Kan man älska poesi? Poesi är ju bara bokstäver, sammansatta till ord som tillsammans bildar versrader. Versrader som i sin tur bildar strofer som säger de mest förunderliga ting. Jag har nyligen bekantat mig med Malte Perssons diktsamling Till dikten (2018), och jag vill bara ha mer. Mer poesi åt folket!

Diktsamlingen är som en överraskande kombination av galenskap, glamour och genialitet. Jag kan inte låta bli att nicka igenkännande och le när jag läser om liknelsen mellan poesins förmåga att dyka upp likt catchy gamla låtar.

Jo, men visst kan jag hålla med om att poesin är en av de bästa olyckor man kan drabbas av. Alla dessa referenser, hopp mellan olika världar, ett kontext hit och ett annan dit, allt detta bland olika domar, radbrytningar och parafraser av skoldagar.  Mycket kan hända under en skoldag, och ännu mera från en dag till en annan. Spel som hänger upp sig och pixelflimmer. Jag fortsätter att läsa och ler till resonemangen om fri och bunden vers. Det finns alltid någon typ av system, men ibland är det helt enkelt bara fritt blås längs med versen. Läsflytet sprider sig och jag blir alltmer road, samtidigt som det finns en underton av allvar. Hur ska det gå för poesin? Kommer det att gå överhuvudtaget?

Jag kan inte göra annat än att le åt att det inte finns någon punkt, för det är ju precis så det är med livet, det bara rullar på och vi vill inte sätta punkt, utan fortsätta att göra allt det där vi kan, vill och lite till, fast somliga sidor har punkter medans andra bara fortsätter och det kan bli ganska kul – bara man behärskar sig, överdriver lagom mycket eller lite, beroende på situation, tar det med ro och bestämmer sig för att stanna upp och sätta punkt men bara för att kunna gå vidare och ta nästa steg.

Den här lilla diktsamlingen triggar igång massor av funderingar kring språket, livet och konsten!

Christina Karlsson