Hamnen av Sanna Hartnor

160713

Jag har stiftat bekantskap med en poet som är helt ny för mig. Poeten heter Sanna Hartnor och på några få dagar har jag läst hennes verk Hamnen flera gånger; och att jag tyckte om hennes sätt att skriva insåg jag redan vid första läsningen.

Den här nyfunna bekantskapen började med att det anordnades ett författarsafari i kommunen där jag bor. Alla deltagare samlades utanför biblioteket och därifrån cyklade vi vidare ut mot landsbygden. Första stoppet var vid en liten å, som med glimten i ögat presenterades som en referens till Sanna Hartnors Hamnen. Men vid det här tillfället skulle hon inte läsa ur Hamnen utan sin egen fria tolkning av Petters, Sjätte sinnet.

160713_2

Det var fint att stå där och lyssna till hennes helt oväntade fraser. Efter ytterligare två författarstopp var det avslutande mingel vid Aggarps mölla. Jag hade turen att få en fin liten pratstund med Sanna. Vi satt där på gräset och pratade om vårt gemensamma intresse för poesi. Hon berättade om Hamnen och jag blev så nyfiken på hennes bok att jag beställde den direkt när jag kom hem.  Om det är något jag tycker om så är det att finna nya läsvärda poeter och här får ni ta del av mina tankar om Hamnen.

160719_2

Innehållet i diktverket Hamnen (2013), både berör och väcker frågor. Bokens omslag visualiserar innehållets kärna på ett sparsmakat och stilrent sätt. Omslaget består av en mörk bakgrund med bokstäver på. Bokstäverna är finurligt illustrerade då titelns bokstäver lyfter fram och förtydligar vikten av att HAMNEN på något vis är central för bokens handling. Bokstäverna på omslaget är formgivna som om de vore ritningar av möblerade bostäder och mitt i bokstaven A flyter en blå säl som en liten påminnelse om att där det finns en hamn där finns även ett hav och ett djurliv. Här börjar frågorna, vad gör sälen där – mitt inne i någons bostad?

160719

Sanna skriver om människorna som bosätter sig i Västra Hamnen. Hon skriver om dem som ”ett annat folk” och jag kan inte låta bli att fundera kring alla dessa människor. Vem är alla dessa människor? Och jag blir inte riktigt klok på vad Sanna egentligen tänker om dem? Vad är det som fascinerar Sanna Hartnor till den grad att hon vill belysa denna plats i ett diktverk? Förutom att hon rakt på sak säger något om hur de bor, vad de gör och någonstans mellan raderna bjuds vi in i dessa funderingar kring människorna som bosätter sig i Västra hamnen. Människor som vill bo nära havet och gör ett medvetet val genom bosätta sig just där. Kanske fungerar läget som en statusmarkör, men vilket läge gör å andra sidan inte det? Vilka är då dessa människor? Kanske är de som människor i allmänhet? Samtidigt väcks tankarna om att människorna som beskrivs inte alltid verkar till att vara som människor i allmänhet, men vem är egentligen som människor i allmänhet?

160719_1

Hon beskriver inte enbart människorna, utan även miljön kring havet där människorna bor. Kanske är det havets dragningskraft på oss människor Sanna Hartnor undersöker med hjälp av sin poesi. För nog kan jag hålla med om att havet har en dragningskraft och att vi människor tycker om att bege oss till havet. Hur många konstnärer har inte genom åren skrivit och målat havet ur flertalet olika infallsvinklar? Jag reflekterar över människors medvetenhet över sådant som havet och funderar över Sannas beskrivning av människors medvetenhet, havets/naturens omedvetenhet och hur vi i sin tur påverkas. Fraser som ” …de boende fick instruktioner/ titta lagom länge ut över horisonten/ för att inte genera den…” ”…havet såg inget alls/ de boende märkte det/gick och la sig tidigare…” väcker en tanke på hur vi människor har en tendens att besjäla naturen med mänskliga egenskaper. Jag som har en förmåga att besjäla det mesta finner de här stroferna särskilt intressanta.

160719_3

Sanna Hartnors beskrivning känns ny, modern och fräsch. Jag blev inspirerad av att läsa Hamnen och kommer säkerligen att läsa och diskutera den i fler olika sammanhang framöver.

Må Väl!

Christina Karlsson

 

Bergstigen, konstens geologiska trädgård och en hal trappa från 1804

160715

Att gå Bergstigen när vi är på Öland har blivit något av en tradition. Förra sommaren skrev jag om den första delen av vandringsleden och i år tänkte jag berätta lite om den senare delen man passerar när man kommer till Södra bruket. Där går vandringsleden förbi Konstens geologiska trädgård. Den delen ligger lite längre bort från stugan så det brukar inte bli av att vi besöker den delen men i år blev det ett minst sagt omtumlande besök.

160715_3

I Konstens geologiska trädgård kan man vandra omkring och fundera kring historien kring de stenskulpturer som pryder den lilla platsen. Några av skulpturerna/stenarna minner om att naturen i sig är konstfull som den är utan att vi egentligen behöver tillföra så mycket mer än att arrangera det vi ser och placera det i en geologisk trädgård medans några av skulpturerna påminner lite mer om den typen av bearbetad konst vi förväntar oss att se när vi ska titta på skulpturer, som de här två stenfåglarna på fotografiet nedan. Tänker du också på fåglar när du ser skulpturerna? Eller vad tycker du att de liknar?

160715_1

Jag lärde mig dock en viktigt läxa av den här Trappan i kalksten från 1804. Läxan är att om det finns en skylt som signalerar Varning, beträdande av trappan sker på egen risk – då bör man allvarligt överväga att ta den längre vägen och låta bli att gå nedför trappan även om, och speciellt när det börjar regna rejält.

160715_2

Vi läste skylten, jag fotograferade trappan, tänkte att den var gammal men vacker och vi valde att följa den lite längre stigen in i den geologiska trädgården. Vi noterade att trappan såg medtagen ut och vi gick inte uppför trappan. Men när vi promenerade där inne i parken tog det i och började regna alltmer, och plötsligt hade sonen gått ned för den där trappan; vi andra förde troligtvis samma inre resonemang; ja, men det där gick ju bra, då kanske man skulle ta den vägen ner. Min dotter gick först och några trappsteg efter kom jag.

Jag minns inte hur det gick till men plötsligt har jag tappat fotfästet och landat på sidan i trappan. Jag rullar mot min dotter och min enda tanke just då är – bara jag inte välter omkull Emelie…jag försöker klamra mig fast vid de hala och leriga trappstegen för att inte orsaka någon form av dominoeffekt. Jag fortsätter rulla/kana ytterligare några steg tills jag lyckas få stopp på mig själv tack vare att min dotter står stadigt på jorden. Hon stod blickstilla och höll balansen på ett trappsteg där det blev stopp på min framfart i trappan och på något vis lyckades jag efter en stund resa mig upp, ta mig ner och betrakta förödelsen. Halva jag var totalt genomlerig och jag insåg hur fantastiskt roligt det här måste se ut. Min kropp var bedövad och min familj tittade allvarligt på mig och frågade hur jag mådde och av någon förunderlig anledning fick jag ett skrattanfall och sen hade jag svårt att sluta skratta. Senare när jag kände hur det började pulsera i min ena arm och mitt ena ben började jag skratta igen, vet inte varför jag skrattade egentligen för det var ju inte precis roligt, eller?  Men det var så det gick till vid mitt omtumlande besök på konstens geologiska trädgård i Södra bruket som ligger alldeles intill Södra Möckleby.

Konstens geologiska trädgård är väl värd ett besök, trappan är fin att betrakta men mitt råd är – Ta den lite längre vägen och låt bli att gå i den gamla kalkstenstrappan. Den är helt enkelt inte lämplig för en vare sig en promenad upp eller ner. Ner kommer man ju alltid men det är inget vidare att vakna upp öm i kroppen med blåmärke dagen efter.

Bortsett från missödet i trappan så är Konstens geologiska trädgård som sagt ett trevligt inslag i Bergslagens vandringsled. Smiley och blink.

Må väl och ha en fortsatt fin dag!

Christina Karlsson

 

Blå jungfrun

160716_3

Vi har just kommit hem, efter några fina dagar på Öland och den här gången passade vi på att besöka Nationalparken Blå jungfrun. Båten avgick från Byxelkrok och på fotot ovan ser ni hur den mytomspunna granitön ser ut från havet.

160716_4

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, bortsett från den omtalade labyrinten men inte hade jag väntat mig det äventyr som det blev att ta sig runt på ön. Blå jungfrun är en klippö i klippigaste laget. Jag hade nog förväntat mig en något mer turistvänlig stig men här blev det till att klättra och balansera uppför, nerför och runt alla dessa klippor. Inte ens landstigningen från båten var helt enkel då det inte ens finns någon hamn utan man släpps av i en vik där man genast får påbörja klättringen för att ta sig vidare upp på granitklipporna. Där finns dock en tydligt utmärkt vandringsled att följa för oss som vill passa på att se alla sevärdheter när vi väl är där.

160716Väl uppe på öns högsta punkt (ca 86 m ovan vattenytan). Här är det min man som håller i kameran och fotograferar Emelie, mig och Robin. Härefter vandrade vi vidare på en händelserik strapats genom klipplandskapets förunderliga och vackra natur. Vi passerade Jungfrukammaren, Kyrkan (som egentligen mest liknade en spetig glipa i berget med hög takhöjd), några stenbrott, jättegrytor som formats av vattnets rörelser mot berget, utsiktspunkter och självklart den välkända labyrinten som det enligt sägnen betyder tur att gå igenom.

160716_1160716_2

160716_8

Naturen är helt otroligt vildvuxet vacker och välmående med friska gröna blad, växter och massor av goda blåbär.

160716_7

160716_5

Havsutsikten är magnifik.

160716_6

Vill du vara med om ett spännande äventyr på en klippö; då kan jag varmt rekommendera ett besök på Blå jungfrun. Det är en liten ö men med tanke på de utmaningar som terrängen bjuder behöver man några timmar på sig för att ta sig runt. Ta på dig promenadvänliga skor och glöm inte att ta med en liten fika och massor av vatten. Hela ön är som sagt ett naturreservat och det finns inte ens minsta lilla kiosk att handla i. Ön var mindre än vad jag hade förväntat mig, klipporna högre och svårare att bestiga och labyrinten var betydligt mycket större än vad jag förväntat mig. Jag tyckte om ön och vi hade en fantastiskt spännande och rolig dag tillsammans på Blå jungfrun.160716_9

Må Väl och ha en fin dag!

Christina Karlsson

 

 

 

Lyssnar på Beautiful in Los Angeles…

160713_3

Hjärtat är en blomma av intertext.

Vi lyssnar på Beautiful in Los Angeles

och det är en vacker dag…

himlen är full av lyrik

Vår destination är vår fantasi

Det är en vacker dag och vi konstaterar att…

Vi kommer att resa till Hollywood,

en annan dag.

*

Idag körde vi dit bilens nos pekade och vips var vi där, i Kasewood.

Inte för att vi visste att det fanns något sådant ställe,

men platsen ligger alldeles intill Ales stenar….

Vi var där och promenerade, besökte en historisk plats, minglade, fikade, klappade får…eller nej, vi klappade inte får men det lät fint att skriva så ;). Vi andades in havets brus och hade en allmänt fin dag i historien och i livets tecken.

*

Stjärnan blomstrar!

160713_5

Idag är det en ny dag!

Må väl och ha det fint!

Christina Karlsson

 

Något gott…

160711

Oavsett om det är varmt eller kallt så kommer det stunder då jag blir sugen på milkshake.

Här kommer dagens recept: Plocka några goda bär i trädgården (eller affären). Jag valde krusbär och svarta vinbär från trädgården och jordgubbar från butiken.

Några skopor god vaniljglass och någon dl mjölk. Blanda samman alla ingredienser. Mixa och varsågod. Milkshaken är klar.

160711_1

160711_2

Servera milkshaken i ett vackert glas. Sätt i ett sugrör, slå dig när på en trivsam plats och njut av din alldeles egna hemlagade milkshake.

160711_3

Må Väl och ha en fin dag!