Jag sippar kaffe och läser poesi.

Läser om Världens hjärta och alla sorger där i.

När kaos är granne med gud, är gud granne med kaos, a la Norén.

Kanske är det som Boye skriver om världens hjärta,

”Det lever av grovt, tungt urtidskol: svart mörker, tät natt, Kaos.”

Vad vet jag om ”Livets hjärta”,

när jag inte ens förstår vad det representerar?

Jag stänger boken.

Öppnar dörren och tar en promenad.

Öppnar dörren, möter en julros

och tar en promenad.

Andas,

frisk luft.

Skapar andrum,

andas höst,

och höjer min röst.

Dagarna går,

det är långt till vår.

Det är vinter,

vi köper hyacinter,

 och går vilse i labyrinter.

*

Vi planerar en jul,

men drömmer om en sommar,

scensommar i en vildvuxen trädgård

med Shakespeare

och en Midsommarnattsdröm.

Vintern är här. Mörkret breder stilla ut sina vingar.

Natten är svart,

kolsvart,

men runt om på gator, torg och i alla hus,

lyser det upp,

när vi tänder våra ljus.

Må väl!

Christina Karlsson