Den senaste tiden har jag vid flera tillfällen återkommit till diktsamlingen Livstecken Dikter att drömma till (2012). Jag har läst och lyssnat. Ibland har jag lett igenkännande och ibland förundrat.  Det finns en liten text på bokomslagets insida där boken beskrivs med orden ”Livstecken. Tecken på liv – vänskap, sorg och glädje. Dikter att drömma till, smaka på, landa i. Dikter att må bra av eller fundera på.” Och nog har jag både smakat på, landat i, funderat på och mått bra av att läsa den här diktsamlingen.

Mitt första möte med boken inträffade i samband med en utställning på Galleri KVIS och årets litteraturrunda i början av maj. En av bokens författare Stina Larsson läste och ställde ut ett antal dikter som ingick i  konceptutställningen det Ofattbara 3.0 som jag skrivit om tidigare. Under helgen då det var litteraturrunda hade hon med sig denna diktsamling och gav på så sätt ett smakprov på tidigare verk.

Den här diktboken är skriven av tre författare som befinner sig i olika stadier av livet.

Kiin Ekelin Wick,  född 1977 skriver för livet. Hon bjuder med läsaren på en gripande resa om broar som bränns och ljus som tänds.

Erik Malmberg, född 1932 skriver om seniorlivet och ”Att ge sig tid- kan ta tid!”. Hans resa handlar om att förändra en ”prestationsjagad individ till en livsnjutare som sitter under eken och njuter av blomdoft”.

Stina Larsson, född 1966 skriver om livets inre resa, om vägval och om konsten att ta sig tid. Hon skriver om att ”…ta livet med en nypa salt. På fullaste allvar.”

En av de dikter jag fastnade för är Stina Larssons  Livets karusell. I den finner jag såväl allvar som humor. Själv har jag aldrig någonsin funderat på ”risken att krocka med en kråka”, men metaforen får mig att le då den känns träffsäker – för visst har jag krockat med både en och annan kråka på min väg. Och visst har jag åkt en massa häftiga karuseller som gått både upp och ner.

Dikten fick mig till att reflektera kring vikten av välja vilken karusell man ska hoppa på. Ibland följer man ju med i karuseller bara för att det ingår i normen för hur man ska vara och nog är det kul att när de går högt upp, men mindre trevligt när man kraschar. Ibland tar man sig inte tid till att åka de där karusellerna man länge drömt om… Och om man inte tar sig tid så lär det ju aldrig hända. Vill man då tillräckligt starkt? Kanske måste man ta sig tid att finna vägen till just den där karusellen man länge drömt om.

Funderingar kring vägval ledde mig rakt in i dikten Jag väljer. Vi väljer alla våra vägar och nog är det så att vägen ibland är minst lika spännande som målet.

Diktboken är rikligt illustrerad då varje dikt kommenteras med en bild som därmed ger en ytterligare en synvinkel och vägvisare i läsningen. Illustratören heter Joakim Larsson.

Boken är vacker och tilltalande på många vis. Det är en bok som varar länge och som växer  då man gärna bläddrar i, och läser om den flera gånger.

Med tanke på att jag tycker så mycket om den här diktboken och annan konst skapad av konstnärsparet Stina och Joakim Larsson så vill jag tipsa om deras hemsida där ni kan läsa mer om deras böcker och konstprojekt boklarssons.se.

Brukar du läsa poesi?

Christina Karlsson