Läser queerteori och funderar kring normer eller kanske snarare vem som har rätten att ”bestämma” vad som är norm eller icke norm. Vem är normal och vem faller utanför ramen för vad som anses normalt och varför behöver man ens definiera normalitet så himla noggrannt? Enligt Fanny Ambjörnsson behöver vi redskap för att ifrågasätta de sanningar som samhället tar förgivet att vi anpassar oss till… Genom medvetenhet kan vi uppmärksamma hur olika aspekter av genus, sexualitet och makt präglar samhället och därmed uppmärksamma vårt förhållningssätt till oss själva, omvärlden och vice versa….
Jo, men visst är det intressant men samtidigt fruktansvärt tröttande och frustrerande…
Det jag tycker är mest frustrerande är nog att se mönster i mina egna tankar och handlingar. Även om man tänker på det hela tiden, så gör eller säger man ibland saker som man kan se följer vissa normer på ett sätt som inte är bra. Ibland orkar man bara inte. Men jag tänker att det måste få vara okej. Det sliter på en att vara normbrytande, och man får akta sig så man inte blir alltför sliten.
Ja, det känner jag igen – de där mönsterna man faller in i. Att bryta normer och strukturer är slitsamt precis som du säger. Jag tänker att det är viktigt att välja sina strider och fokusera på ett område i taget – då ökar förutsättningarna för att man ska klara av det.
Tack för din kommentar 🙂