hunden är människans bästa vän

sienabild_1

Jag är fullt medveten om att jag lovade en årskrönika och det är just den som är anledningen till att det varit lite tystare ett tag. Jag fastnade i april när Siena dog och sen kunde jag helt enkelt inte avgöra hur jag skulle gå vidare…hur skriver man i en årskrönika att man förlorat en av sina bästa vänner, en familjemedlem, en goldenretrieverhund som varit delaktig i familjelivet de senaste 11 åren? eller hur låter man bli att berätta för att kunna hålla inlägget positivt, när man då känner att det framstår ytligt och utan innehåll? Hur berättar man att i början av året var vi fyra människor och en hund och i slutet av året fyra människor och en stor saknad? Hur berättar man att man varje gång man kommer hem, känner att något fattas, varje gång man promenerar saknas någon? Hur berättar man att tjejträffarna med fyra flickor och två tikar förvandlats till tjejträffar med fyra flickor, en tik och en saknad?

Jag väljer att inte berätta om sorgen. Sorgen är min privata. Jag bara gläntar på dörren och konstaterar att Siena tillförde vår familj ovärderliga stunder av kärlek och glädje och hon kommer alltid att ha en speciell plats i våra hjärtan. Därför blir detta ett eget inlägg som separeras från årskrönikan.

Det är ju trots allt som Queen sjunger i  “The show must go on” … showen fortsätter alltid oavsett vad vi tycker om fortsättningen, så är det bara…  Livet är en gåva man bör förvalta som den dyrbaraste skatt!

Nu är detta avklarat och årskrönikan på gång…

2 svar på ”hunden är människans bästa vän

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.