Dr: Gripenhjälm
Sk: Anna
Igår när vi satt där i en korridor utanför läkarens rum, kunde jag inte låta bli att föra en genusdebatt i mitt inre. På dörren rakt framför mig fanns en skylt där någon antecknat namnet på läkaren och sköterskan (namnen ovan är naturligtvis figurerade). Läkaren var en man och sköterskan en kvinna. Och, Jag störde mig på okonsekvensen i att den manliga läkaren titulerades med efternamn och sköterskan med förnamn.
Vad betyder detta egentligen? Betyder det att vi förväntas vara mer formella tillsammans med läkaren och mer vardagliga tillsammans med sköterskan? Betyder det att den manliga läkaren har högre status än den kvinnliga sköterskan? Jag funderar på om samma princip gäller när läkaren är kvinnlig – att hon tituleras med sitt efternamn? Om fallet är så beror det troligtvis på att hon har ett yrke som historiskt sett varit mansdominerat. Jag undrar om personen som skrev på tavlan ens tänkte på hur invanda genusmönster bekräftas av små vardagliga händelser. Att tituleras med efternamn inger mer respekt och distans.
Det jag stör mig på är att okonsekvensen och befästandet av att ålderdomliga genusstereotyper tillåts på ett sjukhus. Jag menar att antingen titulerar man båda vid förnamn eller efternamn. På ytan kanske detta inte verkar som ett stort problem – men jag hävdar att när man skrapar på ytan uppdagar man att problemet är stort. Det finns många studier som visar att manliga patienter får rätt vård snabbare än de kvinnliga patienterna. Att manliga patienter får komma till de dyrare undersökningarna snabbare än de kvinnliga patienterna. Att manliga patienter tidigare får rätt diagnos och behandling beroende på att de får tillträde till rätt undersökningar och kompetens tidigare.
Jag tänker att man då borde eftersträva jämlikhet inom vården och arbeta aktivt för att förebygga diskriminering. Men om personalen som arbetar inom sjukvården inte själv tänker på betydelsen i de där små detaljerna, vad händer då med jämlik sjukvård?
Vad tänker ni? Överreagerar jag, eller…har jag rätt när jag tänker att det kanske inte hänt så mycket sedan Simone de Beauvoir skrev , Det andra könet.
Det här är jätteintressant och ett utmärkt exempel på ett fenomen som har tydligt könade aspekter men där man också måste titta på framför allt klass (genom yrkesstatus) för att förstå vad det handlar om. Som du skriver så har läkare en högre status än sjuksköterskor och det är förstås också relaterat till att sjuksköterska är ett ’kvinnoyrke’ medan läkare historiskt varit manligt dominerat. Att titulera läkarna med titel och efternamn lyfter fram yrkesstatusen och döljer samtidigt könet. Det går inte att veta om ”Doktor Gripenhjälm” är en man eller kvinna, däremot vet vi att Anna är en kvinna. Det finns studier (har tyvärr ingen referens, det var länge sen jag läste ngt om detta) som visar att tidningar oftare använder efternamn när de skriver om män, och förnamn när de skriver om kvinnor. Att använda efternamn formaliserar och skapar viss distans, att använda förnamn är personligare och känslan av att vi ’känner’ personen ökar. Genom att använda förnamn i t.ex. intervjuer med kvinnor som är politiker eller chefer så ökas fokus på deras personer snarare än yrkesposition och yrkesstatus (samma sak gäller ju om män intervjuas men det är alltså mindre vanligt att förnamn används då). Att använda förnamn när man tilltalar någon kan alltså i vissa situationer vara en strategi för att undergräva deras professionalitet. Genom att göra skillnad på läkarna och sjuksköterskorna på det här sättet så stärker man alltså läkarnas position i relation till sjuksköterskorna. Samtidigt förstärker man de egenskaper som vi ofta förväntar oss av läkare respektive sjuksköterskor: i läkarens roll ligger att vara objektiv, i viss mån lite distanserad, och mer opersonlig, medan det i sjuksköterskornas roll ligger att vara omhändertagande på ett sätt som gärna får bli lite mer personligt och ’varmt’. Skillnaden i hur namnen skrivs ut förstärker alltså dessa rollförväntningar, samtidigt som det säkert också till viss del beror på dem.
Vad bra du uttrycker det – En strategi för att undergräva någons professionalitet, är precis vad jag tänker att detta handlar om.
Jag önskar att jag hade kommit mig för att fråga vem som skrivit texten, vi träffade ju både läkaren och sköterskan så de hade säkert kunnat ge oss besked.
Ha det fint!
Vet att det här ämnet var uppe till debatt i SvD för ett tag sen. Men handlade då om politiker. Jag har för mig att skribenten använde Angela Merkel(Tysklands förbundskansler) och David Cameron(Storbrittaniens premiärminister) som exempel. Och visade där på att media i många fall använder de kvinnliga politikernas förnamn men de manligas efternamn. Det fanns någon form av statistiskt underlag som påvisade detta där de jämfört hur ofta Angela vs David nämns i sammanhanget.
Men sen är jag övertygad om att det beror på en omedveten inlärd struktur och inte någon medveten form av ”diskriminering”..
Vad intressant, jag ska googla och kolla upp om jag hittar den där infon – kunde vara intressant att läsa. Och du har säkert rätt i att detta sker omedvetet pga något inlärt beteende – min gissning är att det rent av kanske är sköterskan själv som skrivit namnen på morgonen.
Ha det fint
Kramar!
Du överreagerar verkligen inte, för det är så det ser ut. Jag blir galen varje dag på jobbet när jag sitter och dokumenterar i journaler och fast jag inget hellre VILL så har jag inte än så länge vågat bryta normmönstret för att skriva Dr Anders istället för Dr Svensson till exempel. Blir galen på det där…
Kram på dig! Anna
Ja, det gäller att välja vilka strider man ska våga ta. Man vill ju inte riskera sitt arbete eller göra sig obekväm på arbetsplatsen.
Tack för din respons, och för att du delar med dig av dina tankar om att bryta normen och skriva dr Anders. – Undrar vad som skulle hända om man började skriva ut förnamnet i journalerna?
Intressant är det och komplicerat, det som stör mig mest är att man gör skillnad på olika yrkeskategorier och män och kvinnor.
Ha det fint!
Kramar Christina