats efter ett nytt sjukhusbesök med Finaste. Världen har krympt… och det känns inte alls lika inspirerande att studera och skriva uppsatser längre. Kontrasten är för stor. Jag blev bländad sådär att det sved i ögonen när jag kom in i skolsalen igårmorse, – det var ganska skönt att jag var där först och kunde samla mig i lugn och ro… det kändes så märkligt hur livet narras med allt som ska göras och hinnas med, att uppsatser ska skrivas och deadlines ska hållas, trots att vår världsbild har förändrats. Häromdagen blev jag intervjuad angående ett förslag som rör Kulturnatta som vi i styrelsen skickat in och artikeln fanns i tidningen nyss och de hade rotat fram en gammal arkivbild där jag märkligt nog hade samma kofta på mig som just när jag läste lokaltidningen igår – samma kofta trots att livet är så annorlunda. Nu väntar vi på provsvar och besked dagligen – lever i ovisshet. Och det är svårt att ta in allt som händer och att vi förväntas sköta om allt det där som vi klarade av att göra innan trots allt nytt som tillkommit. Att komma ut i solljuset och se att vårblommorna blommar trots att vi fryser in i benmärgen – det är svårt och att greppa sådant som pågår i omvärlden när ens egen världsbild krymper. Varje dag letar vi tecken på att det börjar bli bättre och varje dag finner vi tecken på att det blir bättre men det finns andra tecken och ovisshet…. egentligen vill jag bara vara hemma och pyssla om Finaste och mysa med familjen. Ta en paus från studierna och bara vara med familjen och mysa – Samtidigt känner jag att jag måste hålla ihop och orka – och finnas där som den fantastiska förebilden som skapar den lyckliga sagan där vi lever lyckliga i alla våra dagar och jag blir klar med mina studier enligt planerna…. Samtidigt vet jag att vi inte är ensamma om att kämpa, de flesta människor har sina kors att bära, sina sjukdomar, olyckor, svårigheter och bekymmer. Vi är knappast unika i världen men Vi är huvudpersonerna i vår Saga, Sagan om vårt Liv och Vi gör vårt bästa för att skriva in lyckan och hälsan i just vår saga trots att Rosenbubblan krackelerar då och då. Vi kommer att bli erfarenheter rikare, starkare och oslagbara – det är så vi människor är. Vi lär oss, ser problem som utmaningar och vi övervinner svårigheter. Och kanske är det just därför det är så tufft att vara människa ibland.

Jo, visst är våren på väg. Och vi har varit hemma i 1½ dygn! Wiiii….och vi är pigga nog för att ta en promenad och när vi fann Videung började vi sjunga om våren. Vi såg fåglar bygga bo och kvittra någon vårsång på sitt fågelvis och då tittade vi på varann och log. Våren är på väg….den trotsar kyliga vinternätter och tinar frosten på ankedammen runt hörnet. Våren viskar om stundande grönska och sommartider.

Under tiden snurrar ekorrhjulet väldigt snabbt, vi jobbar och pinnar på men jag är alldeles säker på att vi hinner med om bara vårsolen lyser upp vägen där vi gå och låter den kantas av vårfärger som följas av väldoftande sommarblomster av alla de slag…

När vårsolen lyser på den nedfrusna vinterkvisten spricker den ut i vitgrå duniga små viden som viskar löften om grönare tider och en stundande vår!

Med viss risk för att bli tjatig måste jag bara skriva att det är så roligt att vara hundvakt. Man får små överraskningar hela tiden av alla tokigheter denna lilla hund hittar på, han gillar mandelhandkrämen från bodyshop – när man smörjt in händerna kommer han och vill lukta och slicka i sig krämen från händerna. Och igår fann vi ett läppbalsam i Anakins lilla korg men eftersom det inte var vårt tänkte vi att han måste ha fått det med sig hemifrån på något vis… (som om han packade sin necessär inför resan) och imorse fick jag syn på Emelies läppbalsam a la försvarets hudsalva i Anakins korg!  Läppbalsamet var nästan helt uppätet och det var tydligt vem som hade tuggat på det (vi har alltså fått in en läppstiftstjuv i huset) och när jag stod där och inspekterade ställde Anakin sig på bakbenen med frambenen mot mina knän, tittade på mig och lade upp världens gäspning….som om han menade att  – du målar ju läpparna varför skulle då inte jag kunna måla nosen?

Igår var det minsann vår i luften och jag passade på att titta in hos en granne som är fantastiskt kreativ när det gäller att tillverka bruksföremål i keramik. Hon har öppnat en mysig liten gårdsbutik Helena af Hyltarp där hon kommer att hålla öppet någon dag/vecka. Vilken lycka med en egen butik!

Hon bjöd på kaffe ur sina egentillverkade koppar som var så goda att dricka ur…