Vi befinner oss i den senare mitten av januarimånad. Det är nytt år och nya möjligheter men jag ligger inte alls på topp, utan känner mig snarare trött och sliten. Faktum är att jag har det bra men känner mig allmänt ur form ändå. Den senaste tiden har inneburit massor av skärmtid och det där statiska sittandet är inget min kropp gillar så jag försöker att ta mig ut och promenera så ofta som möjligt. Promenaderna får mig alltid på bättre humör.
Tycker det hade varit trevligt om snön som kom förra helgen hade fått vara kvar ett tag till men här ser det mest ut som om våren ligger i startgroparna och väntar på att få göra entré. En hel del träd börjar knoppas och allt fler gröna blad lyser upp bland fjolårets förmultnande vinterlöv. Jag hörde till och med hur en fågel kvittrade in våren när jag var ute på min promenad. Faktum är att det är alldeles för tidigt för vår och det brukar ju komma några köldknäppar till innan våren bryter ut till fullo. Oavsett vilket väder det är så inleder jag de flesta dagar med att skriva en haikudikt och när andan faller på så kommer det flera. Under gårdagens skogspromenad gav den här lilla haikun sig till känna.
våren tvekar
under bärnstenfärgade
bokblad på marken
Ny dag, nya möjligheter och det känns hoppfullt att våren är beredd, att den ligger i startgroparna och väntar på att göra entré.
Ta väl hand om dig och njut av dagarna som passerar!
Mitt första möte med den japanska haikupoeten Chiyo-ni (1703- 1775) ägde rum alldeles nyligen och jag blev förälskad vid första läsningen. Det finns en skörhet, en respekt för naturens förgänglighet och en förmåga att fånga ögonblicket som gör mig lycklig inombords när jag läser. En av utmaningarna för en haikupoet är att med få ord beskriva något stort på ett sätt som andra kan relatera till. När jag läser tolkningen av Chiyo-nis haiku blir jag alldeles upprymd och inser att jag vill veta mer, läsa mer och fortsätta att bekanta mig med denna kvinnliga haikumästares poesi.
Dikten om Ipomean, blomman för dagen är en av de dikterna som fångar min uppmärksamhet.
” Ipomeorna
har fångat min vattenspann
lånar grannens hink”
Den här fantastiska haikusamlingen, Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).
Pandemin har bidragit till att påskynda den digitala framfarten. I takt med att smittspridningen ökar, uppmanas vi att hålla avstånd och samhället stänger ner den ena verksamheten efter den andra. Våra naturliga mötesplatser försvinner, kulturinstitutioner stänger ner, vi uppmanas att hålla avstånd, vi uppmanas att arbeta, hålla möten och undervisning hemifrån. Vi hänvisas till olika digitala plattformar och produktioner som får fungera som någon form av substitut och ersättning för den fysiska och analoga verkligheten. Det ena arrangemanget efter det andra blir inställt och det känns som om samhället befinner sig i någon form av väntrum.
Titeln i Anna Tebelius Bodins bok, Den analoga hjärnan i den digitala tillvaron (2020, Hjärna utbildning) avslöjar att den diskuterar just precis det fenomen som upptar en stor del av mina tankar. Tankar som berör frågeställningar kring vad som händer med våra hjärnor, dvs vår förmåga att ta till oss kunskap och utvecklas i en digitaliserad värld?
Boken handlar om hjärnan och samtiden men den ger också en konkret bakgrund som kopplar vår stenåldershjärna till hur vi tänker, känner och agerar i modern tid. Vår hjärna befinner sig i en historisk kontext av att överleva i ett samhälle där det råder brist på socker, information och kontakter. Hjärnan är formad för att belöna jakten på energi. Våra förfäder tros ha upplevt lustkänslor när de fann sådant som tex frukt och bär, som gav energi. Hjärnan fungerar likadant idag och faktum är att den belönande känslan kommer redan innan vi faktiskt har fått maten/belöningen.
Men vad har detta med dagens digitaliserade samhälle att göra? Jo, vi har på kort tid rört oss från ett samhälle där det råder brist på nödvändiga saker som kontakter och energi, till ett samhälle där det är överflöd på detsamma Tillgången till information och digital interaktion är idag tillgänglig under dygnets alla timmar.
Vi behöver inte längre jaga och samla. Den tekniska utvecklingen har mer eller mindre kommit att ”curla” banan för oss och vi behöver inte längre fundera någon längre stund på sådant som hur man stavar eller hittar en plats – allt finns på nätet. Våra villkor har på kort tid förändrats kraftigt, men trots överflöd och förbättrade levnadsvillkor är det inte alls säkert att vi mår bra.
Den digitala tekniken och tillvaron påverkar vårt sätt att använda vår hjärna, vilket i sin tur på sikt har stor påverkan på våra förutsättningar att tänka, känna, lösa problem och hantera vår vardag. Det som på kort sikt gör att vår vardag upplevs lättare kan på längre sikt påverka vårt välmående på ett negativt sätt, om vi inte tar hänsyn till hur vår hjärna faktiskt fungerar.
Den här boken förmedlar en konkret förståelse och bakgrund till varför vi agerar som vi gör, och hur vi kan ta vara på de möjligheter vår föränderliga tid innebär. Genom att skapa förståelse för hur hjärnan fungerar kan man påverka sin förmåga att förbättra relationer, stärka välbefinnande och ta till sig kunskap.
Tekniken är här för att stanna. Vår analoga hjärna behöver fortsätta tänka, lösa problem och skapa analogt för att kunna utvecklas. Hjärnan är formad att utvecklas genom tankearbete och det utvecklar såväl vår mentala hälsa som vår kunskapsanvändning.
Personligen tänker jag att den här boken borde läsas av alla som arbetar i skolan, av alla som vill förstå sig på sin egen hälsa, sitt lärande och utveckling. Med tanke på rådande situation som blivit mer digitaliserad än någonsin anser jag att den här boken ligger helt rätt i tiden.
Vintern, barndomen och döden är tre återkommande teman i Louise Glücks, Averno (2006, Rámus). Boken är översatt till svenska av Jonas Brun (2017). Bokens titel Averno är inspirerad av namnet på den italienska kratersjö som i antikens Rom ansågs vara ingången till underjorden. I bokens centrum står myten om Persefone, flickan som rövats till underjorden och som alltid slits mellan modern och älskaren. Med myten om Persefone i centrum lyckas hon närma sig ämnen om barndom, förlust, ensamhet, besvikelse, död och dolda familjehemligheter.
Louise Glück, född 1943 i New York, har sedan sin debut 1968 kommit ut med tolv diktsamlingar. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 2020 med motivering: ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.
utdrag ur sida 25, Louise Glücks, Averno
Under julledigheten har jag läst en hel del Louise Glück. Hon skriver på ett intressant sätt som inbjuder till många funderingar kring livet, döden och relationer. Hon har snabbt blivit en en av mina favoriter.
De lediga dagarna är slut och jag har redan hunnit med ett antal arbetsdagar så nu lär det inte bli lika mycket tid över för nöjesläsning. Nåja, jag hunnit med några böcker till, och om dem får ni läsa i kommande inlägg.
…men det var inte sant för däremellan kommer fastan. Nåja, än är det inte tjugondag Knut så här får julen vara kvar några dagar till. Har sett i sociala medier att många redan börjat städa ut julen, men hos mig får den allt lysa med sin magi i några dagar till.
Tror inte att jag visat bilder på vårt bibliotek tidigare, men så här ser det ut för tillfället. Planen är att så småningom inreda med likadana bokhyllor, funderingar på platsbyggda hyllor finns, ett runt bord och några sköna läsfåtöljer. I vårt förra boende hade vi bokhyllor och böcker utspridda i alla rum (därav de olika bokhyllorna) och när vi flyttade hit valde vi att inreda med det vi redan hade så att vi hinner känna in hur vi vill inreda innan vi rusar iväg och investerar i något nytt eller gammalt. Både maken och jag är svaga för böcker så vi har hunnit samla på oss en hel del genom åren. Ett bibliotek är något jag önskat mig länge så det känns lyxigt att nu ha ett sådant och jag ser fram emot att läsa många bra böcker i detta rum framöver. I skrivande stund så är dock soffan i vardagsrummet skönaste platsen så just nu är det där jag sitter och bloggar.
Hur går det med ditt julpynt? Är du en av dem som städat ut julen eller som mig valt att behålla den in i det längsta?
Året som gått har varit ett av de märkligaste åren i vår historia och det känns bara bra att det är över.
Jag firade nyår i en helt underbar klänning som jag köpte för ca ett år sedan, före det att pandemin kommit till Sverige, och då var planen att den skulle användas till min inbokade 50-årsfest. Strax därefter kom pandemin hit och sen har den ena festligheten efter den andra kancellerats. Nu har jag konstaterat att min temafest inte lär bli av och att det är dags att börja använda klänningen innan den blir för liten. Ärligt talat så hade jag vissa svårigheter att knäppa klänningen så det här året har inte varit skonsamt för figuren. Nyårsafton kändes som ett bra tillfälle för att inviga klänningen.
Vi firade in det nya året tillsammans med goda vänner, ett par vi känt sedan tonåren. I år var det vi som höll i firandet. Vi fyra hade en helt underbar kväll, mycket att prata om, god mat, musik och den traditionella nyårsskålen i skenet av fyrverkerierna utomhus klockan tolv.
Nytt år och nya möjligheter. Nu blickar vi framåt och styr stegen mot nya äventyr.
