Något av det bästa jag vet är att stanna upp i vardagen och ta mig tid att tänka, så gissa om jag blev förvånad när jag läste en artikel i dagens Sydsvenskan. I artikeln skriver Ulf Törnberg om hur man i en forskningsstudie kommit fram till att hälften av alla människor föredrar att göra något obehagligt hellre än att tänka. Hälften av de som ingick i studien stod inte ut med att sitta och tänka, trots att det handlade om småstunder på 6-15 minuter. Studien gjordes visserligen i USA, och man kom fram till att varken ålder eller utbildning inverkar på om man är en av de som står ut med att tänka eller inte.
För mig som älskar att filosofera, rådgöra med mig själv och fundera i min ensamhet, för mig är detta resultat högst förvånande.
Enligt artikeln var människor villiga att under studien hellre ge sig själv en obehaglig elstöt bara för att de skulle ha något att göra, och slippa tänkandet. Resultatet förbryllar forskarna och nu undrar man varför så många människor upplever tänkandet som negativt? Det spekuleras kring att det kan ha med att göra att det dyker upp negativa tankar… Min kommentar till detta är att man ibland nog behöver tänka de där negativa tankarna, bara för att komma fram till hur man tar sig igenom svårigheterna för att kunna gå vidare. Vända det negativa till något positivt, eller om det inte går (för ibland kan det faktiskt vara så illa) då kan man åtminstone försöka se sådant som finns i ens omgivning och som trots allt är positivt.
Själv, stiger jag gärna upp hutlöst tidigt på morgonen, bara för att jag ska hinna ta det lugnt, tänka och reflektera innan jag kastar mig in i dagarnas stressiga schema. Nu har jag semester och njuter av att ha extra mycket tid för tänkande. Men när jag arbetar planerar jag mina dagar så att det ska finnas tid för eftertanke. Och det är oftast vid de där filosofiska tillfällena som jag finner lösningar på problem, får idéer och lägger upp strategier för hur jag ska planera mitt liv framöver.
Att en stor del av mänskligheten inte står ut med att vara för sig själv och då inte få göra något annan än att tänka – är för mig obegripligt. Jag tror att alla behöver få tänka, reflektera och bara vara i tanken en liten stund varje dag.
Hur fungerar ni? Är ni sådana som behöver den där ensamtiden för att göra ingenting annat än att tänka? eller finns det någon av er läsare som tillhör den skara av människor som inte står ut med 15 minuters fokus på att tänka, utan att göra något annat?
Jag är så nyfiken på era svar, skriv gärna och berätta i kommentarsfältet.
Vill också passa på att önska er en trevlig helg, med massor av fina tankar!
Kan inte låta bli att koppla samman detta med Descates, ”Jag tänker alltså finns jag”.
Att inte tänka är otänkbart! Spekulatorn min går jämt på högvarv. Fast att göra inget annat än att tänka låter något segt. Att sitta i ett kalt rum i tystnad och tänka låter inte skönt. Det blir ju som att stirra ut i mörkret om natten när alla sover. Nä, tänka gör jag bäst med block och penna, till ljuv musik, bakom ratten på väg genom landskapet eller lite på min egen kant med liv och rörelse i bakgrunden.
Ha en skön tänkarhelg!
Då gissade jag rätt i att du också är en av oss tänkare. Visst förhöjer det tankeverksamheten med block, penna och musik som du skriver.
Ha en fin tänkarhelg, du också! Kram
Hej
Hej:)
Hej!
Håller med dig i allt du skrivit i detta inlägg! Tycker också mycket om att ha tid att tänka, det är absolut nödvändigt för att må bra!
Vilken märklig studie, kan det verkligen stämma? Tyvärr så gör det säkert det …
Tack för din kommentar, det var ju roligt, nu har jag ju hittat till dig också!
Önskar en fin fredagskväll
Kram Anncathrine
Välkommen hit!
Jag blev också högst förvånad och undrade om studien verkligen stämmer. Men Ja, det gör den nog.
Önskar dig en fin helg med många tankar!
Kram Christina
Hittade din blogg via mina nyanser.
Hörde just detta på radion i dag. Men hjälp! Jag tillbringar mycket tid med just det, att tänka. Det har jag alltid gjort. Kanske lite för mycket ibland. Men det är en tillgång.
Märklig studie, men forskning är beroende på den fråga man ställer. I studien hade testpersonerna inget annat val än att aktivera sig med elchocker. Ett kalt rum, framkallar det en känsla av instängdhet, fängelse? Den enda aktiviteten blir kanske ett sätt att komma undan en obehaglig känsla, snarare än att ”slippa” tänka. Men så skönt att sitta på en stubbe i skogen och tänka!
Hej och välkommen hit!
Som jag förstod det hade studien gjorts dels med människor som satt i ett kalt rum, men också med människor som fick sitta hemma i sina egna hem och tänka, några hade dessutom fått fundera i förväg på vad de skulle tänka på. Men resultatet hade blivit likadant ändå. Märkligt, tänker jag. Att sitta hemma och tänka är ju hur mysigt som helst.
Kram Christina
Nu hade du ett inlägg för mig och som jag gillar. Håller med dig fullt ut.
Jag anser att man behöver stanna upp i tillvaron för att lära känna sig själv och utveckla sig i form med tankar. Meditera är nåt jag gör, samt håller jag på med Reiki. Mycket intressant. Vi alla tar in båda negativt från andra och även sånt som är possitivt givetvis. Men att stanna upp och lyssna på vår själ är det inte Alla som gör. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst nu haha…..men slutar här för du orkar kanske inte läsa allt hihi.
Värm tänkkram till dig.
Klart att jag hade orkat läsa mer tant Glad, blev nyfiken på fortsättningen.. Jag tror också på det att lyssna på kroppen och själen, att föra ett resonemang med sig själv – om det var så du menade. Och Ja, det finns nog tyvärr många som inte gör det. Kanske glömmer jag själv av mig ibland, vem vet. Men ett spännande och högst intressant ämne är det!
Ha en fin tänkarhelg!
Kram Christina
Det låter hemskt att inte vilja sitta och tänka!
Jag försöker öva mina barn i denna konst för jag tror att den är nödvändig för att mogna som människa men jag tror samtidigt att all teknik runt omkring oss gör att vi får svårare att bara stilla oss och tänka utan att göra något annat.
Maken och jag brukar skoja om att det vi är bäst på är att dricka kaffe och prata eller bara sitta och fundera med koppen i hand.
Ja, visst gör det. Att tänka är ju så avkopplande och helande.
Bra att du tränar barnen i denna konst, att ibland ha ”tråkigt” och inget att göra kan vara väldigt utvecklande för barn eftersom kreativitet ofta föds just när man blir tvungen att själv fundera ut nästa steg.
Ha det fint 🙂
Jaa du vad ska jag säga om det här fantastiskt viktiga inlägget?! BRA! 🙂
Jag ska försöka. Tills jag var 35 år spann livet på och hjälp om jag var tvungen att tänka, som jag då satte likhetstecken med att ha tråkigt och få ångest. Vad som helst, läsa, skriva, träna, umgås, titta på tv, lyssna på radio, sova, äta jag vad som helst. Men att sätta mig ner och tänka skapade en sådan ångest att jag gjorde allt för att skjuta bort tankarna. Men när jag var 35 år gick jag rakt in i den sk väggen. Och det riktigt hårt! Ett halvår av sovande (jag var vaken ca 5 timmar per dygn) och resten gråt. Min man var så underbar och tog hand om mig. Lagade mat som han ställde fram till mig där jag låg i soffan. Han fick städa och ta hand om precis allt med barn och hem. Sedan följde två år av utmattning. Jag slutade att sova hela tiden och gråten avtog. Jag började jobba igen efter två och ett halvt år. Varje dag var en kamp. Jag föll ihop helt utmattad i soffan varje dag efter jobbet. Sedan fick jag veta att jag hade bröstcancer. DÅ BÖRJADE JAG ATT TÄNKA! Sedan dess vill jag vara så mycket som möjligt med mig själv och mina tankar. Jag bearbetar dem så fort de dyker upp och lever här och nu.
Så jag förstår varför folk är rädda för sina tankar. De kan vara så jobbiga att de gör precis vad som helst för att slippa. Tyvärr kan det leda till kollaps som det gjorde för mig.
Jag har lärt mig att tankarna inte är farliga. Att de är viktiga att lyssna på och bearbeta. Och nu lever jag verkligen och SER min omgivning. Jag vill bara vara här och nu och ta tillvara på det som nuet erbjuder. Och mina tankar är nu vackra!
Oj, vilken lång kommentar det blev. 😉
Kram!
Tack så hjärtligt för din berättelse. Du har verkligen varit med om en tuff resa och det är fint att du delar med dig.
Skönt att du har tagit dig ut på andra sidan och att du nu lyssnar till dina tankar.
Och den där hemska sjukdomen på c.. ställer allt på sin spets. Efter något sådant känner man oändlig tacksamhet för livet och varje litet guldkorn som finns däri.
Stor kram till dig du fina Mittilivetochjag <3
Christina
Hej!
Vilket intressant inlägg. Jag är förstås också en människa som behöver och alltid har behövt väldigt mycket tid till att tänka. Efter att jag varit utmattad i drygt ett och ett halvt år skulle jag faktiskt utan att överdriva kunna säga att jag blir sjuk om jag inte får tillräckligt med tid för att vara för mig själv och reflektera över livet och saker som händer.
Jag har nog för det mest tänkt att världen skulle bli så mycket bättre om bara alla var som jag (vem har inte tänkt det, brukar jag sedan trösta mig med för att inte känna mig som en sådan självgod idiot….), om bara alla tillbringade lite mer tid för sig själva i lugn och ro och vågade känna efter och tänka efter ordentligt, då skulle världen vara en mycket bättre plats. Jag har tänkt på det som om det bara handlar om ett enkelt val man gör, och om lite övning och inget mer än det.
Men faktum är att jag mer och mer börjar tänka på oss människor som olika på ett mer grundläggande sätt. Att våra personligheter skiljer sig väldigt mycket åt redan från födseln, och att även om jag gillar personer som liknar mig själv allra mest (dvs personer som verkligen är förtjusta i att tänka), så har jag börjat inse att det kanske finns en funktion med även andra typer av personligheter (exempelvis de som alltid handlar utan att tänka och som inte har ork eller tålamod – eller mod – att reflektera hela tiden). Så jag tänker när jag läser om den här forskningen, att det antagligen handlar om att det finns två tydliga typer av personligheter som vi människor kan ha, aktiv eller passiv (inte helt korrekt ordval kanske, men för att förenkla….), och de som hellre valde en elchock kanske helt enkelt ville ha lite mer action – de ville att något skulle hända, hellre än att ingenting skulle hända. Och det är ju inte bara dåligt, det handlar mest om i vilket sammanhang man sätter det.
Det här sättet att tänka är mitt sätt att försöka närma mig en lite mer tillåtande och icke-dömande attityd till människor som inte liknar mig själv. Jag tänker att mycket av vår personlighet föds vi med (och kan vi därför inte riktigt rå för, eller för den delen skryta med, det är mer som ett lotteri…), och alla typer av personligheter behövs faktiskt, även om vårt samhälle oftast premierar vissa typer av personligheter framför andra, för att vissa typer av personligheter är mer användbara hos oss. Så jag vill nog (trots att jag inte riktigt gillar dem) slå ett slag för de som valde elchockerna. De behövs också!
/Linda
Hej Linda!
Tack för dina fina funderingar kring olika personligheter. Jag brukar också vända och vrida på allt sådär för att försöka se saken från den andra sidan, vilket nog är typiskt för oss tänkare 😉
Jag tycker också att det är intressant med olika personligheter. Tror också att vi föds med en stor portion personlighet men sedan är det också till stor del miljön där vi växer upp och de upplevelser vi genomlever på vägen som påverkar hur vi blir, förändras och utvecklas som personligheter – så tror jag.
Ha det fint Linda!
<3 Kram Christina