Vägen till framgång…

Många vill bli framgångsrika men få är beredda att lägga ner den tid som krävs. Vi lever i en prestationsinriktad tid där utvecklingen går i ett rasande tempo. Ta bara ett sådant exempel som att skicka ett brev, för trettio år sedan tog det flera dagar från det att man postat ett brev tills det nådde fram till mottagaren, medans det idag bara är att klicka på sänd i mejlboxen så är brevet framme hos mottagaren inom några sekunder. Kanske är det denna utveckling som bidrar till att många i dagens samhälle förväntar sig att framgång ska gå snabbt att införskaffa, den ska inte vara längre bort än ett klick, och därför är vi inte beredda att kämpa tillräckligt hårt för att nå den framgång vi vill ha.

Många vill fördjupa sina ämneskunskaper, bli bättre på att måla, tala, skriva eller räkna? Andra vill förbättra sin uthållighet, bli starkare, hälsosammare, lära sig sjunga, dansa eller spela? Saken är den att många säger att de vill men sen visar det sig att de inte är beredda att lägga ner tillräckligt mycket tid och kraft för att verkligen nå hela vägen fram. När misslyckandet kommer är det många som ger upp, blir arga, frustrerade och somliga skyller dessutom sitt misslyckande på någon annan och menar att det är någon annan ska lösa deras problem.

Saken är den att vi människor har samma typ av stenåldershjärnor och samma typ av kroppar som vi hade för över 2000 år sedan. Våra kroppsliga förutsättningar har inte påverkats nämnvärt, utan det som gör att vi lyckats revolutionera utvecklingen är vår envishet och förmåga att fortsätta kämpa oavsett vilka motgångar vi möter på vägen. Vår förmåga att dokumentera, träna, utveckla och framförallt att pröva oss fram tills vi når det resultat vi vill ha är avgörande.

Citatet, “Upprepning är kunskapens moder” är ett välkänt citat som ibland kan misstolkas. Min tes är att upprepning är betydelsefullt för att man ska utvecklas men det betyder inte att man ska upprepa något som inte tidigare fungerat på exakt samma sätt om och om igen. Om man redan prövat att läsa en text två gånger men fortfarande inte förstår vad den handlar om då behöver man finna en ny strategi och ett nytt tillvägagångssätt för hur läsningen ska gå till. Några blir hjälpta av att lyssna, andra behöver anteckna, läsa högt, läsa kortare avsnitt, pausa oftare eller läsa i grupp. Faktum är att det alltid går att finna vägen till utveckling men man måste inse att man själv måste vara aktiv och fokuserad för att verkligen finna sin egen strategi. Vägen till framgång är nära förknippad med mod, vilja, envishet och förmåga att våga pröva nya strategier när detta krävs.

Livet är fullt av möjligheter och aktiviteter som konkurrerar om vår tid. Inse att det inte är rimligt att hinna med allt. Gör en prioriteringslista och stå för dina prioriteringar. Håll deadline. Sluta prokastinera och se till att lämna in dina uppgifter i tid! Våga ompröva dina strategier, våga anpassa dig till de förutsättningar du har, våga utforska nya vägar. Definiera vad det är du vill uppnå och var beredd att prioritera och investera den tid som krävs för att nå dina drömmars mål, då kommer du att uppleva känslan av framgång.

Vägen till framgång är inte så långt bort, den finns närmare än vad de flesta tror. Vägen till framgång finns i din hjärna, i din kropp och i ditt hjärta <3

Christina Karlsson

Sapfo på nytt

Om det är något jag är svag för så är det böcker. Mitt senaste spontanbesök i en bokhandel resulterade i att den här vackra nyöversättningen av Sapfo fick följa med mig hem. Sapfo är en grekisk poet/vislyriker från ön Lesbos där hon troligen föddes ca 630 f.kr och den här fina boken om Sapho på nytt är skriven av Bengt Eriksson (2020, Vaktel förlag)

Av Sapfos dikter som sägs vara mer än 500 till antalet återstår knappt en tiondel, som uppgår till ca 1 000 rader mestadels bestående av fragment. Av alla hennes dikter finns endast en komplett dikt bevarad. Sapfos poesi är känd för att kretsa kring kärlek och passion och det berättas att hennes sapfiska strofer var allmänt dyrkade redan under hennes livstid. Det finns inte mycket bevarat och dokumenterat om Sapfo som person, men det finns massor av spekulationer som tar stöd i dikternas innehåll.

Foto med dikt på sida 48, ur Sapfo på nytt

Det är söndag, regnet utanför mitt fönster övergår tidvis i snöfall, under tiden som jag kurar ihop mig i soffan tillsammans med Sapfo. Läser, njuter av detta andrum och drömmer mig bort till lyrikens värld. Fascineras av att dessa strofer som skrevs för över 2000 år sedan innehåller samma funderingar, passion och rädslor som människan bearbetar än idag. Sapfos strofer är vackra, otroligt gripande och tidlösa.

Vilken relation har du till Sapfos poesi?

Christina Karlsson

Utanför min komfortzon…

Leendet utanför min komfortzon

En komfortzon är en plats där man känner sig trygg. En plats där man känner att man har någorlunda koll på läget. Att gå utanför sin komfortzon kan kännas extremt obekvämt och att stanna kvar innanför kan vara extremt begränsande. Begränsningarna kan handla om allt möjligt, från att inte våga hålla tal inför en grupp människor till att inte våga framföra sin åsikt i en viktig fråga.

En komfortzon kan liknas vid en ankdamm där man simmar runt i en lugn och trygg tillvaro. Problemet uppstår när man blickar ut över omgivningarna men inser att man inte vågar ta sig dit därför att man inte vill lämna sin trygga sfär och då är det ju extremt begränsande. Min tes är att verklig utveckling sker när man vågar utmana sig själv och utforska världen utanför den egna komfortzonen, åtminstone ibland.

Det värsta som kan hända är oftast inte någon större grej, men vinsterna kan få en själv att må så mycket bättre och det är en hel del värt. Det är när vi vågar gå utanför våra egna ramar som vi verkligen lär oss något nytt, både om oss själva och om andra. Ibland kan det handla om att man behöver göra sådant som att hålla ett tal inför en grupp människor, be någon om hjälp, säga ifrån om man känner sig felaktigt behandlad, uttrycka sin åsikt, eller helt enkelt bara tillåta sig själv till att spricka ut i värsta leende och visa tänderna på bild (eller något annat kul).

Jag precis som alla andra har mina mer eller mindre logiska komfortzoner. Jag minns en händelse i grundskolan då jag pga av nervositet skrattade mig igenom ett framförande och faktum är att jag lärde mig av att utmana mina gränser, försöka, misslyckas och inse att det värsta som hände inte var värre än att publiken inte hörde mina repliker och därför inte förstod vad mitt framförande handlade om. Faktum är att jag både överlevde och insåg vikten av att kunna förmedla ett budskap genom att tala inför en grupp människor. Vid nästa framförande gick det bättre, inte bra men bättre och sedan dess kastar jag mig hejdlöst ut i den ena utmaningen efter den andra. En iakttagelse jag noterat på vägen är att vi människor ibland spelar våra roller utifrån hur vi förväntas att vara och när vi inser att vill spela en annan roll och börjar agera på ett nytt sätt då kan det påverka inte bara oss själva utan även andra människor i vår omgivning. Att ta sig ut från sin komfortzon är inte alltid enkelt, men så länge man är ärlig mot sig själv har man mycket att vinna.

När man tar sig ut ur sin egen komfortzon kan det till en början både uppfattas och kännas turbulent men faktum är att man i det långa loppet blir så mycket starkare av vetskapen om att man inte låter sig begränsas, utan att man faktiskt kan genomföra det mesta man vill och drömmer om. Gränsen för var ens komfortzon går är inte alltid logisk så det gäller att vara vaksam och sann mot sig själv när man utforskar sina möjligheter. Är du också en person som värnar om tryggheten i din komfortzon samtidigt som du värnar om friheten att utforska världen utanför? Ett steg i taget, framåt och alltid på väg någonstans.

Vad tänker du om din komfortzon? Är den utvecklade eller begränsande?

Christina Karlsson

Glad påskhelg!

Den senaste tiden har varit sprängfylld av arbete, men nu har äntligen påskledigheten gjort entré och jag kan börja andas igen. Jag har softat, kollat på film, promenerat, städat, tvättat bilen, röjt i trädgården, varit kaninvakt, pysslat om små marsvin och haft det allmänt bra. Påskpyntade gjorde jag redan inför förra helgen eftersom kidsen då var hemma på helgmingel med lite firande och familjemys. Imorgon är det påskafton och då vankas det påskbuffé. Jag har planterat ut påskliljor i en kruka vid entrédörren och det känns så välkomnande att mötas av en liten blombuffé när man kommer hem.

Jag har till och med hunnit med att besöka bokhandeln i Trelleborg, fyndat nya fina diktböcker till mig själv och haft den äran att få fylla på bokhandelns lager med fler av mina diktböcker, Våra andetag andas haikusommar. Jag blir fortfarande lika barnsligt upprymd av att se mina böcker på en hylla i en bokhandel eller på ett bibliotek. Att se min lilla bok på samma hylla som Louise Gluck och Shakespeare gör mig glad.

Ta hand om er där och ha en riktigt glädjefylld och fin påskhelg <3

Christina Karlsson

Regnet faller och vindarna viner

Marken är våt, regnet faller och vindarna viner utanför fönstret där jag bor. Jag sitter i soffan, dricker mitt morgonkaffe och lyssnar in de oregelbundna ljuden från stormen som rasar. Det är lördag. Jag söker återhämtning, söker lugn och försöker landa i nuet trots att tidens alla plikter är intensivare än någonsin.

Tiden. Det är för mycket som pågår och för många extra insatser som gör att tiden krymper till en liten lort som aldrig någonsin räcker till. Tiden är galen men med handen på hjärtat tänker jag, att vi är grymma som hanterar all denna galenskap. Vi andas in, går framåt, håller andan och väntar med att andas ut, tills det kommer en lämplig minut…

Ta hand om er <3

Christina Karlsson

Årets första vårblommor…

Vårblommorna börjar göra sin entré, fåglarna kvittrar och luften börjar få den där välbekanta doften av vår. Det är sportlovsvecka, jag är ledig och njuter av dagarna. Det är vår första vår i denna gröna by, och mycket spännande att undersöka årstidsväxlingarna i trädgården. I ett avsides hörn in bland buskar och bakom björnbärssnår lyser de vackraste vintergäcken upp som små vårsolar.

I ett annat hörn, under äppelträden och längs med gränsen till åkern har ett stråk av vackra snödroppar börjat titta upp. Om det är något som får mig på gott humör så är det vårblommornas ankomst. Jag har sett en antydan till en liten blå knopp och väntar med spänning på att få se vad det blir för blomma av den.

Har du sett några vårblommor där du bor ännu?

Vintergäcken och snödropparna är här!

Christina Karlsson

Tulpaner med flingor och frostrosor

Ingen höjdarvecka.

Vit som snö,

med feberyra och dystergråsvart blues.

Men ändå…

lite soligare när,

karamellröda tulpaner pryder hemmets vrå.

Ovanpå det en bukett alla hjärtansrosor,

i olika färger

likt en färgpalett

som gör mig glad…

Och nu bättre ändå, en feberfri vecka,

med nya utmaningar.

Ta väl hand om er och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Helg, ljuva helg…

Sista helgen

i januarimånad

jag loggar ut

går till skogen

möter en hare och får för mig att den vill visa vägen

går in i skogen, bort från stigen, över stock och sten.

Något prasslar till

ljudet kommer en liten bit längre bort från där jag är

jag stannar till

ser spetsade öron och vaksamma ögon

våra blickar möts

bokträdens kala grenar

dovhjortar i flykt

hann inte ens fånga dem på bild

men jag ler

blir alltid så glad av att se dessa ståtliga djur

Snön faller på min kind…

och det känns gott att helgen nyss har börjat

att befinna sig i en skog och bara vara.

*

Stiger upp innan månen vandrat sin tysta ban

dricker kaffe och letar strofer…

gryningsblå

svart morgonkaffe

upplyst av månen

svart morgonkaffe

tonen av koltrastkvitter

upplyst av månen

Dagarna svischar förbi och innan man hunnit landa är skymningen tillbaka.

Nyss tillbaka efter helgens sista kvällspromenad.

Helgen gick alldeles för fort, men ändå,

gott att den varit här och hälsat på <3

© Christina Karlsson

våren tvekar…

Vi befinner oss i den senare mitten av januarimånad. Det är nytt år och nya möjligheter men jag ligger inte alls på topp, utan känner mig snarare trött och sliten. Faktum är att jag har det bra men känner mig allmänt ur form ändå. Den senaste tiden har inneburit massor av skärmtid och det där statiska sittandet är inget min kropp gillar så jag försöker att ta mig ut och promenera så ofta som möjligt. Promenaderna får mig alltid på bättre humör.

Tycker det hade varit trevligt om snön som kom förra helgen hade fått vara kvar ett tag till men här ser det mest ut som om våren ligger i startgroparna och väntar på att få göra entré. En hel del träd börjar knoppas och allt fler gröna blad lyser upp bland fjolårets förmultnande vinterlöv. Jag hörde till och med hur en fågel kvittrade in våren när jag var ute på min promenad. Faktum är att det är alldeles för tidigt för vår och det brukar ju komma några köldknäppar till innan våren bryter ut till fullo. Oavsett vilket väder det är så inleder jag de flesta dagar med att skriva en haikudikt och när andan faller på så kommer det flera. Under gårdagens skogspromenad gav den här lilla haikun sig till känna.

våren tvekar

under bärnstenfärgade

bokblad på marken

Ny dag, nya möjligheter och det känns hoppfullt att våren är beredd, att den ligger i startgroparna och väntar på att göra entré.

Ta väl hand om dig och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

nyförälskad

Mitt första möte med den japanska haikupoeten Chiyo-ni (1703- 1775) ägde rum alldeles nyligen och jag blev förälskad vid första läsningen. Det finns en skörhet, en respekt för naturens förgänglighet och en förmåga att fånga ögonblicket som gör mig lycklig inombords när jag läser. En av utmaningarna för en haikupoet är att med få ord beskriva något stort på ett sätt som andra kan relatera till. När jag läser tolkningen av Chiyo-nis haiku blir jag alldeles upprymd och inser att jag vill veta mer, läsa mer och fortsätta att bekanta mig med denna kvinnliga haikumästares poesi.

Dikten om Ipomean, blomman för dagen är en av de dikterna som fångar min uppmärksamhet.

” Ipomeorna

har fångat min vattenspann

lånar grannens hink”

Den här fantastiska haikusamlingen, Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).

Goda lässtunder i konsten tecken!

Christina Karlsson

Vår analoga hjärna befinner sig i en digitaliserad tillvaro

Pandemin har bidragit till att påskynda den digitala framfarten. I takt med att smittspridningen ökar, uppmanas vi att hålla avstånd och samhället stänger ner den ena verksamheten efter den andra. Våra naturliga mötesplatser försvinner, kulturinstitutioner stänger ner, vi uppmanas att hålla avstånd, vi uppmanas att arbeta, hålla möten och undervisning hemifrån. Vi hänvisas till olika digitala plattformar och produktioner som får fungera som någon form av substitut och ersättning för den fysiska och analoga verkligheten. Det ena arrangemanget efter det andra blir inställt och det känns som om samhället befinner sig i någon form av väntrum.

Titeln i Anna Tebelius Bodins bok, Den analoga hjärnan i den digitala tillvaron (2020, Hjärna utbildning) avslöjar att den diskuterar just precis det fenomen som upptar en stor del av mina tankar. Tankar som berör frågeställningar kring vad som händer med våra hjärnor, dvs vår förmåga att ta till oss kunskap och utvecklas i en digitaliserad värld?

Boken handlar om hjärnan och samtiden men den ger också en konkret bakgrund som kopplar vår stenåldershjärna till hur vi tänker, känner och agerar i modern tid. Vår hjärna befinner sig i en historisk kontext av att överleva i ett samhälle där det råder brist på socker, information och kontakter. Hjärnan är formad för att belöna jakten på energi. Våra förfäder tros ha upplevt lustkänslor när de fann sådant som tex frukt och bär, som gav energi. Hjärnan fungerar likadant idag och faktum är att den belönande känslan kommer redan innan vi faktiskt har fått maten/belöningen.

Men vad har detta med dagens digitaliserade samhälle att göra? Jo, vi har på kort tid rört oss från ett samhälle där det råder brist på nödvändiga saker som kontakter och energi, till ett samhälle där det är överflöd på detsamma Tillgången till information och digital interaktion är idag tillgänglig under dygnets alla timmar.

Vi behöver inte längre jaga och samla. Den tekniska utvecklingen har mer eller mindre kommit att “curla” banan för oss och vi behöver inte längre fundera någon längre stund på sådant som hur man stavar eller hittar en plats – allt finns på nätet. Våra villkor har på kort tid förändrats kraftigt, men trots överflöd och förbättrade levnadsvillkor är det inte alls säkert att vi mår bra.

Den digitala tekniken och tillvaron påverkar vårt sätt att använda vår hjärna, vilket i sin tur på sikt har stor påverkan på våra förutsättningar att tänka, känna, lösa problem och hantera vår vardag. Det som på kort sikt gör att vår vardag upplevs lättare kan på längre sikt påverka vårt välmående på ett negativt sätt, om vi inte tar hänsyn till hur vår hjärna faktiskt fungerar.

Den här boken förmedlar en konkret förståelse och bakgrund till varför vi agerar som vi gör, och hur vi kan ta vara på de möjligheter vår föränderliga tid innebär. Genom att skapa förståelse för hur hjärnan fungerar kan man påverka sin förmåga att förbättra relationer, stärka välbefinnande och ta till sig kunskap.

Tekniken är här för att stanna. Vår analoga hjärna behöver fortsätta tänka, lösa problem och skapa analogt för att kunna utvecklas. Hjärnan är formad att utvecklas genom tankearbete och det utvecklar såväl vår mentala hälsa som vår kunskapsanvändning.

Personligen tänker jag att den här boken borde läsas av alla som arbetar i skolan, av alla som vill förstå sig på sin egen hälsa, sitt lärande och utveckling. Med tanke på rådande situation som blivit mer digitaliserad än någonsin anser jag att den här boken ligger helt rätt i tiden.

Christina Karlsson

Bland julkort, kalendrar och promenader

Det är något visst med julkalendrar. En av de traditioner jag burit med mig sedan barndomen är att titta på julkalendern på svt och i år måste jag säga att den är fenomenal.

Årets julkalender heter Mirakel. Den utspelas år 2020 på ett HVB-hem där de föräldralösa barnen Mira och Galed bor. Tvisten är den att de plötsligt upptäcker ett svart hål på vinden. Det svarta maskhålet är uppfunnet av ingenjörerna Anna-Carin och Vilgot, men som av misstag blivit av med sitt svarta maskhål. Samtidigt som de börjar leta, råkar Mira som lever i år 2020 hitta maskhålet samtidigt som Rakel som bodde i samma hus år 1920 – deras själar sugs in i hålet och byter plats. Mira får uppleva år 1920 och Rakel år 2020, och problemet är det att tidsresor inte kan ske utan konsekvenser.

Jag tittar inte bara på svt:s Mirakel, utan lyssnar även på Boklarssons Skattjakt i Trelleborg, samt Malmö Operas kalender och uppdaterar Galleri KVIS konstkalender med dagens ängel.

När jag kollat in morgonens julkalender öppnar jag min chokladkalender för att kolla in dagens pralin som jag för övrigt brukar spara till kvällskaffet.

Däremellan försöker jag klämma in en promenad. De senaste två veckorna har jag mestadels jobbat hemifrån, dvs suttit framför datorn, stirrat in i skärmen och bedrivit undervisning och allt sådant som hör därtill. Det blir alldeles för mycket stillasittande för mig och så fort jag får en chans ger jag mig ut på promenad. Njuter av närheten till skogen.

Trots all denna extra hemmatid är det först nu mina julkort är klara, sista minuten som vanligt…planerar att posta dem före jobb imorgonbitti så de ska vara framme före jul.

I år har inte bara ägnat mig åt mina egna privata julkort utan även ägnat en del tid åt att formge ett julkort som går ut till alla medlemmar i Galleri KVIS. Julkorten på fotot är från årets skörd och det kändes bara fint när det landade ett egendesignat julkort i vår brevlåda idag. Jag tror att ni kan gissa vilket av korten nedan som är “mitt”.

Faktum är att jag hade en riktigt rolig dröm häromnatten. Jag drömde att vår postlåda svämmade över av julkort, och att det bara fortsatte att komma mängder av julkort. Hela marken runtomkring brevlådorna täcktes av julkort…vilken dröm!

Hur har ni det? Brukar du kolla på julkalendern och tillhör du också den skaran av människor som fortfarande skickar julkort?

Allt gott!

Christina Karlsson

Härlig eller förfärlig tid…

Det är en härlig eller förfärlig tid, lite beroende på ur vilket perspektiv man betraktar situationen. Hela den här pandemigrejen tär på krafterna och ingenting är sig längre likt. Arbetsdagarna innehåller en hel del nya moment, varav ett består av sprit. Bord ska spritas, händer ska spritas och uppmaningar om att sprita händer ska ges. Två lektioner ska hållas parallellt, en IRL och en digital fjärrlektion. Utom när man har symptom, då sker lektionerna enbart digitalt, trots att några elever är i skolan och andra hemma. När det är klasser som är på plats varannan vecka ska material fraktas hit och dit, påminnas om och kanske ändå glömmas. Det ena studiebesöket efter det andra arrangemanget blir inställt den ena gången efter den andra. Samtidigt ska showen fortlöpa nästan som vanligt, folk ska gå till jobbet, elever ska till skolan, betyg ska sättas och kurser ska avslutas.

Man ska inte vara varandra nära, inte längre hälsa genom att ta folk i hand och inte heller kramas. Vill man ha eget utrymme i mataffären räcker det att hosta så flyr alla som om man vore smittad av pesten, för i dessa tider kan man vara smittad utan att ens veta om det. Man begränsar sitt sociala liv, håller sig hemma och väljer noga ut vem man ska träffa, vilka personer man vågar träffa och vid vilka specifika tillfällen. Vill man träffa dem som är riskgrupp bör man först försätta sig själv i karantän. Funderar man på att resa, arrangera eller besöka en utställning, ställa till med stor fest eller gå på konsert är det lika bra att inse att sådana ting numera tillhör gårdagen. Dagens verklighet befinner sig i någon form av tillfälligt väntrum där allt ska rulla på; förutsatt att vi gör så mycket vi bara mäktar med digitalt.

Handen på hjärtat. Finns det någon som tycker att ett digitalt möte är lika effektivt som ett möte där man träffas personligen? Finns det någon som tycker det är mysigt att fika digitalt? Finns det någon som får partykänsla av en digital fest? Någon som uppskattar en digital kram? Någon som upplever estetiken i en digital konstutställning? Finns det någon som känner sig tillfredsställd av en digital verklighet allena? Nåja, kanske till viss del, men enligt min personliga åsikt finns det ingenting som kan ersätta verkligheten.

Tack vare den digitala revolutionens tekniska lösningar kan livet fortgå med hjälp av tillfälliga kompromisser. Handen på hjärtat. Vi bidrar alla med vår kompetens, vi gör vårt bästa för att hålla avstånd, hålla ut, hålla ställningarna och fortsätta följa folkhälsomyndighetens och regeringens dagliga konferenser och råd.

Tiden går, och påfrestningarna består. Många längtar efter sådant som tidigare var självklart. Fler och fler talar om att den ökade skärmtiden skapar en hjärntrötthet och en längtan efter naturen, men hur är det egentligen med naturen? Folk lackar ut samtidigt som det lackar mot jul och beroende på ur vilket perspektiv man ser situationen så är det ändå en förfärlig tid, eller kanske trots allt ändå en härlig tid <3

Ta väl hand om er!

Christina Karlsson

Adventsfika och hyacinter

Adventsfikan på fotografiet är från förra helgens söndagsmys. Mandelmusslor med grädde och hallon, tillsammans med pepparkaka med saffransost, blåbär och kaffe kan varmt rekommenderas för den som är sugen på något gott. Idag är det fredag och jag ser fram emot nya godsaker och en ny helg.

Den här terminen har varit särskilt intensiv med anledning av att det pågår en pandemi och igår presenterades återigen nya direktiv. Det är elva arbetsdagar kvar detta året och även om jag trivs med mitt arbete så känner jag en intensiv längtan efter kommande ledighet.

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Ett magasin med tid för eftertanke

Haikumagasinet (Fri Press nr 2, 2020) är ett uppfriskande och rogivande magasin som kan läsas ur flera perspektiv. Uppfriskande ur perspektivet att magasinet består av illustrerade haikudikter och därmed kan läsas som ett seriemagasin. Rogivande ur perspektivet att magasinet innehåller haikudikter som kräver tid för läsning med eftertanke. Magasinet innehåller nitton haikudikter komponerade av tolv olika poeter och illustrerade av sex olika illustratörer. Gamla välkända haikudikter blandas med nykomponerade verk.

En klassisk haikudikt består av tre versrader, varav en har någon form av koppling till årstid. Dikten ska skildra någon form av iakttagelse och gärna ha en tvist på slutet, en tvist som kan ge innehållet i den första versraden en ny innebörd.

ur Haikumagasinet 2020, nr 2, sid 18. Haiku av Dag Persson och illustration av Sara Lundstedt.

När “träden sover” och fåglarna har flytt är det vinter. Tvistens estetiska formulering är “frostblommans vår”. Hur kan det vara vinter och vår på samma gång? Våren kommer efter vintern och när blommorna blommar då är det vår. Men om blommorna är frostblommor blir är det fortfarande vinter. En vinter med frostblommor är kall och vacker.

Haikumagasinet är en behaglig introduktion till haikudiktens magiska värld. Illustrationerna är ögongodis och haikudikterna en lisa för själen som jag varmt kan rekommendera.

Mer bild och poesi åt folket!

Christina Karlsson