En föreställning i Molières tecken där skådespelarna undersöker de kulturella normer och värderingar som rådde inom det franska hovet under 1600-talet, och får oss att se parallellerna med nutid. Kanske var mänsklighetens beteende inte alls så annorlunda jämfört med idag. Skvaller, tomt babbel och förtal är knappast något vi är förskonade från idag, eller?

Misantropen – en flärdfull dräktfest och ett koketteri av krinoliner och vetugalls, höga vitpudrade peruker och män i pastelliga rosa och turkosblå kläder. Rosetter på skorna och vitpudrade ansikten med små moucher. En lek med repliker, rim och genusperspektiv på karaktärer. En stor portion humor och en ännu större portion av allvar och eftertänksamhet.

Visst finns det motsvarigheter till den tidens iscensättande och redigerade av det egna jaget och grupperingars vulgäritet i dagens samhälle.

Och var i dagens samhälle ger vi utrymme för en misantrop? En som ogillar, föraktar och vägrar anpassa sig till kulturella normer denne inte själv står ut med. En cynisk människa som inte står ut med all dubbelmoral. En som säger sina åsikter rakt ut, även om åsikterna anses obekväma. De flesta av oss anpassar sig till regler, normer och värderingar därför att det trots allt blir bekvämast för oss då. Om vi anpassar oss får vi vara med i gruppen, vi får socialisera och då får vi den där ”inbjudan till den stora festen”.

Alceste vägrar att anpassa sig genom att vägra vända kappan efter vinden men så går det som det går. Kan det vara så att detta är en sedeslärande historia? Och är det egentligen en komedi eller en tragedi? Och spelar det överhuvudtaget någon roll?

I slutet av pjäsen när alla de som anpassar sig till rådande kultur, minglar tillsammans framför lägerelden, spelar musik och har det bra.

Då vandrar Misantropen ensam iväg mot ett öde landskap – hon är ensam trots att hon var den som hela tiden höll sig till sanningen.

Det här var min lilla resumé av gårdagens föreställning av Misantropen på Hipp, Malmö Stadsteater. Föreställningen var spektakulär och in i vassen bra att jag mer än gärna skulle vilja se den igen. Och framförallt ta en promenad in bakom kulisserna för att titta närmare på dräkterna, prova dem;) och kanske rent av för att diskutera pjäsens innehåll med regissör och skådespelare. Enligt min åsikt är Misantropen ett alldeles underbart, allvarligt och filosofiskt intressant drama.