Mäktigt, gripande och alldeles underbart… en magnifik föreställning och en välbehövlig upplevelse. Jag behöver det där tillflödet av att gå på opera, teater eller musical, känner mig liksom upplivad och mer levande efter en föreställning. Mao sommaruppehållet har varit för långt, alldeles för långt.

Vi satt på första raden och bara det att kunna se ansiktsuttrycken och vara så nära händelsen gör att man känner sig som en deltagare – vilket man iofs alltid är – för vad vore en föreställning utan publik? Publiken och dess respons är avgörande för föreställningens framgång.

Inledningen började med ett mäktigt iscensättande av EVITAs begravning. Scenografi, ljus och kostym kändes väldigt äkta och trovärdig. Inslag som förgyllde föreställningen var Evitas andra jag – en akrobat (CE Stjerneberg) som liksom dinglade ned från ovan, hängandes i rep och förstärkte känslan genom sin akrobatiska dans som pågick i bakgrunden kontinuerligt. En annan krydda är berättaren Che (Lindy Larsson) som har kraft och utstrålning både vad gäller röst och kroppsspråk. Han blir verkligen sin roll på ett personligt sätt.

Och när det gäller Charlotte Perrelli, så måste jag erkänna att hade mina funderingar och tvivel om en melodifestivalsdrottning, verkligen klarar av att axla uppdraget som musicalartisten EVITA. Lite svårt var det till en början, men efter ett tag blev hon EVITA. Nu hör det ju till sak att jag är ett fan av Madonnas version av EVITA och vem kan egentligen mäta sig med Madonna? Det ansvaret är säkerligen tufft. Men som sagt det fungerade med Perrelli även om jag saknade den där lilla extra gnistan litegrann, så blev jag absolut imponerad av hennes framförande.

Att höra Evita på svenska var nytt för mig men jag gillade översättningen och köper gärna skivan om de spelar in någon sådan. Och som sagt framförandet, ensemblen, dansen och allt tillsammans kändes som en väldigt mäktig upplevelse.

(inlägg från September)