Haiku är en diktform som är omgiven av en hel del riktlinjer och regler för hur den ska skrivas, och om man skrapar på ytan finner man nästan lika många regler som experter. När jag läser Birk Anderssons, Haiku åt folket (2019, Fri Press) får jag en känsla av att han både vill äta och behålla kakan. Birk skriver haikudikter, men inte vilka haikudikter som helst utan anarkistiska haikudikter och boken avslutas med ett kapitel som heter ”Regler”, vilket i sin tur avslutas med ” Regler- det finns inga regler i Anarko Haiku.” (s136). Birks sätt att skriva är motsägelsefullt, samtidigt som det fungerar. Han skriver haiku, samtidigt som han briljerar med att bryta regler samtidigt som han bestämmer vilken mall (haiku) han vill passa in sitt diktande i.

Med glimten i ögat, allvar i tonen och en stor portion humor lyckas fånga de där paradoxala situationerna som vår samtid bär med sig.

Jag gillar en hel del av det jag läser, ler igenkännande och höjer ögonbrynen om vartannat. En del av de åsikter jag kan skönja mellan raderna håller jag med om men det finns en del andra åsikter jag inte alls håller med om och det är ju precis det som bidrar till att jag gillar innehållet. Dikterna är lättlästa, samtidigt som de väcker tillfällen för filosofiska stunder och om man vill som diskussionsunderlag.

Titeln är intressant, Haiku åt folket. Är det folket som äter haiku eller är det haikudikter åt folket? Oavsett vilket så är det effektfullt.

Jag har sagt det förr, och säger det igen, – Mer poesi åt folket!

När läste du poesi senast?

Christina Karlsson