Igår reste vi till 1920-talet, men först innan vi gjorde den där resan gled vi in på en engelsk pub och tog oss varsin öl, en måndagkväll. Nu ser vi ju ganska allvarliga ut på bilden, men vi skrattade en hel del och hade det jättemysigt så de allvarliga minerna kom nog bara fram när vi skulle skärpa till oss framför kameran.

Därefter gjorde vi vår tidsresa genom att se filmatisering av Den store Gatsby. Filmen var lite som en två och en halvtimmes orgie av överflöd, det var en dräktfilm med fantastiska kläder, vackra karaktärer med överflöd av ekonomiska tillgångar, flärdfulla dekadenta partys och en historia om hur drömmen om kärleken kan få en människa att bygga ett ”torn” av illusioner. Ett torn fjärran från nutida tankar om återbruk, miljö och vintage-livsstil. Men visst fanns det tankvärda infallsvinklar, intressanta diskussionsaspekter och mer än yta i filmen, men jag vill ju inte avslöja slutet så jag skriver intet mer om den saken.

Filmen var inte alls som jag hade föreställt mig, tidvis blev det nästan för mycket Hollywood och flärd (fast handlingen utspelades i New York), samtidigt var det ju det som var avsikten…och efter ett tag tyckte jag ändå om filmen och eftersom jag inte läst ut boken och inte visste hur det skulle sluta så blev jag överaskad av slutet som var både oväntat, dröjde sig kvar….. och utmärker sig från traditionella Hollywoodfilmslut.

Jag tyckte om filmen och ser den gärna en gång till. Och sannerligen att det är en dräktkavalkad med tjusiga kreationer och tänk vilka olika detaljer man fokuserar på. Anders blev förtjust i Gatsbys hängslor och nu pratar han om det säkert finns sådana hängslor i de engelska herrekiperingsbutikerna och att han ska ge sig ut på hängseljakt vid kommande Cambridgeresa…