Möblerna är inplastade och huset är en total oreda, en dov doft av spackel söker sig in i varje hörn, dammet frodas och imorgon ska det slipas, målas och målas….Jag känner mig nöjd och förväntansfull. Jag vet att det kommer att bli fint och jag behöver inte göra allt själv, jag har en målare som kommer imorgon och målar och sen ska han tapetsera och jag bjuder på fika, lunch och glider runt och säger – oh, vad fint det blir! Jag plastar in möbler, rullar ut papp och fixar och donar…Jag åker och köper tapetklister som jag glömde igår..

Jag har blommiga shorts, lila linne och en svart tröja och håret i en hastig fläta. På kvällen åker jag till biblioteket och lämnar tillbaka Blomsterspråket och då får jag syn på Sara Danius, Den blå tvålen  som jag lånar med mig hem.

Minns att hon var med i Babel i våras och att hon blivit utsedd som ledamot till den Svenska Akademien och att jag redan då fasinerades av hennes berättelse om hur hon tänkt när hon skrev Den blå tvålen. Jag som är en  bildnörd med passion för det visuella går jag ju såklart igång när jag upptäcker att det finns litteraturvetare som insett betydelsen av det visuella. Jag har bara kommit till sida 39 men kan redan konstatera att hon skriver så vackert att jag vill läsa vidare så fort jag får en chans. Hon beskriver hur 1800-talsrealismen gör det till en konst att i litteraturen göra människor och föremål synliga på ett realistiskt sätt till skillnad från det tidigare idealiserade viset. Den franska1800-talsrealismen som ibland skildrats som lite ”sunkig” och naken får en ny och så mycket vackrare innebörd i Sara Danius bok, Den blå tvålen, namnet kommer av en detalj som Flaubert skildrar i en av sina romaner…

Det finns färgbilder i boken och jag blir lycklig av att läsa och konstatera att litteraturvetarna inser betydelsen av bildens kraft. Bilder är betydande och somliga ting är svåra att skildra i enbart text. Bild och text är bästa kombinationen enligt mig. Jag har ingen blå tvål här hemma men jag har en ljuslila lavendeltvål på min vask och den får mig att undra om det i själva verket var en lavendeltvå som Flaubert beskrev med tanke på att Frankrike är känt för sina lavendelfält. Jag började fundera över vilka olika färger tvål brukar ha i dagens samhälle och med en blick på min lilla tvålsamling som jag tagit med mig hem från olika hotell – kom jag fram till att dagens hotelltvål oftast är vita… och doftar alldeles underbart…frisk, fräscht och rent…