Systra min med familj ligger på en solig strand någonstans söderut och vi passar hennes pyttelilla hund. Det är så hemtrevligt att ha en hund i huset, sätter man sig ner någonstans kommer han genast o vill sitta i knä och på natten vill han sova i sängen under täcket och trots att han är så liten alstrar han en hel värme och glädje – det är så mysigt att vara hundvakt…

Idag kom mamma över med fina blommor och smarrig rulltårta. Tanken var ju att vi skulle firat påskafton hos henne men vi tillbringade påskafton på akuten…där det minst sagt är kris med läkarbrist, typ en läkare och hundratals patienter…Vid detta laget har jag tappat förtroendet för den Skånska akutsjukvården och en del andra sjukvårdsinstanser med för den delen… trots det finns det ingen annanstans att vända sig och det är dit man är hänvisad när komplikationer inträffar under helger och kvällar och nu sitter halva familjen där igen och väntar …

Någon påsk har vi inte orkat fira mer än i pyttesmå portioner som typ att koka ett ägg och hälla över lite godis i ett gammalt påskägg för att det ska se påskigt ut…. och någon konstrunda har jag inte varit på och något pyssel har inte blivit av. Vi är utmattade och Finaste har inte blivit friskare – utan snarare sämre för varje dag. Jag som är positiv av naturen har svårt att se positivt på tillvaron just nu, men samtidigt vet jag att inget blir bättre av att tappa gnistan så jag ska ta mig en funderare och svinga mitt trollspö…

Varje dag är ju trots allt en ny dag och någon gång måste det bli bättre och snart är det tisdag då sägs det att en del av sjukvårdsprofessionen är tillbaka. Tills dess ska vi gosa med och klappa den lilla hunden som tror att han är en varg och skäller på grannarna när vi är ute och går. Men av någon anledning så är det inte många som blir rädda när han skäller, undrar varför….