Fragment

Läser en ny översättning av Sapfo dikterna och fragmenten (Ordfront förlag 2022).

Fragment är allt som finns kvar av denna fascinerande kvinnas poesi. Av det som en gång varit en diger samling bestående av över 500 dikter finns bara enstaka ord och fraser kvar. Endast en av alla dikter i hennes samling är komplett och trots det är hon en av de poeter som lyckats påverka och influera vår kultur något enormt.

” jag säger dig, de kommer att minnas oss i framtiden” – Detta citat är enligt texten på bokens baksida karaktäristisk för Sapfos diktning. Faktum är att jag inte kan annat än att instämma i beskrivningen ” Varhelst läsaren befinner sig träffas hon av Sapfos ord, 2600 år bort.”

Det tar lite tid att bekanta sig med en ny översättning. Orden och språket är modernare men vackert ändå, samtidigt så saknar jag stavelserytmen i fragment 31 som brukar följa det sapfiska versmåttet 11-11-11- 5, ett mönster som bokens översättare valt att bryta.

Översättningen sägs vara “rakare, rikare och mindre tillrättalagd” och i skrivande stund kan jag inte låta bli att fundera över den språkliga förändring som vi är mitt uppe i. Vad händer med språket när vi slutar följa stavelsemönster? Blir det verkligen rakare och rikare? Eller tappar vi förmågan att utmana oss själva att utveckla vårt språk genom att finna de perfekta orden; Ord som följer antalet stavelser och beskriver rätt tillstånd på en och samma gång. Personligen tror jag att det beror på vem som skriver. Om den som skriver redan utmanar sig själv genom att optimera sitt språk så bör det ju fungera, men när regler för stavelsemönster slopas tänker jag att det finns en viss risk för att språket på sikt tappar sin glöd och riskerar att utarmas och bli torftigare. Jag tänker att det är vår vilja att utforska, använda och experimentera med språket som gör att det utvecklas och förädlas på ett gynnsamt sätt.

Oavsett vilka tankar läsningen satt igång så gillar jag språket i boken. Det är en vackert skriven översättning som bjuder många filosofiska och fundersamma lässtunder.

Sommaren är här och semestern väntar runt hörnet!

Allt gott!

Christina Karlsson

I en värld av akvarell

Andas in, andas ut. Kopplar av. Varvar ner… med måleri. Akvarellmåleri. Söker balans, navigerar med pensel, pappret är en karta med ett landskap där vattnet är en sjö. Trevar bland färgerna. I stunden. Glitter. Småfågelskvitter. Tar en promenad. Går i skogen, där stormen härjade häromdagen. En stor gran har blåst ned över stigen. Terrängen blir krokig. Möter en hornuggla. Ser Minervas tal. Hör Minervas tal och målar en promenad med småfåglar, ugglor och två marsvin.

Hör hur mina dikter, tar ton och blir musik. Får en demo och sen kommer det en till och nu är vi uppe i fyra. En blomstrande resa, från frö – till en blommande ö. Det handlar om svåra ting som en sista stund, om passion och kärlek, om semesterträdgårdar och om odödlighetsspår. Det känns bra att höra mina dikter bli till musik. Ur ett nytt perspektiv och någon annans tolkning. Det låter vackert! Och jag vill bara ha mer <3

Mer lyrik som blir till musik. Jag stannar upp, smakar på orden, lyssnar och det är med trevande steg som jag tar mig framåt. Ett steg i taget. Alltid bara ett steg, inte två eller tre, för då snurrar hjulet alldeles för fort, tempot blir orimligt, man blir yr och livet ett bestyr. Tar ett steg i taget, ett steg för balans, håller takten och livet blir till en dans.

Det känns bra nu…

Allt gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Innerligt…

Innerligt (Norstedts 2021) är mitt första möte med Margaret Atwoods sena diktskrivande. Mina tidigare möten med Margaret Atwoods litteratur har varit med hennes skönlitterära romaner och framtidsdystopier som jag verkligen tycker om att läsa, men poesin i Innerligt är lite klurigare att få grepp om. Hon skriver om zombier, om varulvar och om aliens men ärligt talat så har jag har lite problem med att förstå vad det är hon vill säga med sina omskrivningar. Hon skriver om robotar, om övergrepp på människor och djur, om sex, ålderdom och liv. Hon skriver om växterna, om djuren och naturen. Jag läser vidare och inser att det mesta handlar om livet, att hon med fingertoppskänsla på ett tidvis brutalt men träffsäkert sätt lyckas fånga allt det där som vi människor håller på med.

Allt gott!

Christina Karlsson

De sju dödssynderna

Karin Boye (1900-1941) är en av de poeter som har en särskild plats i mitt hjärta, så när det här fina exemplaret av Den sju dödssynderna och efterlämnade dikter låg i en av de julklappar som dolde sig under granen i julas blev jag särskilt glad. Utgåvan är från 1941, dvs samma år som Boye lämnade jordelivet. Verket inleds med ett förord av poeten Hjalmar Gullberg som sammanställt verket med dikter som Boye påbörjat att skriva för ett poem om de sju dödssynderna. Diktsviten är vacker, magisk och fascinerande.

Vill du läsa mer om och av Karin Boye så är Karin Boye Sällskapets webbsida en fantastisk plats att besöka, om du nöjer dig med en digital version.

Allt gott!

Christina Karlsson

Ibland behöver man en konstpaus

Livet går vidare… men ibland behöver man stanna upp och reflektera… ta en konstpaus och kalibrera, ändra riktning och lyssna in hur man ska agera. När nya vindar blåser upp till storm kanske svaret döljer sig i vinden…

ett avtryck

ett spår av mörker

ett svart tomrum

när en medlem gör sorti

tiden stannar

scenen förändras

inget blir sig likt…

tiden går vidare

den gör ju faktiskt det

tiden går vidare

så länge våra dagar på scenen består

föreställningen är vår

och det är vår tid nu…

Stormvindarna blåser

utanför våra fönster

idag känns det ganska tungt och kallt

mitt hjärta säger en sak och min hjärna en annan

romantikens ideal – lyssna till ditt hjärta

upplysningens ideal – lyssna till din hjärna

men det är en ny tid nu

utanför fönstret blåser rykten om något i stil med antropocen

men vad vet jag

det är en ny tid med nya ideal och jag tror att svaret blåser i vinden

så jag ger mig ut i stormen, spetsar mina sinnen och tar en promenad…

© Christina Karlsson

Nytt år!

förmultnande blad

möjligheternas parad

ny almanacka

Tog det här fotot på årets första skogspromenad. Marken var bar och i luften fanns en anings doft av vår – tillsammans med en förväntan om ljusare tider. Visst är jag medveten om att det brukar komma en, två eller till och med flera köldknäppar med frost och snö, men av något sådant syntes inget spår. Marken var täckt av förmultnande blad, vackra blad i olika bärnstensfärgade nyanser. Det är som om varje blad representerar de olika erfarenheter vi bär med oss in i framtiden. Ett nytt år, ett rykande färskt år där det är som om varje ny boksida representerar en möjligheternas parad när jag bläddrar i en helt ny almanacka och funderar på vilket innehåll jag ska fylla det här året med.

Hos mig är det (som vanligt) en hel del som är på gång, samtidigt som jag tar mig tid att njuta av lediga dagar. Jag sover längre än vanligt, läser fler böcker än vanligt, dricker morgonkaffet tillsammans med min skrivbok och penna, promenerar, filosoferar, träffar familj, vänner och njuter av att ha fri tid att spendera. Gläds åt att min målar- och skrivarverkstad snart är redo för att inredas.

Nytt år och nya möjligheter. Nu får det väl ändå vara slut på allt gammalt groll och elände… Må 2022 bli det bästa året hittills!

God fortsättning på det nya året, 2022!

Christina Karlsson

Trettonde, fjortonde och femtonde luckan i julkalendern

Alla goda ting är tre och i detta inlägg öppnas tre luckor på en gång. Nationalskalden Viktor Rydbergs (1828-1895) välkända dikt om Tomten väcker mina varmaste känslor från barndomens jular.

Inför julhelgen hängde min mormor alltid upp en julbonad som pryddes av den första strofen i dikten, Tomten. Jag minns hur jag som barn läste dikten om och om igen. Jag tyckte att språket var gåtfullt och jag ställde en massa frågor om vad orden betydde. Jag minns att det sprakade hemtrevligt från kaminen och att mormor stod i deras gammeldagsgröna kök och lagade mängder av julmat. Utanför husknuten yrde snön och det snöade så mycket att vi tidvis blev insnöade det året. När det väl blev julafton var det sådant oväder att strömmen försvann strax innan det att vi skulle äta middag. Nu kom braskaminen väl till pass så att maten kunde värmas på gammeldags vis. Vi tände massor av stearinljus och alla vi som firade jul tillsammans tyckte att det var den bästa julen någonsin. Att strömmen försvann några timmar kunde ha orsakat en hel del problem men i detta fall förhöjde det stämningen för oss som fick uppleva en lite annorlunda jul. Det här var någon gång i slutet på 70-talet och ett av de många julminnen som triggas igång av Viktor Rydbergs Tomten.

Finns det någon bok, film eller dikt som du särskilt förknippar med jul?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Sjätte luckan i julkalendern

Diktböcker i granen fungerar utmärkt och i dagens lucka läser jag, Eva- Stina Byggmästars, Älvdrottning (Söderströms, 2006). Älvdrottningen ingår i hennes trilogi om kärlek. Den är vacker, lekfull och precis sådär sockersöt att man nästintill dånar in ett rosa moln av läsningen. Kolla bara in dikten på bilden av bokens baksida – rosensöt som en gammeldags bröstkaramell; ni vet sådana där karameller som serveras i en papperstrut med en bokmärkesängel på framsidan. Gott så det förslår <3

Må gott och njut av dikterna som passerar!

Christina Karlsson

en sista stund… direkt ur antologin Om rätten till min egen död

Alla goda ting är tre, och kanske är det just därför min dikt valt att ta tre boksidor i anspråk. Dikten finns på sida 109 – 111 i Litteraturrundans antologi, Om rätten till min egen död (Artes Liberales 2021). Jag har fått en hel del frågor kring dikten så nu publicerar jag den här i bild. Varsågod!

Boksläppet på Lunds stadsbibliotek gick förträffligt då intresset för antologin är stort. Jag har endast något enstaka exemplar kvar men den finns att beställa på akademihandeln, bokus och adlibris för den som vill läsa mera… Att läsa berikar och denna bok är precis som jag tidigare beskrivit en bok som berör, en bok med många starka berättelser, några hämtade direkt ur verkligheten, några bestående av funderingar kring döden, några är hopdiktade och allt detta innehåll varvas med en och annan dikt…

Goda lässtunder i livets tecken!

Christina Karlsson

Om rätten till min egen död

Om rätten till min egen död är titeln på en antologi utgiven av Litteraturrundan (2021, Artes Librales AB) Vi är 28 författare som deltar med texter som på olika sätt bidrar till debatten. Boksläppet äger rum lördagen den 13 november kl 11.00 i samband med bokmässan på Lunds stadsbibliotek.

Jag som har haft förmånen att läsa igenom boken känner mig djupt berörd av de många vackert skildrade och gripande berättelserna som ingår i samlingen. Mitt personliga bidrag består icke helt oväntat av en dikt. Är du nyfiken på att kolla in vilka författare som deltar så kan du se namnen på fotografiet av bokens baksidestext nedan.

Och här har ni programmet för dagen…

Allt gott och väl mött!

Christina Karlsson

I höstens vagga

vandraren söker

diktens komposition

i markens mylla

vandraren söker

diktens komposition

i parkens mylla

regntyngda grå moln

sluter sig kring land och stad

solrosen blomstrar

den nakna jungfrun

utanför trädgården står

påminner om vår

*

Söker poetiska strofer, skriver haikudikter, läser, promenerar, träffar vänner, går på konstutställning, jobbar och jobbar lite till…. Landar i höstens vagga och drabbas av tillfällig förvåning när jag tror att de lila blommorna är krokusar som ju alltid blommar på våren. I själva verket visar det sig att den lilafärgade krokusliknande blomman är en giftig höstblomma, Colchicum, som tillhör släktet tidlösa och kallas för naken jungfru.

Christina Karlsson ©

Läser Demonen, av Michail Lermontov

Semestern är för länge sedan slut och återgången till arbetet har pga stora förändringar varit så mycket mer än bara det vanligt intensiva (därav min tystnad i detta forum). Jag skriver inte mer än så om den saken, utan väljer istället att berätta om en helt ny bekantskap. När jag besökte bokbussen i somras kom jag och bibliotekarien att prata om poesi, och han talade så gott om Demonen, ett verk av den ryska poeten Michail Lermontov, att jag inte kunde låta bli att låna hem.

Den ryska poeten Michail Lermontov (1814 – 1841) var bara 26 år gammal när han 1841 sköts ihjäl i en duell. Enligt förordet av Kristina Rotkirch, dök Michail Lermontov upp på Rysslands litterära himmel som en meteor för att i samband med sin död lika plötsligt försvinna. Idag betraktas han som en klassiker och hans litteratur har bidragit till att påverka den ryska litteraturen. Det sägs att han påbörjade Demonen redan som 14-åring och att han ändrade formuleringar och innehåll upp till åtta gånger innan han flera år senare kände att verket var fulländat.

Jag kan tänka mig att översättning av poesi är en utmaning som kräver kunskap om språkets innebörd, om bildspråk, idiom och att därpå dessutom ta hänsyn till komposition av versteknik. Bokens översättare, Lasse Zilliacus, liknar översättandet med “en hel bergskedja att bestiga, en där varje sång betecknar en utmanande topp”.

Jag tycker om att utgåvan är tvåspråkig, även om jag inte kan ryska så är det intressant att se originalspråket intill den svenska översättningen. Språk är fascinerande!

Jag tycker om boken, även om det klassiska innehållet kan kännas lite banalt då temat är klassiskt, där det manliga representeras av en rastlös, missförstådd, ensam demon och det kvinnliga representeras av en förbjuden oåtkomlig flicka som är oskuldsfull, ung, vacker och adlig. Demonen flyger över Kaukasus när han får syn på den sköna Tamara. Han försöker erövra hennes själ, misslyckas och förblir lika ensam som han var förut men nu utan hopp och kärlek.

Det här är en bok jag vill undersöka mera, återkomma till och läsa fler gånger så när lånetiden går ut lutar det mot att jag köper ett eget exemplar. Språket är vackert formulerat och inbjuder till egna associationer kring kärleken, livet, döden och den eviga kampen mellan det onda och det goda.

Vad är det första du tänker på när rysk litteratur och rysk poesi kommer på tal?

Christina Karlsson

Målarflow med bildtolkningar

Vinden viner utanför husknuten när jag tar mig an ett projekt som just nu handlar om att måla nya tolkningar till dikterna i min bok, Våra andetag andas haikusommar (2018). Målningarna kommer att ingå i en samling av bilder som ska visas upp i ett sammanhang som jag berättar mer om när det närmar sig.

Besökaren bär

budskap, bringar abstrakt bild.

Essensens kärna.

Saker som dikten kan få en att fundera på: Vem är besökaren? Vad är det för budskap denne kommer med? Om bilden är abstrakt, hur ska man då tolka dess innehåll? Varför är essensens kärna viktig, och hur vet man när man förstår bilden av essensens kärna?

Faktum är inspirationen till att lyfta fram dikter ur min egen bok kom när jag var på antologisittning häromdagen. En av författarna frågade mig om jag skulle vara med på årets litteraturrunda och jag svarade att jag inte kommer att ha något eget arrangemang eftersom jag inte har någon ny bok att visa upp. Då svarade hon något i stil med att “En bok är alltid aktuell, den blir inte gammal och den upplevs som ny av den som inte läst den innan.” Vi pratade lite om hur ord och dikter talar till en oavsett hur nya eller gamla de är och hur våra erfarenheter gör att vi kan förändra våra egna tolkningar av det vi ser eller läser. Samtalet dröjde sig kvar hos mig och kanske var det just det samtalet som fick mig att gå hem och se på min bok med nya ögon. Faktum är att hon har rätt, boken har funnits här ett tag men dikterna man läser tolkas med nya tankar och erfarenheter i bagaget. Jag tycker om dikterna och att välja ut vilka dikter jag ska måla är ett äventyr och hur många av dikterna jag kommer att måla det har jag ännu ingen aning om…

Vad tänker du? Väcker dikten eller bilden några särskilda tankar hos dig? Och vad är det du först lägger märke till? Bilden eller orden?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Cikada

Den här fina boken har jag mina goda vänner, Stina och Joakim att tacka för. Jag tittade till deras katt när de var bortresta och som tack-gåva fick jag inte bara en bok utan även en möjlighet att återupptäcka Harry Martinssons dikter.

Cikada är namnet på diktsamlingen från 1953. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag och skriven av vår folkkära författare och nobelpristagare, Harry Martinsson. Dikterna skildrar skönheten i naturen på ett alldeles särskilt sätt. Språket är så vackert att läsningen tidvis blir som en religiös uppenbarelse. Lyssna bara på hur vackert han skildrar gräset i Sommaren “Gräset snärjde sig samman föll i varandras armar, började sammanflätas till valv som dolde bäcken….”

Det känns så självklart och naturligt att läsa hur gräset faller i varandras armar och jag går ut till gräset, betraktar de gröna stråna och funderar på varför jag aldrig tänkt i den liknelsen förut. Poesin öppnar upp för att se livet bakom fasaden och för att se livet från den ljusa sidan. Världen och vardagen blir så mycket vackrare och mer levande när man läser poesi och det är som om poesin får mig att skapa en buffert av erfarenheter och referenser att ösa ur när den grå vardagen gör sig påmind.

Cikada är en helt underbar diktsamling <3

Vad tänker du om Harry Martinsson, eller rent allmänt om poesi överhuvudtaget?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Klänningar, solsken och poesi

gårdagens solsken

fångar dagens önskningar

maskros i vinden

Dagarna är fyllda av blandad fruktkompott

med mixad blomsterpotpurri…

med en och annan gråsten i

bestående av mycket jobb med många fina möten och massor av sådant som ska konstrueras…dokumenteras och organiseras…

Tiden går alldeles för fort och ibland önskar man att den gick att frysa…så att man bara kunde gå runt och göra allt det där man vill hinna med att uppleva och se.

Det finns tillfällen för rekreation för den som drivs av en passion…tid för att dra till skogs och promenera, tid för nära och kära, tid för kalas och poesi, tid för bildning och passion <3

Tid för hemligheter och massor av tid för bubbel… Det är hög tid att snart fira en högtid, eller rättare sagt flera högtider…och kanske är det flera som liksom jag önskar sig en stor hög Tid – en högtid!

Må gott och njut så mycket ni bara kan…***

Christina Karlsson