” Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler. Där kan det sitta och bitas och slåss bäst det vill och slå mot trumhinnorna till allt som hörs är ett stadigt tickande. Som från en bomb eller ett präktigt schweiziskt armbandsur.”

”Jag undrar om man kan vara människa och hata spegelblanka hav. Emma krossar ytspänningen med en sten från sitt hjärta. En av alla tusen. That´s my girl.”

”Kaffekopparna klirrar som sockerkristaller. Vi kvinnor berömmer varandras manikyrer. På byrån ligger en ask Noblesse och sjunger på sista versen. Hum di dum di dum, du har uppfört dig finfint lilla Dolly darling! Nynnar de små chokladplattorna som smälter på min tunga som hjärnsubstans om våren”

Citaten ovan är hämtade ur Amanda Svenssons debutroman. Aldrig förr har jag hört någon göra jämförelsen där hjärtat sitter i fängelse bakom revbenen. Eller så skickligt beskrivit den där känslan av ytspänning som stenarna i hjärtat kan orsaka. För att inte tala om den humoristiska svarta metaforen om Noblesse…. Boken fängslade mig totalt och jag sträckläste, hänförd av bildspråket…En på många sätt fascinerande bok, den är märklig, udda och inte som någon annan bok jag läst – därför tycker jag om den…eller inte bara därför att den är märklig utan snarare därför att den är det på ett speciellt vis. Till saken hör ju att jag själv ofta roar mig med att beskriva händelser i olika variationer av metaforer. Jag kommer absolut att läsa mer av Amanda Svensson och jag skulle gärna vilja veta mer om hur metaforerna vuxit fram…