Kultur spelar roll

Ett begrepp som florerat i hetluften det senaste året är begreppet kultur. Det finns flera skäl till varför begreppet aktualiserats idag men det starkaste skälet just nu tycks vara det faktum att Sverige har tagit emot en omfattande mängd av nyinvandrade människor från olika kulturer, med olika kulturell bakgrund och detta leder till möten som kan orsaka såväl mindre som större kulturkrockar.

För en tid sedan fördes det i medier en debatt där det påstods att det inte finns något sådant som svensk kultur, samtidigt som några belyste att kultur inte spelar någon roll och andra belyste att vi faktiskt har en svensk kultur i Sverige. Begreppet kultur befinner sig onekligen i hetluften på många offentliga arenor runt om i landet. Jag tillhör den skara av människor som anser att det är en självklarhet att vi har något som kan benämnas som svensk kultur. Kultur har betydelse.

Begreppet kultur kommer av franskans culture som i sin tur kommer av latinets cultuʹra som står för  ’bearbetning’, ’odling’ och ’bildning’, vilket i sin tur kommer av begreppet  coʹlo som betyder  ’odla’. En kultur består av en grupp människor som delar gemensamma referensramar i form av sådant som inkluderar tex språk, beteendemönster, värderingar, religion, traditioner, seder, ritualer, klädsel, lekar, moraliska system, lagar, normer, litteratur, musik och konst.

Att urskilja värderingar och normer som råder inom en kultur kan vara svårt eftersom det är först när någon faller utanför ramarna och bryter normer och mönster som kulturen synliggörs. Några av de lagar och regler som gäller inom en kultur är nedtecknade, men detta gäller långt ifrån alla. Vi människor lär in beteenden genom att imitera och anpassa oss till omgivningen, desto mer observanta vi är på vår omgivning, desto mer socialt kompetenta betraktas vi vara. Kulturyttringar syns på många olika sätt genom hur vi människor agerar och förhåller oss till vår omgivning.

Kultur säger något om människan och med tanke på att människan alltid rör sig framåt, utvecklas och förändras så gäller detta även för kulturen. En kultur är visserligen djupt rotad men inte fast, en kultur förändras och utvecklas tillsammans med de människor som lever i kulturen. Kulturella förändringar sker långsamt. En kultur föds man oftast in i, man växer upp i och förhåller sig till den kultur man befinner sig i dagligen. Olika faktorer i ens omgivning påverkar ens benägenhet att utveckla den kultur man lever i. Jag menar att människan skapar kulturella referensramar därför att det underlättar vår vardag, och att ett samhälle som fungerar väl är ett tecken på att en god kultur skapats. Ett land där det finns välfärd och där människor mår bra består av strukturer som grundats på goda kulturella beslut, värderingar och grunder.

När ett land befinner sig i kris då är det något som gått galet i rådande kultur eftersom kulturen uppenbarligen skapat missnöje och felat någonstans på vägen. Då menar jag att det vore klokt att stanna upp och reflektera, kanske ta ett steg tillbaka och göra en inventering av befintlig fakta, analysera situationen och tolka med hjälp av olika teoretiska infallsvinklar och därefter dra någon form av slutsats kring hur man ska gå vidare.

Jag menar att kultur har betydelse och kulturell tillhörighet spelar roll för hur helheten i ett samhälle kan organiseras för att nå framgång. Ingen människa vill leva i ett samhälle som befinner sig i kris. Låt oss då vara tydliga och våga diskutera kulturella mönster och värderingar. Låt oss våga genomföra analyser som kan hjälpa oss att finna en gemensam strategi för att nå en framgångsrik kultur.

För mig är det lika självklart att svensk kultur finns som att svensk kultur genom åren utvecklats i takt med samhälleliga förändringar. Det är upp till oss att ta ställning till vilka  delar av vår kultur vi vill bevara och vilka delar vi vill förändra; ett visst mått av förändring kan vara bra. Vi måste dock vara medvetna om att förändringar som rör om allt för mycket i en gryta kan skapa förödande konsekvenser, därför bör vi i god tid ta ställning till vilken typ av förändringar vi är benägna att tro på för framtiden. Vi måste framförallt lyssna in eventuella konsekvenser innan vi drar förhastade slutsatser om vad som är rätt och fel. Allt har konsekvenser och kultur spelar roll!

Kultur kan precis som språk bygga broar eller skapa avgrunder och det är av största betydelse att vi med omsorg väljer hur och vart vi vill att broarna ska byggas för när vi väl tar vårt första steg på främmande mark kan det bli vårt sista om vi inte varit förutseende nog att i förväg uppskatta vilka risker som föreligger. Kultur spelar roll!

Christina Karlsson ©

 

Vad tänker du när du hör ordet finkultur?

160223_4

Jag njuter av mjuka februarilovsdagar och gissa om jag log för en stund sedan då jag i postlådan fann ett rykande färskt nummer av Konstvärlden. Just nu sitter jag här, dricker en kopp kaffe och bläddrar i årets första nummer. Jag äter rubriker, dricker bilder och njuter doften av en förunderlig konstvärld som består av allt från högt till obegripligt, fullständigt galet och alldeles underbart. I min värld är konsten en konstnärs idé om något som är så mycket mer än bara en avbild. Konsten representerar idéer, uttrycksformer, utveckling för framtiden och estetiska processer av allt från konst och utveckling till djupa insikter om liv och existens. Konst handlar om kommunikation; det finns en konstnär som uttrycker en idé och det finns en betraktare som nyfiket tolkar och analyserar med hjälp av referensramar. Människors referensramar består ofta av fler olikheter än likheter och därför blir våra tolkningar så in i vassen olika. Det en av oss ogillar, gillas av en annan…eller? Kan det vara så att vi alla faller för samma ideal?

160223

Jag fastnade för Caroline Törnholms artikel, Håller finkulturen på att försvinna? Hon skriver att finkulturen egentligen hade sin guldålder under mitten av 1800-talet när idén om en gemensam och personlighetsutvecklande bildning växte sig stark. Vidare säger hon att begreppet finkultur först uppstod under 1960-talet när en hierarkisk syn på kulturyttringar började ifrågasättas.

Hon refererar till Ingrid Elam, professor på Konstnärliga fakulteten på Göteborgs universitet, när hon skriver att ” /../ god konst, oavsett om man kallar den fin eller ful ska ha en utopisk dimension, genom att den uttrycker något som ännu inte finns i TT-telegrammen. Den ska ana något om framtiden som vi inte förmår att medvetet uppfatta. /../ här är finkulturens konstformer inte helt ute ur leken.”

160223_3

Vad är då finkultur ur mitt perspektiv sett? På fotografiet ovan skymtar det i vänster hörn en bild av Edgar Degas (1834- 1917) målning med titeln Dansöser i vitt. Måtten på det lilla verket är 53×65 cm. Värdet är desto större med tanke på att den enligt annan artikel i Konstvärlden värderats till 147 miljoner kronor. Den här typen av konst är vad jag sorterar in under benämningen finkultur. Jag tänker att konst som visas på etablerade konstinstitutioner kan sorteras in under benämningen finkultur. Men vad händer när vi börjar sälja och köpa kaffekoppar och brickor med fotografiskt tryck av Degas ballerinor? När artefakterna, dvs föremålen blir så populära att de söker sig hem till de stora massorna och blir en del av vår populärkultur? Några sträcker sig så långt att de benämner denna typen av massproducerade föremål som kitsch, och det som är kitschigt och populärkulturellt är det inte längre fint. Drömmen om den onåbara målningen blev till en bild på ett massproducerat föremål. Vi kan tycka om våra kitschiga små kaffebrickor och påminnas om det vackra originalet som hänger välbevakat på ett museum någonstans i världen. Vi kan tycka att våra kaffebrickor är fina men vi kan inte sortera in dem under begreppet finkultur; det skulle kunna liknas med att häda.

Finkultur är sådant som betraktas som fint (och här tänker jag att en smiley blink är befogad) och med tanke på att vi människor tänker så olika kan det vara klurigt att veta skillnaden mellan vad som verkligen är finkultur och  vad som förvandlats till wannabe-finkultur, dvs sådant som fortfarande är fint men inte tillräckligt fint för att tillhöra finkultur. Oftast har vi en inbyggd referens kring vad som är fult, men något begrepp som heter fulkultur har vi således inte; kanske beroende på att vi gärna inte vill placera in sådant som artefakter och människors smak i facket för fult. Vi människor är ju trots allt sociala varelser som föredrar att se det som är fint.

Hur vet vi då vad som är finkultur? Är det priset som avgör graden av att vara fin? Priset ger oss ofta en bild av graden av vad som är fint ur finkulturens ögon sett. Av denna anledning är det oftast lättare att placera historiska föremål i någon form av kulturtillhörighet; nutida konst kan vara svårare att värdera. Kanske är det så att konst behöver tid och det tar tid att upptäcka skillnaden mellan finkulturskonst och annan typ av konst. Kanske är det så att de olika konstinstitutionerna kan ses som vägledande eller kanske bör vi se med kritiska ögon på det som en självutnämnd elit presenterar?

Var står jag i frågan? Jag tänker att det är intressant att vi människor har behov att sortera in allt i olika genrer och fack av ute och inne. Jag tänker att det bor en estet i mitt hjärta, en estet som vuxit upp i en visuell kultur av allt och inget. Jag fascineras av sådant som är fint och innehåller djup av estetiska bilder och ord. Jag tycker om när konsten talar, väcker känslor och får mig att komma till nya insikter och får mig att resonera kring frågor jag aldrig tidigare tänkt. Jag kan mycket väl finna tillfredställelse i ett litet konstföremål skapat av någon som kallar sig glad amatör, men så länge det bara är jag och konstnären som känner till föremålet lär det knappast placeras i facket för etablerad finkultur. Nu blir det komplicerat och lättare att förstå varför det ibland är bra när en utvald elit valt vad som får kallas finkultur, eller?

Jag tycker om när möjligheterna för att frågorna blir fler än svaren är öppna och jag tänker att det är någonstans där jag befinner mig i min upplevelse av vad som är ren och autentisk finkultur av högsta klass. Finkultur är helt enkelt sådant som innehar ett kulturellt värde och ett kulturellt värde leder ofta vidare till ett ekonomisk värde.

Finkultur är helt enkelt sådant som är Fint!

Christina Karlsson ©

160223_1

 

Det kan hända att jag ogillar vad du säger… men ändå, Jag är beredd att gå i döden för din rättighet att uttrycka din åsikt!

Det sägs att vi lever i en demokrati vars värdegrund betonar alla människors lika värde och rättigheter. I Sverige ges riksdagen rättigheten att representera folket via de ledamöter som röstas fram av oss vart fjärde år. Det sägs att vi lever i en demokrati där alla människor har rätt att delta i aktuella debatter och föra fram sina åsikter. Yttrandefriheten i en demokrati grundas självklart på förutsättningar där man visar respekt för sina medmänniskor och allas lika värde.

Trenden de senaste åren har tyvärr visat något annat. Trenden de senaste åren har visat ett samhälle av segregerade åsikter som ofta baserats på fördomar och okunskap. Ett konkret exempel är den rådande diskussionen om flyktingpolitiken. Många politiker har talat om att öppna sina hjärtan och Sveriges gränser för alla som vill komma hit. Andra politiker har talat om en oro för landets framtid, om bostadsbrist, om hemlösa invånare som fallit utanför det svenska välfärdssystemet, om gamla och sjuka som i somliga fall lever i eller på gränsen till misär. Medier har uppmärksammat allvarligt cancersjuka patienter som nekats sjukersättning, en psykiatri som inte har resurser att erbjuda samtalsterapi för självmordsbenägna patienter som är inlagda osv… Många vittnar om erfarenheter av stora brister i en välfärd med öppna hjärtan, där vi alltid hjälper vår nästa?

Vi är alla människor. Några tycks lida av hybris och tro att lilla Sverige kan lösa världens alla problem. Självklart kan vi alla drömma och önska att vi skulle kunna hjälpa hela världen, men det finns en tid för drömmar och det finns en tid för realism. Stategin hittills har uppenbarligen inte varit tillräckligt framgångsrik med tanke på hur det ser ut på många håll i vårt land just nu. Några skriker rasism när andra vill diskutera frågor som har med invandring, kulturella möten och flyktingpolitik att göra. Detta skapar segregation och kommunikationsproblem i samhället. Människors önskan att delta i en aktuell samhällsdebatt tas inte på allvar.

Jag ser en stor fara när människor som värnar om allas lika värde inte vågar yttra sig och engagera sig i samhällsfrågor pga att det plötsligt blivit etablerat att frysa ut och beskylla alla som vill diskutera invandring för att vara rasister. Jag ser en fara i att människor anklagas för att ha åsikter de aldrig givit uttryck för. Det finns inget som tyder på att den som vill begränsa invandringen och införa en mer utvecklad kontroll vid gränserna är rasist. Jag har förmånen att träffa många olika människor, med olika politiska åsikter och från olika kulturer och jag respekterar dem alla. Men jag blir bestört när jag upptäcker att människor som intresserar sig för samhällsfrågor och som anser att flyktingpolitiken måste förändras blir hotade och beskyllda för att vara allt från rasister till nazister. Man är inte vare sig rasist eller nazist bara för att man anser att vi bör förändra vår invandringspolitik.

Vi lever i en demokrati som baseras på en värdegrund om alla människors lika värde, och trots detta tycks det ha blivit allmänt accepterat att neka en stor del av befolkningen att uttrycka sin åsikt. Jag har sagt det förr och säger det igen, vi måste kunna diskutera frågor som handlar om invandring utan att vi för den skull behöver vara främlingsfientliga och rasistiska. Jag känner självklart för alla dem som är på flykt, samtidigt som jag känner för många andra människor i samhället. Jag tror dock inte lösningen är att alla kommer ”hit” med sina problem. Jag brukar leva efter principen att hjälpa min nästa men jag inser att förhålla mig till begränsningar, då jag vet att den som tar på sig mer än den orkar bära, den går under till sist.

En demokrati grundas på att allas röster ska få höras? Yttrandefrihet handlar trots allt om att utveckling sker genom möjlighet till samtal och utbyte av erfarenheter? Hur ska samhället utvecklas om vi kör över och bara tystar ner åsikter den stora massan inte vill höra? Jag tror på ett samhälle där människor ges utrymme att ha framföra och diskutera sina åsikter, oavsett om dennes åsikter är densamma som mina eller ej.  Jag tror på ett samhälle där man bemöter varann med ömsesidig respekt. Jag tror på ett samhälle där människor kan föra utvecklande dialoger, problematisera och komma fram till gemensamma civiliserade lösningar, utan att beskylla varandra för andras åsikter! Jag tror på ett samhälle som grundas på att vi faktiskt tar oss tid att lyssna på vad som verkligen sägs.

Christina Karlsson

 

 

 

En lärares funderingar…

Fördelen med läraryrket är att jag träffar många fantastiska elever. En annan fördel är att jag har lätt för att se utvecklingsmöjligheter. Jag har lätt för att se potential och mitt mål är att alla mina elever ska utveckla sina ämneskunskaper så mycket som möjligt. Att de dessutom ska förstå nyttan med att använda sina kunskaper i vardagslivet, förstå kontexten och bygga vidare på den så som den är. Så att de kan dra slutsatser och göra val som är bra för dem själva. Kloka och förnuftiga val för framtiden.

Jag har lätt för att tycka om människor och med tanke på att jag arbetade på min förra skola i över ett och ett halvt år så är det kanske inte konstigt att det händer att jag fortfarande tänker på eleverna. Jag undrar hur de har det, om de kommit in på sina förstahandsval till gymnasiet, hur deras filmer och bilder som vi inte hann göra klara blev, jag tänker på deras parafraser, filmer, presentationer, designuppgifter, analyser och mycket annat…. det känns så fint att ha varit där <3

Samtidigt som det känns förträffligt att vara här, där jag är just nu. Just nu arbetar jag på en gymnasieskola där jag får ta del av helt nya typer av texter och bilder. Och jag  må vara en smula nördig, men det är fantastiskt spännande att få ta del av alla dessa olika typer av bilder och texter.

Jag tänker att alla bilder och alla texter har något att berätta. De bara finns där inom oss och väntar på att vi ska iscensätta dem och sedan på att någon ska intressera sig att ”läsa” och ge respons.

Jag klurar och funderar mycket kring hur jag ska angripa ämnen som kan verka komplicerade, på hur jag ska konkretisera och förenkla. Jag tänker att om man kan knyta ämnena till sin vardag, då kan man lättare förstå ämnet och göra det till sitt.

Jag blir så glad när jag ser framsteg och när jag hör eller läser analytiska och välgrundade resonemang. Ibland händer det att elever uppmärksammar sådant som jag inte själv tänkt på och det är bland annat just det som är så spännande…

Det finns människor som tror att lärare har alla svar, men så är det inte. Som lärare har jag många svar men jag har alltid fler frågor. Det är frågorna som får människor att vilja söka kunskap, utvecklas och forska. Det är frågorna som attraherar oss att ständigt söka efter nya svar!

 

Vad menar jag, när jag talar om biblioterapi?

Jag tycker om att leka med ord, undersöka och utforska hur bokstäverna tillsammans kan användas på olika sätt. Igår smakade jag på ordet biblioterapi, vilket ledde vidare till att en läsare frågade mig, ” Vad lägger du in i begreppet biblioterapi?…..”

Ordet biblioterapi är ett begrepp jag adopterat från Babel som är ett av mina favoritprogram på TV. Jag gillar programledaren Jessica Gedin, och hennes sätt att presentera författare och litteratur. Ibland känner jag till de författare hon presenterar men oftast är bekantskapen med dessa författare helt ny för mig. Och det är just därför jag upplever programmet som intressant.

Programmet innehåller till viss del sådant som jag kan referera till, men till största del bjuder innehållet mig nya intryck och nya infallsvinklar och det är precis det jag tycker om och känner att jag utvecklas av. Jag vidgar mina vyer och får nya referensramar att förhålla mig till.

I slutet av varje avsnitt är det dags för biblioterapi. Biblioterapin  går ut på att en läsare har skickat in en fråga kring ett problem. Inbjudna författare ska välja ut vars en bok som kan vidga läsarens perspektiv på tillvaron till den grad att denne får redskap för att hantera sitt problem. Med glimten i ögat presenteras litteraturen som botemedel och medicin, mot allt från sjukdomar, värk, brustna hjärtan och sorg till allmänt störande grannar och självgoda egoister.

Nu när jag fick en fråga känner jag att jag måste undersöka begreppet mer exakt. ”Begreppet biblioterapi myntades 1946 av den amerikanska litteraturvetaren Caroline Shrodes (1908–91). Hon hävdade att man genom att läsa skönlitteratur känner igen sig och lever sig in i texten och därmed får hjälp att se på sitt eget liv från ett nytt perspektiv. Man får kontakt med känslor som varit dolda vilket leder till nya insikter och en positiv förändring i livet….” (utdrag ur NE).

Begreppet biblioterapi må vara i sin linda men fenomenet att använda litteratur för att hela våra kroppar och själar har funnits länge och kan härledas till Antiken och Aristoteles som hade en stark övertygelse om hur litteraturläsning kunde påverka människans utveckling på ett positivt sätt. Litteraturen vidgar våra vyer och bjuder oss olika perspektiv på tillvaron.

Modern forskning inom området finns att tillgå. Fil. dr. Litteraturvetare, Cecilia Pettersson beskriver att skönlitterär läsning kan bidra till att stärka en individ och skapa en känsla av mening och socialt värde. Det finns ett värde i att kunna behålla sin roll som läsare i en utsatt situation där man pga sjukdom eller annan svårighet tillfälligt förlorat den roll man hade tidigare. (Mer om hennes undersökning och ytterligare länkar finner ni här.)

Min ingång i begreppet biblioterapi har helt klart varit inspirerat av tv-programmet Babel. Men om jag tänker på begreppets innebörd så inser jag att jag i princip alltid använt mig av biblioterapi. Jag har bara inte tänkt på att det finns ett begrepp för beteendet. Jag har alltid varit fascinerad av ord och bild, av kombinationen av det visuella, det estetiska och hur dessa kommunicerar genom bilder som blir till ord, såsom lyrik, skönlitteratur, doktorsavhandlingar, lagtexter, medietexter, musik, dramatik….

Jag tänker så här… Vi människor agerar och förstår varandra genom kulturella handlingar. Kännetecknande för oss människor är att vi skapar; vi skapar mängder av bilder och mängder av ord. Detta beteende är kulturellt betingat och skapat av oss människor, om människor och för människor.  – Allt handlar om vårt behov av att försöka förstå vår omvärld, med syftet att skapa bästa möjliga förutsättningar för oss själva och våra närmaste.

Christina Karlsson

150127_1red

 

Att blogga är en social företeelse…

En av mina bloggvänner skrev nyligen och resonerade kring sitt bloggande. Varför blogga? Vad är syftet och är det ens meningsfullt? Ska man inrikta sig på ett ämne eller skriva om flera? Hennes frågor inspirerade mig till att plocka upp tråden och resonera vidare kring just mitt bloggande. Varför bloggar jag, och vad är det som driver mig?

150208

För mig är bloggandet främst en social konstruktion. Jag bloggar för att kommunicera och socialisera med alla er som tittar in här och läser. Bloggandet ger mig möjlighet att ta plats och kommunicera i det offentliga rummet. Bloggande är mitt sätt att bearbeta och kommunicera min identitet. Jag är medveten om att jag på sätt och vis marknadsför mig själv genom hur jag väljer att iscensätta den bild och de texter jag presenterar.

Jag tycker om det sociala utbytet som bloggandet ger dels genom kommentarsfunktionen men även genom möjligheten till ”bloggpromenader” där jag får ta del av och inspireras av andra människors iscensättande av sig själva genom sina bloggar och hemsidor.

Jag kan ha en tendens att vara extremt ”nördig” ibland. Jag tycker om att prata om konst, litteratur, läsa poesi och vetenskapliga uppsatser. Jag tycker om att skriva, fotografera, måla och experimentera med bild och form på olika sätt. Jag tycker om att bjuda in estetiken och förgylla vardagen med små dikter, stilleben och poetiska ord. Och jag har full förståelse för att inte alla i min omgivning delar mina intressen, men i bloggandet finns det möjlighet för mig att få utlopp för dessa intressen och sedan är det upp till läsaren att själv välja om hen vill stanna kvar eller ”surfa” vidare till annan plats.

Bloggsfären passar utmärkt för dialoger och inspirationsutbyte med likasinnade. Jag tycker om att bloggandet omges av en positiv atmosfär, åtminstone inom de forum där jag rör mig. Normen är att bekräfta varandras existens genom att ge ”snälla” kommentarer, man peppar den som är ur form, och man diskuterar såväl stora som små ämnen allt utifrån givet bloggtema.

Jag tänker att bloggandet är ett modernt sätt att umgås, och om någon av ens bloggvänner plötsligt slutar skriva eller försvinner från sin adress utan förklaring är det klart man tänker och undrar vad som hänt.

Vi har olika relationer i det verkliga livet och vi är vana vid att anpassa oss till att man pratar om olika saker och på olika sätt med olika människor beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i. Detta gäller även för bloggandet, varje bloggare väljer själv vad denne vill dela med sig av. Bloggandet kan aldrig spegla någons verklighet fullt ut eftersom man endast bjuder på utvalda scener ur sitt liv.

Vi lever i ett individualistiskt samhälle, och vi är alla huvudpersoner i våra egna sagor. I min blogg handlar det om mig, även om jag skriver mina inlägg om något annat så handlar det indirekt om mig ändå eftersom det är jag som väljer vad jag vill publicera.

Ja, det här med bloggande är onekligen ett ämne jag intresserar mig för och för den som är lika nördig som jag kan jag rekommendera läsning av Cristine Sarrimos avhandling, Jagets scen. Den handlar bland annat om hur vi använder oss av ”nya” medier som bloggen för att iscensätta oss själva.

Och nu blir jag nyfiken  på hur just du uppfattar min blogg, skriv gärna några ord och berätta eller om du hellre föredrar att berätta om ditt eget bloggande eller något annat, då är det också ok.

Vill du läsa mitt tidigare inlägg om att blogga ur en bildlärares perspektiv så finner du det här.

Christina Karlsson – Jag lever min dröm i konstens tecken.

Utelåst och frusen…

150120_2

– Där stod jag utanför ytterdörren. Vände praktiskt taget upp och ner på min väska, men det fanns ingen nyckel där.  Jag hade tydligen åkt hemifrån utan dörrnycklar och nu stod jag utanför min egen ytterdörr och kunde inte komma in. Vädret var snöblandat regn. En låst dörr befann sig mellan mig och värmen. Jag var inte klädd för promenad och näsan blev allt rödare av köld och där stod jag och kände mig som en mupp… Jag som hade snabbat mig hem för att skriva det där dokumentet. Jag kom snabbt på att det inte är min grej att sitta utomhus och skriva på mobilen med stelfrusna fingrar, så det projektet la jag ner. Ringde maken men han skulle sitta i möte flera timmar till. Jag kom på att dottern har extranycklar kvar i sin knippa, och att jag skulle kunna köra till hennes jobb och hämta dem… Men hon har just börjat på en ny arbetsplats och hur skulle det se ut om hennes mamma kom dit och knackade på hennes andra dag och berättade att, –  Jag är mamma till E och nu har jag glömt nycklarna hemma och är utelåst. Jag kom fram till att det nog skulle vara lite pinsamt för henne så det lät jag bli med. Därför fick jag nöja mig med att sms:a ett meddelande och be henne köra hit efter arbetstid för att låsa upp dörren och släppa in en stelfrusen mamma… Och det gjorde hon såklart gärna.

Ja, nu har jag varit med om det också. Glömt nycklarna. Varit utelåst i snöblandat regn och det var ingen hit. Jag tar och bestämmer mig för att detta var både första gången och sista gången i mitt liv som jag glömmer nycklarna. Nåja, ingen är felfri och det här skulle väl kunna hända vem som helst, eller?

Idag njöt jag av sätta nycklarna i låset, öppna dörren och stiga direkt in i stugvärmen…

 

 

 

Drömmar blir verklighet på bild och jag gungar rakt in i årets sista dag…och skriver en krönika om BILD

141230

Drömmar blir verklighet på bild… Bilden har makt att inkludera, eller exkludera lite beroende på syfte och mål.

Tog den här selfien igår och nu har jag rest rakt in i bildanalysens förlovade land där tolkningarna  tar mig till nya höjder. Vid första anblick skulle man kunna säga att fotografiet återger bilden av mig ur tre olika perspektiv. En närbild, en bild av mig snett bakifrån och en bild av mig på mobilskärmen… denna bild skulle dock inte vara möjlig utan en spegelbild som återger sin bild och i ett vidare perspektiv är fotografiet en ytterligare bild som visar flera bilder, alltså skulle fotografiet av mig kunna tolkas ur minst fem olika perspektiv… eller egentligen ännu flera… en bild och flera verkligheter, lite beroende på ur vilket perspektiv man betraktar bilden man ser.

En bildanalys berikar som mest om man separerar den beskrivande nivån från den tolkande….vidare delar upp den tolkande nivån i vad som kan relateras till kulturen och vad som är ens specifika privata association.

Bildanalys är något av det mest intressanta jag kan tänka mig. Bilder tar mig till oanade höjder om och om igen… Jag är helt enkelt en sådan som älskar att läsa bilder. Bilder är utsnitt ur verkligheten. Bilder berättar något om den verklighet vi lever i och bilder är något av det mest betydelsefulla som detta samhälle bygger på… därför att bilderna hjälper oss att förstå omvärlden, människor och sammanhang.

Hur ofta tänker man på att text i en vidare bemärkelse är bild och att man måste förstå koden för att kunna läsa…Det du ser när du tittar i ett mikroskop är en bild, det du ser vid en röntgenundersökning, vid en datortomografi, i en stjärnkikare,  det du ser när du öppnar en dator, tittar på skärmen, ser verkligheten och lyssnar till andra människors berättelser – allt handlar om bild och bildtolkning.

Trots detta är bild ett av de ämnen som har minst utrymme i dagens skola och det gör mig djupt orolig för Sveriges framtid. Bild är ett av de ämnen som ligger till grund för att skapa en djupare förståelse för samhället i övrigt. Teorierna i ämnet bild har utvecklats enormt under de senaste decennierna, och tiden då bild enbart handlade om att rita och illustrera för att avbilda, den tiden är historia. I ett modernt sammanhang är bild och teorier om bild – kittet som håller samman vårt samhälle.

Därför blir jag så in i vassen frustrerad av attityder om att bild och kultur inte skulle vara viktigt. Attityder om att bild enbart är till för att roa och underhålla. Attityder om att bild bara handlar om att rita en random grej utan vare sig mening eller mål… Attityder om att bildundervisning inte behöver planeras, förberedas och efterarbetas… Attityder om att bedömning i bild enbart handlar om att ta ställning till hur bra någon ritar av ett godtyckligt föremål. Den typen av attityder skapas av människor som inte förstår sig på vad ämnet bild egentligen innebär… och jag har träffat tillräckligt många för känna behov av att skriva denna artikel.

Ibland känner jag mig som en ”outsider”, som en som hela tiden kämpar för att skapa ett större utrymme för bild, konst och kultur i samhället. På orten där jag bor är jag ideellt engagerad i arbetet kring vårt lokala galleri. I skolan arbetar jag som bildlärare och min erfarenhet av det arbetet är att den svenska skolan definitivt är en plats där skolämnet Bild behöver ett större utrymme som är mer jämlikt med andra skolämnen som tex ma/no, språk och samhällskunskap.

Ja, nu har den verkliga bilden av snön börjat töa och med ens ser hela världen mörkare ut. Jag gungade rakt in i verkligheten…och visst är det väl så att alla vi som brinner för att bidra till utveckling  och förändring som bidrar till något positivt för samhället. Alla vi har förmåga att visualisera bilder som ännu inte finns och desto tydligare vi kan definiera våra bilder och föreställningar – desto tydligare kan andra förstå vad vi menar och vi kommer i bästa fall lite närmare våra mål.

Christina Karlsson

141230_1

Lucka 6: En bild från en resa du gjorde under året

141206

Bakom lucka 6 gömmer sig en Resa till Cambridge. På bilden syns jag utanför The Fitzwilliams konstmuseum som jag besöker minst en gång vid varje besök…utställningarna som visas där är till största andelen fasta så jag vet exakt i vilka rum godbitarna hänger. Fotografiet av rosorna tog jag i Cambridges finaste park som heter The University Botanic Garden.

Det jag gillar med Cambridge är den historiska arkitekturen som rymmer ett enormt kunskapskapital genom alla sina universitet. Miljöerna är både spännande och inspirerande att vistas i.

De senaste somrarna har min make och jag besökt Shakespearefestivalen, då spelas teaterföreställningarna upp i de vackra collageträdgårdarna och det är alldeles magiskt. Föreställningarna börjar alltid på kvällen och under föreställningens gång hinner det skymma och bli mörkt. Ljusspelen som skapas av spotlights mitt i den blomstrande naturen är helt otroliga. Som publik väljer man själv om man vill sitta på en stol eller på en medhavd filt i gräset, och man tar med sig mat och bubbelvin som man dukar fram i pausen. Utomhusteater i denna miljö är enligt mig, Mysfaktor på hög nivå!

Imorgon är det dags för Lucka 7: En bild du tagit som du själv tycker mycket om

Pepp och hurra för Emily Dahls julkalender!

Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det

Idag ska jag gå och rösta och för mig har detta varit ett av de svåraste valen att ta ställning till. Jag tror på yttrandefrihet och alla människors lika värde. Jag tror på ett samhälle där det finns en ömsesidig respekt för människors olika åsikter och värderingar. Jag tänker att det är en tillgång när människor är olika och tänker olika, därför att vi då kan vidga våra insikter genom att lyssna – ta till oss det som är bra, strunta i det vi inte håller med om och kanske vässa våra argument för att övertyga om varför det vi själva tror på är bättre eller helt enkelt ställa de där viktiga frågorna som vederbörande ännu inte själv tänkt på att besvara.

Jag tänker att en demokrati bygger på ömsesidig respekt för alla människors rätt att uttrycka sina åsikter. I år är det många som på olika sätt roat sig med att kränka människors yttrandefrihet genom att på politiska tal stå och överösta genom att skrika fula ord, smutskasta och bränna upp valmanifest. Oavsett vad jag tycker om deras och de utsattas åsikter så är min personliga åsikt att detta beteende har gått för långt. Hur stämmer sådant beteende överens med demokrati och människors rätt till en mångfald, rätt att vara olika och ha olika åsikter?

Idag ska jag gå och rösta och jag ser fram emot en spännande valvaka. Må det parti som är mest lämpat att leda vårt land få flest röster!

Citatet, Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det………I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it (eng), är hämtat ur Evelin Beatrice Halls biografi om Voltaire.

 

 

 

Ta makten över ditt liv och Se att det finns ljus även i det mörkaste mörker

För många av oss är hösten en ljus och glädjefull tid då vi påbörjar något nytt, återgår till fasta rutiner och skapar nya mönster i våra liv.

– Men för många kan hösten upplevas som en plågsam tid, en tid då man ifrågasätter meningen med livet och tänker att allt känns mörkt och hopplöst. Ibland kan en sådan känsla uppstå utan att man vet varför. Ibland kan det vara en utlösande faktor som triggat igång känslan av hopplöshet, faktorer som sjukdom, olycka, sorg, traumatiska minnen, ångest, skilsmässa, försämrad ekonomi, avslag på en ansökan som kändes angelägen, osv. Kanske tittar man sig då omkring, och tycker att det känns som om alla andra har det bättre ställt. Ibland kan det kännas så mörkt, att man inte ens orkar se sig omkring och jämföra överhuvudtaget. Kanske är man så påverkad av det som tynger en – att man inte ens mäktar med att tänka på hur andra har det.

Detta är ett av de svåraste inlägg att skriva, just därför att jag vet att det finns en risk för att de ord man säger till någon som mår riktigt dåligt – de ord kan antingen låta som en klyscha, missförstås eller granskas och förvanskas till något annat än vad som var dess avsikt från början. Samtidigt är det oftast bättre att säga något än ingenting alls. Det är bättre att visa att man bryr sig. Och jag bryr mig, och jag vill så innerligt att alla människor ska se att den egna kapaciteten oftast är större än vad man tror.

Min tes är att varje människa har möjlighet att påverka och forma sin framtid. Det handlar om att tillägna sig de verktyg och/eller de kunskaper man behöver för att ta sig vidare och kunna bygga det liv man vill ha. Varje person är unik, varje person bär sin egen berättelse och varje person har möjlighet att påverka sitt eget liv.

Och det ligger en hel del i det som Laleh sjunger om att bara för att det är svart i mörkret så betyder det inte att där inte finns några färger. ”Just because it’s black in the dark, doesn’t mean there’s no color”.

Detta inlägg handlar inte om hur man tar sig tillbaka till något som har varit. Tiden rör sig alltid framåt och just därför handlar detta inlägg om hur man kan göra för att ta sig igenom svårigheter och bygga upp det liv man vill ha just här och nu.

Steg 1 är att inventera sin situation. Fundera över hur situationen ser ut och vad som hänt. Ibland behöver man bearbeta detta stadie flera gånger eftersom det oftast är svårt att få grepp om en obegriplig situation. Jag skriver obegriplig, eftersom jag vet att traumatiska upplevelser oftast är obegripliga. Man behöver sörja, fundera och ”bekräfta hur situationen ser ut just nu” – för att komma vidare och påverka sitt liv i den riktning man behöver för att må bra.

Steg 2 kan handla om att granska och söka information. Vad säger forskningen om detta som man varit med om, och vilka risker/prognoser finns framöver. Vad säger andra som är i liknande situation. Finns det någon som övervunnit ”problemet”, och hur gjorde dessa personer för att komma vidare. Vilka möjligheter kan jag gripa tag i och vilka rättigheter bör jag i första hand fokusera på.

– Av egen erfarenhet, vet jag att sjukvården kan kännas som en outforskad svårgenomtränglig djungel pga väntetider och ibland tyvärr pga att man inte får träffa rätt kompetens vid rätt tillfälle eller pga av att den som svarar när man ska boka tid inte förstår hur angeläget ens problem är. Här är det lätt att hamna i en moment 22 situation, eftersom man egentligen skulle vara hjälpt av att vara frisk för att orka stå på sig och driva sin rehabilitering framåt. Men det finns god kompetens och många möjligheter – så det är väl värt att stå på sig även om det kan ta alla krafter i anspråk under en begränsad tid. ”Just keep on Walking….”

Tänk på att det är ditt liv och ditt ansvar det handlar om. Det är din tid som pågår och det är du som är expert på din egen kropp och du vet bäst hur just du mår. Man har bara ett liv och det livet är till för att levas och för att man ska kunna delta utifrån sina förutsättningar. Lyssna till ditt hjärta och till ditt sunda förnuft – och fortsätt kämpa tills du finner rätt inspirationskällor och till du får träffa rätt kompetens och får tillgång till den rehabilitering du behöver för att må bra.

Steg 3, Det är helt okej att summera det som varit, men det går aldrig att ändra på det förflutna därför bör man akta sig för att fastna i ältande. Man mår själv bäst av att ta makten över sitt liv och bekräfta hur situationen är just nu och vilken väg man vill välja för framtiden. Det finns ingen anledning att låta traumatiska upplevelser påverka en till den grad att man ältar orättvisor så mycket att man inte tillåter sig själv att delta i livet. Ta makten över ditt liv och gör dig själv till segrare genom att tillåta dig själv att leva ditt liv så som du vill och kan leva ditt liv under de förutsättningar som råder.

Steg 4, Ibland kan hinder på vägen verka omöjliga att ta sig över, men om du måste passera dessa hinder för att nå dina mål så – Ge inte upp! Stanna upp och gör en analys av hindret och situationen. Se ditt hinder ur flera olika perspektiv. Världen är stor och vi är små. Oftast finns det flera vägar som leder till ditt mål, det gäller bara att ta av sig skygglapparna och se de där krokiga småvägarna som finns i periferin. De där krokiga små vägarna kan ta längre tid men samtidigt bjuder de oftast på nya intryck och upplevelser som berikar vandringen.

Steg 5, Stig ut ur din bekvämlighetszon och våga ta plats. Tro på dig själv och inse att just du är värdefull, vacker och unik! Vi har bara ett liv och det livet pågår just här och nu och varje människa har möjlighet att påverka sitt liv. Självklart så finns det vissa förutsättningar och begränsningar att ta hänsyn till, samtidigt som det finns flera möjligheter och vägar som leder framåt.

Varje dag är en ny dag. Varje ny dag innehåller möjligheter, det gäller bara att upptäcka vilka möjligheter just du vill gripa tag i!

 

Och vem är jag som tar mig rätten att skriva detta inlägg? Detta inlägg grundar sig till viss del på egna livserfarenheter av att bla ha tagit mig igenom svåra konsekvenser efter en trafikolycka, och av att befinna mig i närheten av personer som mår dåligt och befinner sig i komplicerade situationer. – Jag vill så gärna sprida ljus, hopp och glädje omkring mig och jag hoppas att mitt inlägg kan inspirera någon eller flera till att våga stiga ut ur sina bekvämlighetszoner och våga tro lite mer på sina egna förmågor. Och framförallt tillåta sig själv att se världen med ”realistiska glasögon” och upptäcka de där fantastiska färgerna som behövs för att måla sitt eget liv i de kulörer man blir allra lyckligast av att uppleva…

Jag vill inte påstå att det är lätt, men jag vet att det alltid finns olika perspektiv, möjligheter och alternativ….

 

Allt vi gör påverkar samhället på olika sätt och därför är det viktigt att göra medvetna val…

Det är valår och politiska debatter pågår för fullt. Häromdagen diskuterade en god vän och jag en samhällsförändring som skett. Vännen svarade uppgivet att det gått för långt och att det är försent för att förändra situationen. – När någon säger så går jag igång och känner mig tvungen att argumentera för motsatsen. Jag tänker att vi faktiskt kan påverka världen och förändra!

Min övertygelse är att varje litet vardagsbeslut vi tar påverkar samhället på olika sätt och genom att göra medvetna val kan vi göra skillnad.  Jag tänker att vi människor har mycket större möjlighet att påverka och förändra än vad många tror. Vi måste bara förstå att vi är betydelsefulla och att även de ”pytteminstasmå” besluten kan göra skillnad. En människa kan inte ensam förändra allt men om vi alla bidrar med sådant som är positivt – då sprids positiva ringar på vattenytan och samhället förändras i en positiv riktning.

Några konkreta exempel på vad man kan göra. Säga vänliga saker till varandra och om varandra genom att belysa sådant som är positivt och fungerar bra, visa uppskattning och ärlighet, äta och leva hälsosamt för att främja sin hälsa, välja ekologiskt och närodlat i den mån det fungerar, åka kollektivt eller planera sina bilresor smart så att man inte kör en massa i onödan, om vi går förbi någon som behöver hjälp – stanna upp och hjälpa till om vi kan,  återanvända sådant som går att återanvända, välja kvalitet framför kvantitet, städa miljösmart med miljövänliga rengöringsmedel osv… listan kan göras hur lång som helst.

När man vill förändra sådant som är svårt att påverka själv – kan man engagera sig i en förening och gå samman med andra för att på ett konstruktivt sätt försöka förändra just det man brinner för som mest just då.

Om vi ska genomföra stora och bestående förändringar är det avgörande att respektera människors åsikter – genom att acceptera att vi kan ha olika åsikter om hur samhället ska bedrivas. Våld föder förödelse och fred föder välgång och hälsa.

Vill man förändra världen till en bättre plats är det viktigt att visa sina medmänniskor respekt oavsett vilken åsikt de har. Under de senare åren har det i Sverige hänt att människor blivit hotade, skadade och förtryckta pga sina åsikter. Min bestämda åsikt i denna fråga är att det är direkt oacceptabelt att kränka andra människor pga av deras åsikter. Yttrandefrihet är en grundläggande förutsättning för att en demokrati ska fungera.

Detta är min personliga åsikt, en åsikt som jag byggt upp genom att inse min betydelse, genom att erövra mig kunskap i olika frågor och genom att vara med och påverka i det lilla och upptäcka att jag faktiskt kan bidra till att göra skillnad.

Små vardagsbeslut kan göra skillnad under förutsättning att man gör medvetna val. Självklart har vi alltid en yttre verklighet att anpassa oss till, men oavsett hur den ser ut kan vi påverka det lilla och om många påverkar lite, blir det tillsammans mer.

Hur tänker du?

140702_6

Ibland är det skönt att bara vara och ta sig tid att tänka… inte trodde jag att detta var något ovanligt

140704_1

Något av det bästa jag vet är att stanna upp i vardagen och ta mig tid att tänka, så gissa om jag blev förvånad när jag läste en artikel i dagens Sydsvenskan. I artikeln skriver Ulf Törnberg om hur man i en forskningsstudie kommit fram till att hälften av alla människor föredrar att göra något obehagligt hellre än att tänka. Hälften av de som ingick i studien stod inte ut med att sitta och tänka, trots att det handlade om småstunder på 6-15 minuter. Studien gjordes visserligen i USA, och man kom fram till att varken ålder eller utbildning inverkar på om man är en av de som står ut med att tänka eller inte.

För mig som älskar att filosofera, rådgöra med mig själv och fundera i min ensamhet, för mig är detta resultat högst förvånande.

Enligt artikeln var människor villiga  att under studien hellre ge sig själv en obehaglig elstöt bara för att de skulle ha något att göra, och slippa tänkandet. Resultatet förbryllar forskarna och nu undrar man varför så många människor upplever tänkandet som negativt? Det spekuleras kring att det kan ha med att göra att det dyker upp negativa tankar…    Min kommentar till detta är att man ibland nog behöver tänka de där negativa tankarna, bara för att komma fram till hur man tar sig igenom svårigheterna för att kunna gå vidare. Vända det negativa till något positivt, eller om det inte går (för ibland kan det faktiskt vara så illa) då kan man åtminstone försöka se sådant som finns i ens omgivning och som trots allt är positivt.

Själv, stiger jag gärna upp hutlöst tidigt på morgonen, bara för att jag ska hinna ta det lugnt, tänka och reflektera innan jag kastar mig in i dagarnas stressiga schema. Nu har jag semester och njuter av att ha extra mycket tid för tänkande. Men när jag arbetar planerar jag mina dagar så att det ska finnas tid för eftertanke. Och det är oftast vid de där filosofiska tillfällena som jag finner lösningar på problem, får idéer och lägger upp strategier för hur jag ska planera mitt liv framöver.

Att en stor del av mänskligheten inte står ut med att vara för sig själv och då inte få göra något annan än att tänka – är för mig obegripligt. Jag tror att alla behöver få tänka, reflektera och bara vara i tanken en liten stund varje dag.

Hur fungerar ni? Är ni sådana som behöver den där ensamtiden för att göra ingenting annat än att tänka? eller finns det någon av er läsare som tillhör den skara av människor som inte står ut med 15 minuters fokus på att tänka, utan att göra något annat?

Jag är så nyfiken på era svar, skriv gärna och berätta i kommentarsfältet.

Vill också passa på att önska er en trevlig helg, med massor av fina tankar!

140704Kan inte låta bli att koppla samman detta med Descates, ”Jag tänker alltså finns jag”.

Reklamfri zon

Det händer lite då och då att jag får frågor kring min blogg. – Tjänar du pengar på din blogg? Ungefär så brukar frågan lyda. Svaret är – Nej, jag tjänar inte pengar på min blogg, eftersom jag värnar om att min blogg ska vara en reklamfri zon.

Min blogg är en del av mitt sätt att socialisera och ta plats i det offentliga rummet genom att uttrycka mig i bild och text. Jag bloggar om delar av min vardag och om ämnen jag brinner för. Jag bloggar om hur konst och kultur kan berika en människas vardag.

Vi lever i ett individualistiskt samhälle och min blogg är i viss mån en del av ”mitt individualistiska varumärke” och därmed en del av det jag väljer att representera.

Citatet jag använder mig av i min header,  Lever min dröm i konstens tecken…, kommer av mitt intresse för konst och kultur. Grundtanken handlar om att tro på sig själv och sin förmåga att förverkliga sina drömmar, genom att leva sitt liv på ett sätt som gynnar möjligheten att förverkliga de där drömmarna man har och skapar sig på sin väg i livet.

Jag upplever själv att mitt liv blir rikare tack vare konsten och därför vill jag bidra till att inspirera människor att finna de värden som kommer av konst och kultur. Värden som kan göra universum till en mer estetiskt tilltalande plats att leva i genom att synliggöra de små detaljernas betydelse. Jag är fascinerad av estetik, bilder och all den information man faktiskt kan utvinna ur en bild.

Men för att återknyta till detta om reklam. I viss bemärkelse finns det indirekt ”reklam” i somliga inlägg eftersom jag lyfter fram sådant som har betydelse för mig. Jag skriver om utställningar jag går på, konserter jag ser, litteratur jag läser och jag skriver om de viktigaste personerna i mitt liv, familjen. Men mitt fokus ligger inte i att göra reklam för något varumärke, med syftet att få betalt. Detta betyder inte att jag har något emot reklam eller dem som använder sig av reklam på sina bloggar, jag har full respekt för var och ens val. Och själv följer jag både bloggar med reklam och utan reklam.

Men jag tänker att det är behagligt med en plats som är fri från reklam och genom att ha en reklamfri blogg gör jag den till ett av ”mina rum”. Ett rum som består av mina bilder och mina texter i kombination med mina kopplingar till befintliga texter jag finner inspiration av. Ett annat inslag är era fina kommentarer som alltid gör mig så glad. Om jag plötsligt skulle ta betalt för att skriva glassiga inlägg om en speciell produkt – det skulle inte kännas som min grej. Men jag bloggar gärna om sådant jag finner inspiration och glädje i – på mina villkor, när jag vill och när det passar mig.

Jag har ett intresse för identitetsbegreppet, utveckling, estetiken och lärandet, och när jag skriver något handlar det oftast om sådant som förgyller min tillvaro. Om något jag vill dela med mig av eller på något sätt diskutera. För mig är det konsten och individen som är i fokus och jag tänker att individen betyder så mycket mer än alla de där yttre produkterna som många gör reklam för. Det jag värnar om mest är människors rätt till välmående, hälsa och utveckling. Jag arbetar som bildlärare därför att jag tror på bilden som språk och medel för kommunikation och framförallt bild som medel för utveckling. Vi lever i en visuell kultur. Vi lever i ett samhälle där vi dagligen möter tusentals bildintryck – därför är förmågan att kunna ”läsa/tolka” och uttrycka sig genom de bilder man förmedlar – ytterst betydande och avgörande.

140520

Fotografiet ovan är den oredigerade versionen av mig. Samma bild har ni redan sett i en redigerad version i ett av mina nyligen publicerade inlägg där jag färgredigerat och klippt samman två fotografier. Vanligtvis är det jag själv som tar mina ”selfies” med hjälp av fjärrutlösare och ett kamerastativ, men just detta fotografi är det min dotter som tagit. Min dotter och jag hade förmånen att njuta av den skånska naturen en solig dag i maj, vi fotograferade och hade en riktigt fin dag tillsammans. En dag som resulterade i ett blogginlägg. – Om jag hade haft en reklamblogg, skulle denna bild troligtvis kompletteras med information om var jag köpt tröjan och solglasögonen eller kanske rent av med information om vilket varumärke som tillverkar rapsolja från just detta rapsfält eller någon hänvisning till varför det är så himla nyttigt att äta maskrosblad etc…. men det är inte en sådan typ av blogg jag vill ha. Min blogg förmedlar min tolkning av hur jag vill presentera mig själv i den visuella kultur som vi faktiskt lever i, och jag tar ställning genom att välja att göra min blogg till en reklamfri zon.

Christina Karlsson

 

Funderingar kring bloggens funktion i den virtuella världen… i förhållande till en Bildlärares uppdrag

130719_4

Somliga menar att ”Bloggare” har ett enormt bekräftelsebehov, vill synas och någon fördömer bloggares behov av att skriva om delar ur exempelvis, sitt liv. Många reagerar starkt på att man lägger ut bilder på sig själv. Några utbrister, – Hur vågar du? och menar att det kan vara farligt att publicera bilder av sig själv på nätet. Det kan vara farligt att skriva för mycket om sig själv och det kan vara farligt att sitta framför datorn eller att ”hänga” med sin mobil  – bara för att kolla uppdateringar eller uppdatera. Och framförallt så är det väldigt egofixerat att skriva om sig själv. Ungefär så diskuterades det i ett kort debattinslag på tv igår där det fanns ett uttryck av rädsla för vad vi kan råka ut för i den virtuella sfären, och detta är kommentarer som jag känner väl igen.

Suck och pust…. Att nya fenomen anses ”farliga” eller olämpliga är knappast något nytt. Människor har alltid varit misstänksamma mot ”nymodigheter”. Och när allt kommer omkring så är den där oron på sätt och vis befogad eftersom allt vi gör i livet innebär ställningstagande som kan vara riskfyllda oavsett vilket beslut vi fattar. I vårt moderna samhälle finns ett fokus på säkerhet, trygghet och minimerande av risker. Jag, liksom många andra gör vad jag kan för att minimera riskerna i mitt och mina närmastes liv. Men att minimera risker eller att utesluta sådant man vill göra pga rädsla och inte våga delta, är två skilda ting.

Det jag skriver i min blogg är sådant jag står för och även om jag gläntar på dörren till det som är jag, så är urvalet mycket restriktivt. Det jag skriver om i bloggen säger visserligen en del om vem jag är, men det finns oerhört mycket jag inte skriver om därför att det är mitt privatliv. Mitt innersta värnar jag om och det lämnar jag bara ut till dem som står mig nära, till somliga av de som jag umgås med i den fysiska verkligheten men långtifrån till alla. Jag bloggar därför att jag tycker om att skriva, jag tycker om att fotografera, dela med mig av tankar och bilder,  och därför att jag upplever att det virtuella forum i den offentliga sfären som bloggen är – ger mig en möjlighet att delta i den virtuella gemenskapen. Jag läser massor av andra bloggar, för mig känns bloggandet som en vidareutveckling av papperstidningen och bloggen ger möjlighet till direkt återkoppling genom att man kan föra en dialog med sina läsare eller med författarna till de bloggar man läser.

Men jag var vuxen när jag började blogga och jag har dessutom kunskap om potentiella risker. Jag väljer mina bilder och ord med omsorg och jag publicerar aldrig några bilder av vänner utan att först ha frågat om det är ok. Jag skulle aldrig publicera någon bild av en vän om jag själv inte tyckte att bilden var ”anständig”. När jag publicerar bilder av mina barn frågar jag först om det är ok. När det gäller hur jag formulerar mig i text så tillåter jag mig själv att skriva ledigt, ibland poetiskt och fantasifullt. I min vardag skriver jag ofta akademiskt och på ett helt annat sätt. Bloggen fungerar lite som avkoppling och som en form av virtuell gemenskap. Listan skulle kunna göras lång.

Det jag vill komma till är att riskerna som ofta diskuteras som farliga vad gäller bloggandet, är sådana som oftast uppstår genom okunskap. Unga människor (och även äldre) som lämnar ut sådant om sig själv som de sedan inser att de inte borde skrivit, eller fotografier som de inser att de inte borde publicerat. Och sen har vi alla fruktansvärda kommentarer inom näthatsfältet som gör att somliga inte längre vågar uttrycka sig. Eller när någon lägger ut festbilder av vänner som är berusade och i olämpligt tillstånd, kanske rentav kräks, är lättklädda eller gör något olämpligt.

– Detta är en existerande verklighet, och trots detta är internet och det virtuella forumet här för att stanna, av skälet att det finns fler fördelar än nackdelar med internet. Det jag vill säga med detta inlägg är att det virtuella forumets existens innebär att uppgiften för oss som är Bildlärare  har expanderat. Det är vi som ska förse elever med kunskap om vad bilder innebär, kommunicerar och hur de tolkas i det samhälle där vi lever och även i andra kulturer. Det är vi som ska förse elever med kunskap om vad det innebär att publicera en bild. Trots detta har regeringen bidragit till att skolämnet bild inte längre är obligatoriskt på gymnasiet. Jag undrar varför skolverket inte lyckades ifrågasätta detta beslut tillräckligt. Skolämnet bild är ett av de ämnen som har minst utrymme på skolschemat, en lektion/vecka är inte mycket. Bild är ett uttrycksmedel som används för att kommunicera och jag som är Bild- och Svensklärare menar att ämnet Bild måste få fler timmar på schemat i grundskolan och återinföras  som obligatoriskt i gymnasiet. Jag är övertygad om att en ökad kunskap inom området bild skulle kunna bidra till minskat näthat, minskat antal olämpliga bilder och texter som människor i efterhand ångrar. Bild är ett språk med längre historia än det skrivna språket och  att sakna bildkunskap är lika allvarligt som att vara analfabet i ett modernt samhälle. Därför menar jag att skolämnet Bild måste återinföras som obligatoriskt på gymnasiet och ges ett större utrymme på schemat i grundskolan.

Mer Bildundervisning i skolan skulle på sikt leda till ökad kompetens och förstålse för omvärlden, olikheter och framförallt utveckla och berika människors vardag!