Häromdagen när jag höll frågestund ställde Anna Margareta  denna fråga ” –  Vad gjorde du innan du började plugga? Och hur kom du fram till att du ville läsa det du gör?”

Svaret på den frågan skulle kunna fylla en hel roman, mycket har hänt i mitt liv men jag ska försöka hålla svaret ”blogg-kort”. Och för att gå rakt på sak så var jag faktiskt sk långtidssjukskriven åren före studierna. Jag har inte skrivit så mycket om detta tidigare då jag varit mån om att ha en positiv ton i bloggen. Men det fanns år efter en trafikolycka, då det var svårt att se ljuset i tillvaron. Och jag förstår att många säkert undrar om tiden före studierna – så här kommer nu en del av min historia.

När jag var 27 år var jag mitt uppe i en karriär som egen företagare.  Åren före livet som företagare hade jag utbildat mig inom modedesign, sömnad, företagsekonomi och marknadsföring. Jag gick flera kurser samtidigt, var superenergisk och jobbade dessutom extra under studieåren. Barnen var i ”lågstadieåldern” och hade massor av aktiviteter som vi skjutsade till och från. Min man och jag totalrenoverade en gammal lanthandel där jag öppnade en designateljé. Christina K Creations hette verksamheten.

Jag designade och sydde upp dräkter, bal- och brudklänningar på beställning och det var vansinnigt spännande. Att starta eget var en dröm som jag förverkligade. Verksamheten låg på landet och att få en fast kundkrets var kämpigt men efter ett år började det röra på sig och jag upptäckte att kunderna kom tillbaka. Tänka sig att detta var före internets genombrott…

En dag i januari -98 hände det som inte får hända, jag blev som bilist påkörd bakifrån på ett övergångställe och jag skadades allvarligt främst i nacken, men även rygg och huvud påverkades. Hela mitt liv kastades omkull och plötsligt handlade vardagen om att överleva. Om att kunna göra sådant som är självklart när man är frisk….som att gå upprätt, läsa en hel sida i en bok och förstå vad man läser, kramas utan att det känns som om nacken håller på att brinna upp när någon råkar nudda vid ens nacke. Jag spydde av smärtor i flera år men tänker inte fördjupa mig i alla symtom, diagnoser, läkarbesök och rehabkliniker jag varit med om…. Jag tänker inte fördjupa mig i alla moment 22 som försvårade min rehabilitering delvis pga att jag inte var tillräckligt försäkrad som egen företagare, men även pga långa väntetider inom sjukvården. Försäkringskassan mer eller mindre tvingade mig att avveckla företaget och när jag efter några år och rehabilitering på Alfta Rehab Center mådde bättre – då hade jag inte något arbete att återvända till och att få en anställning som designer var omöjligt eftersom det hänt så mycket inom den digitala sfären under de där åren. Att starta upp en verksamhet på nytt när man inte är helt frisk och har gått igenom allt det jag gick igenom var inget jag orkade just då. Jag insåg att jag måste omskola mig.

Jag bestämde mig för att bli läkare och forska inom den typen av skador som jag själv hade. Men för att ens komma in på läkarlinjen behövs ett högt snitt, så jag började plugga och i min studieiver brände jag snabbt ut mig. Gick i väggen och då kom jag på att jag skulle bli psykolog, började studera igen och gick i väggen igen, riktigt rejält…

Hela denna resa gjorde mig självklart arg och besviken på avsaknaden av resurser i samhället. Jag började skriva insändare och debattartiklar i framförallt RTP:s medlemstidning (RTP är en handikappförening för trafikskadade). Jag har ju alltid varit kreativ och engagerad och hade såklart massor av tankar om hur förbättringar kunde göras. En dag ringde dåvarande förbundsordföranden Jeanette Mellvig Lind upp med anledning av en artikel jag skrivit, hon ville att jag skulle resa till Stockholm för att delta i en tribunal om smärta och livskvalitet, dit bla en representant från varje politiskt parti var bjudna. Ja, tackade Ja och kort därefter ringde Bengt Westerberg (tidigare partiledare för Folkpartiet) som skulle vara moderator på kongressen och därför ville intervjua mig. En f.d partiledare ringer och vill intervju mig av alla personer… Sen fick jag flyga till Stockholm och vara med om tribunalen, som fick Greger Hatt att skriva en krönika i Dagens Industri (tror jag att tidningen hette).

Jag började engagerada mig i RTP:s Nackskadegrupp med syftet att förbättra sjukvården för nackskadade personer. Det var fantastiska år och erfarenheter som så småningom ledde till att vi gav ut ett dokument om Nackskador. Vi höll presskonferens, syntes i tv och intervjuades i radio och tidningar, där vi presenterade ett detaljerat förslag om förbättrad sjukvård för nackskadade. Vi samarbetade med smärtrehab på Lunds universitetssjukhus. Vi anordnade en stor föreläsningsdag om Nackskador, arrangemanget blev en sådan succé att hela föreläsningssalen på LUS blev fullsatt, och föreläsningen kunde följas på storbild från de andra salarna. Vi lobbade mot politikerna i Region Skåne och fick så småningom igenom vårt förslag, alla partierna i Region Skåne röstade enhälligt Ja för vårt förslag och verksamheten för nackskadade utökades i Skåne. Vi var en grupp på ca 11 personer som aktiverade oss med detta, Och vi fick så småningom Ellikapriset av RTP för våra insatser.

Styrkan till att kämpa vidare och rikta blicken mot nästa mål har jag hämtat i konsten, bilderna, lyriken, litteraturen och Måleriet. Och självklart hos familjen. Jag har månat om att visa mina barn att det är möjligt att vända motgång till framgång.

Jag älskar att måla och så många idéer har uppstått samtidigt som jag skapat bilder. Jag gick målarkurser i på Studieförbundet vuxenskolan som ledde till att jag så småningom blev kursledare och höll i egna kurser. Och då upptäckte jag hur roligt och utvecklande det är att vara lärare och inspirera andra och framförallt barn och ungdomar.

Hela tiden, tränade jag dagligen och byggde upp min fysik stegvis och mådde så småningom allt bättre och till sist så bra att jag sökte in på Lärarutbildningen, Bild och visuellt lärande. När jag fick mitt antagningsbesked blev jag överlycklig! Alla som varit med om vad som händer när kroppen sviker förstår vilken prestationsångest det skapar. Jag vågade inte tro att jag skulle klara hela utbildningen eller att det jag gjorde var bra nog, utan la alltid in den där överväxeln och var till 200 procent förberedd och påläst inför varje lektion. Jag ville ju inte att det skulle märkas att jag varit med om en olycka, jag ville vara minst lika bra som alla andra i klassen. Och nu i efterhand förstår jag att det ledde till att jag nog alltid var en av de som var mest förberedda inför varje lektionstillfälle.

Jag som visste hur det var att ligga hemma och spy av smärtor, att ligga i en magnetkameratunnel och oroligt lyssna till det klapprande ljudet, glo på röntgenplåtar, och få dystra besked. – Jag var så överlycklig för att vara tillbaka till ett vanligt liv, att jag nästan grät av glädje när jag gick över kanalen på väg till Malmö högskola det där första studieåret. Självklart har jag tvingats göra prioriteringar för hålla hela vägen, det har inte varit lätt alla gånger. Jag har prioriterat bort en del av mitt sociala liv för att kunna fokusera på studierna. Mina erfarenheter har gett livskunskap och jag har lärt mig att uppskatta och se glädjen i det lilla.

Jag har erfarit hur mycket bilder och bildernas budskap betyder, hur människor påverkas av bilder och därför vill jag arbeta med bild och bildkommunikation, därför att det är ett högst angeläget område. Jag vet hur viktigt det är att uttrycka sig på rätt sätt i rätt forum och vilka möjligheter man kan skapa genom att kunna uttrycka sig. Därav min ämneskombination Bild och Svenska. Bild och konst har betytt så mycket i min rekreation och jag vill dela mig till andra. Ge andra människor redskap för att analysera, granska och forma såväl inre som yttre bilder som ger styrka och kraft.

Nu blev detta ett längre inlägg än vad jag tänkt, och det finns så mycket jag ändå utelämnat och som jag skrev tidigare så skulle jag lätt kunna fylla en roman med innehåll… Jag brukar inte prata om skadan och diagnoserna eftersom jag inte velat att jag som person ska försvinna bakom en diagnos. Men detta är ett utsnitt av min historia och svaret på vad jag gjorde före studierna och lite om varför jag vill arbeta med bilder. Och att nu 15 år efter olyckan har tagit en examen efter fem års heltidsstudier, känns som en seger. Och att jag dessutom har en anställning känns som ytterligare en seger. Att vara bitter över att jag förlorat 10 år av mitt liv, de åren som kunde varit de bästa i min karriär – tjänar ingenting till. Jag väljer att glädjas åt att jag faktiskt har lyckats ta mig tillbaka och över att sjukskrivningen trots allt innebar att jag oftast fanns hemma när barnen kom hem från skolan. Men jag tror tyvärr att hela denna resan har varit jobbigast för barnen – jag kan bara föreställa mig hur det känns att inte veta hur ens förälder mår när man kommer hem från skolan. Men mirakel sker, jag har blivit frisk, jag har studerat på heltid i fem år och idag mår jag riktigt bra. Och jag kommer aldrig någonsin att ifrågasätta eller misstro någon annan människa för jag vet hur det känns när livet rasar i bitar och man förtvivlat gör vad man kan för att laga det igen.

Ha det fint!