Hon sa, – Det är en tillgång att ni är alla är så olika. Ni som nu sitter här kring bordet just nu är som blommor i en unik blomsterbukett där ingen är den andre lik….

Jag tänkte att det var en fin liknelse och att det kändes speciellt att sitta där kring bordet och liknas vid en blomma… och ju mer jag tänkte på det desto finare kändes det där ögonblicket.

Att säga vanliga standardfraser till andra människor,  kräver inte det där lilla extra engagemanget. Men när människor vågar säga sådant som är särskilt vackert eller annorlunda, då tänker jag att personen i fråga är både modig och speciell. Jag tycker om att inspireras av och ha sådana personer i min omgivning, personer som vågar uttrycka och sprida glädje omkring sig med hjälp av fina ord och gärningar. Och när någon liknar sina medmänniskor vid blommor då tänker jag att ögonblicket blir poetiskt, och vackert.

Att vara ny på en arbetsplats tar en hel del krafter i anspråk, och tala om att vara vansinnigt trött när man kommer hem. Därför kändes det synnerligen behagligt att ta ett kvällsbad, med några rosenblad, lavendelkvistar, mynta och massor av skum. Att bara ligga där, lyssna till ”vågskvalpet”, regnet utanför fönstret, vifta på tårna och ha det allmänt bra – piggar upp en hel del må jag säga. Att se blombladen flyta runt bland skummet i badet och skapa små oväntade konstverk,  gjorde badstunden till en behaglig estetisk upplevelse.