I flera år har jag av och till haft tankar på besöka Ladonien och nu blev det äntligen av. En av sommarens dagsutflykten gick till naturreservatet i Kullaberg på platsen där Lars Vilks anlagt sin skulpturpark Ladonien.  Besöket i Ladonien var uppfriskande, strapatsfyllt och en upplevelse som jag kan rekommendera. På bild kommer skulpturerna inte riktigt till sin rätta och de är dessutom svåra att fotografera pga den besvärliga terrängen. Jag tycker att det är imponerande att Vilks har byggt dessa på plats. Det mest imponerande var att man faktiskt går inuti skulpturerna, att Nimis är gigantiskt stor och består av flera gångar och torn där man kan vandra runt. Det finns de som säger att skulpturerna är anskrämliga men jag tycker att de smälter väl in i naturen och att de tillför en fantastiskt intressant konstupplevelse för besökaren.

Skulpturerna är byggda helt och hållet av drivved som sammanfogats av tusentals spik. Man måste givetvis vara på sin vakt och ta det försiktigt när vandrar går runt där inne i gångarna där brädorna korsas härs och tvärs. Gångarna är tidvis så smala att man tar sig fram med svårighet. Höjdskillnaderna gör det klurigt att ta sig fram, samtidigt som man imponeras av denna fantastiska konstruktion. I verkligheten är den otroligt mycket vackrare än på fotografi. Det här är ännu ett sådant konstverk som måste ses/upplevas i verkligheten.

Lars Vilks har kämpat hårt för sin skulpturpark och han har döpt området till landet Landonien. Den 2 juni 1996 utnämndes området till en ”självständig stat” utan bofasta människor men med en drottning och flera ministrar. Ladonien är en remoni, dvs en republikansk monarki som har både kungligheter och president.

Vilks själv beskriver Nimis som konceptkonst och menar att en stor del av själva konstverk består av själva processen. Konstverket byggdes utan myndigheternas vetskap, vilket har lett till ett antal juridiska processer. Hela projektet är intressant!

Terrängen är svårframkomlig så ska man dit bör klä sig ordentligt i bra skor (för klättring) och täckande kläder eftersom man klättrar bland vassa klippor och spetsiga brädor där det på enstaka ställen sticker ut spik.

På platsen finns inte bara Nimis, utan även en alldeles speciell bok av 150 ton sten och betong. Boken heter Arx: en bok om det outsägliga. Dess ISBN nummer är 91-88248-47-X och den finns katalogiserad i Libris bibliotekskatalog. Boken är vackert belägen bland nyponrosorna som växer mellan klipporna, intill havet och den påminner till utseendet om en gammal borgruin. Det finns en sidnumrering på stenarna. Vilken idé! Gissa om det här gick hem hos en boknörd som mig?

Vad är då min personliga åsikt om landet Ladonien? Jo, givetvis är det inte försvarbart att utan bygglov anlägga en byggnad i ett naturreservat – men i just detta specifika fall är det ett genialt konstkoncept som går att försvara pga av dess estetiska kreativa konstprocess. Nimix och Arx är konst, och inte några byggnader. Här handlar det om en utvecklingsprocess, och ett undersökande av hur strukturer i samhället verkar i förhållande till konsten som uttrycksmedel och kommunikation.  Jag skulle gissa att Vilks inte hade hela idén om landet Ladonien klar när han påbörjade Nimis, utan att denna växte fram under själva processen och det är just det som är styrkan i konst. Konsten utvecklas och omprövar idéer längs vägen där den vandrar.

Vad tänker ni om konstkonceptet Ladonien?

Jag finner hela det här konstkonceptet inspirerande och vill gärna besöka platsen fler gånger!

Jag önskar er en fortsatt underbar sommar med fina upplevelser!

Christina Karlsson