Om rätten till Orden – En antologi

Dagarna går och tiden tickar på, oavsett om jag är här eller någon annanstans, men nu är jag tillbaka med ett inlägg om en rykande färsk bok, en antologi Om rätten till Orden, utgiven av Litteraturrundan (2023). Boken ligger mig varmt om hjärtat, inte bara för att jag är en av författarna och initiativtagarna, utan även därför att jag har många tankar, idéer och åsikter om yttrandefrihet, om att skapa dialoger och om att att våga samtala även om det som kan betraktas som obekvämt. Om rätten till Orden.

Trettioen röster med trettioen olika infallsvinklar möts kring det högaktuella ämnet, Om rätten till Orden. Denna nya antologi är utgiven av Litteraturrundan (Artes Liberales, 2023). Boken innefattar en buffé av olika texter i form av noveller, krönikor, essäer och dikter.

Variationen av författare berikar innehållet med sina olikheter i form av texter som bland annat bearbetar hur det kan vara att flytta till ett nytt land, lära sig ett nytt språk och hur det kan kännas när man inte hittar orden. Andra författare skriver om vikten av att lyfta fram historiska röster, några lyfter vilka ord det är som definierar oss som människor, ord som sänker, sätter spår eller lyfter oss till nya höjder. Några skriver om hur orden berikar, om ordens magiska kraft, om trycksvärta, sena nätter och mycket annat.

Min text handlar om yttrandefriheten, den berör de maktförhållanden som styr vems röster som får ta plats i det offentliga rummet och vem det är man egentligen lyssnar på. Jag skriver om det fria ordet, ” Det fria ordet är aldrig fritt – med ordets kraft följer ett ansvar.” (s 48).

Boken inleds med ett förord av Helen Halldórsdóttir som är Litteraturrundans ordförande och redaktör till antologin. Hon skriver ”- De fria orden har sällan varit så viktiga som just nu då det fria ordet inte kan tas för givet i alla länder, även i länder som kallar sig demokratier.” (s 8)

Första texten i boken är skriven av vår folkkära Björn Ranelid som skriver filosofiskt om rätten till orden, ”Alla bokstäverna i ett alfabet är gengångare och det är ett mirakel.” (s 11). ”Ingen kan sätta språket och ordet i fängelse.” (s 12).

Namnen på samtliga författare är : Björn Ranelid, Maria Bielke Von Sydow, Agneta Berliner, Stina Larsson, Birk Andersson, Andrea Kontos, Christina Karlsson, Katarina Frankel, Göran Blohm, Lisa Fransson, Ida Andersson, Anneli Magnuson, Mikael Rudesjö, Barbro Blomberg, Torun Ewald, Helen Halldórsdóttir, Ulf Persson, Lotte Vikléa, Ann-Britt Eklund, Barbara Fellgiebel, Helena Sund, Mikael Håkansson, Maria Elena Bergman, Birgitta Sulau, Marianne E. Gunve, Bert Westerström, Eva Grip, Peter Winai, Karin Eberhardt Grönvall, Gunilla Kare och Emil Ahlbertz.

Om rätten till Orden är en betydelsefull bok i pågående debatt om yttrandefrihet och om rätten till orden. Läs den, låna den på ditt bibliotek, köp den via Litteraturrundan, på Bokus, Ad Libris, Akademibokhandeln eller direkt av mig.

Har du några spontana tankar Om rätten till Orden så skriv gärna och kommentera.

Allt gott!

Christina Karlsson

En renku i BlåEld

Tidskriften BlåEld ges ut av Svenska haikusällskapet två gånger per år och i det senaste numret representeras jag av två kortdikter som ingår i en renku. En renku är en form av japansk kedjevers som skrivs enligt specifika mönster som bland annat styrs av årstider. I samband med Tranås at the Fringe festivalen förra sommaren, dvs 2022 deltog jag i en workshop som leddes av Sten Svensson. Vi hann inte skriva klart vår renku där och då utan fullföljde uppdraget via mejlkorrespondens under hösten och vintern. En renku behöver tid och omsorg eftersom varje vers bygger på föregående samtidigt som den inte får vara en alltför tydlig fortsättning men ändå måste följa årstidsschemat plus inslag av referenser som vid detta tillfälle skulle relatera till kärlek, måne och blomning. Varannan strof är en trerading och varannan strof en tvårading. Traditionell renku innehåller historiskt sett fler verser så tolvtonsrenkun som vi valde att utgå ifrån har enligt det Sten skriver i Blåeld troligtvis vuxit fram för att få plats i den nutida människans livspussel.

Renkun I dunklet inleddes av Sten Svensson som också har guidat oss genom hela skrivandeprocessen och nu när vår tolvstonsrenku blev klar så publicerades den i Svenska haikusällskapets tidskrift BlåEld (#16 2023). Tack till Sten som guidat oss genom denna renku och som skickat in den till Svenska haikusällskapets tidskrift BlåEld där den nu går att läsa. Vill du ta del av vår renku så finns den även att läsa på fotografiet nedan.

Allt gott och fortsatt fina sommardagar!

Christina Karlsson

Nyklippt och ofärgad

Det är under flera års tid som jag regelbundet har färgat håret i olika nyanser åt det rödaktiga hållet. Från början handlade det om att förstärka de rödaktiga tonerna i min egen hårfärg, och sen blev det rödare och rödare. Jag har trivts bra med den röda färgen och fyllt på med färg när känt för det. Men det som föranlett mina frisörbesök de senaste åren har oftast handlat om att färga utväxten eftersom min naturliga hårfärg befinner sig i en transformation på väg mot det grå, där den ljusa grå färgen har lyst upp som en stark kontrast i det mörkt rödbruna. Faktum är att jag vid de senaste färgningarna har pratat med frisören om att jag börjat få en känsla av att den röda färgen är artificiell och att jag velat hitta en färgton som är mindre artificiell, då har vi blandat in lite mer kastanjebrunt för att lugna ner det röda och det kändes tillfälligt bättre men nu har jag bestämt mig.

När semestern började var min tanke att låta håret vila för att undersöka vilken färgton mitt naturliga hår har och det känns som att befinna sig mitt uppe i ett spännande äventyr så när jag bokade min senaste tid hos frisören bokade jag bara klippning. Håret blir allt gråare och jag har bestämt mig för att låta det vara som det blir. Låta de grå tonerna visa vad de går för, de har ju trots allt en hel del kunskap och erfarenhet i sitt bagage.

Vad kan det då finnas för skäl till att inte färga håret? Alla ni som någon gång läst på innehållsförteckningen till hårfärgningsmedel vet hur många skadliga ämnen den typen av produkt innehåller. Vi färgar håret med ämnen som är starkt allergiframkallande och skadliga för både människor, djur och miljö. Skadliga ämnen som spolas ut i vasken, hamnar i vårt grundvatten där det går vidare till dricksvattnet och maten vi äter. Även om vattnet renas så kan man inte få bort alla skadliga ämnen och visst handlar det om små mängder men många bäckar små blir snart till en å.

Ett annat skäl till att inte färga håret är att acceptera sig själv som man är, bejaka det naturliga och glädjas åt att ålder är ett tecken på att man lever och frodas. Faktum är att hela grejen med att färga håret tar en himla massa tid i anspråk och all den där tiden kan man ju använda till att investera i sig själv genom att lära sig något nytt, läsa en bra bok, måla eller göra något annat man gillar.

I skrivande stund har jag insett att en del av resan handlar om mötet med människors reaktioner. En del människor konstaterar att jag börjar bli gråhårig, andra säger inget alls, några blir konfunderade och kommer med en massa tips på hur man kan gå tillväga med att färga in slingor för att övergången inte ska bli så tydlig, en del verkar chockade över att håret inte ska färgas och en del hejar på och tycker det är bra att jag vågar ge utrymme åt den grå färgen.

Håret har stor betydelse för hur vi människor ser på oss själva och andra. Jag har alltid månat om mitt hår genom att sköta om det väl och trots att jag varit medveten om att hårfärg kan vara skadligt så har valt att regelbundet färga det bara för att vara fin? Men faktum är att världen på många sätt blivit så artificiell och konstgjord att det som är autentiskt och äkta blir alltmer sällsynt och ökar i värde. Det finns många olika nyanser av grått hår, grått hår är naturligt och till viss del ett visuellt bevis på att man ingår i den skaran av människor som har varit med förr.

Har du några specifika tankar om hår, hårfärg, grått hår, eller om att bli gråhårig?

Må gott och njut av dagarna som passerar.

Christina Karlsson

Skaparglädje – när den är som bäst…

Monokromt

Veckan efter midsommar brukar vi på Galleri KVIS arrangera skapardagar. I år förnyade vi vårt koncept genom att arrangera tre helt olika workshops med olika tema, tekniker och material. Första dagen var det Artmoney som stod på agendan, andra dagen Monokrom skaparglädje och tredje dagen Urban sketching. Bakom mig har jag tre dagar med kravlös skaparglädje i konstens tecken, och nu känns det att semestern har börjat på riktigt. Syftet med skapardagarna är att skapa bara för att det är kul, bonusen är möjligheten att lära av varandra, dela med sig av sina konstnärliga förmågor, skapa och ha roligt tillsammans.

Artmoney under utveckling

Tidigare år har jag varit kursledare för de flesta av skapardagarna, så i år kändes det otroligt behagligt för mig att bara kunna njuta av att vara deltagare och låta mig inspireras av någon annan. De här dagarna var precis vad jag behövde som uppstart på min sommarsemester. På agendan finns en hel del konstnärliga projekt inplanerade, kanske lite fler än vad som är rimligt att hinna med men ambitionen och motivationen är helt klart på topp. Skrivarprojekt, måleri, läsning, poesi och kanske till och med en kommande utställning väntar runt hörnet…

Urban sketching

Har du någon liknande eller helt annan typ av aktivitet som du sucktar efter att få ägna dig åt och som ger dig massor av energi?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Den sprudlande våren…

Oavsett vilket väder det är idag så har våren gjort entré, och med våren kommer förvandlingen, från den mörka årstiden till den ljusa. I skrivande stund är det ganska grått och kallt men ljuset finns där ändå. Träden har knoppats, vårblommorna blommor, fåglarna kvittar och hela världen grönskar.

Träden grönskar till den grad, att man fylls med lugn och blir glad. Idag ska jag dra på mig något bekvämt och dra till skogs, komma hem och tända ljus, koka varm choklad och läsa mina egna påbörjade strofer, ett uppdrag som handlar om döden. Ett annorlunda uppdrag och jag vet inte om det når hela vägen fram, men utmaningen är antagen och vart det leder får framtiden utvisa.

Vad ska ni ägna dagen åt?

Ta hand om er och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

Hur hanterar du din stress?

Stress är en naturlig del av livet. I lagom dos kan stressen bidra till att vi kan fokusera och prestera det där lilla extra, men det gäller att se upp, för om stressen håller i sig över en längre tid kan kroppen ta skada. Långvarig stress kan orsaka förödande konsekvenser om vi inte finner de strategier vi behöver för att hantera vår stress.

Vad är det då man menar när man talar om stress? Om man slår upp ordet stress i Svensk ordbok beskrivs det som ”an­strängande om­ständigheter som fram­kallar på­frestningar både fysiskt och psykiskt; ofta i sam­band med högt arbets­tempo och tids­brist”.

I tider som dessa med en pågående pandemi som härjar, samtidigt som liv ska levas och allt förväntas rulla på som vanligt, är det en utmaning att inte bli stressad. Hela vår livssituation har förändrats, både arbetslivet och privatlivet har påtvingats nya mönster av arbetsuppgifter, förhållningsregler, restriktioner och ett helt nya sätt att leva. En konsekvens som pandemin orsakat är att vi blivit alltmer digitaliserade, vilket i sin tur innebär mer administration och fler stillasittande moment, som inte alls är bra för våra kroppar.

Den ständiga oron för smittspridning bekräftas när vi inte ens kan gå och handla mat utan att ibland behöva stå i kö utanför affären och sen när vi kommer in i affären upptäcker vi att den tidigare bakgrundsmusiken bytts ut mot en röst som upprepar ”Tänk på smittspridningen och håll avstånd till varandra”. Många av våra kulturinstutitioner har tillfälligt stängt, på restaurangerna får man bara sitta 4 personer vid ett bord, öppettiderna begränsas, idrotts- och föreningsaktiviteter begränsas och till och med i våra egna hem är vi begränsade till att inte samla fler än 8 personer. Samhället är också fyllt av kontraster som gör de här restriktionerna så himla komplicerade. Vi får samla 30 personer i ett klassrum men vi får inte ta klassen med oss ut och resa iväg för att besöka stadens kulturutbud eller genomföra annan aktivitet där vi samlar större grupper utomhus. Vi planerar och planerar men det mesta blir inställt och förutsättningarna förändras från dag till dag. Vi är många som upplever att den här karusellen snurrar alldeles för fort.

Stress är en naturlig del av livet och därför också något vi behöver förhålla oss till. När jag känner av hur stressen är på väg att ta över försöker jag stanna upp och reflektera. Jag taggar ner, tar ett steg tillbaka och om det är möjligt så drar jag iväg på en promenad. Promenader är extremt välgörande för kropp och själ. En promenad ger bäst effekt när den sker utan uppkoppling, musik och annan yttre påverkan så att man kan bara kan vara med sig själv för att få tid att lyssna på naturens ljud, låta tankarna passera, tid att fundera över dagen, morgondagen, nuet och bara vara ”i sig själv”. I dagens stressade samhälle är det sällan vi ges tid att bara vara där vi är, rent fysiskt. Vi sitter uppkopplade större delen av tiden med flera pågående parallella diskussionstrådar, deadlines och ibland blir det mer än vad en människa orkar med. Då är det viktigt att våga, våga ta ett steg tillbaka, tagga ner och bara vara med sitt fysiska jag för att ta sig tid att lyssna på kroppens signaler.

Ni som följer min blogg har troligtvis märkt att antalet inlägg varit glesare den senaste tiden, att mina besök hos er sker alltmer sällan och detta beror till stor del på konsekvenserna av stress. Jag befinner mig i ett läge där jag behöver tagga ner, ta ett steg tillbaka och prioritera hälsofrämjande aktiviteter. Bloggandet brukar vara mitt lilla andrum och så ska det förbli men just nu är ekvationen som livet innebär alltför belastad, men så snart jag får ordning på tillvaron så ses vi igen <3

Vad blir du stressad av? Har du något bra knep att dela med dig av? Och hur gör du för att hantera stress?

Ta väl hand om er och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

Vägen till framgång…

Många vill bli framgångsrika men få är beredda att lägga ner den tid som krävs. Vi lever i en prestationsinriktad tid där utvecklingen går i ett rasande tempo. Ta bara ett sådant exempel som att skicka ett brev, för trettio år sedan tog det flera dagar från det att man postat ett brev tills det nådde fram till mottagaren, medans det idag bara är att klicka på sänd i mejlboxen så är brevet framme hos mottagaren inom några sekunder. Kanske är det denna utveckling som bidrar till att många i dagens samhälle förväntar sig att framgång ska gå snabbt att införskaffa, den ska inte vara längre bort än ett klick, och därför är vi inte beredda att kämpa tillräckligt hårt för att nå den framgång vi vill ha.

Många vill fördjupa sina ämneskunskaper, bli bättre på att måla, tala, skriva eller räkna? Andra vill förbättra sin uthållighet, bli starkare, hälsosammare, lära sig sjunga, dansa eller spela? Saken är den att många säger att de vill men sen visar det sig att de inte är beredda att lägga ner tillräckligt mycket tid och kraft för att verkligen nå hela vägen fram. När misslyckandet kommer är det många som ger upp, blir arga, frustrerade och somliga skyller dessutom sitt misslyckande på någon annan och menar att det är någon annan ska lösa deras problem.

Saken är den att vi människor har samma typ av stenåldershjärnor och samma typ av kroppar som vi hade för över 2000 år sedan. Våra kroppsliga förutsättningar har inte påverkats nämnvärt, utan det som gör att vi lyckats revolutionera utvecklingen är vår envishet och förmåga att fortsätta kämpa oavsett vilka motgångar vi möter på vägen. Vår förmåga att dokumentera, träna, utveckla och framförallt att pröva oss fram tills vi når det resultat vi vill ha är avgörande.

Citatet, ”Upprepning är kunskapens moder” är ett välkänt citat som ibland kan misstolkas. Min tes är att upprepning är betydelsefullt för att man ska utvecklas men det betyder inte att man ska upprepa något som inte tidigare fungerat på exakt samma sätt om och om igen. Om man redan prövat att läsa en text två gånger men fortfarande inte förstår vad den handlar om då behöver man finna en ny strategi och ett nytt tillvägagångssätt för hur läsningen ska gå till. Några blir hjälpta av att lyssna, andra behöver anteckna, läsa högt, läsa kortare avsnitt, pausa oftare eller läsa i grupp. Faktum är att det alltid går att finna vägen till utveckling men man måste inse att man själv måste vara aktiv och fokuserad för att verkligen finna sin egen strategi. Vägen till framgång är nära förknippad med mod, vilja, envishet och förmåga att våga pröva nya strategier när detta krävs.

Livet är fullt av möjligheter och aktiviteter som konkurrerar om vår tid. Inse att det inte är rimligt att hinna med allt. Gör en prioriteringslista och stå för dina prioriteringar. Håll deadline. Sluta prokastinera och se till att lämna in dina uppgifter i tid! Våga ompröva dina strategier, våga anpassa dig till de förutsättningar du har, våga utforska nya vägar. Definiera vad det är du vill uppnå och var beredd att prioritera och investera den tid som krävs för att nå dina drömmars mål, då kommer du att uppleva känslan av framgång.

Vägen till framgång är inte så långt bort, den finns närmare än vad de flesta tror. Vägen till framgång finns i din hjärna, i din kropp och i ditt hjärta <3

Christina Karlsson

Utanför min komfortzon…

Leendet utanför min komfortzon

En komfortzon är en plats där man känner sig trygg. En plats där man känner att man har någorlunda koll på läget. Att gå utanför sin komfortzon kan kännas extremt obekvämt och att stanna kvar innanför kan vara extremt begränsande. Begränsningarna kan handla om allt möjligt, från att inte våga hålla tal inför en grupp människor till att inte våga framföra sin åsikt i en viktig fråga.

En komfortzon kan liknas vid en ankdamm där man simmar runt i en lugn och trygg tillvaro. Problemet uppstår när man blickar ut över omgivningarna men inser att man inte vågar ta sig dit därför att man inte vill lämna sin trygga sfär och då är det ju extremt begränsande. Min tes är att verklig utveckling sker när man vågar utmana sig själv och utforska världen utanför den egna komfortzonen, åtminstone ibland.

Det värsta som kan hända är oftast inte någon större grej, men vinsterna kan få en själv att må så mycket bättre och det är en hel del värt. Det är när vi vågar gå utanför våra egna ramar som vi verkligen lär oss något nytt, både om oss själva och om andra. Ibland kan det handla om att man behöver göra sådant som att hålla ett tal inför en grupp människor, be någon om hjälp, säga ifrån om man känner sig felaktigt behandlad, uttrycka sin åsikt, eller helt enkelt bara tillåta sig själv till att spricka ut i värsta leende och visa tänderna på bild (eller något annat kul).

Jag precis som alla andra har mina mer eller mindre logiska komfortzoner. Jag minns en händelse i grundskolan då jag pga av nervositet skrattade mig igenom ett framförande och faktum är att jag lärde mig av att utmana mina gränser, försöka, misslyckas och inse att det värsta som hände inte var värre än att publiken inte hörde mina repliker och därför inte förstod vad mitt framförande handlade om. Faktum är att jag både överlevde och insåg vikten av att kunna förmedla ett budskap genom att tala inför en grupp människor. Vid nästa framförande gick det bättre, inte bra men bättre och sedan dess kastar jag mig hejdlöst ut i den ena utmaningen efter den andra. En iakttagelse jag noterat på vägen är att vi människor ibland spelar våra roller utifrån hur vi förväntas att vara och när vi inser att vill spela en annan roll och börjar agera på ett nytt sätt då kan det påverka inte bara oss själva utan även andra människor i vår omgivning. Att ta sig ut från sin komfortzon är inte alltid enkelt, men så länge man är ärlig mot sig själv har man mycket att vinna.

När man tar sig ut ur sin egen komfortzon kan det till en början både uppfattas och kännas turbulent men faktum är att man i det långa loppet blir så mycket starkare av vetskapen om att man inte låter sig begränsas, utan att man faktiskt kan genomföra det mesta man vill och drömmer om. Gränsen för var ens komfortzon går är inte alltid logisk så det gäller att vara vaksam och sann mot sig själv när man utforskar sina möjligheter. Är du också en person som värnar om tryggheten i din komfortzon samtidigt som du värnar om friheten att utforska världen utanför? Ett steg i taget, framåt och alltid på väg någonstans.

Vad tänker du om din komfortzon? Är den utvecklade eller begränsande?

Christina Karlsson

Härlig eller förfärlig tid…

Det är en härlig eller förfärlig tid, lite beroende på ur vilket perspektiv man betraktar situationen. Hela den här pandemigrejen tär på krafterna och ingenting är sig längre likt. Arbetsdagarna innehåller en hel del nya moment, varav ett består av sprit. Bord ska spritas, händer ska spritas och uppmaningar om att sprita händer ska ges. Två lektioner ska hållas parallellt, en IRL och en digital fjärrlektion. Utom när man har symptom, då sker lektionerna enbart digitalt, trots att några elever är i skolan och andra hemma. När det är klasser som är på plats varannan vecka ska material fraktas hit och dit, påminnas om och kanske ändå glömmas. Det ena studiebesöket efter det andra arrangemanget blir inställt den ena gången efter den andra. Samtidigt ska showen fortlöpa nästan som vanligt, folk ska gå till jobbet, elever ska till skolan, betyg ska sättas och kurser ska avslutas.

Man ska inte vara varandra nära, inte längre hälsa genom att ta folk i hand och inte heller kramas. Vill man ha eget utrymme i mataffären räcker det att hosta så flyr alla som om man vore smittad av pesten, för i dessa tider kan man vara smittad utan att ens veta om det. Man begränsar sitt sociala liv, håller sig hemma och väljer noga ut vem man ska träffa, vilka personer man vågar träffa och vid vilka specifika tillfällen. Vill man träffa dem som är riskgrupp bör man först försätta sig själv i karantän. Funderar man på att resa, arrangera eller besöka en utställning, ställa till med stor fest eller gå på konsert är det lika bra att inse att sådana ting numera tillhör gårdagen. Dagens verklighet befinner sig i någon form av tillfälligt väntrum där allt ska rulla på; förutsatt att vi gör så mycket vi bara mäktar med digitalt.

Handen på hjärtat. Finns det någon som tycker att ett digitalt möte är lika effektivt som ett möte där man träffas personligen? Finns det någon som tycker det är mysigt att fika digitalt? Finns det någon som får partykänsla av en digital fest? Någon som uppskattar en digital kram? Någon som upplever estetiken i en digital konstutställning? Finns det någon som känner sig tillfredsställd av en digital verklighet allena? Nåja, kanske till viss del, men enligt min personliga åsikt finns det ingenting som kan ersätta verkligheten.

Tack vare den digitala revolutionens tekniska lösningar kan livet fortgå med hjälp av tillfälliga kompromisser. Handen på hjärtat. Vi bidrar alla med vår kompetens, vi gör vårt bästa för att hålla avstånd, hålla ut, hålla ställningarna och fortsätta följa folkhälsomyndighetens och regeringens dagliga konferenser och råd.

Tiden går, och påfrestningarna består. Många längtar efter sådant som tidigare var självklart. Fler och fler talar om att den ökade skärmtiden skapar en hjärntrötthet och en längtan efter naturen, men hur är det egentligen med naturen? Folk lackar ut samtidigt som det lackar mot jul och beroende på ur vilket perspektiv man ser situationen så är det ändå en förfärlig tid, eller kanske trots allt ändå en härlig tid <3

Ta väl hand om er!

Christina Karlsson

Vad betyder språket för dig och var går gränsen för din språkpolis?

Alla har ett språk. Oavsett vilken bakgrund, vilket kön eller vilken ålder vi befinner oss i så har vi alla en personlig idiolekt som speglar den unika individ som var och en av oss i själva verket är. Språket är vårt främsta redskap för reflektion, kommunikation och kunskapsutveckling.

Ett språk kan innehålla så mycket mer, än det man vid första anblicken ser. Språket kan vara en nyckel, som hjälper oss att öppna låsta dörrar. Språket kan bygga broar och ge oss tillträde till nya arenor. Språket kan vara en estetisk upplevelse som tar oss med på de mest förunderliga resor, men allt som har med språk att göra är inte av godo. Det finns tillfällen då språk kan rasera, skapa osämja, orsaka splittring och i värsta fall krig.

Kanske är det just därför vi alla drömmer om att behärska språkets olika beståndsdelar, för att kunna fortsätta uppfylla våra drömmar och bara leva våra fridfulla liv just precis så som vi vill. Vi har alla våra individuella sätt att uttrycka oss på och i skrivande stund är jag på väg att utveckla mitt språk genom att kasta mig rakt in i en ny bok.

Planen är att fördjupa mig i språkvetaren Sara Lövenstams senaste, Handbok för språkpoliser (2020). Inte för att jag är någon form av språkpolis utan snarare därför att jag brukar gilla det Sara Lövenstam skriver om språk, och därför att jag intresserar mig för språket och dess beståndsdelar. Jag skulle gissa att vi alla har någon variant av ”språkpolis” inom oss, ni vet en sådan där känsla man får när man hör någon missbruka och använda språket på ett förkastligt sätt. Våra gränser befinner sig säkerligen på olika plan och många av oss kanske rent av råkar passerar en eller annan gräns utan att ens veta om det. Språket är i ständig förändring och kanske är det just därför språk kan kännas så enkelt och så himla komplicerat på en och samma gång.

Finns det några särskilda språkfel som kan störa dig? Och vad tänker du om språkpoliser?

Christina Karlsson

Den dolda kvinnomakten

I skrivande stund är jag i full färd med att läsa boken, Den dolda kvinnomakten – 500 år på Skarhult slott (2014 Atlantis).

Varför saknas kvinnorna i de historiska källorna? Frågan ställdes av bokens redaktör Alexandra von Schwerin som även är den nuvarande slottsfrun. När hon flyttade in på renässansslottet Skarhult och sökte dokumentation om vad de tidigare slottsfruarna ägnat sig åt, upptäckte hon att männen upptog allt utrymme i dokumentationen. Hon kontaktade ett antal historieforskare för att få hjälp med att ta reda på vilka kvinnorna var och vad de ägnat sig åt.

Historien som tidigare saknat viktiga pusselbitar har nu avslöjat att kvinnorna vars namn sällan eller inte alls omnämnts i själva verket ofta utövade stor makt över gods, gårdar och enligt boken ibland tom över hela riket. Enligt ägelängden har godset gått från far till son, när söner saknats har äldsta dotterns man automatiskt blivit ägare. Kvinnorna betraktades formellt som omyndiga och därför har de inte kunnat spåras i historiska dokument.

Mette Rosenkrantz (född 1533) var inte bara en av den tidens mest förnäma och högättade kvinnor i Danmark, utan även en av de första slottsfruarna på Skarhults slott. Hon kan också betraktas som en av de genom tiderna mäktigaste kvinnorna på Skarhult. När hon och hennes man Sten tog över slottet bestämde de sig för att bygga ut, Sten var nästan alltid ute och krigade och när han stupade 1565 var sonen Olof 6 år gammal. I ägelängden står att det är den 6-åriga sonen Olof som bygger färdigt slottet, men att en 6-åring inte kan sköta affärer förstår ju vem som helst. På slottet står det dokumenterat att det är Sten som byggt färdigt slottet trots att det stod klart flera år efter det att han hade stupat. Vid efterforskningar har det framkommit att det är Mette som varit i kontakt med arkitekter, tegelbruk, som skötte ekonomin, styrde över godsen och höll i trådarna.

Det här är bara en liten försmak på en av de många intressanta avsnitt i boken om kvinnorna på Skarhult slott. Jag är i full färd med att läsa klart boken och planen är att helt enkelt ta och göra den där lilla resan till slottet för att kolla in den omtalade utställningen om den dolda kvinnomakten, plus den nya utställningen om Ester Blenda (boken om Ester Blenda skrev jag om för ett tag sedan).

Jag tycker att det är bra att kvinnorna får sin del av utrymme i historieskrivningen och hoppas på att vi får se mer forskning inom detta fält. Det är säkerligen fler pusselbitar som faller på plats när fler människor börjar ställa frågor och undra varför det alltid är så himla mycket fokus på vad männen gjorde, gör och planerar är göra framöver. Jag vill inte på något sätt förringa männens betydelse utan snarare lyfta fram helheten. Mänskligheten består ju trots allt av ungefär lika andel män och kvinnor.

Christina Karlsson

Nystädat kök…

Solen lyser in genom fönstret, det ligger en vit duk på bordet och jag inser att jag kommer att sakna det här köket. Vi har själva byggt hela alltet, valt ut inredningen, rev ut det gamla, och bar in det nya, monterade skåp, kaklade och tapetserade. Jag och dottern skruvade ihop skåpen, maken och sonen skruvade upp dem på väggarna, maken kaklade och jag fogade, våra vänner hjälpte oss att lägga golvet, mamma och Kenne spikade upp innertaket och nu ska vi flytta. Jag inser att det finns en hel del i det här huset som jag kommer att sakna. Huset vi ska flytta till har många fördelar, men inte lika fint kök som vårt och jag kan inte låta bli att låta tankarna fara fram och tillbaka. Vad har vi gett oss in i? Hujedamej för spontaninfall och tänk om …

Nystädat kök och ett litet stilleben med ägg, kålrabbi, olivolja och oregano.

Fast å andra sidan så kommer vi att få en alldeles vidunderlig utsikt, en skog på promenadavstånd och plats för en ateljé. Livet på landet. En era i våra liv passerar… Livet är fyllt av möjligheter, vi vänder blad och påbörjar ett alldeles nytt kapitel…

Vår nya utsikt.

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Det blir aldrig som man tänkt sig…

2020 är året då inget blir som planerat.

2020 har förvandlats till ett märkligt ”lock down”, till ett år som snuvar oss på festliga tillställningar.

Jag firade min 50-årsdag häromdagen. Det blev fin högtidsdag tillsammans med närmste familjen här hemma i trädgården. Blommor anlände med blomsterbud. Grannen hissade flaggan, bästa vännerna dök upp, mormor ringde, mina föräldrar och syskon var här, maken skrev en haiku, fixade en delikat middag och kidsen förgyllde dagen med sin närvaro <3

Jag känner tacksamhet över att ha firat dagen med de mina, men kan inte låta bli att undra hur det skulle blivit om förutsättningarna varit annorlunda. Om det inte vore för Corona och allt det där… Nu blev det ingen stor och hejdundrande fest med 20-talstema som jag så länge planerat.

Strutsfjädern har jag haft i flera år. Den har legat i en låda och bara väntat på rätta tillfället för 20-talsfrisyr. Den magnifika klänningen köpte jag i vintras. Den är otroligt smickrande, sitter som en smäck och är vansinnigt snygg. Jag har länge sett fram emot den här 20-talsfesten och kan inte låta bli att känna besvikelse för att den inte blev av, samtidigt som jag får dåligt samvete för att jag klagar på något så ytligt som att inte få ha en stor hejdundrande födelsedagsfest. Folk blir sjuka av en epidemi som härjar, några dör och jag klagar över att inte få ställa till med fest. Fy skäms, vilken skam!

Nåja, det har åtminstone varit kul att planera och om vi bara får leva och ha hälsan blir det förhoppningsvis fler tillfällen att fira…

Må gott, njut av dagarna som passerar och ta väl hand om dig!

Christina Karlsson

Del 2: Vad är konst?

Kan en skugga och några vitsippor vara konst?

En helt vanlig skugga är i allmänhet inte konst, men jag menar att det finns tillfällen då en skugga kan vara ett konstverk. Skuggan på fotografiet ovan är en dokumentation av ett konstverk jag skapade på en av mina skogspromenader. Själva konstverket finns inte kvar, eftersom verket försvann i samma stund som jag rörde mig vidare. Konstverket existerade ett kort ögonblick just där och då, i samma stund som jag betraktade min skugga och tänkte att det såg ut som om skuggan bar ett fång vitsippor intill bröstet, närmast hjärtat och i sin famn. Konsten i sig var enligt mig själva momentet att min skugga kunde bära ett fång vitsippor, helt utan att på något sätt plocka, arrangera eller flytta vitsipporna från sin naturliga plats.

Enligt uppslagsverket NE handlar konceptkonsten om att undanröja gränserna mellan konst och annan verklighet, och ibland kan den bestå av matematiska demonstrationer, filosofiska påståenden och ställningstaganden i sociala och politiska frågor.

Vid fototillfället var jag i själva verket ute i skogen med syftet att skapa någon form av konceptuell land art. Jag samlade föremål, flyttade, arrangerade och fotograferade utan att lyckas skapa den typen av verk jag var ute efter. Mina arrangerade stilleben blev helt enkelt inte tillräckligt unika. De såg bara ut som en samling fint tillrättalagda föremål i skogen. Allt förändrades när jag upptäckte hur min skugga lyckats skapa ett perfekt konstverk utan att göra någon som helst åverkan på naturen. Då visste jag att jag lyckats fånga det jag ville ha. Idén om den unika verket, ett verk som står över kommersialism, materialism, och ett verk som placerar våren, skogen och vitsipporna i rampljuset.

Jag tog upp min mobilkamera, tog ett fotografi och gick vidare. Mitt fotografi är således egentligen inget konstverk, det är bara en dokumentation av det tillfälliga konstverk jag upplevde där och då. Om jag skulle försöka mig på att placera konstverket i någon form av genre så skulle jag nog säga att det kan kopplas till någon form av minimalistisk konceptuell konst som hämtat sin inspiration i land art.

Avslutningsvis, kan en skugga skapa konst? Nej, en skugga allena kan inte göra någonting alls. Kan en skugga och några vitsippor vara konst? Ja, men det beror helt och hållet på hur, var, när, av vem och varför dess existens granskas. Några kanske skulle säga att det snarare handlar om filosofi.

Jag är nyfiken på din åsikt om den här typen av konst, vad tänker du?

Christina Karlsson

Lägger livspussel, funderar och lever en dröm i ett berg-och dalbaneliv

När jag talar om berg-och dalbaneliv handlar det ofta om de där komplicerade delarna som ger sig tillkänna på olika sätt. Ni vet de där stunderna då det tidvis kan kännas som om murarna är högre än någonsin, när man blir sjuk, överhopad av arbete som aldrig tar slut, när en anhörig blir allvarligt sjuk eller när saker och ting känns orimligt komplicerade. När det känns så brukar jag finna styrka genom att relatera till konst. Konst bygger på kontraster och desto starkare kontrasterna är, desto effektfullare sägs resultatet bli. Trösten i detta tänk blir således att när det IRL känns orimligt mörkt då kan det vara gott att veta att när vändpunkten kommer då blir det så mycket ljusare, ja kanske rentav självlysande. Berg-ochdalbanan rör sig både uppåt, nedåt, sakta och i ett rasande tempo.

När jag talar om livspussel tänker jag på människans förmåga att ständigt lösa problem. Vi fixar, arrangerar och gör vårt bästa för att övervinna hinder och svårigheter vi möter på vägen. Vi pusslar oavbrutet för att sammanfoga de där små pusselbitarna på ett sätt som gör att helheten blir starkare, håller samman och vi pusslar för att försöka skapa de bilder vi föredrar att se och leva i.

När jag talar om att leva i drömmen, då handlar det om att blicka framåt, att lyssna till sina inre drömmar och mål. Det handlar om att skapa strategier som hjälper en att sortera sina drömmar och förstå vilka man ska ta på allvar och hur man kan skapa strategier för att nå de drömmar som känns mest angelägna. Somliga drömmar kanske mår bäst av att bara få vara drömmar, men andra typer av drömmar är sådana man mår som bäst av att förverkliga. Begreppet dröm kan tolkas lite olika beroende på vilken betydelse och vilka värderingar man tillför drömmen. En dröm kan ur det perspektivet vara ganska abstrakt och därför är det viktigt att noga definiera och konkretisera vad man innefattar i den dröm man vill leva med och i.

Vad tänker du om drömmar, livspussel och berg- och dalbaneliv?

© Christina Karlsson