Var sak har sin tid. Idag började jag morgonen med att avboka dagens alla uppdrag, för att ta en promenad i hjärtats tecken. Jag tog maken i handen och vi begav oss till skogen, på promenad. Vi andades in den friska luften och njöt av att bara vara, där mitt i den höstfärgade naturen. Vi gick över bäckar och åar, på broar och speglade oss i vattenytan.. Tittade på höstlöv och vi såg hjortarna beta…

Vi  gick slottsrundan och jag betraktade speglingar i vattenytan… speglingar som väckte drömmar om att bo i ett ”Place” stort som Torupsslottet – bara för att kunna öppna ett konstnärskollektiv. Tänk att kunna upplåta en hel våning för konstnärer, poeter, författare och musiker som kunde ansöka om att få komma dit över sommarhalvåret.  Man kunde ha picnickfrukost med poesiläsning i en skogsglänta där fåglarna kvittrade i bakgrunden. Jag kunde vara arrangör och anordna inspirationsföreläsningar. Konstnärer kunde bo över och där skulle finnas stora ateljéer anpassade för konstnärligt arbete. På kvällarna kunde man ha poesiläsning, lyssna på musik och gå på konstvandringar både inomhus och utomhus i parkerna och skogen…. Konst och kulturintresserade människor kunde utbyta erfarenheter och inspirera varandra och varje säsong kunde avslutas med en hejdundrande stor utställning fylld av konst, poesi och musik. Jag skulle bjuda in en stor orkester som spelade utomhus, ha en hejdlöst stor maskeradfest i sommarkvällens magiska sken…. – Det skulle sannerligen vara en fantastisk upplevelse! även om den för tillfället bara är en dröm som väcktes av slottets speglingar i vattenytan…