Den sprudlande våren…

Oavsett vilket väder det är idag så har våren gjort entré, och med våren kommer förvandlingen, från den mörka årstiden till den ljusa. I skrivande stund är det ganska grått och kallt men ljuset finns där ändå. Träden har knoppats, vårblommorna blommor, fåglarna kvittar och hela världen grönskar.

Träden grönskar till den grad, att man fylls med lugn och blir glad. Idag ska jag dra på mig något bekvämt och dra till skogs, komma hem och tända ljus, koka varm choklad och läsa mina egna påbörjade strofer, ett uppdrag som handlar om döden. Ett annorlunda uppdrag och jag vet inte om det når hela vägen fram, men utmaningen är antagen och vart det leder får framtiden utvisa.

Vad ska ni ägna dagen åt?

Ta hand om er och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

Hur hanterar du din stress?

Stress är en naturlig del av livet. I lagom dos kan stressen bidra till att vi kan fokusera och prestera det där lilla extra, men det gäller att se upp, för om stressen håller i sig över en längre tid kan kroppen ta skada. Långvarig stress kan orsaka förödande konsekvenser om vi inte finner de strategier vi behöver för att hantera vår stress.

Vad är det då man menar när man talar om stress? Om man slår upp ordet stress i Svensk ordbok beskrivs det som “an­strängande om­ständigheter som fram­kallar på­frestningar både fysiskt och psykiskt; ofta i sam­band med högt arbets­tempo och tids­brist”.

I tider som dessa med en pågående pandemi som härjar, samtidigt som liv ska levas och allt förväntas rulla på som vanligt, är det en utmaning att inte bli stressad. Hela vår livssituation har förändrats, både arbetslivet och privatlivet har påtvingats nya mönster av arbetsuppgifter, förhållningsregler, restriktioner och ett helt nya sätt att leva. En konsekvens som pandemin orsakat är att vi blivit alltmer digitaliserade, vilket i sin tur innebär mer administration och fler stillasittande moment, som inte alls är bra för våra kroppar.

Den ständiga oron för smittspridning bekräftas när vi inte ens kan gå och handla mat utan att ibland behöva stå i kö utanför affären och sen när vi kommer in i affären upptäcker vi att den tidigare bakgrundsmusiken bytts ut mot en röst som upprepar “Tänk på smittspridningen och håll avstånd till varandra”. Många av våra kulturinstutitioner har tillfälligt stängt, på restaurangerna får man bara sitta 4 personer vid ett bord, öppettiderna begränsas, idrotts- och föreningsaktiviteter begränsas och till och med i våra egna hem är vi begränsade till att inte samla fler än 8 personer. Samhället är också fyllt av kontraster som gör de här restriktionerna så himla komplicerade. Vi får samla 30 personer i ett klassrum men vi får inte ta klassen med oss ut och resa iväg för att besöka stadens kulturutbud eller genomföra annan aktivitet där vi samlar större grupper utomhus. Vi planerar och planerar men det mesta blir inställt och förutsättningarna förändras från dag till dag. Vi är många som upplever att den här karusellen snurrar alldeles för fort.

Stress är en naturlig del av livet och därför också något vi behöver förhålla oss till. När jag känner av hur stressen är på väg att ta över försöker jag stanna upp och reflektera. Jag taggar ner, tar ett steg tillbaka och om det är möjligt så drar jag iväg på en promenad. Promenader är extremt välgörande för kropp och själ. En promenad ger bäst effekt när den sker utan uppkoppling, musik och annan yttre påverkan så att man kan bara kan vara med sig själv för att få tid att lyssna på naturens ljud, låta tankarna passera, tid att fundera över dagen, morgondagen, nuet och bara vara “i sig själv”. I dagens stressade samhälle är det sällan vi ges tid att bara vara där vi är, rent fysiskt. Vi sitter uppkopplade större delen av tiden med flera pågående parallella diskussionstrådar, deadlines och ibland blir det mer än vad en människa orkar med. Då är det viktigt att våga, våga ta ett steg tillbaka, tagga ner och bara vara med sitt fysiska jag för att ta sig tid att lyssna på kroppens signaler.

Ni som följer min blogg har troligtvis märkt att antalet inlägg varit glesare den senaste tiden, att mina besök hos er sker alltmer sällan och detta beror till stor del på konsekvenserna av stress. Jag befinner mig i ett läge där jag behöver tagga ner, ta ett steg tillbaka och prioritera hälsofrämjande aktiviteter. Bloggandet brukar vara mitt lilla andrum och så ska det förbli men just nu är ekvationen som livet innebär alltför belastad, men så snart jag får ordning på tillvaron så ses vi igen <3

Vad blir du stressad av? Har du något bra knep att dela med dig av? Och hur gör du för att hantera stress?

Ta väl hand om er och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

Vägen till framgång…

Många vill bli framgångsrika men få är beredda att lägga ner den tid som krävs. Vi lever i en prestationsinriktad tid där utvecklingen går i ett rasande tempo. Ta bara ett sådant exempel som att skicka ett brev, för trettio år sedan tog det flera dagar från det att man postat ett brev tills det nådde fram till mottagaren, medans det idag bara är att klicka på sänd i mejlboxen så är brevet framme hos mottagaren inom några sekunder. Kanske är det denna utveckling som bidrar till att många i dagens samhälle förväntar sig att framgång ska gå snabbt att införskaffa, den ska inte vara längre bort än ett klick, och därför är vi inte beredda att kämpa tillräckligt hårt för att nå den framgång vi vill ha.

Många vill fördjupa sina ämneskunskaper, bli bättre på att måla, tala, skriva eller räkna? Andra vill förbättra sin uthållighet, bli starkare, hälsosammare, lära sig sjunga, dansa eller spela? Saken är den att många säger att de vill men sen visar det sig att de inte är beredda att lägga ner tillräckligt mycket tid och kraft för att verkligen nå hela vägen fram. När misslyckandet kommer är det många som ger upp, blir arga, frustrerade och somliga skyller dessutom sitt misslyckande på någon annan och menar att det är någon annan ska lösa deras problem.

Saken är den att vi människor har samma typ av stenåldershjärnor och samma typ av kroppar som vi hade för över 2000 år sedan. Våra kroppsliga förutsättningar har inte påverkats nämnvärt, utan det som gör att vi lyckats revolutionera utvecklingen är vår envishet och förmåga att fortsätta kämpa oavsett vilka motgångar vi möter på vägen. Vår förmåga att dokumentera, träna, utveckla och framförallt att pröva oss fram tills vi når det resultat vi vill ha är avgörande.

Citatet, “Upprepning är kunskapens moder” är ett välkänt citat som ibland kan misstolkas. Min tes är att upprepning är betydelsefullt för att man ska utvecklas men det betyder inte att man ska upprepa något som inte tidigare fungerat på exakt samma sätt om och om igen. Om man redan prövat att läsa en text två gånger men fortfarande inte förstår vad den handlar om då behöver man finna en ny strategi och ett nytt tillvägagångssätt för hur läsningen ska gå till. Några blir hjälpta av att lyssna, andra behöver anteckna, läsa högt, läsa kortare avsnitt, pausa oftare eller läsa i grupp. Faktum är att det alltid går att finna vägen till utveckling men man måste inse att man själv måste vara aktiv och fokuserad för att verkligen finna sin egen strategi. Vägen till framgång är nära förknippad med mod, vilja, envishet och förmåga att våga pröva nya strategier när detta krävs.

Livet är fullt av möjligheter och aktiviteter som konkurrerar om vår tid. Inse att det inte är rimligt att hinna med allt. Gör en prioriteringslista och stå för dina prioriteringar. Håll deadline. Sluta prokastinera och se till att lämna in dina uppgifter i tid! Våga ompröva dina strategier, våga anpassa dig till de förutsättningar du har, våga utforska nya vägar. Definiera vad det är du vill uppnå och var beredd att prioritera och investera den tid som krävs för att nå dina drömmars mål, då kommer du att uppleva känslan av framgång.

Vägen till framgång är inte så långt bort, den finns närmare än vad de flesta tror. Vägen till framgång finns i din hjärna, i din kropp och i ditt hjärta <3

Christina Karlsson

Utanför min komfortzon…

Leendet utanför min komfortzon

En komfortzon är en plats där man känner sig trygg. En plats där man känner att man har någorlunda koll på läget. Att gå utanför sin komfortzon kan kännas extremt obekvämt och att stanna kvar innanför kan vara extremt begränsande. Begränsningarna kan handla om allt möjligt, från att inte våga hålla tal inför en grupp människor till att inte våga framföra sin åsikt i en viktig fråga.

En komfortzon kan liknas vid en ankdamm där man simmar runt i en lugn och trygg tillvaro. Problemet uppstår när man blickar ut över omgivningarna men inser att man inte vågar ta sig dit därför att man inte vill lämna sin trygga sfär och då är det ju extremt begränsande. Min tes är att verklig utveckling sker när man vågar utmana sig själv och utforska världen utanför den egna komfortzonen, åtminstone ibland.

Det värsta som kan hända är oftast inte någon större grej, men vinsterna kan få en själv att må så mycket bättre och det är en hel del värt. Det är när vi vågar gå utanför våra egna ramar som vi verkligen lär oss något nytt, både om oss själva och om andra. Ibland kan det handla om att man behöver göra sådant som att hålla ett tal inför en grupp människor, be någon om hjälp, säga ifrån om man känner sig felaktigt behandlad, uttrycka sin åsikt, eller helt enkelt bara tillåta sig själv till att spricka ut i värsta leende och visa tänderna på bild (eller något annat kul).

Jag precis som alla andra har mina mer eller mindre logiska komfortzoner. Jag minns en händelse i grundskolan då jag pga av nervositet skrattade mig igenom ett framförande och faktum är att jag lärde mig av att utmana mina gränser, försöka, misslyckas och inse att det värsta som hände inte var värre än att publiken inte hörde mina repliker och därför inte förstod vad mitt framförande handlade om. Faktum är att jag både överlevde och insåg vikten av att kunna förmedla ett budskap genom att tala inför en grupp människor. Vid nästa framförande gick det bättre, inte bra men bättre och sedan dess kastar jag mig hejdlöst ut i den ena utmaningen efter den andra. En iakttagelse jag noterat på vägen är att vi människor ibland spelar våra roller utifrån hur vi förväntas att vara och när vi inser att vill spela en annan roll och börjar agera på ett nytt sätt då kan det påverka inte bara oss själva utan även andra människor i vår omgivning. Att ta sig ut från sin komfortzon är inte alltid enkelt, men så länge man är ärlig mot sig själv har man mycket att vinna.

När man tar sig ut ur sin egen komfortzon kan det till en början både uppfattas och kännas turbulent men faktum är att man i det långa loppet blir så mycket starkare av vetskapen om att man inte låter sig begränsas, utan att man faktiskt kan genomföra det mesta man vill och drömmer om. Gränsen för var ens komfortzon går är inte alltid logisk så det gäller att vara vaksam och sann mot sig själv när man utforskar sina möjligheter. Är du också en person som värnar om tryggheten i din komfortzon samtidigt som du värnar om friheten att utforska världen utanför? Ett steg i taget, framåt och alltid på väg någonstans.

Vad tänker du om din komfortzon? Är den utvecklade eller begränsande?

Christina Karlsson

Härlig eller förfärlig tid…

Det är en härlig eller förfärlig tid, lite beroende på ur vilket perspektiv man betraktar situationen. Hela den här pandemigrejen tär på krafterna och ingenting är sig längre likt. Arbetsdagarna innehåller en hel del nya moment, varav ett består av sprit. Bord ska spritas, händer ska spritas och uppmaningar om att sprita händer ska ges. Två lektioner ska hållas parallellt, en IRL och en digital fjärrlektion. Utom när man har symptom, då sker lektionerna enbart digitalt, trots att några elever är i skolan och andra hemma. När det är klasser som är på plats varannan vecka ska material fraktas hit och dit, påminnas om och kanske ändå glömmas. Det ena studiebesöket efter det andra arrangemanget blir inställt den ena gången efter den andra. Samtidigt ska showen fortlöpa nästan som vanligt, folk ska gå till jobbet, elever ska till skolan, betyg ska sättas och kurser ska avslutas.

Man ska inte vara varandra nära, inte längre hälsa genom att ta folk i hand och inte heller kramas. Vill man ha eget utrymme i mataffären räcker det att hosta så flyr alla som om man vore smittad av pesten, för i dessa tider kan man vara smittad utan att ens veta om det. Man begränsar sitt sociala liv, håller sig hemma och väljer noga ut vem man ska träffa, vilka personer man vågar träffa och vid vilka specifika tillfällen. Vill man träffa dem som är riskgrupp bör man först försätta sig själv i karantän. Funderar man på att resa, arrangera eller besöka en utställning, ställa till med stor fest eller gå på konsert är det lika bra att inse att sådana ting numera tillhör gårdagen. Dagens verklighet befinner sig i någon form av tillfälligt väntrum där allt ska rulla på; förutsatt att vi gör så mycket vi bara mäktar med digitalt.

Handen på hjärtat. Finns det någon som tycker att ett digitalt möte är lika effektivt som ett möte där man träffas personligen? Finns det någon som tycker det är mysigt att fika digitalt? Finns det någon som får partykänsla av en digital fest? Någon som uppskattar en digital kram? Någon som upplever estetiken i en digital konstutställning? Finns det någon som känner sig tillfredsställd av en digital verklighet allena? Nåja, kanske till viss del, men enligt min personliga åsikt finns det ingenting som kan ersätta verkligheten.

Tack vare den digitala revolutionens tekniska lösningar kan livet fortgå med hjälp av tillfälliga kompromisser. Handen på hjärtat. Vi bidrar alla med vår kompetens, vi gör vårt bästa för att hålla avstånd, hålla ut, hålla ställningarna och fortsätta följa folkhälsomyndighetens och regeringens dagliga konferenser och råd.

Tiden går, och påfrestningarna består. Många längtar efter sådant som tidigare var självklart. Fler och fler talar om att den ökade skärmtiden skapar en hjärntrötthet och en längtan efter naturen, men hur är det egentligen med naturen? Folk lackar ut samtidigt som det lackar mot jul och beroende på ur vilket perspektiv man ser situationen så är det ändå en förfärlig tid, eller kanske trots allt ändå en härlig tid <3

Ta väl hand om er!

Christina Karlsson

Vad betyder språket för dig och var går gränsen för din språkpolis?

Alla har ett språk. Oavsett vilken bakgrund, vilket kön eller vilken ålder vi befinner oss i så har vi alla en personlig idiolekt som speglar den unika individ som var och en av oss i själva verket är. Språket är vårt främsta redskap för reflektion, kommunikation och kunskapsutveckling.

Ett språk kan innehålla så mycket mer, än det man vid första anblicken ser. Språket kan vara en nyckel, som hjälper oss att öppna låsta dörrar. Språket kan bygga broar och ge oss tillträde till nya arenor. Språket kan vara en estetisk upplevelse som tar oss med på de mest förunderliga resor, men allt som har med språk att göra är inte av godo. Det finns tillfällen då språk kan rasera, skapa osämja, orsaka splittring och i värsta fall krig.

Kanske är det just därför vi alla drömmer om att behärska språkets olika beståndsdelar, för att kunna fortsätta uppfylla våra drömmar och bara leva våra fridfulla liv just precis så som vi vill. Vi har alla våra individuella sätt att uttrycka oss på och i skrivande stund är jag på väg att utveckla mitt språk genom att kasta mig rakt in i en ny bok.

Planen är att fördjupa mig i språkvetaren Sara Lövenstams senaste, Handbok för språkpoliser (2020). Inte för att jag är någon form av språkpolis utan snarare därför att jag brukar gilla det Sara Lövenstam skriver om språk, och därför att jag intresserar mig för språket och dess beståndsdelar. Jag skulle gissa att vi alla har någon variant av “språkpolis” inom oss, ni vet en sådan där känsla man får när man hör någon missbruka och använda språket på ett förkastligt sätt. Våra gränser befinner sig säkerligen på olika plan och många av oss kanske rent av råkar passerar en eller annan gräns utan att ens veta om det. Språket är i ständig förändring och kanske är det just därför språk kan kännas så enkelt och så himla komplicerat på en och samma gång.

Finns det några särskilda språkfel som kan störa dig? Och vad tänker du om språkpoliser?

Christina Karlsson

Den dolda kvinnomakten

I skrivande stund är jag i full färd med att läsa boken, Den dolda kvinnomakten – 500 år på Skarhult slott (2014 Atlantis).

Varför saknas kvinnorna i de historiska källorna? Frågan ställdes av bokens redaktör Alexandra von Schwerin som även är den nuvarande slottsfrun. När hon flyttade in på renässansslottet Skarhult och sökte dokumentation om vad de tidigare slottsfruarna ägnat sig åt, upptäckte hon att männen upptog allt utrymme i dokumentationen. Hon kontaktade ett antal historieforskare för att få hjälp med att ta reda på vilka kvinnorna var och vad de ägnat sig åt.

Historien som tidigare saknat viktiga pusselbitar har nu avslöjat att kvinnorna vars namn sällan eller inte alls omnämnts i själva verket ofta utövade stor makt över gods, gårdar och enligt boken ibland tom över hela riket. Enligt ägelängden har godset gått från far till son, när söner saknats har äldsta dotterns man automatiskt blivit ägare. Kvinnorna betraktades formellt som omyndiga och därför har de inte kunnat spåras i historiska dokument.

Mette Rosenkrantz (född 1533) var inte bara en av den tidens mest förnäma och högättade kvinnor i Danmark, utan även en av de första slottsfruarna på Skarhults slott. Hon kan också betraktas som en av de genom tiderna mäktigaste kvinnorna på Skarhult. När hon och hennes man Sten tog över slottet bestämde de sig för att bygga ut, Sten var nästan alltid ute och krigade och när han stupade 1565 var sonen Olof 6 år gammal. I ägelängden står att det är den 6-åriga sonen Olof som bygger färdigt slottet, men att en 6-åring inte kan sköta affärer förstår ju vem som helst. På slottet står det dokumenterat att det är Sten som byggt färdigt slottet trots att det stod klart flera år efter det att han hade stupat. Vid efterforskningar har det framkommit att det är Mette som varit i kontakt med arkitekter, tegelbruk, som skötte ekonomin, styrde över godsen och höll i trådarna.

Det här är bara en liten försmak på en av de många intressanta avsnitt i boken om kvinnorna på Skarhult slott. Jag är i full färd med att läsa klart boken och planen är att helt enkelt ta och göra den där lilla resan till slottet för att kolla in den omtalade utställningen om den dolda kvinnomakten, plus den nya utställningen om Ester Blenda (boken om Ester Blenda skrev jag om för ett tag sedan).

Jag tycker att det är bra att kvinnorna får sin del av utrymme i historieskrivningen och hoppas på att vi får se mer forskning inom detta fält. Det är säkerligen fler pusselbitar som faller på plats när fler människor börjar ställa frågor och undra varför det alltid är så himla mycket fokus på vad männen gjorde, gör och planerar är göra framöver. Jag vill inte på något sätt förringa männens betydelse utan snarare lyfta fram helheten. Mänskligheten består ju trots allt av ungefär lika andel män och kvinnor.

Christina Karlsson

Nystädat kök…

Solen lyser in genom fönstret, det ligger en vit duk på bordet och jag inser att jag kommer att sakna det här köket. Vi har själva byggt hela alltet, valt ut inredningen, rev ut det gamla, och bar in det nya, monterade skåp, kaklade och tapetserade. Jag och dottern skruvade ihop skåpen, maken och sonen skruvade upp dem på väggarna, maken kaklade och jag fogade, våra vänner hjälpte oss att lägga golvet, mamma och Kenne spikade upp innertaket och nu ska vi flytta. Jag inser att det finns en hel del i det här huset som jag kommer att sakna. Huset vi ska flytta till har många fördelar, men inte lika fint kök som vårt och jag kan inte låta bli att låta tankarna fara fram och tillbaka. Vad har vi gett oss in i? Hujedamej för spontaninfall och tänk om …

Nystädat kök och ett litet stilleben med ägg, kålrabbi, olivolja och oregano.

Fast å andra sidan så kommer vi att få en alldeles vidunderlig utsikt, en skog på promenadavstånd och plats för en ateljé. Livet på landet. En era i våra liv passerar… Livet är fyllt av möjligheter, vi vänder blad och påbörjar ett alldeles nytt kapitel…

Vår nya utsikt.

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Det blir aldrig som man tänkt sig…

2020 är året då inget blir som planerat.

2020 har förvandlats till ett märkligt “lock down”, till ett år som snuvar oss på festliga tillställningar.

Jag firade min 50-årsdag häromdagen. Det blev fin högtidsdag tillsammans med närmste familjen här hemma i trädgården. Blommor anlände med blomsterbud. Grannen hissade flaggan, bästa vännerna dök upp, mormor ringde, mina föräldrar och syskon var här, maken skrev en haiku, fixade en delikat middag och kidsen förgyllde dagen med sin närvaro <3

Jag känner tacksamhet över att ha firat dagen med de mina, men kan inte låta bli att undra hur det skulle blivit om förutsättningarna varit annorlunda. Om det inte vore för Corona och allt det där… Nu blev det ingen stor och hejdundrande fest med 20-talstema som jag så länge planerat.

Strutsfjädern har jag haft i flera år. Den har legat i en låda och bara väntat på rätta tillfället för 20-talsfrisyr. Den magnifika klänningen köpte jag i vintras. Den är otroligt smickrande, sitter som en smäck och är vansinnigt snygg. Jag har länge sett fram emot den här 20-talsfesten och kan inte låta bli att känna besvikelse för att den inte blev av, samtidigt som jag får dåligt samvete för att jag klagar på något så ytligt som att inte få ha en stor hejdundrande födelsedagsfest. Folk blir sjuka av en epidemi som härjar, några dör och jag klagar över att inte få ställa till med fest. Fy skäms, vilken skam!

Nåja, det har åtminstone varit kul att planera och om vi bara får leva och ha hälsan blir det förhoppningsvis fler tillfällen att fira…

Må gott, njut av dagarna som passerar och ta väl hand om dig!

Christina Karlsson

Del 2: Vad är konst?

Kan en skugga och några vitsippor vara konst?

En helt vanlig skugga är i allmänhet inte konst, men jag menar att det finns tillfällen då en skugga kan vara ett konstverk. Skuggan på fotografiet ovan är en dokumentation av ett konstverk jag skapade på en av mina skogspromenader. Själva konstverket finns inte kvar, eftersom verket försvann i samma stund som jag rörde mig vidare. Konstverket existerade ett kort ögonblick just där och då, i samma stund som jag betraktade min skugga och tänkte att det såg ut som om skuggan bar ett fång vitsippor intill bröstet, närmast hjärtat och i sin famn. Konsten i sig var enligt mig själva momentet att min skugga kunde bära ett fång vitsippor, helt utan att på något sätt plocka, arrangera eller flytta vitsipporna från sin naturliga plats.

Enligt uppslagsverket NE handlar konceptkonsten om att undanröja gränserna mellan konst och annan verklighet, och ibland kan den bestå av matematiska demonstrationer, filosofiska påståenden och ställningstaganden i sociala och politiska frågor.

Vid fototillfället var jag i själva verket ute i skogen med syftet att skapa någon form av konceptuell land art. Jag samlade föremål, flyttade, arrangerade och fotograferade utan att lyckas skapa den typen av verk jag var ute efter. Mina arrangerade stilleben blev helt enkelt inte tillräckligt unika. De såg bara ut som en samling fint tillrättalagda föremål i skogen. Allt förändrades när jag upptäckte hur min skugga lyckats skapa ett perfekt konstverk utan att göra någon som helst åverkan på naturen. Då visste jag att jag lyckats fånga det jag ville ha. Idén om den unika verket, ett verk som står över kommersialism, materialism, och ett verk som placerar våren, skogen och vitsipporna i rampljuset.

Jag tog upp min mobilkamera, tog ett fotografi och gick vidare. Mitt fotografi är således egentligen inget konstverk, det är bara en dokumentation av det tillfälliga konstverk jag upplevde där och då. Om jag skulle försöka mig på att placera konstverket i någon form av genre så skulle jag nog säga att det kan kopplas till någon form av minimalistisk konceptuell konst som hämtat sin inspiration i land art.

Avslutningsvis, kan en skugga skapa konst? Nej, en skugga allena kan inte göra någonting alls. Kan en skugga och några vitsippor vara konst? Ja, men det beror helt och hållet på hur, var, när, av vem och varför dess existens granskas. Några kanske skulle säga att det snarare handlar om filosofi.

Jag är nyfiken på din åsikt om den här typen av konst, vad tänker du?

Christina Karlsson

Lägger livspussel, funderar och lever en dröm i ett berg-och dalbaneliv

När jag talar om berg-och dalbaneliv handlar det ofta om de där komplicerade delarna som ger sig tillkänna på olika sätt. Ni vet de där stunderna då det tidvis kan kännas som om murarna är högre än någonsin, när man blir sjuk, överhopad av arbete som aldrig tar slut, när en anhörig blir allvarligt sjuk eller när saker och ting känns orimligt komplicerade. När det känns så brukar jag finna styrka genom att relatera till konst. Konst bygger på kontraster och desto starkare kontrasterna är, desto effektfullare sägs resultatet bli. Trösten i detta tänk blir således att när det IRL känns orimligt mörkt då kan det vara gott att veta att när vändpunkten kommer då blir det så mycket ljusare, ja kanske rentav självlysande. Berg-ochdalbanan rör sig både uppåt, nedåt, sakta och i ett rasande tempo.

När jag talar om livspussel tänker jag på människans förmåga att ständigt lösa problem. Vi fixar, arrangerar och gör vårt bästa för att övervinna hinder och svårigheter vi möter på vägen. Vi pusslar oavbrutet för att sammanfoga de där små pusselbitarna på ett sätt som gör att helheten blir starkare, håller samman och vi pusslar för att försöka skapa de bilder vi föredrar att se och leva i.

När jag talar om att leva i drömmen, då handlar det om att blicka framåt, att lyssna till sina inre drömmar och mål. Det handlar om att skapa strategier som hjälper en att sortera sina drömmar och förstå vilka man ska ta på allvar och hur man kan skapa strategier för att nå de drömmar som känns mest angelägna. Somliga drömmar kanske mår bäst av att bara få vara drömmar, men andra typer av drömmar är sådana man mår som bäst av att förverkliga. Begreppet dröm kan tolkas lite olika beroende på vilken betydelse och vilka värderingar man tillför drömmen. En dröm kan ur det perspektivet vara ganska abstrakt och därför är det viktigt att noga definiera och konkretisera vad man innefattar i den dröm man vill leva med och i.

Vad tänker du om drömmar, livspussel och berg- och dalbaneliv?

© Christina Karlsson

 

Sapfo, Södergran, Fröding och Tranströmer…

I svenskläraruppdraget ingår att presentera olika typer av moderna och historiska texter av författare från Sverige och övriga världen. Jag väljer fritt ur vår litterära kanon, och med tanke på att det har funnits så många bra författare och poeter genom tiderna kan urvalsprocessen vara klurig. Jag försöker välja texter som jag tror passar eleverna, texter de troligtvis inte träffat på tidigare samt som kan tillföra det där lilla extra till diskussionerna. I årets utbud av lyrik har jag valt Sapfo, Gustaf Fröding, Edith Södergran och Tomas Tranströmer. Självklart skulle jag vilja inkludera många fler poeter, men någonstans måste man begränsa sig.

I år har jag valt författare vars texter är skrivna på helt olika sätt, så att vi får olika typer av texter att jämföra. Urvalet ger oss exempel på fri vers, bunden vers med slutrim, haikudikt och sapfisk strof. Jag har medvetet valt två kvinnliga och två manliga författare.

Här kommer lite info om de fyra poeterna, samt foto av några noteringar till dikterna.

Sapfo levde ca 600 år f.Kr, på den grekiska ön Lesbos. Hon betraktas som den första kvinnliga poeten i historien och tyvärr så är det endast ett fåtal hela dikter och fragment av hennes diktsamlingar som finns bevarade. Det berättas att hon stod i centrum för en grupp högättade kvinnor och det spekuleras kring att denna grupp skulle ha någon form av religiös koppling till skönhets-, kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Afrodite.

Hon skrev på ett versmått som uppkallats med namnet sapfisk strof efter henne. En förenklad förklaring av sapfisk strof är att de första tre versraderna bygger på ett mönster med elva stavelser/vokaler och den fjärde versraden i samma strof har fem stavelser/vokaler. Jag personligen är djupt imponerad och inspirerad av hennes avancerade versmått.  Samtidigt som dikterna är skrivna i ett avancerat versmått så är de djupt passionerade. Hon skildrar kärlekens längtan, erotik, sorg, hänförelse och intensitet. <3 Sapfo <3

Gustaf Fröding är en av våra mest folkkära svenska poeter som levde 1860 – 1911. Fröding skrev om naturen, kärleken och livet. Några av hans dikter var samhällskritiska och han ifrågasatte kristna värderingar genom att utmana. Hösten 1896 när Stänk och flikar publicerades väckte dikten En morgondröm stor uppståndelse. Fröding blev anmäld för osedlighet i skrift och även om rättegången slutade med att han blev friad så tog det honom hårt att han poesi hade väckt sådan uppståndelse. Fröding brottades med psykisk ohälsa, alkoholism och diabetes.

Även Fröding hade en imponerade stil i sitt skrivande. Han skrev bland annat på bunden vers med slutrim där versrad 1 rimmar på versrad 3, versrad 2 rimmar med versrad 4 och slutligen versrad 5 och 6. Lyssna gärna på Mando Diaos tonsatta tolkningar av hans dikter.

Edith Södergran levde 1892 – 1923, betraktas som en av våra svenskfinska poeter. Hon föddes i Ryssland, dog i Finland och influerades av resor och studier i Europa.  Hon betraktas som en modernistisk föregångare inom den nordiska litteraturen då hon vågade ifrågasätta och bryta traditionella  normer och regler. Södergran drabbades tidigt i livet av svår TBC som hon kom att brottas med för resten av livet. I Södergrans poesi finns ett fokus på kvinnan och ifrågasättande av kvinnans roll i samhället. Hon skapade ett helt eget uttryckssätt, genom att hämta inspiration från bland annat rysk futurism, fransk symbolism och tysk expressionism. Kännetecknande för hennes sätt att skriva är fri vers.

Tomas Tranströmer är en av våra nutida mest kända svenska poeter som föddes i Stockholm 1931 och dog i Stockholm 2015. Tranströmer har genom åren belönats med flera utmärkelser för sitt skrivande, men det mest prestigefyllda priset fick han 2011 då han belönades med Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd, “för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Tranströmer arbetade som psykolog och poet. Han blev 83 år gammal. Det jag brukar betona i hans sätt att skriva är dels att han skrev på fri vers och dels att han skrev haikudikter. Haikudikten har sitt ursprung i Japan och den österländska kulturen så där får vi en koppling och ett exempel på hur vår västerländska kultur influerats av andra kulturer, dvs den österländska haikudikten. Tranströmers poesi är känd för sitt framträdande bildspråk, kopplingar till naturen och tydliga kopplingar mellan musik och poesi.

Jag kan inte låta bli att älska denna poesi och de fyra poeters förmåga att kombinera bokstäver till ord som tillsammans bildar strofer och poesi som ger mig behagfulla rysningar.

Har du någon favoritpoet eller någon poet som du anser att man bara måste känna till?

Christina Karlsson <3

Reflektioner kring hur en sommarvind smeker vinterkind när Våra andetag andas haikusommar

Bokresevägen är för mig ny outforskad och fylld av förväntningar, med mig på resan bär jag en uppsjö av idéer tillsammans med erfarenheter från ett bergochdalbaneliv. Nu försöker jag att stanna upp för att reflektera, vara i nuet och njuta av att se hur boken tas emot, tar plats och börjar leva sitt eget liv.

Det känns otroligt spännande att se hur böckerna sprids till olika delar av landet, att några köpt en extra bok för att ge bort i julklapp, att några berättat att de tycker att dikterna varar länge, att det är dikter man kan smaka på, att några berättat att de tycker att boken är vacker, att den kan användas som inredningsdetalj, att jag får ta del av tankar om vilket som är favoritdikten, att jag får ta del av bildtolkningar till några av dikterna. Jag känner mig otroligt glad och tacksam för varje liten detalj. <3

Det är också intressant att reflektera och ta lärdom av nya erfarenheter som kantar vägen. Strax före bokreleasen den 23 november var vår hall belamrad med en stor samling bokkartonger och när min man frågade hur länge de skulle stå där svarade jag att ett av mina delmål var att sälja 300 böcker före julafton och att kartongerna då kommer att försvinna efterhand. Med facit i hand kan jag bara le åt mig själv och konstatera att jag är bra på att drömma. Jag är en bra bit på väg men i nuläget har jag inte ens sålt 100 böcker så jag kan bara dra lärdom och inse att jag behöver utveckla förmågan att formulera rimliga mål, eller en bättre försäljningsstrategi för att kunna nå ett liknande mål inför nästa bokrelease.

Själv är jag en person som älskar böcker, mitt hem har alltid varit fyllt av böcker och när jag köper presenter blir det ofta en bok. Jag går sällan förbi en bokhandel utan att gå in och när jag är ute och reser kommer jag oftast hem med en eller flera nyinköpta böcker. Jag tycker om skönlitteratur, men dras oftast till hyllorna med lyrik och konst eftersom de genrer ligger närmast mitt hjärta. Nåja, vi är alla olika och unika var och en på våra egna vis och tur är väl det, för det skulle vara fasligt trist om alla var lika.

Några har berättat för mig att de aldrig läser dikter, att de tycker att dikter är komplicerade och att de helt enkelt inte förstår sig på det sättet att skriva. Personligen tänker jag att dikter är läsarvänliga eftersom en dikt oftast säger mycket med hjälp av ett minimalt användande av ord. En annan fördel är att man får ta sig större frihet att experimentera med ordkombinationer och skiljetecken eftersom diktspråket är lite mer lekfullt än en traditionell text.

Svaret på om vi fortfarande har hallen fylld av bokkartonger är nej. Dagen före dagen före dopparedagen bar jag upp kartongerna till mitt arbetsrum, och där står de prydligt uppradade längs med väggen under tiden som jag fortsätter att samla på mig nya erfarenheter.

När läste du en diktbok senast?

Christina Karlsson

 

 

 

Sextonde luckan i julkalendern

Under gårdagens julhandel parkerade jag min bil i ett P-hus där det på utsidan finns en vägg som tillåter graffitimålning. Ska jag till centrala Malmö väljer jag ofta detta P-hus just därför att jag tycker att det är intressant att kolla in vilket budskap som förmedlas.

Jag tycker om att motiven varierar och jag tycker om att betrakta trottoaren som påminner om en färgpalett. Igår när jag närmade mig P-huset kunde jag inte låta bli att le när jag möttes av julhälsningen “Merry Christmas”, men när jag betraktade målningen närmare förändrades leendet till ett fundersamt och lite mer filosofiskt uttryck.

Väl genomtänkt och utförd graffiti har förmågan att ge den observante förbipasserande en tankeställare. När man betraktar målningen närmare ser man att framför texten Merry står det står en kriminellt belastad person med automatvapen och skjuter mot polisen som står bakom Christmas, och som i sin tur skjuter mot personen (som jag tolkar som kriminell) på andra sidan av Merry Christmas texten. Mitt emellan Merry och Christmas väjer en stackars julgran för skjutningarna under tiden som pengarna flödar åt alla håll. Jag har ingen aning om vem som målat motivet men all heder åt konstnären som kommunicerar ett tydligt bildspråk som dessutom är placerat på en plats där det kommunicerar med omgivningen på ett genialt sätt.

Vi befinner oss i Sveriges tredje största stad, staden  som erbjuder en fantastisk julskylning och shopping för den som vill vara med. En ständigt växande stad i utveckling och där finns universitet, bibliotek, museum, parker, opera, teater och blomstrande företag. Staden som betraktas som vår port till Europa/världen genom sin förbindelse med bron. I samma stad hamnar ungdomar i kriminalitet, i samma stad händer det att ungdomar som inte ens fyllt 20 år skjuts till döds. I samma stad finns det hemlösa människor, droger, hederskultur och utanförskap. I samma stad/land befinner vi oss i ett läge där terrorhotet är förhöjt och där det finns zoner/områden inte ens polisen vill bege sig till utan förstärkt skydd.

Vi befinner oss i en stad och ett land där det råder en rädsla för att inte tycka som alla andra och där en självutnämnd elit anser sig ha rätten att bestämma vems röst som ska få höras och vems åsikter som ska räknas. Vi befinner oss i ett land där åsikter avfärdas pga rädsla för en obekväm debatt, samtidigt som människor utsätts för hederskultur, hemlöshet, överfall, skjutningar, terror och klimatet för individen blir allt otryggare.

När jag tittar närmare på bilden ser jag att den som jag tolkat som kriminell i detta fallet är klädd i tomtedräkt. Betyder detta att konstnären ser våra traditioner och vår kultur som ett hot? Eller betyder det att våra traditioner och vår kultur kan utnyttjas för att sätta vår trygghet ur spel? Bilden väcker många frågor och kanske säger svaren lika mycket om den som tolkar bilden som om konstnären som såg till att den hamnade där den är?

Men vad ska jag göra åt problematiken som förmedlas? Jag vill ju bara fira en lugn och behaglig jul med mina nära och kära. Jag vill umgås med min familj, njuta av allt vackert, gott och se glädjen spridas hos mina nära och kära. Vad ska jag göra åt saken? Om jag vågar sätta ner foten, säga min åsikt och råkar säga något som bryter normen då blir jag kanske utfrusen ur gemenskapen och får fira jul ensam med min egen lilla skara. Detta är i sin tur bara ännu ett symptom på hur segregationen ökar när vi inte får uttrycka våra åsikter och när de som styr inte vågar debattera frågor som kan vara svåra att besvara.

Allt detta bara på grund av en graffitimålning, som ett tydligt exempel på när en bild kommunicerar mer än tusen ord. Jag skulle kunna skriva fler ord för att definiera det jag vill säga, men bilden förmedlar hela tiden så mycket mer och jag har egentligen ingen aning om min tolkning stämmer överens med konstnärens.

Jag vill i själva verket bara koppla av från vardagens brus, och drömma mig bort till en sagovärld där rättvisan segrar, där alla är lyckliga och omges av det där heliga sagoskimmer som förmedlas och uppstår i våra drömmars vackraste julfirande.

Jag checkar ut min bil, åker hem, pyntar granen och tänder det tredje adventsljuset.

Må väl och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

 

 

 

Funderingar kring en av våra mest kulturbärande instutitioner

Ultrarapid!

Livet rusar fram i någon form av supermegamax

takt och ton a` la ultrarapid.

Våren nalkas, och vindarna blåser skoningslöst kring

en av våra mest kulturbärande institutioner, Svenska Akademien.

Svenska Akademien instiftades år 1786, av Gustaf den tredje. Syftet var att värna om det svenska språket, vårda arvet av det förgångna och uppmärksamma nya strömningar. Nu blåser det stormvindar i Akademiens salar och jag hoppas innerligt att de människor som har möjlighet att påverka situationen tar sitt förnuft tillfånga, lämnar sandlådan, växer upp och värnar om vårt svenska kulturarv. Vi behöver någon som värnar om vårt språk, vi behöver ett nobelpris i litteratur att se upp till och vi behöver en kulturbärande akademi som värnar om vårt svenska språk och dess historia.

Jag har personligen svårt att förstå varför Sara Danius måste avgå. Jag hade gärna sett att hon satt kvar som Akademiens ständige sekreterare. Vem kommer nu att ta över rollen som ständig sekreterare, vilka nya ledamöter kommer att väljas in och vilka kriterier är det då som avgör. Jag har en känsla av att Svenska Akademien befinner sig i ett historisk ögonblick och att dess framtid fortfarande är ett oskrivet blad. Jag tänker att det spelar en stor roll vilka dess framtida representanterna kommer att bli och på vilka kriterier dessa utses. – Vi behöver värna  och vår historia, vi behöver värna om vår framtid och vi behöver stå upp för vår kulturbärande Svenska Akademi!

Christina Karlsson