De senaste dagarna har jag läst Amanda Svenssons, allt det där jag sa till dig var sant… Det är något visst med språket och författarens formuleringar som jag tycker om. Boken handlar om en ung kvinna som går på en skrivarskola ute på landsbygden. Hon hamnar i ett destruktivt förhållande och tidvis är händelserna så hjärtskärande att man inte står ut med att sträckläsa utan bara måste ta en paus. Trots det tunga allvaret så finns det en rejäl underton av humor och livsglädje.

Lyckligtvis träffar hon en vän som är lika ”galen” som henne själv, tillsammans blir de pirater och fantiserar ihop de mest galna historier. Allt för att överleva och ta sig vidare, Hela.

På baksidan av boken recenseras innehållet så här: ” Allt det där jag sa till dig var sant är en berättelse om berättelser, om hur de söndrar och helar. Om trånga livsvillkor och kampen för att få den egna existensen bekräftad”.

Jag tänker att detta kan vara en viktig roman att läsa, eftersom den så tydligt visar att allt inte är så som det verkar på ytan. Händelserna utspelas på en folkhögskola och ingen runtomkring märker hur huvudpersonen i boken egentligen har det. Den beskriver det där svåra – som att stanna kvar i en destruktiv relation. Den ger insikter om att destruktiviteten bara blir värre och att man måste våga tro på sig själv och lämna innan det går för långt.

En läsvärd och allvarsam bok.