Finns det något att fira så ska det firas! Maken och jag firade vår 29-årsdag med att gå på operapremiär. Jag klädde mig i svart top och prickig kjol från Rom.

Kanske låter det något suspekt att fira med att se en tragedi? Men det är något visst med kontrasterna, musiken, och hela det känslospektrum som utspelas under en operaföreställning.  Att vara med om en operaföreställning IRL, är i min lilla värld en alldeles speciell upplevelse. Nu har det hunnit gå två veckor sedan vi var där och för mig blir det lite som att återuppleva och befästa intrycken när jag i efterhand lyssnar på Timmarnas dans samtidigt som jag skriver min recension.

Scenografi och kostym var sparsmakat modern och minimalistisk. Jag upplevde att föreställningen var lite väl långsam och dryg under första och andra akten, men den dryga inledningen uppvägdes flera gånger om efter pausen. Tredje och fjärde akten innehöll allt som jag vill att en operaföreställning ska ha, till och med en balettföreställning. Hela föreställningen levde upp och det blev mer liv och rörelse på scenen. Dansen, sången och musiken grep tag i hela känsloregistret och var alldeles underbar.

Handlingen utspelas i Venedig och bygger på en pjäs av Victor Hugo. Operan innehåller ett drama med intriger, förbjuden kärlek och maktspel.

Gatusångaren Barnaba är förälskad i sin kollega Gioconda som i sin tur är förälskad i ädlingen Enzo som är förälskad i Laura som är gift med inkvisitionschefen Alvise.

När Gioconda avvisar Barnabas närmanden hämnas han genom att anklaga hennes mor för att vara häxa och hetsar en hel folkmassa emot henne. Enzo kommer till undsättning tillsammans med Laura och Alvise. Enzo och Laura har en hemlig kärleksförbindelse och när Gioconda uppdagar detta vill hon hämnas. Gioconda planerar att döda Laura men skonar henne när hon får se att Laura bär hennes mors radband. Hon förstår då att det är Laura som räddat hennes mor.

Under en fest bestämmer Alvise sig för att hämnas Lauras otrohet med Enzo och beordrar henne att dricka en bägare med gift före nästa dans. Gioconda byter ut giftet mot sömnmedel, under tiden dansar gästerna till ”Timmarnas dans”. Alvise berättar för Enzo att han dödat Laura. Alvise blir förkrossad. Barnaba har lovat att hjälpa Gioconda att rädda Laura mot att hon gifter sig med honom efteråt.

Avslutningsvis förenas Laura och Enzo, men den förkrossade Gioconda dör hellre än gifter sig med Barnaba. Hon sticker kniven i sitt eget bröst och i dödsögonblicket får hon veta att Barnaba strypt hennes mor.

 Det här var en fantastisk upplevelse och samtidigt en av de sorgligaste operor jag sett på länge!

Litteratur, musik, konst och kultur – allt hänger samman och det finns intertext och inspiration från olika håll. I La Gioconda finns en referens till Leonardo da Vinci och Mona Lisa, och om du vill veta mer om den saken får du helt enkelt läsa direkt från programmet på fotografiet ovan .

Må väl och ha en fortsatt fin dag!

Christina Karlsson