Solen skiner, krokusarna blommar tillsammans med en och annan snödropp – det är vår! Och så mycket händer parallellt, runtomkring och överallt.

Någon skriver tenta i det lingvistiska huset, samtidigt som någon får radioaktiv kontrast i blodet under en röntgenundersökning, samtidigt som någon är på schackturné och preppar inför ett parti samtidigt som någon sitter i väntrummet och oroar sig för kommande besked, samtidigt som någon kräks på sin tenta och bryter sin penna mitt itu, samtidigt som någon glatt kör fram och tillbaka med sin nya truck i trädgården, samtidigt som någon står i köket – diskar och tänker på barn och barnbarn, samtidigt som någon ringer och säger att frukosten är framdukad och några väntar, samtidigt som någon packar ur sin resväska och tänker att det är skönt att vara hemma, samtidigt som någon blir kysst sådär intensivt att hon lyfter och börja sväva på små moln, samtidigt som någon får sitt hjärta krossat och gråter förtvivlat, samtidigt som någon är ute och rastar sina hundar, samtidigt som någon ligger på sjukhuset men har glömt varför hon är där, samtidigt som någon vaknar i sin säng och har glömt varför hans livspartner är försvunnen, samtidigt som en liten hund ligger och tuggar i sig ett apelsindoftande läppstift… samtidigt som någon sjunger till Bon Jovis, It´s my life….och tänker att det är nu eller aldrig.

Samtidigt strävar lila krokusar uppåt i rabatten, koltrasten sjunger och lärkan drillar högt i skyn… någonstans i fjärran hörs ett skri -och det gör ont när knoppar brista, varför skulle annars våren tveka med all sin glas…Varför skulle annars poeterna vara så försvinnande små att de nästan är osynliga för alla de som springer förbi på gatan… små poeter som inte ens når upp till grässtråets topp, som äter blåbär och dricker bubbel till frukost och sen liftar med fjärilarna för att komma upp och få landa mitt i en väldoftande ros.… i vägkanten sitter en falk och skådar sig omkring med sina skarpa falkögon, den brer ut sina vingar som för att beskydda sina närmaste….