världen krymper…

130403

Satt uppe igårkväll, knaprade i mig lite påskgodis och försökte skriva på en uppsats efter ett nytt sjukhusbesök med Finaste. Världen har krympt… och det känns inte alls lika inspirerande att studera och skriva uppsatser längre. Kontrasten är för stor. Jag blev bländad sådär att det sved i ögonen när jag kom in i skolsalen igårmorse, – det var ganska skönt att jag var där först och kunde samla mig i lugn och ro… det kändes så märkligt hur livet narras med allt som ska göras och hinnas med, att uppsatser ska skrivas och deadlines ska hållas, trots att vår världsbild har förändrats. Häromdagen blev jag intervjuad angående ett förslag som rör Kulturnatta som vi i styrelsen skickat in och artikeln fanns i tidningen nyss och de hade rotat fram en gammal arkivbild där jag märkligt nog hade samma kofta på mig som just när jag läste lokaltidningen igår – samma kofta trots att livet är så annorlunda. Nu väntar vi på provsvar och besked dagligen – lever i ovisshet. Och det är svårt att ta in allt som händer och att vi förväntas sköta om allt det där som vi klarade av att göra innan trots allt nytt som tillkommit. Att komma ut i solljuset och se att vårblommorna blommar trots att vi fryser in i benmärgen – det är svårt och att greppa sådant som pågår i omvärlden när ens egen världsbild krymper. Varje dag letar vi tecken på att det börjar bli bättre och varje dag finner vi tecken på att det blir bättre men det finns andra tecken och ovisshet…. egentligen vill jag bara vara hemma och pyssla om Finaste och mysa med familjen. Ta en paus från studierna och bara vara med familjen och mysa – Samtidigt känner jag att jag måste hålla ihop och orka – och finnas där som den fantastiska förebilden som skapar den lyckliga sagan där vi lever lyckliga i alla våra dagar och jag blir klar med mina studier enligt planerna…. Samtidigt vet jag att vi inte är ensamma om att kämpa, de flesta människor har sina kors att bära, sina sjukdomar, olyckor, svårigheter och bekymmer. Vi är knappast unika i världen men Vi är huvudpersonerna i vår Saga, Sagan om vårt Liv och Vi gör vårt bästa för att skriva in lyckan och hälsan i just vår saga trots att Rosenbubblan krackelerar då och då. Vi kommer att bli erfarenheter rikare, starkare och oslagbara – det är så vi människor är. Vi lär oss, ser problem som utmaningar och vi övervinner svårigheter. Och kanske är det just därför det är så tufft att vara människa ibland.

130404_1

 

 

 

2 svar på ”världen krymper…

  1. Nu vet jag inte hur det fungerar med dina studier…om man kan ta paus så där menar jag…men om jag varit du och man kan ta paus så hade jag gjort det.
    Om du känner i ditt hjärta att det är tid och mys med familjen du allra helst vill ägna dig åt nu, så gör det. Det är tid som aldrig kommer igen.
    Släpp också kraven på dig själv att vara den som håller ihop och orkar, den som skapar det lyckliga slutet i er saga. En människa kan inte ensam ha ansvar för flera personers lycka. Dessutom rymmer er saga fler än er huvudpersoner och alla är delaktiga i att den får ett lyckligt slut, så tillåt dig själv att vara liten och svag ibland, vännen…vi som vill hjälpa och stötta är bara ett telefonsamtal bort…tänk på det.
    Kram <3

    • Tack kära Marita <3
      Självklart hade jag tagit en paus om det vore praktiskt möjligt, men det fungerar inte. I en bättre värld hade det fungerat men nu är det bara att gilla läget och pussla så gott det går. Och just nu är det ganska ok, schema med få föreläsningar och mer hemarbete, så det fungerar.
      Men visst känns det som att verkligheten innehåller omänskliga villkor och det värsta är att det är vi människor som skapat de där villkoren...
      Vi helt enkelt göra det bästa möjliga av situationen och anpassa oss till rådande villkor...

      Kram

      ....

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.