Läser Demonen, av Michail Lermontov

Semestern är för länge sedan slut och återgången till arbetet har pga stora förändringar varit så mycket mer än bara det vanligt intensiva (därav min tystnad i detta forum). Jag skriver inte mer än så om den saken, utan väljer istället att berätta om en helt ny bekantskap. När jag besökte bokbussen i somras kom jag och bibliotekarien att prata om poesi, och han talade så gott om Demonen, ett verk av den ryska poeten Michail Lermontov, att jag inte kunde låta bli att låna hem.

Den ryska poeten Michail Lermontov (1814 – 1841) var bara 26 år gammal när han 1841 sköts ihjäl i en duell. Enligt förordet av Kristina Rotkirch, dök Michail Lermontov upp på Rysslands litterära himmel som en meteor för att i samband med sin död lika plötsligt försvinna. Idag betraktas han som en klassiker och hans litteratur har bidragit till att påverka den ryska litteraturen. Det sägs att han påbörjade Demonen redan som 14-åring och att han ändrade formuleringar och innehåll upp till åtta gånger innan han flera år senare kände att verket var fulländat.

Jag kan tänka mig att översättning av poesi är en utmaning som kräver kunskap om språkets innebörd, om bildspråk, idiom och att därpå dessutom ta hänsyn till komposition av versteknik. Bokens översättare, Lasse Zilliacus, liknar översättandet med “en hel bergskedja att bestiga, en där varje sång betecknar en utmanande topp”.

Jag tycker om att utgåvan är tvåspråkig, även om jag inte kan ryska så är det intressant att se originalspråket intill den svenska översättningen. Språk är fascinerande!

Jag tycker om boken, även om det klassiska innehållet kan kännas lite banalt då temat är klassiskt, där det manliga representeras av en rastlös, missförstådd, ensam demon och det kvinnliga representeras av en förbjuden oåtkomlig flicka som är oskuldsfull, ung, vacker och adlig. Demonen flyger över Kaukasus när han får syn på den sköna Tamara. Han försöker erövra hennes själ, misslyckas och förblir lika ensam som han var förut men nu utan hopp och kärlek.

Det här är en bok jag vill undersöka mera, återkomma till och läsa fler gånger så när lånetiden går ut lutar det mot att jag köper ett eget exemplar. Språket är vackert formulerat och inbjuder till egna associationer kring kärleken, livet, döden och den eviga kampen mellan det onda och det goda.

Vad är det första du tänker på när rysk litteratur och rysk poesi kommer på tal?

Christina Karlsson

Dagar av ensamhet

Jag har nyligen haft en omtumlande läsupplevelse. Dagar av ensamhet, av Elena Ferrante (Norstedts 2017) skiljer sig från böcker jag läst tidigare.

Boken skiljer sig på det sätt att jag stör mig något vansinnigt på huvudpersonen som heter Olga, är 38 år och har två barn. När Olgas man lämnar henne för en yngre kvinna tar det inte lång tid innan hon totalt tappar greppet och blir alltmer förvirrad och galen. Hon använder fula ord, beter sig ansvarslöst och hamnar i en djup depression som driver henne till att genomföra vansinniga handlingar.

Det märkliga är att jag inte kunde sluta läsa boken. Elena Ferrantes beskriver denna galenskap på ett sådant fascinerande, verklighetstroget och tidvis skamlöst sätt att man drivs att läsa vidare. Den ursinniga berättarrösten bidrar till att skapa en story som är obehaglig och fascinerande på en och samma gång.

Jag har svårt att avgöra om den är något jag rekommenderar eller inte, så den saken får ni själv avgöra. Min nyfikenhet är väckt och jag planerar att låna fler böcker av Elena Ferrante.

Har du läst något av Elena Ferrante? Vad tyckte du isåfall?

Må gott och ha en fortsatt fin sommar!

Christina Karlsson

Målarflow med bildtolkningar

Vinden viner utanför husknuten när jag tar mig an ett projekt som just nu handlar om att måla nya tolkningar till dikterna i min bok, Våra andetag andas haikusommar (2018). Målningarna kommer att ingå i en samling av bilder som ska visas upp i ett sammanhang som jag berättar mer om när det närmar sig.

Besökaren bär

budskap, bringar abstrakt bild.

Essensens kärna.

Saker som dikten kan få en att fundera på: Vem är besökaren? Vad är det för budskap denne kommer med? Om bilden är abstrakt, hur ska man då tolka dess innehåll? Varför är essensens kärna viktig, och hur vet man när man förstår bilden av essensens kärna?

Faktum är inspirationen till att lyfta fram dikter ur min egen bok kom när jag var på antologisittning häromdagen. En av författarna frågade mig om jag skulle vara med på årets litteraturrunda och jag svarade att jag inte kommer att ha något eget arrangemang eftersom jag inte har någon ny bok att visa upp. Då svarade hon något i stil med att “En bok är alltid aktuell, den blir inte gammal och den upplevs som ny av den som inte läst den innan.” Vi pratade lite om hur ord och dikter talar till en oavsett hur nya eller gamla de är och hur våra erfarenheter gör att vi kan förändra våra egna tolkningar av det vi ser eller läser. Samtalet dröjde sig kvar hos mig och kanske var det just det samtalet som fick mig att gå hem och se på min bok med nya ögon. Faktum är att hon har rätt, boken har funnits här ett tag men dikterna man läser tolkas med nya tankar och erfarenheter i bagaget. Jag tycker om dikterna och att välja ut vilka dikter jag ska måla är ett äventyr och hur många av dikterna jag kommer att måla det har jag ännu ingen aning om…

Vad tänker du? Väcker dikten eller bilden några särskilda tankar hos dig? Och vad är det du först lägger märke till? Bilden eller orden?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Minnet av vatten

” Allt i världen tillhör inte människorna. Teet och vattnet tillhör inte temästarna, det är temästarna som tillhör teet och vattnet. Vi är vattnets väktare, men framför allt dess tjänare.” (sida 85)

Vatten är en bristvara och den globala uppvärmningen har förändrat världen. Kina har tagit makten över Europa och den Skandinaviska Unionen som ockuperats av staten Nya Quian. Staten kontrollerar folket bland annat genom att kontrollera tillgången till vatten. Noria går i lära hos sin far som är temästare, ett yrke som innebär en hel del hemligheter varav en av dem är en dold vattenkälla.

Denna gripande framtidsdystopi är skriven av den finska författaren Emmi Itäranta som numera bor i England. Minnet av vatten är Emmi Itärantas debutroman (Modernista, 2017).

Trots att Nya Quian är under ockupation så är det är en vackert skriven bok. Författaren skildrar temästaryrket så väl att jag blir nyfiken på att vara med om en teceremoni. Vi får följa vänskapen mellan Noria och Sanja, svårigheten att välja mellan kunskap, släktskap och vänskap. Den mest betydelsefulla ingrediensen är vatten och boken väcker många reflektioner kring vatten och vattnets betydelse. Vatten är en förutsättning för liv så nog borde vi vara mer varsamma om vårt vatten.

Minnet av vatten är en allvarsam men vacker bok som tål en och annan djupdykning, och jag kan varmt rekommendera den.

—-

Allt läsande om te och temästare har gjort mig tesugen, så nu ska jag ta en kopp te och därefter blir det nog ett kvällsbad. Efter att ha läst den här boken är det lätt att känna tacksamhet över att leva i ett land där det räcker med att öppna kranen för att få tillgång till drickbart vatten.

Må gott och njut av dagarna som passerar <3

Christina Karlsson

Paradis City

En framtidsdystopi om ett Sverige som håller på att falla isär. På 381 actionladdade sidor i Paradis City (2021, Albert Bonniers förlag) målar Jens Lapidus upp ett segregerat Sverige i en nära framtid. I sin iver att skydda samhället från kriminella element har man rest murar runt no-go-zoner där människorna kontrolleras genom “särområdeslagar”.

Fredrika är en av de poliser som fått i uppdrag att eskortera och beskydda inrikesministern när hon reser dit för att hålla valtal på ett torg fyllt av folk, där de hamnar i ett terrorliknande drama med skottlossning, kidnappning och skenavrättning. Polisen känner sig nödgad att samarbeta med den anhållne f.d MMA-fightern som skickas in för att hitta ministern i en värld där droger, misär och våld tillhör vardagen.

Paradis City är en fruktansvärd plats i en värld man aldrig någonsin vill uppleva, sprängfylld av action från början till slut och det värsta är att allt som händer skulle kunna hända i en nära framtid. Ingen skönläsning alltså, men underhållande, fartfylld och lättläst. Absolut en bok för den som gillar fartfylld action i kombination med framtidsdystopi.

Vad tycker du om action och framtidsdystostopi?

Christina Karlsson

Cikada

Den här fina boken har jag mina goda vänner, Stina och Joakim att tacka för. Jag tittade till deras katt när de var bortresta och som tack-gåva fick jag inte bara en bok utan även en möjlighet att återupptäcka Harry Martinssons dikter.

Cikada är namnet på diktsamlingen från 1953. Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag och skriven av vår folkkära författare och nobelpristagare, Harry Martinsson. Dikterna skildrar skönheten i naturen på ett alldeles särskilt sätt. Språket är så vackert att läsningen tidvis blir som en religiös uppenbarelse. Lyssna bara på hur vackert han skildrar gräset i Sommaren “Gräset snärjde sig samman föll i varandras armar, började sammanflätas till valv som dolde bäcken….”

Det känns så självklart och naturligt att läsa hur gräset faller i varandras armar och jag går ut till gräset, betraktar de gröna stråna och funderar på varför jag aldrig tänkt i den liknelsen förut. Poesin öppnar upp för att se livet bakom fasaden och för att se livet från den ljusa sidan. Världen och vardagen blir så mycket vackrare och mer levande när man läser poesi och det är som om poesin får mig att skapa en buffert av erfarenheter och referenser att ösa ur när den grå vardagen gör sig påmind.

Cikada är en helt underbar diktsamling <3

Vad tänker du om Harry Martinsson, eller rent allmänt om poesi överhuvudtaget?

Må gott och njut av dagarna som passerar!

Christina Karlsson

Världen i en kvadratisk ring

Livet just nu

världen och verkligheten

pressas in en kvadratisk

men ändå

i en upphöjd ring

*

den ena utmaningen avlöser den andra

tacklar och tacklas varsamt

med klumpigt vadderade handskar

*

stiger upp

frivilligt rakt in i rond ett…

…rond två

följs av den ena käftsmällen efter den andra

rond tre…

efter rond fyra blir det lite svårt att se

när världen drivs av amatörmässig

professionalitet

rond fem

och man blir yr

rond sex bygger på passion

rond sju handlar om tajming

rond åtta med värsta reflex

rond nio tävlar i styrka

rond tio bygger på uthållighet och mod

rond elva

känner den i mitt blod

rond tolv…

Bara knocka den och gå!

Touché

En klyscha är en klycha

bara ta den

Fånga dagen

– den är ganska bra ändå!

© Christina Karlsson

Sapfo på nytt

Om det är något jag är svag för så är det böcker. Mitt senaste spontanbesök i en bokhandel resulterade i att den här vackra nyöversättningen av Sapfo fick följa med mig hem. Sapfo är en grekisk poet/vislyriker från ön Lesbos där hon troligen föddes ca 630 f.kr och den här fina boken om Sapho på nytt är skriven av Bengt Eriksson (2020, Vaktel förlag)

Av Sapfos dikter som sägs vara mer än 500 till antalet återstår knappt en tiondel, som uppgår till ca 1 000 rader mestadels bestående av fragment. Av alla hennes dikter finns endast en komplett dikt bevarad. Sapfos poesi är känd för att kretsa kring kärlek och passion och det berättas att hennes sapfiska strofer var allmänt dyrkade redan under hennes livstid. Det finns inte mycket bevarat och dokumenterat om Sapfo som person, men det finns massor av spekulationer som tar stöd i dikternas innehåll.

Foto med dikt på sida 48, ur Sapfo på nytt

Det är söndag, regnet utanför mitt fönster övergår tidvis i snöfall, under tiden som jag kurar ihop mig i soffan tillsammans med Sapfo. Läser, njuter av detta andrum och drömmer mig bort till lyrikens värld. Fascineras av att dessa strofer som skrevs för över 2000 år sedan innehåller samma funderingar, passion och rädslor som människan bearbetar än idag. Sapfos strofer är vackra, otroligt gripande och tidlösa.

Vilken relation har du till Sapfos poesi?

Christina Karlsson

Tjänarinnans berättelse, av Margaret Atwood

Offred är strikt bevakad dygnet runt och hon lever i den fundamentalistiska republiken Gilead som är landet där minsta lilla misstag kan leda till döden. Hon lever i en plågsam situation där vardagen präglas av rutiner, maktlöshet och fruktan. Hennes roll innebär att leva som tjänarinna i ett land där fertila kvinnors enda funktion är att föda barn till de människor hon tjänar.

Offred minns hur det var före Gilead. Hon minns hur det var på den tiden då Gilead var en del av USA, och hon levde ett vanligt liv tillsammans med sin man och dotter. “Håll er lugna, sade de på TV. Läget är under kontroll.” så sa de före det att grundlagen upphävdes och landet blev en religiös fundamentalistisk republik. Det ända som håller henne vid liv är tanken på att fly, tanken på att en dag kunna återförenas med sin dotter och sin man för fly långt bortom Muren.

Min första kontakt med Tjänarinnans berättelse var via, var via den populära TV-serien The Handmaid´s Tale som sändes på HBO Nordic för några år sedan. Den populära serien baseras på Margaret Attwoods dystopi som gavs ut för första gången 1985. Pocketutgåvan jag läst är en nyutgåva från 2018 (Norstedts) som innehåller ett förord av författaren själv som berättar hur hon hämtat inspiration till att skriva boken från verkliga händelser som pågår på olika platser runtom i världen. Boken vänder sig mot bruket av religion som täckmantel för tyranni och den belyser betydelsefulla frågor som handlar om makt, klass, identitet och etnicitet.

Oavsett om man redan sett serien eller inte så är den här boken i högsta grad aktuell och läsvärd.

Har du sett serien eller läst boken, Tjänarinnans berättelse?

Christina Karlsson

Ipomeans förgänglighet, Chiyo-nis liv och poesi

Chiyo-ni (1703-1775) var unik för sin tid då hon som kvinna lyckades etablera ett utrymme för sin poesi i en värld där kvinnliga poeter ofta hamnade i skuggan av de manliga kollegorna. Genom att välja bort giftemål och bli buddistnunna kunde hon uttrycka sig som konstnär och poet.

Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).

Skriften är fylld av vackra dikter och det känns gott att ta fram den, sätta sig ner, bläddra och upptäcka nya fina haikufavoriter.

Christina Karlsson

Basho – Blommornas, fåglarnas och månens poet

Basho (1644- 1694) är en av Japans mest kända haikupoeter. Jag har skrivit om denna boken tidigare, men med tanke på att den innehåller närmare tusen haikudikter är det en bok man gärna återkommer till. Dikterna är fint översatta och kommenterade av Lars Vargö (2018 Carlsson bokförlag).

Varje dikt presenteras i original, i transkriberad form, i någorlunda ordagrann översättning och slutligen fritt tolkat och översatt tillsammans med små förklaringar.

Basho sägs ha tagit sitt författarnamn efter en bananplanta och med den informationen blir den här dikten än mer intressant.

Detta tempel

har trädgården full

av bananplantor

På fotografiet ser ni Vargös tolkning och beskrivning av dikten. Det som är spännande är att hans beskrivningar gör att man får ut mer av dikten genom att de inbjuder till nya tankar. Jag tänker att kanske såg han sin kropp som ett tempel, med en trädgård där bananplantorna representerar haikudikter. Med den tolkningen handlar dikten om honom själv. Han skriver om sin relation till de haikudikter han bär med sig på vägen där han går….

Tusen haikudikter samlade i ett verk känns otroligt lyxigt.

God läsning!

Christina Karlsson

Hösten sluter sig…

Bekantat mig med den japanska haikupoeten Masaoka Shiki (1867-1902) som under sin tid betraktades som en av haikuns förnyare genom det att han gav dikterna ett realistiskt och vardagligt innehåll.

Författarnamnet Shiki är samma namn som ibland används för den lilla göken, “hototogisu”, som också är vanlig i den japanska poesin. Hösten sluter sig, är en skrift av Bo Ranman som innehåller en presentation och svensk tolkning av Masaoka Shikis haiku (Fri Press 2020). Boken ingår i en samling av skrifter vars syfte är att lyfta fram och presentera ett antal haikupoeter.

Jag fastnade för realismen, konstaterandet och igenkänningsfaktorn i dikten,

förra årets dröm

jag vaknar till detta årets

verklighet

Boken ingår i en serie av Bo Ranmans skrifter om haiku. Jag har tidigare skrivit om Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, det inlägget finner ni här.

Min favorit är den om Chio-ni, men båda skrifterna är perfekta för den som vill bekanta sig med en japansk haikupoet och läsa en väl utvald skara av poetens haikudiktande.

Mer haiku åt folket!

Christina Karlsson

nyförälskad

Mitt första möte med den japanska haikupoeten Chiyo-ni (1703- 1775) ägde rum alldeles nyligen och jag blev förälskad vid första läsningen. Det finns en skörhet, en respekt för naturens förgänglighet och en förmåga att fånga ögonblicket som gör mig lycklig inombords när jag läser. En av utmaningarna för en haikupoet är att med få ord beskriva något stort på ett sätt som andra kan relatera till. När jag läser tolkningen av Chiyo-nis haiku blir jag alldeles upprymd och inser att jag vill veta mer, läsa mer och fortsätta att bekanta mig med denna kvinnliga haikumästares poesi.

Dikten om Ipomean, blomman för dagen är en av de dikterna som fångar min uppmärksamhet.

” Ipomeorna

har fångat min vattenspann

lånar grannens hink”

Den här fantastiska haikusamlingen, Ipomeans förgänglighet, Chio-nis liv och poesi, är skriven av Bo Ranman (Fri Press 2020).

Goda lässtunder i konsten tecken!

Christina Karlsson

Vår analoga hjärna befinner sig i en digitaliserad tillvaro

Pandemin har bidragit till att påskynda den digitala framfarten. I takt med att smittspridningen ökar, uppmanas vi att hålla avstånd och samhället stänger ner den ena verksamheten efter den andra. Våra naturliga mötesplatser försvinner, kulturinstitutioner stänger ner, vi uppmanas att hålla avstånd, vi uppmanas att arbeta, hålla möten och undervisning hemifrån. Vi hänvisas till olika digitala plattformar och produktioner som får fungera som någon form av substitut och ersättning för den fysiska och analoga verkligheten. Det ena arrangemanget efter det andra blir inställt och det känns som om samhället befinner sig i någon form av väntrum.

Titeln i Anna Tebelius Bodins bok, Den analoga hjärnan i den digitala tillvaron (2020, Hjärna utbildning) avslöjar att den diskuterar just precis det fenomen som upptar en stor del av mina tankar. Tankar som berör frågeställningar kring vad som händer med våra hjärnor, dvs vår förmåga att ta till oss kunskap och utvecklas i en digitaliserad värld?

Boken handlar om hjärnan och samtiden men den ger också en konkret bakgrund som kopplar vår stenåldershjärna till hur vi tänker, känner och agerar i modern tid. Vår hjärna befinner sig i en historisk kontext av att överleva i ett samhälle där det råder brist på socker, information och kontakter. Hjärnan är formad för att belöna jakten på energi. Våra förfäder tros ha upplevt lustkänslor när de fann sådant som tex frukt och bär, som gav energi. Hjärnan fungerar likadant idag och faktum är att den belönande känslan kommer redan innan vi faktiskt har fått maten/belöningen.

Men vad har detta med dagens digitaliserade samhälle att göra? Jo, vi har på kort tid rört oss från ett samhälle där det råder brist på nödvändiga saker som kontakter och energi, till ett samhälle där det är överflöd på detsamma Tillgången till information och digital interaktion är idag tillgänglig under dygnets alla timmar.

Vi behöver inte längre jaga och samla. Den tekniska utvecklingen har mer eller mindre kommit att “curla” banan för oss och vi behöver inte längre fundera någon längre stund på sådant som hur man stavar eller hittar en plats – allt finns på nätet. Våra villkor har på kort tid förändrats kraftigt, men trots överflöd och förbättrade levnadsvillkor är det inte alls säkert att vi mår bra.

Den digitala tekniken och tillvaron påverkar vårt sätt att använda vår hjärna, vilket i sin tur på sikt har stor påverkan på våra förutsättningar att tänka, känna, lösa problem och hantera vår vardag. Det som på kort sikt gör att vår vardag upplevs lättare kan på längre sikt påverka vårt välmående på ett negativt sätt, om vi inte tar hänsyn till hur vår hjärna faktiskt fungerar.

Den här boken förmedlar en konkret förståelse och bakgrund till varför vi agerar som vi gör, och hur vi kan ta vara på de möjligheter vår föränderliga tid innebär. Genom att skapa förståelse för hur hjärnan fungerar kan man påverka sin förmåga att förbättra relationer, stärka välbefinnande och ta till sig kunskap.

Tekniken är här för att stanna. Vår analoga hjärna behöver fortsätta tänka, lösa problem och skapa analogt för att kunna utvecklas. Hjärnan är formad att utvecklas genom tankearbete och det utvecklar såväl vår mentala hälsa som vår kunskapsanvändning.

Personligen tänker jag att den här boken borde läsas av alla som arbetar i skolan, av alla som vill förstå sig på sin egen hälsa, sitt lärande och utveckling. Med tanke på rådande situation som blivit mer digitaliserad än någonsin anser jag att den här boken ligger helt rätt i tiden.

Christina Karlsson

Averno, av Louise Glück

Vintern, barndomen och döden är tre återkommande teman i Louise Glücks, Averno (2006, Rámus). Boken är översatt till svenska av Jonas Brun (2017). Bokens titel Averno är inspirerad av namnet på den italienska kratersjö som i antikens Rom ansågs vara ingången till underjorden. I bokens centrum står myten om Persefone, flickan som rövats till underjorden och som alltid slits mellan modern och älskaren. Med myten om Persefone i centrum lyckas hon närma sig ämnen om barndom, förlust, ensamhet, besvikelse, död och dolda familjehemligheter.

Louise Glück, född 1943 i New York, har sedan sin debut 1968 kommit ut med tolv diktsamlingar. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 2020 med motivering: ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

utdrag ur sida 25, Louise Glücks, Averno

Under julledigheten har jag läst en hel del Louise Glück. Hon skriver på ett intressant sätt som inbjuder till många funderingar kring livet, döden och relationer. Hon har snabbt blivit en en av mina favoriter.

De lediga dagarna är slut och jag har redan hunnit med ett antal arbetsdagar så nu lär det inte bli lika mycket tid över för nöjesläsning. Nåja, jag hunnit med några böcker till, och om dem får ni läsa i kommande inlägg.

Har du läst någon poesi nyligen?

Christina Karlsson