Det var med uppspelt förväntan som vi bläddrade igenom kvällens program och det var med förväntan som vi bänkade oss i salongens guldröda stolar.
Sången och musiken i Sound of music brukar ju vara bra, men i den här uppsättningen är den helt fantastisk! Sångerna som vi är vana vid att höra på engelska är översatta till poetisk svenska. De frodiga österrikiska gröna kullarna tonsattes som brukligt med musik, barnen von Trapps vardag lyses upp av den do-re-mi sjungande guvernanten Maria som inte bara förvandlar tillvaron för familjen, utan som även lyckas vinna änklingen Georges hjärta. Handlingen som baseras på en verklig händelse utspelas under andra världskriget och när Georg inte sympatiserar med nazisterna slutar det med att familjen måste fly över bergen till det neutrala landet Schweiz.
Kvällen till ära satte jag upp håret, matchade mina silvergrå med pärlor och svidade om till en av mina blå favoritklänningar. Det blev en fin kväll i musikkonstens tecken…
En framtidsdystopi om ett Sverige som håller på att falla isär. På 381 actionladdade sidor i Paradis City (2021, Albert Bonniers förlag) målar Jens Lapidus upp ett segregerat Sverige i en nära framtid. I sin iver att skydda samhället från kriminella element har man rest murar runt no-go-zoner där människorna kontrolleras genom ”särområdeslagar”.
Fredrika är en av de poliser som fått i uppdrag att eskortera och beskydda inrikesministern när hon reser dit för att hålla valtal på ett torg fyllt av folk, där de hamnar i ett terrorliknande drama med skottlossning, kidnappning och skenavrättning. Polisen känner sig nödgad att samarbeta med den anhållne f.d MMA-fightern som skickas in för att hitta ministern i en värld där droger, misär och våld tillhör vardagen.
Paradis City är en fruktansvärd plats i en värld man aldrig någonsin vill uppleva, sprängfylld av action från början till slut och det värsta är att allt som händer skulle kunna hända i en nära framtid. Ingen skönläsning alltså, men underhållande, fartfylld och lättläst. Absolut en bok för den som gillar fartfylld action i kombination med framtidsdystopi.
Veckan efter midsommar brukar vi på Galleri KVIS arrangera skapardagar. I år förnyade vi vårt koncept genom att arrangera tre helt olika workshops med olika tema, tekniker och material. Första dagen var det Artmoney som stod på agendan, andra dagen Monokrom skaparglädje och tredje dagen Urban sketching. Bakom mig har jag tre dagar med kravlös skaparglädje i konstens tecken, och nu känns det att semestern har börjat på riktigt. Syftet med skapardagarna är att skapa bara för att det är kul, bonusen är möjligheten att lära av varandra, dela med sig av sina konstnärliga förmågor, skapa och ha roligt tillsammans.
Artmoney under utveckling
Tidigare år har jag varit kursledare för de flesta av skapardagarna, så i år kändes det otroligt behagligt för mig att bara kunna njuta av att vara deltagare och låta mig inspireras av någon annan. De här dagarna var precis vad jag behövde som uppstart på min sommarsemester. På agendan finns en hel del konstnärliga projekt inplanerade, kanske lite fler än vad som är rimligt att hinna med men ambitionen och motivationen är helt klart på topp. Skrivarprojekt, måleri, läsning, poesi och kanske till och med en kommande utställning väntar runt hörnet…
Urban sketching
Har du någon liknande eller helt annan typ av aktivitet som du sucktar efter att få ägna dig åt och som ger dig massor av energi?
Den här fina boken har jag mina goda vänner, Stina och Joakim att tacka för. Jag tittade till deras katt när de var bortresta och som tack-gåva fick jag inte bara en bok utan även en möjlighet att återupptäcka Harry Martinssons dikter.
Cikada är namnet på diktsamlingen från 1953. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag och skriven av vår folkkära författare och nobelpristagare, Harry Martinsson. Dikterna skildrar skönheten i naturen på ett alldeles särskilt sätt. Språket är så vackert att läsningen tidvis blir som en religiös uppenbarelse. Lyssna bara på hur vackert han skildrar gräset i Sommaren ”Gräset snärjde sig samman föll i varandras armar, började sammanflätas till valv som dolde bäcken….”
Det känns så självklart och naturligt att läsa hur gräset faller i varandras armar och jag går ut till gräset, betraktar de gröna stråna och funderar på varför jag aldrig tänkt i den liknelsen förut. Poesin öppnar upp för att se livet bakom fasaden och för att se livet från den ljusa sidan. Världen och vardagen blir så mycket vackrare och mer levande när man läser poesi och det är som om poesin får mig att skapa en buffert av erfarenheter och referenser att ösa ur när den grå vardagen gör sig påmind.
Cikada är en helt underbar diktsamling <3
Vad tänker du om Harry Martinsson, eller rent allmänt om poesi överhuvudtaget?
Semesterdag fyra; Semesterns första dagsutflykt blev strövområdet vid Snogeholmssjön, närmare bestämt området där det finns möjlighet att möta konst i naturen via de landart verk som är placerade på olika platser i skogen. När vi anlände till skogen var vädret inte det bästa då det åskade och regnade en hel del men efter några timmar klarnade det upp och solen tittade fram. Det finns ett femtontal verk utplacerade i skogen och vi hann se de flesta men inte alla så nog lär det bli fler dagsutflykter till Snogeholm. Syftet med Landart är att den skapas för en specifik plats och av befintligt material i naturen så en hel del av verken kan komma att förändras med tidens gång.
Den gömda byn, är ett spännande inslag som vi missade första gången vi gick förbi då den är placerad i det dolda.
Guldådra. Genialt namn på ett verk som inbjuder till många tankar. Vi fann en guldådra i skogen och kanske är det just skogen som är den guldådra vi bör värna om mest av allt.
Triumfbågen. Alla sevärda platser har en triumfbåge och den här ser ut att vara skapad direkt av sly som redan växer på platsen.
Frukt bär frukt. Här är jag på väg att kolla in de vackra kloten som är placerade på marken och hängandes i träden likt lampor, eller frukt. Frukt bär frukt är namnet på verket.
Stentavlor. På en plats fanns det ett antal olika verk likt det på bilden ovan, arrangerade i en grupp likt ett konstgalleri med stentavlor i skogen.
Genombrottet. En stor sten som är genomborrad med ett hål ur vilket det växer ett träd. Undrar vad som händer med trädet när det vill bli större än hålet i stenen. Kommer det att anpassa sig till förutsättningarna och nöja sig med att vara ett litet träd?
Det här verket fanns inte med i foldern över verk så antingen har det tillkommit efter foldern eller så är det någon annan som placerat det där. Det smälter in i bakgrunden och kan vara svårt att upptäcka men på en lina som löper längs med med träden har orden ” TRÄD HAR INGA BAKSIDOR” placerats ut.
Ikaros lyft. Det här verket var jag mest pepp på att se, kanske bara för möjligheten att få fantisera om hur det skulle vara att kunna breda ut sina vingar och ge sig ut på en flygtur. Berättelsen om Ikaros handlar om övermod och hybris, och något sådant vill man ju inte drabbas av så jag nöjde mig med att drömma – och sen klev jag ned från pinnen och vandrade vidare tillsammans med min dotter.
Alldeles intill Ikaros lyft mötte vi en nyfiken liten söt ekorre som vi fick ett fantastiskt tillfälle för att fotografera innan den sprang iväg uppför trädstammen.
Enligt informationsfoldern som finns att hämta i anslutning till platsen är alla verken skapade med godkännande av stiftelsen Skånska Landskap, av föreningen Snogeholm Land Art och konstnären Frank Björklund. Både min dotter och jag blev mäkta imponerade av upplevelsen och vi kommer absolut att återvända vid fler tillfällen för att utforska platsen närmare. Vi tackar för deras fantastiska arbete med att skapa ett rum för konsten i naturen!
Vårens och sommarens inställda bokmässor och arrangemang har bidragit till att jag har massor av böcker kvar. När tiderna är tuffa och livet känns svårt är det många som finner styrka i konst och poesi. Konst och poesi kan vara just det där kittet som ger en styrka att gå framåt och få livet att hålla samman.
Hjälp mig att dela med mig genom att köpa en bok, 30 kr/såld bok går direkt till Skånes Stadsmission.Våra andetag innehåller 144 fina haikudikter att betrakta, tolka, smaka på, fundera över eller måla till – valet är ditt. Många har det tufft och jag har bestämt mig för att dra mitt strå till stacken genom att skänka 30 kr/såld bok till Skånes Stadsmission (erbjudandet gäller för de böcker jag säljer from den 3 juli 2020 till och med den 15 augusti 2020).
Böckerna kostar 125 kr och postens portokostnad är 55:- . Vill du att jag skickar boken behöver du swisha mig totalt 180 kr, men om du bor i närheten kan du avtala tid med mig och komma och hämta boken här och då betalar du 125 kr. Oavsett vad du väljer så går 30 kr oavkortat till Skånes Stadsmission.
Varannan boksida är blank, dels för att ge rymd åt dikten men också för att bjuda in läsaren och erbjuda en tom sida att måla eller skriva på.
Vill du att jag skickar dig en bok, så swisha 180 kronor, till 070 6795701. Skriv ditt namn som meddelande så jag vet vem betalningen kommer från, samt mejla ditt namn och adress till christina.ckc@telia.com, så jag vet vem jag ska skicka boken till. Vill du slippa portoavgift går det bra att komma hit och hämta boken om du meddelar mig i förväg och avtalar tid.
Ta väl hand o dig och njut av en sommar i konstens och poesins tecken!
Hilma af Klint föddes föddes för 158 år sedan eller närmare bestämt år 1862. Hon levde i en helt annan tid, men konsten hon målade känns mer aktuell än någonsin. Utställningen på Moderna Museet är mäktig och känslan som infinner sig när man går runt och betraktar Hilma af Klints storslagna verk är likt en religiös uppenbarelse. Samlingen Målningarna till Templet, består av 193 verk som målades under år 1906 – 1915. Det övergripande temat beskriver människans evolution och beskriver de utvecklingsstadier vi går igenom under vår tid på jorden. Templet refererar inte bara till en fysisk byggnad utan även till människans kropp som ett själens tempel. Hilma af Klint är kvinnan vars målningar har fått oss att skriva om konsthistorien.
Den här målningen från år 1907 föreställer Barndomen, den ingår i De tio största. I denna serien undersöker hon människans livscykel genom att använda virvlande former och mjuka pastellfärger tillsammans med linjer som ger känslan av att vara rytmiskt skrivna ord. Verken är storslagna både till innehåll och storlek, och jag får känslan av att vilja stanna kvar och övernatta i samma rum som dessa konstverk bara för att få möjlighet att känna in vad det är de vill säga.
Den här målningen ingår i serien Sjustjärnan, Hilma af Klint använde den blå färgen som representant för kvinnlighet och den gula färgen som representant för manlighet. I många av hennes målningar kan man se hur blått och gult förbinds med mjuka linjer som tillsammans skapar någon form av mönster. Hon använde sig av ett rikt, utvecklat symboliskt bildspråk tillsammans med en abstrakt uttrycksform som på tiden då hon verkade var helt unik.
I det här rummet presenteras Svanen, kontrasterna mellan vitt och svart, kvinnligt och manligt, ljusa och mörka färger som tillsammans skapar rytmiska mönster på temat liv och död. Jag får en känsla av att målningarna rymmer någon någon form av visuella dikter.
Serien, Kunskapens träd får leendet att sprida sig och värma lärarhjärtat i min själ.
Hilma af Klint hade ett stort intresse för naturen och botaniken. Hon närstuderade växterna till den grad att hon lyckades visualisera hela växtens uppenbarelse som i denna akvarellmålningen där man kan förnimma någon form av rörelse, själva växtens essens bortom det synliga utanför kroppen. Jag tycker att det ser ut som om stjälkens rötter rör sig rytmiskt likt ben som är på väg framåt, som om själva stjälken är en kropp och stråna armar som håller takten, vetefrukten liknar ett huvud som försöker balansera, hålla takten och suga åt sig intryck från omvärlden i en poetisk dans. Fascinerande!
En av de absolut bästa konstutställningar jag sett! Och jag kommer att se den minst en gång till. Nästa inbokade gång blir tillsammans med KVIS styrelse, och när höstterminen kör igång så hoppas jag innerligt att det blir möjligt att ta med bildeleverna dit på ett besök. Den här utställningen är något utöver det vanliga <3
Avslutningsvis så vill jag bara flagga för att jag tidigare skrivit om boken, En roman bortom gåtan om Hilma af Klint. Villl du läsa det inlägget så finns det här.
Utställningen om journalisten och författaren Ester Blenda Nordström (1891- 1948). Stjärnreportern som vid 20 års ålder lyckas med konststycket att erövra Stockholms tidningsvärld trots att kvinnliga journalister ännu knappt var välkomna. Hon skrev presshistoria som wallraffare och undersökande journalist. Hon stred för kvinnlig rösträtt, levde med samerna i Lappland under ett halvår, räddade byar från att svälta ihjäl under finska inbördeskriget, reste i Amerikaimigranternas spår med minimal reskassa, hon reste över fyra kontinenter men återkom alltid till Stockholm. Hennes liv var fyllt av unika äventyr och upplevelser.
Hennes liv är väldokumenterat med över 800 privata fotografier, samt många av de brev som finns bevarade från hennes brevväxling med nära och kära. De skrivmedel som fanns till buds på den tiden var att skriva för hand eller på skrivmaskin.
Ester Blendas anteckningar inför en tentamen 1918 tillhör inte den traditionella typen av anteckningar men berättar en hel del om hennes personlighet. Det sägs att hon var ett väldigt busigt barn som hittade på en hel massa rackartyg och att hon inte ville foga sig i rollen som den söta klänningsprydda flickan med rosett i håret. Hon använde säkerligen en hel del stoff ur självupplevda händelser när hon hon skrev En Rackarunge. Boken som lästes av Astrid Lindgren och som sägs ha varit inspirationsmaterial till skrivandet av Pippi Långstrump.
Ester Blenda gick sina egna vägar, hon klädde sig hellre i byxor än klänning, hon rökte, körde motorcykel och när hon reste runt hade hon ofta ett vapen i väskan. Männen förälskade sig i henne men hennes livslånga och hemliga kärlek var väninnan Carin Frisell.
Ester Blenda gick verkligen ”all in” i allt hon gjorde, skulle hon skriva om hur det var att arbeta som piga tog hon anställning som piga för att få en inblick i hur det verkligen var. Hon reste över fyra kontinenter för att undersöka, utforska och samla stoff till sitt skrivande. Hennes livsstil kostade på då den var allt annat än sund. Hon rökte konstant och gillade att festa till det med några glas alkohol. Hennes leverne ledde så småningom till ett beroende av både alkohol och droger, samt en destruktiv livsstil som inte bara förstörde hennes hälsa utan även hennes ekonomi. När hon dog vid 57 års ålder var hon utfattig.
Jag tycker att det är fascinerande med människor som vågar gå sina egna vägar och kämpa för det dem tror, vilket Ester Blenda ju gjorde, men med tanke på att hon levde så destruktivt känns det inte som att hennes handlingar fungerar fullt ut som förebild. Ester Blenda gjorde många starka och bra val i sitt liv, men också en hel del dåliga val som ledde till fattigdom, sjukdom och så småningom en alldeles för tidig död.
Oavsett vad hon gjorde eller inte gjorde så är hennes livsöde högst intressant och värt att föras vidare. Absolut en intressant utställning som jag är glad att jag fått ta del av.
Vad tänker du om Ester Blenda, hennes prestationer och livsöde?
Nu har jag varit på Skarhults slott. Vädret var helt otroligt, solen sken och det var en perfekt dag för ett besök på slottets utställningar. Själva slottet byggdes under renässansen på 1500-talet och som ni ser finns det sådana där klassiska torn som man brukar se i sagornas värld.
Den här stentavlan finns ovanför borgporten i slottets östra länga, och där går det att läsa att Steen Rosensparre lät uppföra detta hus år 1562. I själva verket var det Steens fru Mette Rosensparre som ledde och administrerade byggandet medan Steen var ute och krigade. Slottet stod färdigt år efter det att Steen stupat i kriget.
I utställningen Den dolda kvinnomakten, får man följa med på en liten tidsresa via några av Skarhults slottfruar. I 1500-talsrummet visas en målning av Mette Rosensparre, samt den här fantastiska klänningen som påminner starkt om den hon har på sig på målningen. Jag kan inte låta bli att fascineras av detaljer som här tjusiga kragen, klänningscapén, smycket och den stilrena formen.
Barocken! Nu befinner vi oss i århundradet då drottning Christina regerade i Sverige. Ett motiv av drottningen till häst syns till vänster i bilden. Det här rummet tillägnas dock Beata von Königsmarch som köpte Skarshult för egna pengar, men som trots det inte finns med i ägarlängden pga att hon som gift betraktades som omyndig – istället är det hennes mans namn som finns dokumenterat, Pontus Fredrik de la Gardie. I bildens blickfång ser ni klänningen som representerar tidsperioden. Vilken klänning! Tänk att skrida fram i en sådan… Undrar hur det känns att gå omkring med en sådan där krage? Och hur får man den att stå upp sådär? Hela klänningen är som ett stilrent konstverk.
Tidsepoken är rokoko och århundatet 1700-tal. Varje tid har sin entreprenörspartyprinsessa och det var som en sådan Stina Piper framställdes. Stina Piper fick Skarhult i morgongåva när hon gifte sig med Erik Brahe 1754. Eric Brahe tillhörde hovet, han var en av Adolf Fredriks förtrogna och blev invecklad i planer på statskuppen. Trots att hans delaktighet inte kunde bevisas och att han förnekade inblandningen dömdes han till döden 1756. Stina Piper blev änka och Erics son föddes ett par månader efter avrättningen. Inte häller hennes namn finns med i ägarlängden där ägandeskapet övergår från maken till sonen som dessutom inte ens var född när han tog över ägandeskapet enligt dokumentation. I själva verket var det Stina som styrde företagandet. Makens tidiga död sätter djupa spår, men livet går vidare och år 1773 gifter Stina om sig med Ulrik Scheffer.
Kolla in strumporna i kristallkronan. Inredaren av det här rummet har haft glimten i ögat, jag kan inte påminna mig om att jag sett strumpor i någon kristallkrona tidigare, men de finns där för att visualisera festerna, och det goda men lite väl vågade livet som levdes av rokokogrevinnan (Stina) Christina Piper.
Utsikten från rokokorummet bjuder på en vy av den fina blomsterparken och på andra sidan gatan väntar utställningen om Ester Blenda, den såg vi också men det skriver jag om en annan dag.
Den här utställningen föll mig i smak, budskapet och berättelserna kring Skarhultskvinnorna känns angelägna att lyfta fram. Frågorna den här utställningen väcker känns högst betydande. Tack Alexandra von Schwerin för att du ställde frågan om vad de tidigare slottsfruarna ägnat sig åt, tog reda på svaren och för att du bestämde dig för att dela med dig av deras berättelser. Jag kan inte låta bli att undra varför inte många fler ställt frågan om kvinnorna i historien och jag hoppas att vi kvinnor som trots allt utgör hälften av befolkningen kommer att få ett större utrymme i framtidens historieböcker.
Jag kan rekommendera ett besök på slottet, men tänk på att man i dessa Coronatider måste boka sin biljett i förväg. Mer info finns på Skarhult.se. Bor man långväga härifrån kan man kika in på hemsidan ändå, där finns material för den som har ett allmänt intresse, eller för dig som arbetar i skolan.
En helt vanlig skugga är i allmänhet inte konst, men jag menar att det finns tillfällen då en skugga kan vara ett konstverk. Skuggan på fotografiet ovan är en dokumentation av ett konstverk jag skapade på en av mina skogspromenader. Själva konstverket finns inte kvar, eftersom verket försvann i samma stund som jag rörde mig vidare. Konstverket existerade ett kort ögonblick just där och då, i samma stund som jag betraktade min skugga och tänkte att det såg ut som om skuggan bar ett fång vitsippor intill bröstet, närmast hjärtat och i sin famn. Konsten i sig var enligt mig själva momentet att min skugga kunde bära ett fång vitsippor, helt utan att på något sätt plocka, arrangera eller flytta vitsipporna från sin naturliga plats.
Enligt uppslagsverket NE handlar konceptkonsten om att undanröja gränserna mellan konst och annan verklighet, och ibland kan den bestå av matematiska demonstrationer, filosofiska påståenden och ställningstaganden i sociala och politiska frågor.
Vid fototillfället var jag i själva verket ute i skogen med syftet att skapa någon form av konceptuell land art. Jag samlade föremål, flyttade, arrangerade och fotograferade utan att lyckas skapa den typen av verk jag var ute efter. Mina arrangerade stilleben blev helt enkelt inte tillräckligt unika. De såg bara ut som en samling fint tillrättalagda föremål i skogen. Allt förändrades när jag upptäckte hur min skugga lyckats skapa ett perfekt konstverk utan att göra någon som helst åverkan på naturen. Då visste jag att jag lyckats fånga det jag ville ha. Idén om den unika verket, ett verk som står över kommersialism, materialism, och ett verk som placerar våren, skogen och vitsipporna i rampljuset.
Jag tog upp min mobilkamera, tog ett fotografi och gick vidare. Mitt fotografi är således egentligen inget konstverk, det är bara en dokumentation av det tillfälliga konstverk jag upplevde där och då. Om jag skulle försöka mig på att placera konstverket i någon form av genre så skulle jag nog säga att det kan kopplas till någon form av minimalistisk konceptuell konst som hämtat sin inspiration i land art.
Avslutningsvis, kan en skugga skapa konst? Nej, en skugga allena kan inte göra någonting alls. Kan en skugga och några vitsippor vara konst? Ja, men det beror helt och hållet på hur, var, när, av vem och varför dess existens granskas. Några kanske skulle säga att det snarare handlar om filosofi.
Jag är nyfiken på din åsikt om den här typen av konst, vad tänker du?
Aktuell, estetiskt tilltalande scenografi, sagolik kostym och alldeles underbar.
Kompositören, Jaques Offenbach (1819-1880) drev friskt med den antika gudavärlden, med sin samtid, dess politiker och kulturpersonligheter när han skrev operetten Orfeus i underjorden som en satir.
Tiderna förändras men ibland är det som om mänskligheten står kvar på samma ställe och stampar. Offenbach komponerade operetten i ett oroligt och splittrat Europa som påminner om den oroliga samtid vi lever i idag (enligt introtexten i Operans program). Humor och skratt kan ge distans till verkligheten, vilket Offenbach bidrog med genom sina satiriska offenbachiader. Det fina är att manusbearbetning i Malmö Operas uppsättning har lyckats fenomenalt bra med aktuella referenser till vår samtid.
Handling: Eurodyke vill skiljas från Orfeus. Hon tycker att han är en tråkmåns som bara spelar på sin fiol hela tiden, men Orfeus vägrar att skiljas då han menar att det inte skulle se bra ut för karriären. Eurodyke har en affär med trädgårdsmästaren Ariseus som egentligen är den förklädde Pluto. Orfeus planerar att göra sig av med älskaren, men det slutar med att Eurodyke sticker sig på en spinnrock och hamnar i underjorden. Orfeus blir först glad över att ha blivit av med Eurodyke, men inser att det inte ser bra ut och att han måste hämta tillbaka henne från underjorden. Han beger sig till Olympens härskare och ber om att få hämta upp henne från underjorden. I underjorden har gudarna fest och det är härifrån den välkända ”can-can-musiken” kommer ifrån. Kika på trailern så får ni se vilken can-can jag menar. Förbehållet Orfeus får när han ska hämta upp Eurodyke är att han inte får vända sig om under färden upp från underjorden. Kommer Orfeus att klara det? Vad tror ni?
Det här var definitivt den mest inspirerande, roligaste och bästa operetten jag sett på länge!
Spektakulär, stark och fullständigt galen! När jag skriver galen menar jag galen på ett positivt sätt. Den här föreställningen lämnar ingen oberörd.
En rockmusikal som baseras på berättelsen om Hedwig. Hedwig föddes som Hans i krigets kalla Östberlin, han älskar västvärldens rockmusik och drömmer om ett liv i väst. Hans genomgår en misslyckad könsbekräftande operation, han träffar en amerikans militär och blir kvinna för att kunna gifta sig med honom och flytta till USA.
Hedwig spelas av Lindy Larsson, som har en exceptionell förmåga att fånga sin publik. Ursprungsmusikalen belönades med flera priser 2014, då den nådde Broadway. Musiken har hämtat inspiration från 70-talets androgyna glamrockscen och den tidiga punken, av artister som David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop, Debbie Harry och John Lennon.
På Malmö Operas hemsida beskrivs den antika bakgrundsstoryn som alltid fascinerat Hedwig, ”….. berättelsen om de ursprungliga könen; kvinna, man och det tredje, androgyn, som gudarna klöv mitt itu. Resten av sina liv kom de sedan att söka efter att bli hela igen. Hedwig träffar sin själsfrände men passar inte in i det tillrättalagda, varken inom gay-eller heterokretsar, utan vill vara föränderlig och obestämbar. För livet handlar inte bara om sexualitet utan också om friheten att förhålla sig fritt till sitt eget liv.”
Jag såg den sista föreställningen som gavs på Hipp i Malmö, och nu kommer uppsättningen att dra vidare ut på Sverigeturné där den kommer att pågå fram tom december 2020. Uppsättningen ges som ett samarbete mellan Malmö Stadsteater, Malmö Opera och Riksteatern.
I´m back. Nöjd och belåten efter några dagars vistelse i London. Resmålet var Madonnas teaterkonsert, Madame X Tour på Palladium den 16 januari 2020. Detta var en häftig och betydligt mer intim upplevelse än tidigare Madonnakonserter vi varit på. Palladium rymmer färre antal människor än en stor konsertarena så stämningen blev definitivt mer personlig. Vi satt relativt nära scenen och om vi bara suttit lite närmare så kanske vi hade kunnat få ögonkontakt med Madonna, alias Madame X i egen hög person *
Jag har varit så orolig för hur det skulle bli med den här konserten. Vi hade bokat biljetter, flyg och hotell till hennes första Londonkonsert som skulle ägt rum den 26 januari, men den konserten blev inställd pga att Madonna numera plågas av en envis benskada. Egentligen borde hon nog avboka hela turnén för att undvika bestående benskada, men hon är envis och gör sitt bästa för att ro turnén i land. Vi fick ersättningsbiljetter till den 16 februari och tack och lov för att den konserten blev av. Tyvärr så blev det förseningar som ledde till en något kortare show, där de fem första låtarna ströks från programmet. Lite synd eftersom det innebar att jag inte fick höra två av mina favoriter från det senaste albumet, God Control och Dark Balett…hennes dans var inte lika sprudlande och energisk som den brukar vara och det syntes att hon kämpar med en benskada. Men ändå vilken kvinna hon är! Musiken och showen var grym, och det var fullt ös bland den brittiska publiken.
Madonnas vill ha en publik som är totalt närvarande och därför har det varit mobilförbud på alla hennes konserter under denna turnén. Det fungerade hur smidigt som helst. Vid entrén stod vakter som låste in ens mobil i en liten väska som man själv fick bära med sig under konserten, och efter konserten gick man förbi vakterna igen som låste upp väskan. Visst är det trist att inte kunna visa bilder från själva konserten, men faktum är att det kändes ganska skönt att slippa jaga bästa fotovinkel och kunna ha fullt fokus på konserten.
Konserten avslutades med en annan av mina favoriter, I Rise. Vilken stämning!
Det här var vår (min och min dotters) femte Madonnakonsert och fjärde Madonnaturné. Den första turnén vi såg var Sticky and sweet tour (2009) först i Göteborg och några dagar senare i Köpenhamn, MDNA tour (2012) i Göteborg, The Rebel Heart tour (2016) i Stockholm, och nu Madame X i London tour 2020.
Och vet ni vad? Jag ser redan fram emot hennes nästa album och turné!
