– Inatt drömde jag om Manderley…. Det är ungefär så dramamusikalen Rebecca börjar. Igårkväll tog föreställningen med mig och min man på en resa tillbaka till 1920-talet, Monte Carlo och vidare till Manderley… fast när jag tänker efter så är dramat nog tidlöst ändå och skulle kunnat utspelas i vilken tid som helst.  Resan var fylld av visuella höjdpunkter = Lycka, för en estet som mig.

Maken och jag firade alla hjärtanskvällen på Malmö Opera. Vi åt operarestaurangens goda räkmackor, drack vitt vin och njöt av föreställningen.  Och jag fick nästan nypa mig själv i armen, eftersom det kändes som en sanslös lyx att får se föreställningen för andra gången. Jag är operaombud och har därför förmånen att ibland bli inbjuden till genrep. Men när vi såg genrepet i förra veckan var det utan Nanne Grönwall eftersom hon blev sjuk och hade sångförbud. Därför bestämde vi oss för att vi ville se föreställningen en gång till – för att få höra och se Nanne Grönwall i rollen som Rebecca.

Och det var så spännande att komma tillbaka till Manderley och uppmärksamma nya detaljer. Vi njöt av hela den visuell framställningen, av musiken, sången och föreställningen som helhet. Som jag skrev för några dagar sedan så blev jag så lycklig och inspirerad av färgkontrasterna med pastell&fjäderexplosion i scenbyteskombination med det strikt svart/vita plisserade. Dräkterna är helt underbara!

Och scenen var så inbjudande att jag för en stund sögs in i den där drömska Manderleymiljön….

Pastellkaskaden… en helt otrolig miljö. Tänk att vara där, i den där miljön och iklädd någon av de fabulösa dräkterna….vilket party!

De här strikt plisserade, iklädda svart och vitt som är så effektfullt.

.sådan glädje!…och en Maskerad!

Ibland tänker jag att jag är lyckligt lottad som kan konsten att njuta av en föreställning flera gånger om, genom att bläddra i programbladet. Jag tittar på bilderna och läser de fina texterna….funderar, fantiserar och sedan kan jag inte låta bli att iscensätta mitt bläddrande genom att fotografera det där programbladet och då vill jag såklart sätta min prägel på programmet genom att placera det i en miljö som passar. Vill ju så gärna dela med mig av den där känslan som infinner sig under en föreställning.

Vad tänker ni egentligen om att jag tillsätter blommor och blomblad till fotografierna av programmet? Av någon anledning tycker jag om de där blombladen så mycket att jag inte kan låta bli att undersöka vad som händer med bilden om man dekorerar med blommor…

Att vi njöt av föreställningen har nog redan framgått av inlägget… och det var med nöjda sinnen vi tog farväl för denna kvällen, till den vackra statyn Tragos, med de brinnande facklorna.