Jag vill så mycket… Trots att jag efter trafikolyckan lärt mig att anpassa mitt sätt att leva genom att begränsa mig – händer det att jag passerar gränsen därför att det finns så mycket jag både vill och upplever att jag måste välja att göra. Jag vet att jag är envis som synden, vilket kan vara såväl en styrka som svaghet lite beroende på hur man använder sig av den där envisheten.

Jag vet ju att jag kan och då är det frustrerande när kroppen inte kan utan att slå bakut. Protesterna brukar yttra sig i en migränliknande huvudvärk som beror på att muskulaturen kring kotpelaren vid nacke och bröstrygg (där skadan sitter), akutkrampar ihop sig och bildar muskelknutor av varierande storlek. Huvudvärken känns som om den kommer direkt från helvetet, det är så illa att jag blir vimmelkantig, ser suddigt, spyr och har så vansinnigt ont att det är omöjligt att somna ifrån eländet. Lyckligtvis brukar den där huvudvärken numera försvinna efter några timmars ”vila”. Sen tar det ca ett dygn innan jag återhämtat mig.

Det bästa är ändå känslan som infinner sig efteråt, när huvudvärken försvunnit och jag mår bra igen.

Idag blev jag tvungen att avboka alla planer….  men en vernissagefotografering på galleriet mäktade jag med alldeles i sista minuten före stängning. Vad gör man inte för konsten och vad gör man inte för galleriet som finns på orten där man bor?