Installationen Dicsiplinerad TID är konstruerad av metallrör som det varit såväl starka receptbelagda som lite mer vardagliga receptfria värktabletter i.
Inspirationen till denna installation fick jag när jag läste Foucaults teorier om maktstrukturer. Detta var flera år sedan och i samband med att jag gick på högskolan och omskolade mig pga konsekvenser jag drabbats av i en trafikolycka. Det var under en tid då jag pressade mig själv väldigt hårt för att hela tiden orka prestera mera. Jag tittade mig omkring och upptäckte att de flesta i min omgivning kämpade minst lika hårt och pressade sig själv för att förverkliga sina mål. Värktabletter och mediciner blir ibland en del av detta beteende och då uppstod idén som jag sedan inte kunnat släppa… den där idén om att bygga ett torn av dessa värktablettsrör som representationsmedel. Jag började spara på de där metallrören och jag bad anhöriga att hjälpa till att spara sina värktablettsrör och nu står tornet som en skulptur på Galleri KVIS.
Jag funderade och funderar fortfarande mycket över hur vi människor ofta pressar oss själva till att hela tiden prestera lite mer än vad vi egentligen orkar. Vi vill leva upp till en norm och en föreställning om vad som förväntas. Normen är uppsatt av oss själva för oss själva och normen är ofta orealistisk (inte alltid men ofta).
Och tänk om det bästa någonsin var bra nog, skulle vi då vandra vidare?
Det unika med oss människor är att vi trots orealistiska förväntningar oftast lyckas prestera det där lilla extra och det är väl just det som är kännetecknande för mänsklig kultur…. att oavsett vad som händer så reser vi oss alltid upp efter ett fall. Vi reser oss alltid upp för att vandra framåt. Mänsklig kultur är alltid på väg framåt!
Det har varit så spännande att ta del av galleribesökares tolkningar av installationen Disciplinerad TID. Många associationer har triggats igång och de flesta har inte sett vilken typ av rör som döljer sig bakom färgen, trots att jag låtit texten skina igenom på vissa ställen. Det skulle vara fint att få ta del av era associationer här på bloggen. Vad tänkte ni när ni först såg bilden av det rosa- och vitfärgade tornet? Skriv gärna en kommentar och berätta…
<3
Jag tänkte dels på en byggnad, dels på ett vapen. Någon form av missil som är på väg. Men så den rosa färgen…
Kram
Vad coolt! Tack för att du berättade 🙂
Kramar<3
Det här med att pressa sig, att vilja mer än vad som är min gräns. Var och har sin gräns och det är det som många av oss glömmer bort eller inte tar hänsyn till i jämförelse med andra. Sedan ligger det i människans natur att vilja gå framåt…det är ju därför vi är där vi är. Men människans yttre miljö har förändrats sedan begynnelsen, men inte vårt inre! Vår kropps funktioner är så gott som densamma som det alltid har varit. Det finns en hel del att fundera över…
Din installation…jag tänkte skyskrapa, Eiffeltornet, vapen…rosa får stå för feminint. Men värktabletter, ett nödvändigt ont som kan vara räddningen, men också att döva för att pressa sig vidare… vad gör det med vår kropp och sinne?
Intressant inlägg…det väcker tankar.
Kram, Gunilla
Ja, vad gör det med vårt sinne? Och varför? Det är precis sådana tankar jag vill väcka….eller egentligen alla typer av tankar, få igång ett samtal om hur vi påverkas av den tid vi lever i.
Idag har jag varit där igen, pressat mig själv hårt… har en förmåga att ta på mig väldigt mycket. Oftast sådant som jag vill göra men det kan bli för mycket av det goda ibland.
Nu ska jag vila, förbereda några grejer för morgondagen och sedan kanske det blir en trivsam bloggpromenad.
Stor kram <3
Jag såg något starkt men skirt på samma gång. Som vassrör. Tänkte musik och Japan. Vackert, disciplinerat men också vilsamt. Jag funderar en hel del på det där med tid och vad vi gör med den och varför. Vad är det som driver oss. Och är tiden linjär, går framåt eller kan den vara cirkulär som årstiderna. Varför ständigt framåt. Jag tror att jag skulle må bra av att ibland få gå i cirkel. Att få återvända till det som är bekant och inte ständigt utsättas för nya saker.
Så roligt att du fått många besök på utställningen och så mycket positiv respons.
Kram
Japan var oväntat men intressant. Jag tänker att visst kan man väl gå framåt även om framåt är i formen av en cirkel? Årstider…då tänker jag på Karin Boye och hennes underbara dikter.
Tack för din tolkning <3
Kram Christina
Jag tänkte på dynamit. Viktigt ämne i tiden, hur mycket ska man pressa sig?
Dynamit var en intressant tolkning. Jag tillhör nog den skara människor som ständigt pressar mig själv men ännu har jag inte exploderat…. 😉
<3
”Vi ska bygga världens högsta och finaste byggnad och det får kosta vad det måste kosta”, säger en makthavare någonstans i världen.
Vilken otroligt bra och intressant installation, Christina. Värktablettrör … så häftigt att få veta hur du tänkte när du gjorde den.
Tackar <3
Ja, ibland betalar vi väldigt höga pris. Kosta vad kosta vill 😉
Vad är detta för konstverk var min första tanke!
Läser dina ord och jag är återigen fast i det du säger om att döva samvetet och hela tiden bara ge mer och mer fastän kroppen och själen skriker nej och åter nej.
Värktablettsrör … fasen så smart kommit på *impad* Plus den vettiga texten till. Du lyckades verkligen. Säger det igen … varför skrev inte tidningen om detta rör + text med mera. Var det verkligen en kulturjournalist som besökte dig och dig? Mycket av det du säger och har visat skulle ha passat bra i ett häfte för att köpa/ kram
Ja, jag reagerade likadant – att det var ju det här tornet som borde fotograferas men reportern trodde inte att han kunde få med hela på bild…. Men det var trevligt att det åtminstone blev en artikel.
Tack för dina fin ord om mina alster <3
Kramar
Nog fasen hade mitt lokalblad Piteå-Tidningen fått med allt om dig och mer därtill plus din fina skapelse. Är själv nöjd med två artiklar som den tidningen har gjort om mig i januari i år plus år 2006 + några små blänkare. Hoppas att någon mera tidning nappar … du har väl meddelat dem om att du har utställning? Om inte så gör det NU /kram
Påminde om Paris på något sätt. Gillade färgen. Syntes inte att det var gjort av metall.
Mmm, ja jag är ju väldigt Parisinfluerad så en hel del inspiration springer säkert ur Eiffeltornet 🙂
Pingback: När drömmar övergår i besatthet | det måste kännas på riktigt
Tänkte direkt på makt och blev glad för att den var rosa och sammansknippar denna färg med det kvinniga könet (kanske lite gammaldags, men det får man lov att vara när man passerat 60,hi,hi). Så positiv kombinatin av två ord, ett med negativ klang och en med positiv klang, men tillsammans är de bra.
Ha det bra!
Mmm, där sa du något. Den rosa färgen är betydelsefull och kanske lite vågad att använda i ett sådant här sammanhang.
Ha det fint du med! Kram
Installationen såg jag först som böcker, men hur kunde de vara SÅ lika i formen.? Innan jag kollade bilden såg jag plaströr. …
Vilken talande installation! Dessutom vacker! Verkligen roligt att du lyckat smed utställningen – och hämtat dig från den svåra tiden!
Vad är normalt i en norm när en är individuell … kanske står den stora vågen av egobehov och individualtänk just för att vi vill ändra normer, normalitet, många frågor du ställer som jag låter vara just nu … det får räcka för idag … det är ju en gräns för mig
<3
mmm och det är vi själva som sätter upp våra kriterier för vad normen är 😉 Ja, det är många frågor… jag tror minsann att jag är fylld av frågor 😉
Ha det fint! Kram